1 Har du sett solen dansa om påskmorgonen? Jag har sett det, när jag var liten; jag ser det ännu, när jag är gammal och grå. Du tror det icke, du! Vänta, jag skall berätta dig huru det är.
2 Det är icke underligt alls. Om Gud ville, så skulle han ju kunna låta oss se äfven solen dansa, som myggan i solskenet. Men han slösar ej sina under på alla nyfikna, dumma ögon. Han låter allenast dem, som tro på hans allmakt och på hans kärlek, se mer än andra.
3 Har du sett stjärnorna blinka? Har du sett solen dansa i en spegelklar sjö, när där är ett strömdrag eller ett vågsvall i vattnet?
4 Ja, icke behöfver du därför tro, att stjärnorna ha ögonlock, som blinka i natten. Icke behöfver du tro, att solen, som är så många gånger större än jorden, skulle hoppa kråka i verldsrymden. Solen har nog ett vackrare sätt att vittna om påsken, när vår Frälsare uppstod ifrån de döda.
5 Förstår du icke, att våren är en uppståndelsefest, en uppståndelse från de döda? Då vaknar hela den döda naturen till lif; då gråta alla drifvor, såsom där ju var mycken gråt vid vår Frälsares kors. Då gömmes|32| sädeskornet i mullen, såsom det eviga lifvets herre en gång gömdes i grafven. Då brista isarna öfver vågornas graf, såsom den tunga stenen blef bortvält från Frälsarens graf. Då uppstår ljuset i härlighet ur den långa vinternatten, såsom han uppstod ur dödens mörker. Då börjar naturens nya lif i grönska och fägring, såsom det nya lifvet i Gud har med honom börjat i menniskoverlden. Och allt detta är solens verk: då säga vi, att hon dansar.
6 Betrakta solstrålarna! Hvar i den vida verlden finner du något jemförligt med dem, något så fint, så lätt, så innerligt gladt och på samma gång så värmande, så tröstande, så lifgifvande? Och du tror, att de icke dansa? Fråga de ulliga molnen, som med förgyllda kanter sväfva i himmelens blå! Fråga den glimmande sjön och trädens sprickande knoppar, kring hvilka solskenet fladdrar som glänsande silfver. Fråga lärkan, fråga de första fjärilarna, fråga myggdansen, fråga de glada barnen, som springa sig röda om kinden i frihet och ljus! Alla skola de svara: – Ja, vi veta det, vi förstå det, vi vittna det: solen dansar om påskmorgonen. Är hon ej då det nya lifvets sol? Och hon skulle ej dansa!
Kommentar
Kommentar
Berättelsen publicerades i Nya Trollsländan 16/4 1892 med titeln »Solen om påskmorgonen». Topelius omarbetade den för Läsning för barn. – Jfr motivet i »Luftslotten», s. 541.
Topelius beskriver en gammal föreställning i bl.a. finsk, skandinavisk, tysk och brittisk folktro, att solen dansar om påskmorgonen av glädje över att Kristus uppstått. På en del orter i Finland samlades folk för att se när solen gick upp. Seden har sina rötter i hednisk tid eftersom den sammanföll med vårens ankomst (Laurent 1947, s. 142 f.).
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 142 f., 213, 322
När solen dansar.
1 Har du sett solen dansa om påskmorgonen? Jag har sett det, när jag var liten; jag ser det ännu, när jag är gammal och grå. Du tror det icke, du! Vänta, jag skall berätta dig huru det är.
2 Det är icke underligt alls. Om Gud ville, så skulle han ju kunna låta oss se äfven solen dansa, som myggan i solskenet. Men han slösar ej sina under på alla nyfikna, dumma ögon. Han låter allenast dem, som tro på hans allmakt och på hans kärlek, se mer än andra.
3 Har du sett stjärnorna blinka? Har du sett solen dansa i en spegelklar sjö, när där är ett strömdrag eller ett vågsvall i vattnet?
4 Ja, icke behöfver du därför tro, att stjärnorna ha ögonlock, som blinka i natten. Icke behöfver du tro, att solen, som är så många gånger större än jorden, skulle hoppa kråka i verldsrymden. Solen har nog ett vackrare sätt att vittna om påsken, när vår Frälsare uppstod ifrån de döda.
5 Förstår du icke, att våren är en uppståndelsefest, en uppståndelse från de döda? Då vaknar hela den döda naturen till lif; då gråta alla drifvor, såsom där ju var mycken gråt vid vår Frälsares kors. Då gömmes|32| sädeskornet i mullen, såsom det eviga lifvets herre en gång gömdes i grafven. Då brista isarna öfver vågornas graf, såsom den tunga stenen blef bortvält från Frälsarens graf. Då uppstår ljuset i härlighet ur den långa vinternatten, såsom han uppstod ur dödens mörker. Då börjar naturens nya lif i grönska och fägring, såsom det nya lifvet i Gud har med honom börjat i menniskoverlden. Och allt detta är solens verk: då säga vi, att hon dansar.
6 Betrakta solstrålarna! Hvar i den vida verlden finner du något jemförligt med dem, något så fint, så lätt, så innerligt gladt och på samma gång så värmande, så tröstande, så lifgifvande? Och du tror, att de icke dansa? Fråga de ulliga molnen, som med förgyllda kanter sväfva i himmelens blå! Fråga den glimmande sjön och trädens sprickande knoppar, kring hvilka solskenet fladdrar som glänsande silfver. Fråga lärkan, fråga de första fjärilarna, fråga myggdansen, fråga de glada barnen, som springa sig röda om kinden i frihet och ljus! Alla skola de svara: – Ja, vi veta det, vi förstå det, vi vittna det: solen dansar om påskmorgonen. Är hon ej då det nya lifvets sol? Och hon skulle ej dansa!