ZT–Sofia Topelius 15.11.1863

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 15.11.1863

Helsingfors 15 Nov. 1863, Söndagsqväll.

Min Älskade Mamma!

1 Trög är jag att skrifva, men nog vet jag Mamma ursäktar! De stunder jag har lediga från föreläsningarna, vilja gerna gå åt till en hop annat som är eftersatt. Tack för ett kärt bref för en vecka sedan! Duskiga äro visst dessa höstqvällar äfven i barnens ”eviga sommar” på Kuddnäs, men jag gläder mig ändå åt att ej Mamma är ensam nu! Här ha vi haft några frostdagar, så regn, sedan hiskeliga stormar, som betäckt hafven med spillror och likasom velat blåsa bort Helsingfors uti Finska Vikens böljor. Nu åter frost och norrsken, is på puttarna, men seglation och ångfartyg allt i gång. Theodor Decker for för en vecka sedan till Stockholm, – en mera kuslig årstid på Ålands haf. Emili och Aina komma just från bibelförklaringen, och barnen stoja omkring oss. Toini, med sina anlag för blåstrumpa, har skrifvit en lång saga om en liten gosse, hvars blå ögon glänste som guld o. s. v., men Mamma Emili uppmuntrar så litet denna talent,|| att pian helt förlägen pujade bort vid uppläsningen. Maja hon är då icke poetisk af sig, hon kunde roa sig åt berättelsen huru gossens jusa lockar voro modrens stolthet o. s. v. – Der stod något ut från Toinis kussa, hon begynte draga på, och så drog hon till min förundran ut ett krinolinband, hvarmed mamma försett hennes fållar i Marstrand! Jo så der börjas det! – Men inte är min gumma af de värsta, tvärtom! – Sedan vi på f. m. varit i kyrkan och hört den ryktbare Sælans kraftiga trospredikan, och medan mina stora barn voro ute, har jag i e. m. skrifvit verser till Thunbergs silfverbröllopp nästa fredag. Ungdomen skall ha tablå på morgonen, och på qvällen ämna de surprenera med en tillställning, som består af en omstufning af hvad jag för sju år sedan skref på friherrinnan Muncks födelsedag. Aina skall vara Helsan – skam få min tunga! – två andra flickor Hoppet och Glädjen, Emma Thunberg Sällheten o. s. v. De vilja ha Toini till Astrild; få nu se; nog är hon road. – Så litet ha vi denna höst varit i fläng, att vi varit engång hos Rosenkampffs,|| engång hos Leopolds, engång hos Borgströms och två gånger på konserter: det är allt. För resten ha vi tillbragt alla qvällar hemma, och Roos’ theater, som börjat i dag, får visst intet några kunder i oss. Aina är med i en liten nätt sångförening, flickor och studenter, inalles tolf, och de sjunga turvis hos hvarandra hvar thorsdag. Sista thorsdags sjöngo de hos oss, bara thé bestods, det är trefligt och vackert. – När Gud ger helsan, så trifvas vi så bra i detta stilla lif, och fastän min tjenst ger vidpass tre gånger mera arbete än förr, är jag så nöjd dermed, – det är en så stor tillfredsställelse att arbeta för något visst och ha sin bestämda och begränsade verksamhet, i stället att nödgas som tidningsskrifvare befatta sig med ditt och datt, från det ena till det andra. Fast jag aldrig får mina föreläsningar rätt som jag vill och de borde vara, så intresserar ändå sjelfva ämnet, så att jag allt fortfarande har så många åhörare och åhörarinnor som der få rum, ibland flera, – både flickor och fruar, gamla herrar och officerare komma dit troget i regn, blåst och höstmörker kl. 6-7 på qvällarna.

||

2 Helsan har nu varit bättre; Mille raskare, utom nervös hufvudvärk ibland; jag sjelf mår bra af tvättningarna och har nu äfven sluppit min stygga nervösa tandvärk, som ibland kom högst olägligt på mina arbetstider. Barnen äro Gudilof raska, så att nog borde vi vara tacksama för så mycken Guds godhet och icke fästa oss vid små krämpor. Sofi Leopold är allt bra skral, hon har varit sämre igen, och är förbjuden att tala, fast det förbudet är svårt att hålla. En afton voro de här, det är just ynkligt med både mor och äldsta dotter; få de lefva till sommaren, så nog måste de till Marstrand. Oskar är som förr; hvad han gör och tänker nuförtiden, har jag ej reda på. Gustaf Turdin träffade jag förra veckan vid god helsa och penningebeknip. Johannes har varit här en half timma i skymningen, då jag hade som mest brådtom. Julius är åter frisk, Ludvig passabel, ehuru han ej rätt trifs, tror jag, på en så provisorisk fot. Tant och hennes barn må bra; vi voro der i går kl. 7-8 på morgonen af en ovanlig anledning. Kl. efter 6 brast der ut en mycket hotande eldsvåda i Mehrings korfrökeri,|| som ligger vägg i vägg med uthusen på Rosenkampffs gård, – i den allra trängst och med idel trädhus bebyggda stadsdelen. Det blåste något, men lyckligtvis vestlig vind, annars hade väl ej tants gård kunnat räddas. De packade in alla saker och beredde sig på det värsta, men kl. 8 var all fara förbi, och då drucko vi kaffe på saken i tants sängkammare, midti stöket. Sex grisar brunno lefvande upp – de skulle just slagtas samma dag. En stor galt sprang undan och undkom lågorna blott för att strax derpå göras till korf. – En envånings byggnad brann ned.

3 Max var nyss här (måndag morgon) för att låna theaterpjeser åt Rokassovskis; han får nu tillställa allt sådant och derföre är han föreställd till en orden. De ha nyss haft bref från Alexander, som jemte Carl mår väl i Warschau. Centralkomitén och dess kansli äro nyss upptäckta; polackarne sjelfva skola ha ledsnat vid hela upproret. Leopold har jag träffat; Sofi är betydligt raskare nu. – Jag hinner ej skrifva om landtdagen – blott att|| här begärs förlängning till 15 April eller 1 Maj. Det är af nöden, ty nu först ha de kommit till saken, d. v. s. regeringens propositioner.

4 Ett bref – slarfvigt som farmor ser – bifogas från Eva Maja, samt Runeberg åt Fanny. Gumman min och alla barnen helsa. Jag tänkte skrifva 8 sidor, men hinner ej mera – när jag får jullof, hoppas jag bli flitigare korrespondent. Helsa Fannina, Stina och alla våra vänner från

Mammas egnaste

Z.

5 P. S. Helsa Dyhr – hvar postdag har jag ämnat skrifva till honom. – Jag hör gen. Grundfeldt att de vänta slut med Knut Falk stackare. – Magnus Kjellman har varit sjuk, men är bättre och var här i lördags. Heikellerne, unga och gamla, besöka oss flitigt. En stor Porthansfest hade vi d. 9 Nov. i brunnshuset – tal öfver en bank – jag kom hem kl. 3 och vara nära att dra frossan på mig.