Inledning

Ord till offentligheten

11 Som exempel kan tjäna den tryckta offentlighet Topelius ägnade Floradagen den 13 maj 1848. Det var den dag då Runebergs »Vårt land» för första gången framfördes i Fredrik Pacius tonsättning, som i ett slag antogs som dess musikaliska dräkt, vid en fest där Fredrik Cygnæus höll ett bemärkt tal till fosterlandet. För eftervärlden har dagen kommit att framstå som en högtidsdag av avgörande betydelse för utformningen av en finsk nationalkänsla. Det var då det finska folkmedvetandet blev »invigdt åt fosterlandet», sade Topelius trettio år senare.7Zacharias Topelius, »Den 14 September 1878», Tal vid K. Alexanders-Universitetets inskrifningar den 15 September 1877, den 19 Januari 1878 och den 14 September 1878 af Universitetets d.v. Rektor 1878, s. 31. Matti Klinge har påpekat hur föga utvecklad en finsk nationalkänsla var under tiden närmast efter den ryska annexionen, Runebergs två fosterland 1983, s. 30.

12 Att så skedde är inte minst hans förtjänst. På själva festdagen ståtade skalden Topelius dikt »Våren 1848» på första sidan av Helsingfors Tidningar; den genomgick senare åtskilliga modifikationer. Här kontrasteras europeisk upprorsanda mot den fruktbara friden hemmavid, revolutionens våldsamhet mot odlarens idoga strävan. Versifikatoriskt understryks skaldens val av politisk linje genom att frihetsstormen 1848 »bryter fram i en rytm av susande anapester», vilka när dikten gestaltar sitt fosterländska program »bytas mot lugna, jämna jamber».8Gunnar Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik», Zacharias Topelius hundraårsminne. Festskrift den 14 januari 1918, s. 238 f. Det följande numret av Helsingfors Tidningar utkom den 17 maj. Där betonar redaktören Topelius i prydlig artikelform dels den entusiasm Florafesten väckte, dels dess högtidliga och städade förlopp. Den 20 maj, i numret därpå, trycktesskaldens dikt »Finlands Namn».

13 Dikten är ett av hans mest beundrade fosterländska poem. Den söker fånga dagen som andaktsfylld upplevelse: vad de närvarande fick bevittna var »Vårt lands» och Finlands födelse. Den som i ideal gestaltning fixerade det upplevda för eftervärlden var Topelius. Med hjälp av de associativa glidningar som kännetecknar hans äktlyriska dikter gör han Florafesten till en akt där Finland på en och samma gång blir förlöst och döpt, och sällar sig så till de tre huvudaktörerna. I tidningsversionen 1848 talar dikten om hur Cygnæus i sin oration »nämner ett namn, så fullt af hopp / Och fullt af minnen tillika.» År 1860 har Topelius bytt tempus och gett namnet stadfästande kraft: »Ett blixtrande ursprungsord han fann, / För vilket töcknena vika.» Men innan Floradagen på Gumtäkts äng installerats som patriotisk lieu de mémoire hade den också andra, mer populära drag. Om detta vet redaktören och kåsören Topelius ge besked i ett Leopoldinerbrev den 31 maj, som är renons på patos. Det som där beskrivs är en tygellös folkfest.9I brev till hustrun 14/5 1848 beskrivs skeendet på samma sätt som i bladet, men senare anförtror Topelius henne att många lyceister var »illa blusta» och att 600 glas slogs sönder (odaterad lapp, trol. med brev 2/6 1848). Om alkoholkonsumtionen under festen, se Hirn, »Finlands namn. En fest, en dikt och ett tal» 1951 (1941), s. 175 ff. och Klinge, Idyll och hot 2000, s. 126 ff.

14 Det blev många tryckta ord av Topelius kring Floradagen 1848. De två dikterna har upptagits i kanon, medan redaktörens prosa har gulnat i läggen. För den samtida läsande allmänheten torde de olika texterna ha samverkat, och så ville den mångsidige skriftställaren tänka sig saken.10Om Topelius publicistiska mångsidighet, se Clas Zilliacus, »Till löjtnant Leopold i Grusien»1985, s. 128 f.

15 Inte olikt skriftställeriet kring maj 1848 var variationerna kring Kung Carls jagt 1852. Denna opera, både Topelius och Finlands första, avsatte dels ett vemodigt återblickande poem med samma namn, dels en skräckromantisk blankversberättelse förklädd till prosapoem. I berättelsen, rubricerad »Romantiskt äfventyr», roar han sig med att ge operan i buffaversion. Topelius flitiga återbruk av idéer stöder sig också på faktum att ren upprepning inte finns. Inte heller förblir det som byter genre, modus eller tilltal, detsamma. Ett och samma goda uppslag blir för mottagaren ett annat i ett historiskt planschverk än i en roman, ett annat i en saga än på scenen – i proverb, opera eller lustspel – och kanske rentav ett tredje i en läsebok för de lägsta läroverken. Här blev några av de genrer nämnda i vilka Topelius var rastlöst verksam under den tid då hans herbarier med Ljungblommor tillkom.

16 Det vore lätt att se det ständiga flödet som en given konsekvens av oavbruten ingivelse. Men inspiration och flytande penna är både självklara och otillräckliga förklaringar. Bakom Topelius breda bruk av genrer har ovan antytts en pedagogisk princip. Bakom den pedagogiska, och överordnad denna, finner man en patriotisk princip. Strängt taget handlar det om två värdegrunder, Gud och fosterlandet; en tredje instans för vördnad är far och mor. Detta är de storheter som drev författaren i alla hans genrer, också hans lyrik. Topelius ville i alla tre avseenden vara en god son.

17 I en artikel 1855 framhåller Topelius fäderneslandet som det för barns fostran nästviktigaste ämnet efter religionen och tillägger: »Det liknar religionen deruti, att det mera skall inlefvas, än inläras, och deruti, att det är en lika nödvändig grundval för lifvet i verlden, som kristendomen är för lifvet i Gud. En menniska utan fädernesland är lika hemlös, fridlös, haltlös, utan hållning och sammanhang, utan höghet och lyftning, utan kärlek och skönhet i sin själs botten, som en menniska utan Gud.»11»Om läsning för barn. III», Helsingfors Tidningar 8/12 1855.

18 När dessa tankar om angelägen barnläsning ställs samman med Topelius tankar om barnets upplevelse av världen får man goda riktmärken för vad han ville med sin lyrik. Två till ytan så olika dikter som »Menniskoanden» och »Folkvisan i konsertsalen» utgör i sista hand appeller till barnasinnet. Barnets värld står för Topelius högre än den vuxnes, närmare andens rike. Han använder också uttrycken att se upp till barnet, höja sig till barnets nivå; idealiseringen av barnet, urmänniskan, är ett för romantiken karakteristiskt drag.12Se Kaarina Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 245. Barnets värld är hel och obruten, objektiv, där saknas den vuxnes klyfta mellan natur och ande. »Djuret talar, skogen sjunger, blomman glädes och sörjer; allt i naturen har lif, röst, känsla och mening; alla förstå barnet och barnet förstår dem.»13»Barnet», Blad ur min tänkebok 1899, s. 84. Citatet är av sent datum, men Topelius uppfattning om barnets själsliv tillkom tidigt och synes inte ha undergått förändringar. Topelius kontrasterar barnets värld mot vuxenvärlden på ett sätt som erinrar om den av honom ofta nämnde Schillers polarisering av naiv och sentimental diktning, en hörnsten i romantikens poetik.14»Über naive und sentimentalische dichtung» 1795–1796. Barnet saknar reflexion, finner han. ordet reflexion har för Topelius en med åren allt starkare negativ värdering. Reflexionen ställer sig mellan den troende och hans Gud, den är förnuftstrons och det skeptiska intellektets instrument.

19 Han kan rentav hävda att den dikt han skapat med hjälp av reflexionen – och biträdd av känsla och tanke! – bär spår av konstslöjd: »Allt vad jag lyckats dikta eller i annan form utföra, är endast då i högre betydelse sant, skönt och innerligt, när jag fått det till skänks».15Zacharias Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 138 f. Som en diktares självanalys är detta strikt taget ambivalent. Ovan har påvisats att omarbetning var praxis hos Topelius, vilket rimligtvis innebar att han filat på skänkerna. Mer adekvat är att, som Bengt Holmqvist formulerat det med Sylvias visa »Under Rönn och Syrén» som exempel, i hans lyrik se inre och yttre verklighet flyta in i varandra, »sinnesintryck och reflexion förenas i en milt svävande extas».16Holmqvist, »Runeberg och romantiken i Finland» (1988) 1999, s. 138. Man kan också fråga sig om Topelius kategoriskt ville underkänna den egna produktionen av instrumentell dikt, t.ex. tillfällesdikt eller hyllningspoem som var beställda eller av andra skäl inte kunde lämnas odiktade. Frågan är central: i denna inledning hävdas att hela författarskapet, också lyriken, utöver sin värdegrund hade ett instrumentellt syfte.17Den första avdelningen dikter i Ljungblommor II kan kanske sägas undandra sig denna karakteristik. Topelius ville åstadkomma något, i stark övertygelse om att varje yttrat ord har verkan och innebär ansvar.18I ett fragment avsett som företal till Blad ur min tänkebok läses: »Hvarje ord skapar sin tankeverld […] naturljuden förgå, tanken i sig är frö utan grodd, ordet är handling och bär sitt ansvar.», Topelius 1899, s. 261. Han ville ingjuta tre slag av kärlek i sina läsare: gudfruktighet, fosterlandskärlek och föräldravördnad. Detta är ett ärende.

20 Topelius var inte primärt intresserad av lyrik som en självförverkligandets eller det subjektiva uttryckets konst. Författarskapet som helhet kunde i moderna termer beskrivas som aktiv intervention i samtidens liv och opinionsbildning. Mycket av hans lyrik stod först att läsa i Helsingfors Tidningar, ett faktum som kunde dra på honom raljerande kommentarer: seriösa poeter gör inte så.19Jfr S. G. Elmgrens recension av den andra diktsamlingen. De dikter som entydigt har framfötts ur ett subjektivt uttrycksbehov utgör ett mindretal i hans lyriska alstring och är i regel av tidigt datum. I föreliggande band är deras närvaro mer markant än i produktionen som helhet. De är i regel bättre poesi, skirt melodiska och välljudande på ett sätt som tjänar både memorerandet och minnesvärdheten. De har inte heller den ställvis förströdda diktion som häftar vid en del av hans tillfälles- och högtidspoesi.

Ur det personliga

21 Den lyrik som verkar ha emanerat ur ett subjektivt uttrycksbehov har skiftande tillkomstbetingelser. Där finns dikt med erotisk bakgrund. Där finns dikt som artikulerar själanöd och gudsförtröstan. Där finns livskriser, sonen Michaels och nära vänners död, för vilka sorgen söker ord. Och där finns dikt som tillflykt undan en fientligt sinnad omvärld, terapeutisk dikt för egen själsfrid. En samlad ansats av sistnämnda slag gav Topelius den gemensamma rubriken Sylvias visor. Många av hans kändaste dikter ingår där.

22 Impulsen till de erotiska dikterna kan dateras i biografin. De handlar om Greta Mattsdotter (Matintytär), bondflicka och dotter till husbonden på Kahra i Alavo, ett gästgiveri som Topelius första gången använde som etappmål på väg från födelsestaden Nykarleby till Helsingfors vintern 1838.20Topelius förhållande till Greta Mattsdotter har omständligt behandlats i Martin Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946 och i Törnudd, Flickan från Kahra 1948. Se också Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 25 f. och Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 120–131. Den femtiomila sträckan hann han tillryggalägga åtskilliga gånger under studietiden och senare. I barndomstrakten bodde också hans ungdomsförälskelser. En av dem var rådmansdottern Emilie Lindqvist, som efter deras förlovning 1843 blev hans hustru 1846. Men vintern 1838 och ett par år därtill var denna utgång oviss. Hans konkurrent och bäste vän Henrik Backman såg ut att segra i rivaliteten om Emilie.21Om Henrik Backman, se kommentar till »På kullen om våren». Det bör inte förvåna om han på väg till eller från Nykarleby befann sig i attraherbart tillstånd. År 1838 var han nyss fyllda tjugo, Greta femton. Mötenas art är höljd i klärobskyr men att han nu mötte något för honom helt nytt står klart. Han konfronterades med en stark passion och därmed med en okänd sida hos sig själv.

23 I dagboken beskriver han ett möte med ett naturbarn av naturlig värdighet, en företrädare för det finska folket; här erbjöds fosterländskhet och exotik på en och samma gång. På hemgjord franska skildrar Topelius i dagboken vad han upplevt. Man kan fråga sig om chiffreringen skulle skydda mot inblick eller distansera honom själv från det skrivna. På svenska beskriver han Greta som mörkskön, ett adjektiv med stark och farlig laddning; det franska ordet blir hos honom belletenebreuse. Den av honom beundrade Almqvist använde ordet dunkelskön, med en nyans av mörk, demonisk makt. De korta mötena på Kahra kan ha raffinerats av en återblickande fantasi; saken undandrar sig bevisning eftersom hans egna agiterade vittnesmål i dagbokstext och dikt är allt vi har att tillgå. Starka affekter och starka effekter kunde gott samsas i tidens högromantiska litterära repertoar, som den unge Topelius arbetade på att tillägna sig och böja för sina syften.

24 Kahraromansen kan ha varit ensidig men den fick Topelius att leka med giftasdrömmar. Historien nådde sitt naturliga slut sommaren 1840, när han passerade Kahra och av värdinnan fick veta att dottern förlovat sig med en bondson i trakten. Men ur själva erfarenheten avsöndrades i sex års tid (1839–1845) dikter som präglas av stor intensitet, oftast också av bjärta motsatsställningar och själsanfäktelse. Tre sådana dikter har lagts in som ett slags svit i den första diktsamlingen; de sex övriga har infogats i den andra. Till dem hör »Dämonen», en hårt spänd dialog mellan mörkskön flicka och vild gosse. Den ser ut som prosa men har en tydlig meter, dess stigande pæoner avancerar i sporrsträck. En dikt som aldrig fick komma med i någon samling är den tidigare nämnda »Hangolas Dikt», av vilken »Dröm och Verklighet» är ett kondensat som inleder den andra samlingen Ljungblommor. Först med den mer avklarnat återblickande »Den resande studenten», daterad 1845, synes Topelius ha lagt Kahra bakom sig, även om episoden självfallet kan ha levt vidare som produktiv klangbotten. Författarens egen utvärdering av beståndet är intressant: i urvalsvolymen Sånger återstår fem dikter.

25 Ett fästmansbrev från den 6–7 mars 1843 till Emilie Lindqvist röjer en stark ambivalens inför minnena. Här försöker Topelius inte långt efter förlovningen ge fästmön insyn i sin blivande makes själ:

26 Du känner ej du allt det vilda, dystra och stormiga, som stundom gömt sig under min svarta sidenväst och som gjort att jag känt mig hemma i Shakespeares, i Byrons och i Almqvists mörksköna dikter. Ack, Milla, jag har ej varit lycklig med de fantasier, som stundom fått makt öfver mig – när jag vid lugnare ögonblick genomläst de ord jag skrifvit under sådana stunder, ha de på engång gladt mig och skrämt mig, så vackra voro de och ändå så afskyvärda.22ZT–EL 6–7/3 1843.

27 Det är sådana stunder som genererat dikter som »Dämonen» och »Villande vägar». De bär syn för sägen, vittnar om stark ruelse och ett klamrande efter fäste i religionen.

Det finska till mötes

28 Kahraepisoden blev för Topelius mycket mer än en erotisk etapp mellan barndomens Nykarleby och vuxenlivet i huvudstaden. Mötet med en finsk flicka innebar också en starkt upplevd beröring med det finska Finland. Det gjorde honom än mer mottaglig för den tidiga, idealistiska fennomani som nyligen hade gjort sina första starka inbrytningar med grundandet av Finska Litteratursällskapet 1831 och Lönnrots utgivning av Kalevala i dess första version 1835. Suomi var ett namn på allas läppar, även där kunskaperna i finska inte sträckte sig mycket längre än så. Topelius var uppvuxen med denna entusiasm. När fadern, läkaren Zacharias Topelius d.ä., hade satt honom i trivialskola i Uleåborg 1829 var det för att i god tid vänja honom vid en främmande studieomgivning, men också för att han skulle lära sig finska. Staden var i motsats till det helt svenska Nykarleby finskdominerad, även om skolundervisningen, liksom vid alla högre skolor i landet, gavs på svenska. Bland skolans tidigare elever räknades många av de män som skulle forma Finlands 1800-tal: Franzén, Runeberg, Snellman, Nervander, Castrén.

29 Redan Topelius farfar, kyrkomålaren Mikael Toppelius, hade intresserat sig för den finska folkdikten. Detta intresse hade han överfört på sin son läkaren, som under sina vaccinationsresor insamlade finska runor, och vars utgivning av sviten Suomen Kansan Wanhoja Runoja på 1820-talet utgjorde en viktig grund för Lönnrots arbete. Zacharias d.y. har livfullt vittnat om hur kringvandrande handelsmän från karelen fyllde faderns kammare med sina underliga runor.23Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 59. Hans eget bidrag till familjens och folkets tradition blev de dikter på runometer som inleder hans första samling. I en av dem, hyllningsdikten »Kantele» (1842), celebreras en ny tids början på den gamlas grund: Barden är död och kantelen har förstummats. Men sången återuppväcks av Lönnrot som finner det förflutnas runor och av Runeberg som skapar nya.

30 »Kantele» presenteras som en dikt om en dikt, funnen som en blomma i ljungen, den allraminsta och blekaste av blommor. Topelius utkorande av ljungblomman är en funktion av många samverkande faktorer. Ljungen och ljungens landskap kan förknippas med heden, också med den skotska heden och den för romantiken mäktiga inspiration som utgick från MacPherson och Ossians sånger.24Nils Arfvidssons metriska översättning av Ossians sånger som utkom julen 1842 utövade stort inflytande, bl.a. på Runebergs Kung Fjalar, vilket Topelius identifierar i ett Leopoldinerbrev HT 1/6 1844; se f.ö. Kjell-Arne Brändströms kommentar till Kung Fjalar, SS XII:II:3, s. 246–251, 289–292. Här blir den mer specifikt en symbol för den finska naturens karga skönhet och för den finska folksjälen. Ljungen svarar mot den syn på det finska armodets förädlande egenskaper som vid denna tid höll på att befästas; de reella alternativen till en sådan syn var för övrigt få. Ytterst fruktbärande för detta synsätt var Runebergs bl.a. på klimatlärans grund avfattade uppsats om Saarijärvi socken 1832. I ett företal till sina handskrivna dikthäften från 1838, kallade »Ljung Blommornas Bok», motiverar Topelius valet av symbol för sina dikter:

31 Jag älskar skogen och hafvet, det djupa lugnet och den vilda stormen i begge. Jag älskar solen och stjernorna och månen och skyarna. Jag älskar ock den stilla daggen på dalens blommor: – striden, segern och segerns frid. På slätterna, bland verldens fröjder, går sällan min stig. Derföre är min sång en ljungblomma lik, enslig fostrad i skogen.25Topelius, »Ljung Blommornas Bok I», s. 2 (NB 244.150).

32 Ljungen blir en sinnebild för hela Topelius lyriska produktion. »Ljungblommor», den första samlingens opaginerat framförställda titeldikt inleder, i samma position, också Sånger I. »Långa vintrar ha förflutit / Sedan jag i vårens dagar / Hedens ljung har sammanknutit» börjar titeldikten i diktsamlingen Nya Blad (1870), och titeldikten i Topelius sista diktsamling Ljung (1880), upptar samma motiv. Klätt i runometer binder ljungmotivet ihop diktsamlingarna med varandra.

33 Topelius fennomani nyanserades efterhand och från 1860 ersattes Suomi av Finland som namn på fosterlandet. I en dikt från sina mest finsksinnade år, fram till 1840-talets mitt, kunde han yrka på att den unga finska anden skulle skaka av sig »germaniskt slagg» (»Lönnrot, Castrén»).26HT 1/3 1845; i Ljungblommor I har »germaniskt» ersatts av »allt utländskt». – När Kalevalamotiv omkring 1860 återkommer är förhållandet till dem mer ytligt, planerat, konstaterar Tarkiainen 1918, s. 19 f.; »ett mer yttre» kallas förhållandet hos Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 233. Som promotionsskald 1844 hade han agiterat för »Ett folk! ett land! ett språk! en sång och en visdom». Promotionsdikten fick stor ideologisk tyngd. Studentfennomanin utgjorde under en följd av år en viktig intellektuell miljö för Topelius – 1843–1847 skötte han kuratelet för (Nord)österbottniska nationen – och frågan om finskt och svenskt inför det ryska tillspetsades av de språkförhållanden som gav detta landskap dess särprägel.27Se Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 205–234.

34 Ännu ett tredjedels sekel senare, i sitt inskriptionstal som avgående universitetsrektor 1878, hänvisar Topelius till »att man då för första gången förnam det tama rytandet af ett ungt lejon, som döptes till fennomani».28Topelius, »Tal vid Kejserliga Alexanders-universitetets inskrifningar. Den 14 September 1878». Vid denna tid drevs hans finskhetsiver framför allt av rättviseskäl, av vad folkets stora flertal hade rätt att fordra för sig och sitt språk. I språkfrågan hade han sökt sig mot den politiska mitten.

Sylvias visor

35 De femton dikter Topelius publicerade 1853–1860 under den gemensamma rubriken Sylvias visor kan sägas ha sprungit ur ett smärtande behov av distraktion. Topelius tog sin tillflykt till naturlyriken och naturens förmåga att läka sår som han dragit på sig i samhällslivet. Det är betecknande att han under de år Krimkriget omedelbart berörde Finland fyllde sin barntidning Eos med nästan sextio sagor och dikter för de yngsta: att skriva för barn var ett annat sätt att uppsöka det oskuldsfulla.29Hur Topelius själv upplevde denna tid framgår t.ex. av ett förtroligt brev till J. L. Runeberg 14/3 1855 (»jag börjar begripa att Vår Herre ej ämnat en vismakare till diplomat»). Detta och andra brev från samma tid citeras generöst i Vasenius III, s. 486–504.

36 Tolv Sylviavisor ingår i den tredje samlingen Ljungblommor. Antalet är det samma i Sånger I, men där har två av dem bytts ut mot nya.30»Sylvias sommartankar» trycktes i HT 9/8 1854 men ingår inte i någon samling. Nya Blad 1870 innehåller fyra nya Sylviavisor. En av dessa är den tidigare nämnda »Under Rönn och Syrén», som Fredrik Vetterlund i en uppsats till skaldens hundraårsminne kallar ett »underverk av doft och blom». I uppsatsens rubrik koras Topelius till Finlands romantiker. Det är just den romantiska ogripbarheten som är denna diktares styrka, anser Vetterlund, och han finner att det är med Sylviavisorna den inhemska kritiken har nåtts av insikten, och Topelius fått sitt genombrott.31Vetterlund, »Finlands romantiker. Några studier i Zachris Topelii lyrik» 1918, s. 5. I en senare anställd jämförelse mellan Runeberg och Topelius preciserar Vetterlund denna ogripbarhet:

37 Den Topeliuska strofens smältande silverklang uttrycker hjärteinnerlighet och landskapsbesjälning på ett sätt, som i all sin jungfruliga eller fågelaktiga skygghet är trolskare, sångbarare, mycket ofta därföre även mer betagande lyriskt. Runeberg själv har sagt det särdeles målande: han kunde göra skog och sjö men Topelius den blå luften däröver; alltså det som i motsats till det realistiska kan kallas romantiskt, dagern, musiken över det hela. Sylviavisornas vårkvitter, något av det mest äktlyriska som svensk dikt företett, är otänkbart hos den tyngre och stadigare Runeberg.32Vetterlund, »Något om lyrismen hos Runeberg», Festskrift till Yrjö Hirn den 7 december 1930 1930, s. 456.

38 »Sången är af sorg upprunnen, / Men af sorg är glädje vunnen» lyder det från Kanteletar lånade men omstämda omkvädet i den första diktsamlingens ingångsdikt, »Sången». Med samma anslag inleds Sylviadikterna, som »bjuder sorgerna rymma». Temat varieras rikt: ute i naturen finner hjärtat hugsvalan, det innerstas kval finner läkedom och den förgråtne frid och försoning. Den som lovar sådan tröst är Sylvia, sångfågeln. Sylvia är ett kollektivt namn för försommarens jublande fåglalåt.

39 Valet av en bevingad protagonist erbjöd fördelar utöver sångbarheten. Landskapet sett uppifrån gav helhetsverkan, storslagenhet, serenitet. Utsikten ovanifrån, det vertikala perspektivet, höll genom Runebergs insats på att etablera sig som poetisk regel för det finska landskapets höga visa, och flera Sylviavisor utnyttjar detta. Det är också en synvinkel ur vilken den bevingade återger mänsklig ävlan dess rätta proportioner. Dessa rätta proportioner är för Topelius egentligen av två slag. Dels hejdas människans förmätenhet när hon får se sig i rätt storlek, dels blir hon, sedd från höjden med Guds av poeten förmedlade blick, en del av naturen. Därmed utgör hon inte längre det motstycke till naturen som romantiken gjort henne till, och som hon framstår som också hos Runeberg.33Se Pertti Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 73. – Det grandiosa perspektivets möjligheter att förmedla en moral drivs ännu längre i Topelius med tiden rätt talrika kosmiska poem; »Kometen 1858» kan läsas som en pendang till Sylviavisan »Fågelperspektiv».

40 Topelius sångfågel kan inte bara svinga sig upp i skyn. Den visar sig också i sig samla upp naturens alla besjälade och personifierade uppenbarelseformer: vind, våg, vårens sång, källsprång, ängsblommans doft.34Ett ingående resonemang om termerna personifikation resp. besjälning i Topelius naturlyrik förs i Pettersson 1952, s. 6–60. Noteras kan att retorikens prosopopoeia, d.v.s. att ickemänskligt tillskrivs mänskliga drag, är en ambivalent trop, som rymmer såväl inlevelse som besittningstagande. »Behöfver det nämnas, att de flesta och gladaste sångfåglarna i våra skogar tillhöra slägtet Sylvia?», frågas i en not. De visor som Topelius byter ut för Sånger I är för övrigt de två vilkas ämne är döden. Den förra besväras av ordprunk och sökta bilder, den senare av att dess tröstande ord är så njugga.

41 Bland mycket annat karakteriserar dikterna fågelns kvitter som en blommas andedräkt. Det som Vetterlund fann eteriskt och ogripbart utpekades av kritiken som konturlöst, som kolliderande bilder eller katakreser, eller som tomma ordslingor. Ett exempel är dikten »Sylvia har sett Sicilien och Egypten och finner dock Finland så skönt». Rubriken, med dess karakteristiska prisning av hemlandets armod, ersattes i Sånger med »En sommardag i Kangasala». I dikten förekommer – det som här avses är öar – uttrycket »naturens gröna tankar / i blåa vågornas hamn», en sammanställning som drog på sig både kritik och försvar.35Arvid Hultins kritik, »Studier bland våra lyriker» 1881, s. 186, ingående bemött av Gabriel Lagus i Östra Finland 11/4 1881. – Bilden diskuteras, och godtas, i Pettersson 1952, s. 104 f. På likartat sätt vågat var uttrycket »klar som ett barndomshem» i samma strof, vilket Topelius själv bytte ut mot »klar som en samvetsfrid». Hans Ruin har kritiserat slutstrofernas kvittrande örn, men av Olof Enckell blivit tillrättavisad för att inte observera vem som har ordet i dikten.36Ruin, Det finns ett leende 1943, s. 120; Topelius, 120 dikter 1970, s. 138. Fler invändningar kunde göras. Till exempel är ljungen knappast för andras blick så ensam, eller vissnar så ung, som skalden gör gällande. Det mesta av dessa kritikpunkter handlar om poetisk licens, som godtas av den som är villig att se Topelius lyrik som ett regelverk för sig.

42 Friheter han tar sig kan då ses som hastverk och insparad möda, men också som ett aktivt arbete med att slå sig fri från det tröttkörda bildspråk som en redan bedagad romantik lämnat i arv. Det var ingen liten utmaning att å ena sidan värja sig mot mönster som Almqvist och Runeberg, och å den andra att ta sig förbi den poetiska allmänningens tegnérismer och kalenderpoesins nötta fraser. En starkt bidragande faktor till Topelius framgång var sångbarheten. »Sjung!» är en i dikterna ofta upprepad uppmaning, som också har blivit åtlydd. Många av Sylviavisorna rotade sig i 1800-talets mest populära sångrepertoar och flera av dem har hållit sig kvar till sen tid. Den ovan diskuterade visan, med inledningsraden »Jag gungar i högsta grenen» och i Gabriel Linséns tonsättning, torde ha svingat sig högst upp i repertoaren.

43 Tonsättningar av dikter ur Ljungblommor förtecknas i bilaga. Om Topelius fortsatta och starka närvaro i den finlandssvenska sångskatten vittnar t.ex. två sångböcker utgivna med halvsekellångt mellanrum. I Finländsk sång och visa. Sångbok för skolor, hem, föreningar och allsångsstämmor (1953) är Topelius främste textleverantör (25), med Runeberg på andra plats (15).37Utgiven av Greta Dahlström och Alfhild Forslin 1953. Stora sångboken. 250 finlandssvenska sånger och visor (2003) innehåller 34 sånger av Topelius; näst efter honom kommer Alexander Slotte (14).38Kommentarer av Ann-Mari Häggman 2003. I Den svenska sångboken (1997) förekommer han inte, svensk sång i Finland företräds där av andra namn.39Urval och kommentarer av Anders Palm och Johan Stenström 1997. Hans position i den svenska skolsången har däremot varit grundmurad. En undersökning av svenska skolsångböcker 1842–1972 ger vid handen att Topelius var periodens mest frekventa författarnamn, med en spridning på hela sextio olika dikter i nästan alla sångkategorier.40Märta Netterstad, Så sjöng barnen förr. Textmaterialet i de svenska skolsångböckerna 1842–1972, Stockholm 1982, s. 141–144.

»Islossningen i Uleå elf»

53 Topelius tionde Sylviavisa förkunnar vårens och Sylvias återkomst med det trotsiga omkvädet »Ändå! Ändå!». Visan sågs första gången i hans tidning dagen efter skottlossningen vid Ekenäs. Lyrik kunde också gottgöra vad Topelius hade förbrutit när han förivrat sig som lyriker. Ett stort anlagt belägg för detta är »Islossningen i Uleå elf», och ett paradexempel på hans förmåga att skalda om fosterland och frihet på ett sådant sätt att det var svårt för höga vederbörande att nagla fast det förgripliga i det.

54 Dikten skrevs i april 1856, efter fredsslutet. Man kan säga att denna dikt ändade den kris som hade utlösts av dikten om den första blodsdroppen, och återgav Topelius hans status av ansedd medborgare och trovärdig patriot. Själv förefaller han aldrig ha haft några svårigheter att förena sina lojaliteter med storfurstendömet och kejsardömet och deras gemensamma överhuvud. Det var satraperna och censuren som bar honom emot. Bägge dessa hanteras skickligt i »Islossningen i Uleå elf». Själva handlaget visar också på det som ovan sades om hur Topelius hade lärt sig att ge sin idealism påtaglighet med hjälp av åskådligt stoff hämtat ur den verkliga världen.

55 »Islossningen i Uleå elf» är det mest genomförda exemplet på vad George C. Schoolfield har kallat Topelius hydrografi, hans vattenskrift.54George C. Schoolfield, »National Romanticism – A Golden Age?», A History of Finland’s Literature 1998, s. 336. Termen kan verka preciös men den är saklig och gör tjänst. Ord för vatten förekommer överallt i Ljungblommor. Med inte färre än 171 förekomster placerar sig ordet ’våg’ på sjunde plats bland samlingarnas vanligaste ord, efter ’natt’, ’hjerta’, ’dag’, ’se’, ’jord’ och ’ljus’. Även ’djup’, ’sjö’ och ’haf’ är högfrekventa.55Uppgifterna baserar sig på utgivarens kartläggning av ordfrekvenser i Ljungblommor. Vattnet är ett element som bär många av Topelius centrala dikter, äktlyriska likaväl som dikter med en politisk agenda. Ofta är de två slagen besläktade. Då kan vattnet vara än sakled, än bildled: än är hav hav, än står det för frihet.

56 Dikten om islossningen är Topelius ståtligaste vattendikt och den ägnar sig för några allmänna kommentarer om hans lyriska språk. De gäller motiv och form men också diktens relation till andra verk. Den skrevs våren 1856, vid en tidpunkt då storfurstendömet var fyllt av förväntningar. Tronskifte hade nyligen ägt rum och stora förhoppningar ställdes på den nyss tillträdde Alexander II. Krimkriget hade avslutats genom freden i Paris i mars. Isarna syntes gå både i naturen och i politiken.

57 Motivet med källan som blir till en älv med bestämmelsen att skapa sitt eget öde återfinns redan i en dikt från 1842, »Vid Elfmynningen». »Att sjelf en väg sig bana» uppges i den vara älvens bestämmelse, och dess saga anges uttryckligen vara lik människans. Slutackordet är att älvens öde döljs i havet: den uppgår i evigheten. Som ung poet diktade Topelius gärna på platonisk idégrund. Idealismen övergav han aldrig, men verklighetsbasen vidgades efterhand. Ett exempel på sådan breddning kan beskrivas som följer.

58 I »Islossningen i Uleå elf» är det verkligheten som har överhöghet, inte idégrunden, som i »Vid Elfmynningen». Verklighetens diktat här heter temperaturväxling, genomströmningshastighet, höjd över havet. I sistnämnda topografiska faktum finns ett av Topelius återkommande ämnen, landhöjningen, skickligt inarbetat; företeelsen torde ha fascinerat honom icke minst därför att den förenar tidens och rummets inverkan.56Se Lehtonen, »Natur und Mensch bei Zachris Topelius» 1993, s. 130. Naturligtvis har också detta poem en idégrund, det handlar inte om att isarna går. Men båda dikterna bör, för att få rimlig tyngd och mening, transponeras från naturskildring till ett annat betydelseplan. Pirkko Alhoniemi konstaterar om detta hos Topelius rikligt företrädda slag av naturlyrik, att hans karakterisering av landskapet står i allegorins tjänst. Dikternas huvudsakliga uppgift är att entusiasmera och aktivera till handling: det är inte som bilder de ska tas emot utan som uppmaningar.57Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 101. Det var som lyhört tolkad uppmaning Topelius islossningsdikt gav honom återinträde i den patriotiska gemenskapen.

59 Som omstridd professor i historia inledde Topelius sin ämbetsutövning med föreläsningar i geografi. För honom var dessa två ämnen sidor av samma sak. Uppfattningen att geografin bestämmer över historien har fått status av maxim i finländskt politiskt tänkande. Topelius uppfattning om geografins företräde kan sägas ha blivit knäsatt genom Boken om Vårt Land, den läsebok för läroverk som han utgav 1875 och som ända fram till andra världskrigets slut formade det uppväxande släktets bild av landet. Bokens nittonde läsestycke heter »Uleå elf» och skildrar målande och sakrikt detta för Österbottens samfärdsel viktigaste vattendrag. Omkring en fjärdedel av läsestycket är en prosavariation på samma islossningsmotiv som i dikten; dramaturgin och förloppet är motsvariga. Beskrivningen av hur isens sista motstånd bryts ner vid den sista forsen överensstämmer i detalj, givet att textgenrerna är högst olika. Bilden av här och strid, av träl och bojor återkommer i båda.

60 Motivet hade av författaren tecknats flera gånger innan det formades till föreskriven skollektyr. Dikten om Ule älv är dock ingen förstudie för läseboken. För Topelius utgjorde dikten motivets poetiska kulmination. Framgången i genomförandet har en delförklaring i att allegorin är byggd på sådant han faktiskt sett. I trivialskolan i Uleåborg hade han med egna ögon bevittnat hur älven befriade sig från vinterns bojor. Dikten har det upplevdas fräschör och realism. Som lovsång till vårens och vågens förenade styrka är den i dubbel måtto ett naturpoem. Med 164 förekomster står ’vår/-lig’ i fråga om ordfrekvens högt i Ljungblommor, strax efter ’våg’. I sin studie över Topelius fosterländska lyrik registrerar Gunnar Castrén de täta nedslagen av kraftscener som denna och summerar att »denna vårbild, hans barndoms och hans ungdoms minnen av havet och floderna som spränga istäcket, blivit en av de fruktbaraste bilderna i hans fantasi.»58Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 241, 246.

61 Detta stora poem, kan det tillfogas, är inte enbart natureuforiskt. Som diktbygge har det många drag som för det i närheten av Runebergs »Döbeln vid Jutas» (1848), ett patriotiskt paradnummer om trotsig kamp och »omotståndlig fart från trakt till trakt». I båda dikterna avlöser tre faser varandra: trots och maning, bataljmålning, och tackord fyllda med såväl erkänsla som självkänsla. Byggelementet är i båda dikterna rimmad jambisk pentameter, med undantag för bataljmålningen. Hos Runeberg består denna av en enda strof, som utgör en vändskiva, medan den hos Topelius byter till fallande rytm och i tio starkt allittererande strofer följer Ule älv där den stormar an, hejdas, och slår sig fri. Med bytet av rytm följer ett perspektivskifte, från första till tredje person: Ule älv är ett exempel, en konkretisering. Diktens hjälte är hela den här av bunden kraft som Finlands alla älvar utgör, från Kemi till Vuoksen: sådant är fosterlandet, okuvligt. Mittpartiets bataljmålning i tredje person tydliggör slutets återgång till älvens tal i jagform.59Bland de många flod- och havsdikterna är talet i jagform unikt för denna dikt, enligt Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 25. Här går den runebergska diktens drag av intertext i dagen. Där döbeln tackar sin Gud, segergivaren, tackar Topelius älv sin segergivare våren: föga hade någondera förmått uträtta av egen kraft. Med imitation av Runeberg har allt detta dock ingenting att göra.

Censuren

62 »Islossningen i Uleå elf» var för Topelius en medborgerlig framgång. Han hade där transponerat aktuella och allmänt omfattade tankar till ord som kunde ta sig förbi censuren och ändå för hans läsare var omedelbart avläsbara. Censuren å sin sida var inte en dikttolkande instans. Den måste läsa efter bokstaven, och mot naturens cykliska gång hade den svårt att ingripa.

63 Censuren var ett för den tryckta offentligheten i storfurstendömet centralt faktum.60Om censuren se Päiviö Tommila, »Sensuuriolot ennen vuotta 1865» 1980, s. 3–16. I Suomen lehdistön historia 1 1988, ges några grafiskt åskådliga exempel på censuringrepp under 1800-talet, s. 102–105. Där fortlevde till en början samma pressregim som rått under nästan hela den gustavianska tiden. Sverige införde 1810, kort efter rikets delning, total tryckfrihet, som emellertid två år senare kringskars av den s.k. indragningsmakten. En växande diskrepans mellan de två delarna i det nyss gemensamma riket blev efter hand alltmer påtaglig. År 1829 infördes preventiv censur, övervakad av en Censuröverstyrelse, som på ämbetets vägnar leddes av universitetets vicekansler. Under överstyrelsen sorterade en Censurkommitté, med ombud på alla orter med tryckeri.61Censurorganen lades inte uteslutande i händerna på centralismens tjänare, påpekar Johan Wrede, Världen enligt Runeberg 2005, s. 154 f. Om censurens personella aspekter, se även Pia Forssell, Författaren, förläggarna och forskarna. J. L. Runeberg och utgivningshistorien i Finland och Sverige 2009, s. 61–65. Varje trycksak, tidningar inbegripna, skulle förses med ett Imprimatur – ’må tryckas’ – samt censors namn. Till detta kom granskning av alla importerade trycksaker.

64 Snellmans utmanande publicistik i Saima skärpte myndigheternas vaksamhet, och bladet indrogs 1846. Nymornade frihetssträvanden på kontinenten underströk de säkerhetspolitiska aspekterna på tryckfrihetens gränser. genom en räcka åtgärder under 1840-talets senare hälft ställdes censuren under generalguvernörens absoluta kontroll, och alla utrikesnyheter måste från 1848 ha passerat censuren i S:t Petersburg. Vaksamheten kulminerade 1850 i en författning som förbjöd publicering på finska av alster i andra ämnen än religiösa och ekonomiska. Förbudet efterlevdes inte länge, men generalguvernören greve Berg (1855–1861) upprätthöll en stram pressregim. Topelius förhållande till generalguvernören kan betecknas som spänt, och när han i slutet av sitt islossningspoem hyllade naturens kraft att »spränga berg» kunde en vaken läsare förnöjt uppfatta också en annan detonation än den denoterade.62Jämnt ett år efter denna dikt tryckte Topelius dikten »Till våren» i HT 29/4 1857, vilket drog på sig greve Bergs misshag. Topelius kände sig vantolkad men antyder samtidigt att denna »den obetydligaste vårvisa» också har en politisk läsart; utan en sådan ter sig dikten f.ö. rätt poänglös. Definitionsmässigt är aisopiskt tal av detta slag aldrig entydigt. Se t.ex. Enckells kommentarer, Topelius, 120 dikter 1970, s. 163 f., 176 ff. och Vasenius IV, s. 67–70, 83 f.

65 Som tidningsredaktör hade Topelius erfarenhet av censurens arbete två gånger i veckan. Strax under tidningshuvudet på Helsingfors Tidningars paradsida lästes mottot Quid verum atque decens curo et rogo. Mottot utsäger att tidningen vårdar och beflitar sig om vad sant och anständigt är. Men latinet kunde också med lite illvilja fås att betyda Vad bryr jag mig om det som är sant och anständigt, en tolkning som härrörde från tiden före Topelius redaktörskap. En redaktörs dilemma var att han inte, i en offentlighet under förmyndarskap, bestämde över sitt innehåll, d.v.s. över anständighetens gränser.

66 Någon gång kunde censuren vara anständigheten behjälplig genom alltför ovarsamma och därmed lätt genomskådade ingrepp. Ett sådant kan beses i »Kung Carls jagt». Dikten trycktes första gången i Helsingfors Tidningar 27/11 1852 och saknar där en vers, »Farväl, o vårt fosterland!». Diktens stabila rimschema och strofform vittnar vältaligt om att en vers uteslutits just där; samma verkan får ett tillagt tankstreck som ser ut som en aposiopes, en avbruten tanke. Rimordet »mästarhand» ger mer än en antydan om att det ord som saknas är »fosterland». Läsarnas goda minne gör resten: operan hade haft bejublad premiär tidigare samma år och dess avslutande rader, ett farväl till fosterlandet, fanns för allmänheten i kär hågkomst. Censors strykning blev en understrykning.

Tematik

75 Uttrycksformerna, dikttyperna och genrerna i Ljungblommor är som synes många. En inventering av de grundläggande teman som är lyrikern Topelius egentliga angelägenhet, och som formerna skall ge gestalt åt, visar att de utgör ett väl sammanhållet helt. Dessutom är lyrikens huvudteman hos Topelius förbundna med varandra. Vanligen är de byggda på antiteser – t.ex. mörker/ljus, materia/ljus, jord/himmel, natur/ande, oro/frid, längta/nå, splittring/enhet – i strävan mot en syntes. Antitesen var för Topelius både ett faktum i världen, en kamp mellan makter, och ett stilmedel, vilket gör de täta förekomsterna av den naturliga och verkningsfulla i hans lyrik. Detta gör honom inte till bekännande hegelian och skriver inte heller in honom i någon annan filosofisk skola. Mer än Hegel var för honom Victor Hugo, litterär idol från hans tidiga ungdom, en motsatsernas mästare. Det vore vilseförande att tala om Topelius filosofi, anser J. O. E. Donner: hans tänkande var ett känslotänkande, intuitivt, med en stark dragning till mystik.67Donner, »Zacharias Topelius – kristen och mystiker» 1931, Finsk Tidskrift 1931, s. 250. Hegelianismen var för Topelius förnuftstänkandet inkarnerat och bar honom därför djupt emot, men han synes ha ägnat mycken energi åt att söka komma underfund med dess system.68Se E. N. Tigerstedt, »Topelius-studier» 1943, s. 53–107.

76 Den roll ljuset spelade i Topelius tankevärld torde kunna återföras på tysk naturfilosofi; Schelling såg ljuset som »die lebendige Form der Einbildung des Endlichen ins Unendliche».69Citat ur Lehtonen, »Natur und Mensch bei Zachris Topelius» 1993, s. 118. Lehtonen infattar auktoritativt den topelianska naturlyriken i dess filosofiska sammanhang. Ljuset, antecknade den åldrige Topelius i sin tänkebok, »är skapelsens själ, som skiner igenom materiens hårda skal […] en andekraft, direkt emanerad ur världsanden, Gud.»70»Ljuset», Blad ur min tänkebok 1895, s. 64 f. Hela dess framträdande tyder därpå, fortsätter han, och ger åskådningsexempel på hur ljuset verkar på människa och natur. Exemplen låter som tagna ur hans lyrik, där ljuset, för nordbon mer kärt än för andra, utnämns till »Vår enda arfvelott». Det jordiska ljusets kvintessens var för honom juninatten, som gav hans lyrism fritt spelrum. Men intressantare än att i Topelius se en av många sommarskalder är att hela året för honom erbjöd poetiskt stoff. Hans syn på vårens makt har framgått, liksom på höstens vanmakt. Med sina livligt och åskådligt utförda bilder av människan i hennes vinterlandskap var han både ovanlig och tidig, hävdar Maija Lehtonen.71Lehtonen, »Natur und Mensch bei Zachris Topelius» 1993, s. 127.

77 Att besjunga samtliga årstider var också att fromt framhålla årscykelns och därmed skapelsens överhöghet över människan. »Lifvet förgår som qvällens fläkt; / Evig är vårens andedrägt!», heter det i den version av »Under Rönn och Syrén» som har vunnit hävd. För Topelius, liksom för Stagnelius, vars brottning med disharmonier appellerade till honom i hans ungdom, var naturen ett Guds tempel. Kreaturens individuella suckar är där av övergående art, skapelsen lever vidare. Man kan säga att både Topelius och Stagnelius platoniserade kreaturens suckan som tema: skapelsens längtan efter förlossning är hos dem avbildernas längtan att återförenas med urlivet, att skaka av sig materiens bojor för idéernas ljusa värld. När längtan tematiseras i Topelius lyrik är det i sista hand denna längtan som avses. Den kan uttryckas i bilder av det drömda målet, som i parabeln »Seglaren på verldshafvet» eller »Jordens längtan», eller i bilder av hur avståndet till målet växer, som i »En verld i spillror». Barnets värld framställs där som odelbar; den vuxnes vetande har slagit den i spillror.

78 Om antitesen hos Topelius är en poetiskt produktiv figur för rolöshet, som i »Kärlekens dualism», är syntesen dess efterlängtade besegrare. Den är en högre enhet, ett uppgående i något större (t.ex. regn eller flod i hav), ett sammansmältande (som mellan piano och forte, se »Vid pianot»), ett allfamnat allt. Alltet ägnade han en hel del astrallyrik.72Termen återfinns hos Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv, 1828–1853 1920, s. 353: subgenren var tillräckligt frekvent för att behöva ett namn. Gemensamt för denna är hisnande formatförskjutningar. I »Kometen 1858» talar en förbipasserande komet till jorden och beskriver sig själv som »ett vilset flarn på rymdens oceaner, / En sväfvande atom uti ett strandlöst haf». De nya måtten skall bryta med vaneseendet, tukta människan för hennes hybris och återkalla henne till den kosmiska ordningen. I den främsta av dikterna, »Vintergatan», ser Gud ändå stort på sådan mänsklig förmätenhet; detta i sin tur säger kanske något om den begränsade poetiska räckvidden för didaktisk poesi.

79 I de kosmiska fantasierna, som Enckell kallar dem, sammanförs rummets och tidens ofantlighet och den cykliska återkomsten. Det korta jordelivet och den långa döden får i kometdikten en formulering som förefaller ha attraherat Topelius, som namn på det för alla gemensamma kretsloppet: klotet bär på »multna lemningar af slägten, som likt vågor / Blott födas att förgås». Bilden har ytterligare tre förekomster i Ljungblommor: multnade drottningar, multnade prinsessor och multnade hjärtan.73Se »Åbo domkyrka», »Romantiskt äfventyr» och »Sommarvindarna sjunga för blommorna på fornda slagfält».

80 Ett viktigt element i Topelius kristendomsuppfattning och därmed också ett underliggande tema i hans lyrik är försynen. Tidigare granskades »Islossningen i Uleå elf» som tidsdikt, men dikten har ett tema som går långt utöver det timliga: vårflödet, skeendets motor, är i dikten ett namn för försynens dispositioner. Gunnar Castrén har påpekat den starkt providentiella tankegången i dikten: att Finland bör invänta den stund som försynen bestämt för dess frigörelse och inte av egen kraft försöka tillkämpa sig den.74Castrén, »Topelius’ politiska diktning» [1943]1958, s. 187. Tanken på försynen kom att hos Topelius med stigande ålder ta sig alltmer tydliga uttryck. Hegeliansk historiefilosofi och religiositet förenas i en sinnrik millenaristisk utformning.75Se Mauri Noro, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968, Nils Erik Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, och Topelius egen sista stora essä »Det providentiela i verldshistorien» 1890. I Ljungblommor har försynen ännu ingen tankebyggnad som stöd, men uppfattningen om Guds allmakt och omtanke om sin skapelse yttrar sig i lyriken på många olika sätt. Topelius gud styr allt, men av vissheten om att »Guds öga vakar» följer inte att han ständigt ingriper. Han kan göra det, om fel begåtts; ett exempel på hur naturligt det är för Topelius att moralisera ges i den andra Sylviavisan, där landets hungersnöd blir dess straff för brännvinsbränningen (v. 46 ff.). Folkens historia, konstaterar Castrén, består för Topelius av prövningar som gud sänder och belöningar som han skänker.76Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 257.

81 Försynens anordningar spänner över en lång tidsrymd redan i den högstämda »Sanct Henrik». Enligt legenden var Sankt Henrik den som kristnade Finland, och därmed inlemmade landet – Åbo stift – i Guds övergripande frälsningsplan. Efter sjuhundra år av tålig väntan inför Guds tron får helgonet i dikten av Herren höra om hur folken är »timmer i häfdens skog, / Som resning några, andra som underlag», och att just Finlands trofasta folk skall kallas till »lönen, segern, äran och palmerna». Nära denna dikt i samlingen placerade Topelius den polemiska »Höstens vanmakt» där han, som framgått, tog Fredrik Cygnæus i upptuktelse för cynism: mot framtidstro och försynstillit är mörkret maktlöst. För Topelius föreföll Finlands folk ha omfattats av Guds särskildaste försyn. Hungeråret 1857 sände han en poetisk »Helsning till den finska nödens välgörare utom Finland», där diktens förra hälft kraftfullt rättfärdigar gåvorna: Finland är ett bålverk mot mörkrets makt, det är Europas »sista, framåtskjutna post» och den trotsiga kamp som här förs är »mensklighetens egen strid».77Samma idé återfanns redan 1840 i »Våra julidagar», SS I, s. 50 ff. och i »Studentvisa». Tanken om Finland som utpost och förpost kan sägas ha blivit kodifierad 1832 av Runeberg i uppsatsen om Saarijärvi.

Det lyriska hantverket

82 Topelius kunde uttala sig självförklenande om sin dikt som konstslöjd. Icke desto mindre hyste han ett starkt intresse för det lyriska hantverket. Det sträckte sig över hela skalan av byggelement, från versfötter och rytm och rimflätning till frågor om stikisk eller strofisk utformning och vidare till ett studium av prosapoesins möjligheter. Den tidiga lyriken vittnar om hans iver att pröva många slag av diktion; han ville också undersöka om ett metriskt mönster har ett versetos, om meter i sig bär en stämning. Efter hand kan man urskilja något av en arbetsfördelning för olika versifikatoriska lösningar. T.ex. etablerade sig ett taktfast, ofta fyrtaktigt jambiskt schema som förinställt värde för en hyllningsdikt: det användes inte utan undantag, men högfrekvent.

83 Den tidigaste lyriken domineras av 1830-talets Kalevalainfluens och av runometerns fallande rytm, till den grad att man i Ljungblommor I möter det första tryckstarka radslutet först en sjättedel in i samlingen; sådana är annars högfrekventa i romantisk poesi. Ytterligare en runometerdikt från 1841 har stuckits in i den andra samlingen (»Då vill jag ej mera sörja»). Dikter byggda på trokéer utgör, runometern inbegripen, en knapp sjättedel av hela beståndet. Fallande rytm, trokeisk eller trokeisk-daktylisk, präglar en femtedel av dikterna. Bland dem finner man »Lofsång i hungeråret 1847», som för sin både apokalyptiska och didaktiska detaljrikedom har valt den spatiösa hexametern, och tre ståtliga sapfiska strofer till minne av den högt begåvade och tidigt bortgångne Johan Jakob Nervander.

84 Nio dikter, merparten av dem stort anlagda byggen, blandar mått, verslängd, rimschema och strofformer för att kontrastera satser i olika tempi; »Islossningen i Uleå elf» kommenterades ovan ur denna aspekt.

85 Den entydigt viktigaste versfoten i Ljungblommor är jamben. Nära hälften av dikterna är rent jambiska och långt mer än hälften har jambisk eller jambisk-anapestisk stigande rytm. Tidens metriska miljö var full av mönster som gynnade denna romantiskt enkla gångart, tänjbar för såväl heroiskt och elegiskt som anekdotiskt bruk. Till mönstren hör fyrradingar som Heinestrofen och den till sitt ursprung engelska men av Herder förtyskade balladstrofen. Den senare kom till upprepad användning hos Topelius, t.ex. i »Det rätta hemmet». I ett dussin dikter begagnar han en femstavig jambisk versfras som även på svenska brukar benämnas med den norska termen nystev. Strofen består av en eller två nystevfraser per versrad. Topelius gör bruk av båda alternativen, vilka totalt ger fyra olika lägen för radbrytning. Han använder tre. Exempel: »Det var en dag / Utaf ljus och strålar / Och gladt behag;» (»Stockholm»); »Jag stod på bergen i morgonsvalkan. / Den blåa rymd» (»Den blåa randen på hafvet»); »Hur ljus du hägrat för piltens öga! / Hur stor du fyllde historiens blad!» (»Stockholm»). Ytterligare experimenterar han med att ge nystev i prosautskrift (»Stoftets förtviflan»). Nystevfrasens polskerytm är vanlig i folkvisor och så hårt bunden till musik att dess läsrytm ansetts kunna erbjuda problem.78Alf Henrikson, Verskonstens ABC 1982, s. 122. För Topelius tedde sig saken knappast så.

86 I ett halvt dussin poem gör Topelius bruk av ghaselen, en exklusiv persisk versform som i tolkningar och original europeiserats genom den av honom högt skattade skalden och orientalisten Friedrich Rückert (se komm. till dikten med samma namn). Första raden och samtliga jämna rader har i en ghasel ett repeterrim eller en genomgående epifor, i övrigt saknas rim. Dess struktur, som är väl ägnad för att i monoton koncentration hålla fast ett tema, är stark nog att också tillåta avvikelser i form av t.ex. rim även i udda rad. I norden var ghaselen föga känd. I Finland hade den använts av Topelius sju år äldre diktarkollega Lars Stenbäck, som efter sin omvändelse till den pietistiska väckelsen 1837 hade tagit ghaselen i bruk för rent religiös dikt. Topelius första ghaseler är från tidigt 1840-tal; detta var för honom oroliga år som dessutom var utsatta för impulser från pietismen. Diktformen får gestalta anfäktelser som inte ligger de stenbäckska ghaselerna efter i intensitet (»I natten», »Led mig!»).79Stenbäck, Dikter och prosa. Inl. och komm. Johannes Salminen 1974, s. 42 f., 117, 119 f., 123 f. Om ghaselens etos, se Gunnar Tideström, Poetiska figurer och mer än så 1989, s. 41 f. Men den används också i mindre marterade syften.80En lättsam ghasel, om finnens sävlighet, ingick i HT 11/12 1844; partiellt avtryckt i Vasenius III, s. 286 f.

87 En kategori för sig utgör de inte färre än tjugo prosadikterna, vars flertal utgörs av parabler, diktade 1835–1845. För dessa parabler hade Topelius förutom i Jesu liknelser i evangelierna en förebild i Herderlärjungen Krummachers Parabeln, i svensk översättning (1817) kallade Paraboler, eller Sanning i dikten; Topelius övertog den grekiska formen parabol. Liknelsens syfte var för Topelius liksom för Krummacher att lära ut och försinnliga vissa sanningar, men framför allt att visa hän mot det översinnliga och dettas moraliska imperativ. Gränsen mellan prosa och lyrik i diktsamlingarna är oskarp. En del av prosan är metrisk: den ovan nämnda nystevprosan var bara ett fall bland flera. Väsentligare är att parablerna och lyriken företräder vad Björn Pettersson kallar samma poetiska uppfattningsform: »Många dikter äro helt enkelt versifierade parabler», framhåller han.81Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 79. Samma iakttagelse gör Vasenius, V s. 137. Parablerna behandlas ingående av Pettersson, ibid. s. 61–79.

88 Prosaisk är Topelius mindre i sina prosapoem än i dikter där något solennt tillfälle bjöd att saker sades på vers. Topelius dikt är i regel lyrisk, sångbar, orienterad mot muntligt framförande. I centrum för sångbarheten och välljudet – belackarna talade gärna om klingklang – står upprepningen, i rikt varierat utförande och knuten till många olika diktelement. Rimflätningen uppvisar en rikedom som kan kallas slösande. Ghaselens repeterrim har sin motsvarighet i anaforer som återfinns utströdda över hela lyriken, med Sylvias första visa som långt drivet exempel. Allitteration och assonans inövade Topelius tidigt, under runometerns år, och dessa stilgrepp förefaller därefter ha stått honom till tämligen mödolöst förfogande. Som uppvisningsexempel från tiden efter Ljungblommor I kan »Sällheten», »Orions bälte» och »På balen och på bergen» anföras. Någon gång kan välljudet överrösta ordkombinationernas logiska samband; ’zacharinsötma’ var en kritisk neologism för topelianskt alltför ljuvt välljud. En verkningsfull förening av ljud- och meningsupprepning finner Topelius i 1850-talets början i den enstaviga polysyndesen, ståtligast uthamrad i »Vintergatan», vars kärlekspar Salami och Zulamith »skildes åt af natt och död och sorg och synd också».82För andra polysyndeser se »Höstens vanmakt» v. 19, »Jordens längtan» v. 6, »Ynglingens drömmar» v. 35, »Helsning till den finska nödens välgörare utom Finland » v. 8. Denna räcka spegelvänds senare i dikten.

Tidssammanhanget

90 Topelius är inte bara den av Finlands svenskspråkiga diktare som var mest mottaglig för impulser från den finska folkdikten, och gjorde mest bruk av den. Författareftermälets starka betoning på sagorna och berättandet har skymt den omständigheten att han också, inte minst i sin lyrik, bedrev konstpolitik. Hans aktiva insats för Kalevalaromantiken var något som svensksinnade kritiker räknade honom till last.83Se avsnittet om den samtida kritiken. Kalevalaromantiken var ingen spontant uppblommande senromantik; de två ledande konstpolitikerna Cygnæus och Topelius hade med sitt, vad Aimo Reitala kallar »målmedvetna programtänkande» aktiv andel i dess genomslag.84Cit. i Ewald Reuter, »Zur aktualität der Romantik», Zur Aktualität der Romantik. Finnisch-deutsches Symposium 24.9. – 27.9. 1991 an der Universität Tampere 1993, s. 58. – Alla gånger behövde Kalevala inte ens nämnas; se »Folkvisan i konsertsalen».

91 Litterärt hade riksdelningen för storfurstendömets del på många sätt inneburit en fortsättning på det som föregått. Att så skedde främjade det lugn i landet som den nya överheten påbjöd, och upprätthöll obruten kontakt med såväl klassiska som tidigromantiska ideal. I Sverige hade omställningen medfört djärv nyorientering, och en ny poetisk skola som riktade sig mot såväl akademism och klassicitet som allt lågt och vardagligt. Med denna rörelse, tydligast avtecknad bland uppsalaromantikernas fosforister (»ljusbärare»), stod de s.k. åboromantikerna i kontakt. I Topelius fostran till lyriker har man betraktat de impulser han mottog från den finska folkdikten som ett nyttigt motmedel mot den svenska romantikens svärmiska filosofiska symbolism, som han också var öppen för.85Så Viljo Tarkiainen, »Topeliuksen suhde suomalaiseen kansanrunouteen», Suomalainen Suomi 3/1918, s. 28.

92 God kännedom om samtida lyrik hade han inhämtat genom läsning, och genom avskrift och imitation hade han övat in hantverket. Särskilt betydelsefulla förefaller Franzén, Stagnelius, Almqvist och Runeberg ha varit för honom. De svarade mot olika behov hos lyrikern i vardande, landsmännen mer för det serena, svenskarna för den rolöshet som också krävde uttryck. Svårast var det för honom att värja sig mot impulser från Franzén och i synnerhet mot Almqvist; influenser från båda är tydligt avläsbara i hans första diktsamling. Runebergs inflytande hade Topelius dessutom tätt inpå sig, som elev till skalden och inackorderad hos denne i Helsingfors 1832–1833. Grundläggande olikheter, bl.a. ett svalt intresse för klassicitet och ett starkt intresse för tidsskeendet, tillät Topelius att, med läsefrukterna i behåll, undgå eftersägande. Bland tidiga litterära förebilder på andra språk observeras, bland andra, Schiller, Byron, Rückert, Heine och Hugo.

93 I en uppsats om Heine frågar sig Topelius 1849 varför åren mellan 1815 och 1848, »det i yttre måtto lugnaste och lyckligaste tidehvarf Europa njutit sedan många århundraden», räknat så få epiker och så många lyriker. Han ger också svaret »att detta yttre lugn allenast varit trötthetens förbidan på nya krafter till nya stormar, och att denna förbidan i allt sitt saktmod varit innerst genomträngd af en djup glödande oro, en de andliga krafternas blodlösa, men på qval och tvifvel rika kamp i det tysta!».86Uppsatsen (HT 22/12 1849) ger en högst personlig bekännelse om Topelius lyriska receptivitet; se även Tigerstedt, »Topelius-studier» 1943, s. 41–45. Heine beskrivs i uppsatsen som ett troget uttryck för denna period. I efterhand kom tidsandan och dess konstyttringar att betecknas med det parodiskt nedlåtande uttrycket Biedermeier; ordet myntades 1855 för att beskriva den efternapoleonska erans kultur som en av restaurationen påbjuden reträtt till idyll, familj och förnöjsamhet. Topelius karakteristik är intressant, eftersom han själv ofta beskrivits som biedermeierlyriker.87En företrädare för denna idyllik är »Du är min ro», en fri tolkning av en dikt av Rückert. Se Vasenius II, s. 525 ff. Ifråga om iakttagelseskärpa eller verbal pregnans kan hans lyrik inte mäta sig med Heines, men tidens kast mellan ro och oro har de gemensamt.

94 Europa må ha räknat många lyriker 1815–1848, i Finland var de få och stod i skuggan av Runeberg. Där fanns den mångbegåvade fysikern Nervander (1805–1848), aktiv i det 1830 av akademiker i huvudstaden bildade Lördagssällskapet, vars politiskt och litterärt animerade sammankomster Topelius som studiosus fick någon inblick i: de hölls ofta hemma hos Runebergs. Där fanns Cygnæus (1807–1881), vars lyrik redan för samtiden fick stå tillbaka för hans estetiska och kritiska författarskap. Där fanns Stenbäck (1811–1870), som efter en kort men formsäker diktarbana fann att poesin fjärmade människan från gud, och därefter övergav allt profant diktande. Och där fanns Jacob Gabriel Leistenius (1821–1858), en studentpoet som Topelius efter hans frånfälle hyllade för hans »goda löje». Långt fler var de inte.88En sorgfällig inventering av den sekundära lyriken för åren 1828–1853 föreligger i Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv. 1828–1853 1920.

95 Inte ens om slutåret 1848 utsträcks till 1860, året för Sånger I, växer lyrikernas antal stort. Till dem hör Emil von Qvanten (1827–1903), en fennoman och skandinavist som tidigt överflyttade till Sverige, Josef Julius Wecksell (1837–1907), sekelmittens stora lyriska och dramatiska löfte, tidigt själsförmörkad, och Karl Robert Malmström (1830–1900). Men då har vi redan lämnat den litterära miljö som formade Topelius för en som formats av honom. Malmström var, i sin debutsamling Dikter (1856) och senare, direkt Topeliusepigon, och såg inget fel i det. Att han var illuster i samtiden vittnar om att lyriken omkring 1860 hade återinträtt i en fattigdom inte olik det armod den hade trätt ut ur tre årtionden tidigare.89Se Ekelund, »Topelius och hans samtid», Finlands svenska litteratur 2 1969, s. 212–215, samt Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv. 1828–1853 1920, s. 348–355.

Topelius lyriska egenart

96 Mot andra samtida svenskspråkiga lyriker i Finland avtecknar sig Topelius i kraft av sitt breda tekniska kunnande, sitt osvikliga gehör för sångbarhet, och en snabbhet i konceptionen som gynnar eller rentav säkerställer poetisk helhetsverkan. Men därtill var han en exponent för romantiska tankegångar som han inte bara gav minnesvärd och förtätad lyrisk gestalt utan också förmådde modernisera för de fosterländska syften han hängivet ville främja. Fredrik Vetterlund kallade honom Finlands romantiker. »I vårt land», fastslår Björn Pettersson, »är han den ende diktare av betydelse som till sitt väsen varit en äktboren romantiker och som mottagit bestående intryck av romantikens livsåskådning».90Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 5. Svenskarna, konstaterade Otto Sylwan i sin litteraturhistoria, saknar en romantiker med sådan enkelhet och konkretion i uttrycket.91Sylwan, »den finländska litteraturen. Topelius», Den svenska litteraturens historia II 1919, s. 506 ff.

97 Klarast framstår Topelius egenart om den sätts i relation till ett slag av samtidslyrik som ovan passerat oomnämnd när lyriker nämnts vid namn. Tidens poesikalendrar, där bidragsgivarna oftast var signaturer eller pseudonymer, utgjorde nämligen ett viktigt inslag i det snäva diktutbudet. I stort sett gick 1840-talets poetiska produktion i kalendrarnas tecken. De var en publikationsform initierad i Tyskland med de s.k. Musenalmanache, som genom Atterbom fick en svensk avläggare i Poetisk kalender 1811. Sex år senare fick denna en åboromantisk motsvarighet i Aura, följd av många fler; t.ex. Necken innehåller viktiga originalbidrag av Topelius. Kalenderpoesins rätt jämna, om icke jämngoda kvalitet förklaras bäst med att de repertoarestetiska regler som hade präglat poesin före romantiken behöll mycket av sin giltighet i kalendrarna. Med det av skalderna upparbetade språket gick det att versifiera enligt kända mönster, också utan talang. Naturen utgavs i stereotyperad upplaga, »ständigt likadan i oändliga upprepningar», konstaterar Ragnar Öller i en avhandling om andrarangspoesin i Finland 1838–1853.92Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv. 1828–1853 1920, s. 11.

98 I ett tidningskåseri gör Topelius som nybliven redaktör en liknande iakttagelse om svenska kalendrar; mot de inhemska är han vanligen mer skonsam.93Kritikens spotska ton erinrar om redaktör Runebergs artiklar i Helsingfors Morgonblad om svensk litteratur tio år tidigare, och har liknande drag av finländsk självständighetsmarkering. »Likt parasitväxter slingra de sig kring några hyllade mönster och nära sig af deras must», färgen är deras men doften lånad, menar han, och kallar dem ett eget, småtäckt och småbehändigt släkte.94HT 22/6 1842. Se även Vasenius VI, s. 30–33. Adjektiven var inte riskfria: i recensioner av hans Ljungblommor ingick i regel, och på goda grunder, återhållsamt och förminskande beröm av liknande slag. Lyrik flöt lätt ur Topelius penna.

99 Detta är också ett sätt att notera att han som lyriker visste vad som var allmänt omtyckt, och de av hans dikter som enbart var täcka eller småtäcka har gått kalenderpoesins allmänna öde till mötes. De flesta dikter som överlevt har gjort det genom kvaliteter som inte kan åstadkommas på repertoarestetisk grund. I stället för att kretsa kring en kärna som kan kondenseras till prosa är Topelius bästa lyrik byggd runt en stämning, som framkallas på klanglig väg och motstår parafrasering. Den är ljusmättad och luftig men har ändå en verbal precision som gör att motivet kan ses, varseblivas. Som naturlyriker var Topelius friluftsmålare, han såg in situ och skydde det allmänna benämnandet. Om det sedda motivet ändå kan konsternera beror det mindre på enskilda ordval än på att orden har sammanfogats alltför raskt. Den egenskap som då kommer till undsättning är sångbarheten, vilken Otto Sylwan har framhållit som den egentliga karaktären hos Topelius lyrik.95Sylwan, Svensk verskonst 1934, s. 117.

100 Redan vid seklets mitt var Topelius sin tids mångsidigaste skriftställare i Finland. Verksamheten i många medier och genrer gav honom efter hand en kumulativ, självförstärkande genomslagskraft som säkrade honom en permanent plats i det allmänna medvetandet. Hans insatser i samhällslivet och hans oförtröttliga medverkan i olika föreningsaktiviteter gav i de mest skiftande sammanhang versifierade avtryck. Mycket var stundens barn och glömdes med den. Också den del som kunde kallas minnesvårdande är till största delen glömd, men den tjänade sin tid. Topelius var yngre än den första generationen av nationsbyggare, födda i seklets början; den insats han, som senare kommen, utförde för att dikta in dem i nationens pantheon är avsevärd.

101 Det är en sedan länge vedertagen, och rimlig, syn att all Topelius lyrik i någon mening är en lovsång till Gud och fosterlandet. Forskningen har funnit också innovativa drag i detta prisande, och granskat hur lyriken som fosterländsk dikt bröt ny mark i poetologiskt avseende genom att uppdatera det romantiska konceptet. Pirkko Alhoniemi påvisade 1969 hur konsekvent Topelius lyrik tog naturen i bruk för allegoriska syften.96Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 100–107, 206–230. I en komprimerad framställning av vad han kallar Topelius stora syntes demonstrerar Pertti Lassila hur Topelius politiserade naturen och inlemmade den i samhället.97Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 64–78. Runeberg hade framställt den som ett objekt för estetisk beundran eller en återspegling av det gudomliga, oberörbara. Den orörda naturens egenvärde, ett grundelement i Franzéns, Stenbäcks och Runebergs världsbild, mister hos Topelius sin betydelse. Motsatsen mellan natur och kultur måste lösas upp, Finlands natur måste införlivas med det nationella utvecklingsprojektet, utläser Lassila ur hans lyrik. Skalden överför naturen från den estetisk-idealistiska till den pragmatisk-politiska sfären och gör den till handlande aktör.

102 Som kardinalt exempel på naturen som samhällstjänare anför Lassila »Saima kanal», det stort anlagda poem från 1856 som celebrerar kanalens invigning och insjösystemets förening med havet. Här finns kända ledmotiv, sådana som försynstanken och det lillas uppgående i det stora. Men dikten anställer också en säregen moralisk betraktelse över den stora insjön, som får erfara nåden i »att räcka fri sin hand / till arbet’ för sitt fosterland». Det praktiska ingenjörskunnandet var för Topelius en Gudi behaglig konst, en naturlig sådan, om däremot vetenskapens förmätenhet kunde locka till predikosam motförkunnelse.98Jari Koponen, Topelius ja tulevaisuus 1998, s. 19. Hos Topelius saknas den misstro mot människans ingripande i naturen som utgör den romantiska naturuppfattningens egentliga hämsko för framstegstanken, hävdar Lassila.

103 Detta moderna drag har inte räddat mycket av lyriken för eftervärlden. Generationer av 1800-talsungdomar i både Finland och Sverige har av Topelius fått sin första uppfattning om vad lyrik är, menade Gunnar Tideström 1956.99Tideström, »Runeberg och den finlandssvenska litteraturen», Ny illustrerad svensk litteraturhistoria 3 1956, s. 481. Den utsagan gällde också 1900-talets första hälft: i den ansedde svenska skolmannen Alfred Dalins Svensk vers, i en serie Läseböcker för Sveriges barndomsskolor, står Topelius för en tiondedel av hela diktbeståndet, i snart sagt alla bokens avdelningar. Boken utkom 1908 och ständiga nytryck höll den på repertoaren i fyrtio år.100Boken hade då nått en upplaga på 150 000 ex. Sin underrubrik »Psalmer, sånger och visor» till trots lade antologin ingen vikt vid musiksidan. Se Staffan Björck, Svenska språkets skönheter. Om den lyriska antologin i Sverige – dess historia och former 1984, s. 90–95. Under seklets senare hälft förändrades läget. Topelius poesi, det för Fredrik Vetterlund »mest äktlyriska i svensk dikt», finns inte företrädd t.ex. i de för studiebruk vitt spridda antologierna Svensk lyrik (1967) eller Svensk dikt (1978).101Vetterlund, »Något om lyrismen hos Runeberg» 1930, s. 456. Där han förekommer i senare antologier sker det sparsamt. Till det som tas med hör alltid »Vintergatan», som också i en undersökning befunnits vara finlandssvenska radiolyssnares favoritdikt.102Barbro Nygård, »Folkets diktantologi. Önskedikten i radion 1964–1974» 1991, s. 249.

Ljungblommor I

106 Den första tidning som anmälde Ljungblommor I var Åbo Underrättelser, där samlingen behandlas utgående från de »till tonart och skaplynne något olika» delarna. Recensenten värjer sig mot vad han kallar det allmänt utbredda manéret att ständigt idissla och imitera den finska runan, vilket också Topelius sägs göra i samlingens första del. Han kan godta det som ett övergångsmoment, motsvarande den götiska poesi som »med thy åtföljande mythologisk utstyrsel» några årtionden tidigare ville göra Sveriges vitterhet svensk; »numera lär väl knappast någon tänka derpå». I de elegiskt-idylliska dikterna uppfattar han »en högre lyrisk flygt» och ekon av såväl Rückert som Almqvist. När Topelius i tredje delen övergår från sitt »erotiska och idylliska joller» till aktuella tidsbilder framträder författarskapet som mest självständigt och fördelaktigt, menar recensenten; särskilt uppskattas »den herrliga drapan» över Napoleons återkomst. Prosaparablerna i samlingens sista del lovordas också för sina poetiska kvaliteter, och för att åskådliggöra dem ges ett utdrag ur »Kärlekens Parabol» ombrutet i versform.104Åbo Underrättelser 16/7 1845.

107 Topelius författarkollega Fredrik Berndtson ger i Morgonbladet Topelius sångmö epitetet »täck» – i dubbel bemärkelse: innehållet draperas av en symbolik, vars konstfullt »förföriska slöja» samtidigt täcker »konstidealets små bristfälligheter». I författarens svaghet för symbolik »röjer sig förståndsreflexionens oförmåga af ett klart och objectivt åskådliggörande af idéen, af idealet; den kastar sig härvid i armarna på fantasien och nöjer sig med försöket att medelst bilder, allegorier, paraboler, antydningar, hjelpa sig ur detta chaos». Berndtson berömmer emellertid Topelius tekniska talang och förmåga att »poetiskt skildra ett intryck, en känsla, en situation: här är han helt och hållet sig sjelf medveten, klar, naiv, omvexlande, till och med originel». Mycket i samlingens två första delar karakteriseras av en »beundransvärd skönhet», men »den brillanta utstyrseln och de vackra maneren, uppoffra innehållet». »Minst af allt» tilltalas han av »den anda af nykter och förståndig verldsåskådning» som sticker fram: »Man kan riktigt hjertligt förarga sig åt, att se med hvilken sans och sjelfbelåtenhet den vackra sångmön helt förståndigt slår sig på att konstruera verldshistorien och mensklighetens öden, och derpå utsmyckar alltsammans med sina rosor, sitt skimmer och sina dofter. Se Krigsropet 1840.» De flesta reflexioner som går under namnet parabler betecknar Berndtson som rena moralpredikningar.105Fredrik Berndtson, Morgonbladet 31/7 1845; ordet »medveten» i citatet troligen ett tryckfel för omedveten. – I en resumé av den litterära utgivningen under 1845 presenteras samlingen med följande ord: »Ljungblommor af Z. Topelius hafva en viss behaglig doft för stunden, men lemna intet residuum qvar för en annan gång och uthärda icke någon allvarligare granskning af hårdhändta kritici.» »Den sköna litteraturen» beskrivs som »jemförelsevis den rikaste åtminstone till mängden». Denna rikedom omfattade två diktsamlingar (Topelius och Cygnæus), två poetiska kalendrar, en finsk antologi och en översättning, Morgonbladet 8/1 1846.

108 I Helsingfors Tidningar uppmärksammades diktsamlingen av den ställföreträdande redaktören Robert Tengström. Han finner att Topelius talang helt och hållet ligger »inom den poetiska genremålningen»: små vardagsscener framställs »med en finhet, en innerlighet och ett behag, som lemnar intet öfrigt att önska.» Han prisar också deras musikaliska, »efter tankens och känslans finaste skiftningar sig smygande diktion». Samlingens tredje del finner han betydligt underlägsen de övriga i poetisk skönhet, »Napoleons återkomst» undantagen.106Helsingfors Tidningar 10/1 1846. Kommentaren är diskret placerad i en anmälan av den poetiska kalendern Necken, där några av Topelius dikter publicerades.

109 J. V. Snellmans recension publicerades hösten 1846 i Kallavesi. Snellman hävdar att Topelius »fantasi dväljes i en sfér mellan blind tro och klar insigt, och en slags ifrån denna grund härflytande mysticism både afkyler känslan och hämmar hans fantasis flygt». Men när författaren »i en småtäck skildring inlägger ett oblandadt uttryck af den milda känsla, som hos honom är ett hufvuddrag, så frambringar hans sångmö de mest naiva och älskliga produkter.» För att belägga sitt resonemang nämner Snellman därefter några mindre lyckade dikter, och som exempel på ett »intagande stycke» återges till sist dikten »Eden».107Kommentaren till Topelius diktsamling avslutar en serie artiklar om poesins dåvarande tillstånd i Finland. Övriga samlingar som Snellman behandlar är Fosterländskt album, Finska kadetten, Necken, Lärkan och Finsk antologi eller samling af valda skaldestycken af Finska författare från äldre till nyare tider, J. V. Snellman, Kallavesi, nr 8–9, 11 och 17/10 1846; J. V. Snellman, Samlade Arbeten V, Helsingfors 1995, s. 322–325. – Snellman bedrev i sin Saima 1844–1846 en kontinuerlig pennfejd mot den lättviktiga publicistik han ansåg prägla Topelius tidning.

Ljungblommor II

110 Recensenten i Morgonbladet anser att ungdomsdikterna i den andra diktsamlingen borde ha utelämnas av den mognade författaren. Många av de nyare dikterna präglas av den »oskuldsfulla fromhet och renhet, som man har lärt sig att älska hos Franzén», så välgörande olik »den beräknande verldsklokhet, som icke så sällan grumlar Hr T:i tidningsartiklar». »Försakelsen» anses vara det vackraste i samlingen och citeras i sin helhet. Språkbehandlingen anses ha »svingat sig upp till mästerskap», med förbehållet att »Hr T. låter stundom förleda sig till öfverdrift uti den yttre utstyrseln, hvilket icke annat kan, än verka menligt på den harmoniska jemvigt, som bör ega rum mellan form och innehåll.»108Morgonbladet 23/12 1850, s. 2 f. Ordval och tonfall i anmälan erinrar om bladets kritik av debutsamlingen.

111 Litteraturbladets redaktör Sven Gabriel Elmgren slår inledningsvis fast att Topelius som poet intar en plats av andra ordningen: »Formen är den glattaste och mest fulländade man kan begära; vi vilja icke säga att hans dikter saknar tanke, en sådan finnes nog till husbehof, men storartade vyer och en upplyftande verldsåskådning, som en skald af första ordningen alltid har att bjuda på, dem saknar man hos Hr Topelius.» Att det mesta varit synligt i Topelius tidning, »ibland nyheter för dagen och annoncer om borttappadt gods», röjer att han inte är en poet »på fullt allvar». Många dikter präglas av något svävande och osäkert, menar Elmgren, men tillägger att det ändå finns »ett visst behag, en nätthet utbredd öfver dem». Recensionen avslutas med »Orions bälte», »ett stycke som tydliggör Topelii sångmös både fel och förtjenster».109S. G. Elmgren, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning, december 1850, nr 12, s. 47 f.

112 I den ungdomligt kåserande insända anmälan signerad 3 el. som ingick i Åbo Tidningar indelas dikterna i kategorier: den idylliska, den romantiska, den fantastiska, den religiösa och den patriotiska. Dessa behärskar Topelius till fulländning. Härutöver urskiljer skribenten också obegripliga och triviala dikter. Som exempel på den fantastiska genren återges »Lotta Lennings Vaggvisa». Anmälaren avslutar med att berömma häftets yttre, dess papper och typografi: »Det första häftet Ljungblommor måste skämmas i bredd med detta.»110Åbo Tidningar 13/6 1851, signaturen 3el. troligen Ludvig Leonard Laurén. I Åbo Underrättelser hade debutsamlingens elegans hälsats som »en prydnad i de skönas budoirer» (16/7 1845; ref. ovan).

Ljungblommor III

113 Sven Gabriel Elmgren som recenserade också den tredje samlingen i Litteraturbladet anser att Topelius utbildat formen »till högsta fullkomlighet», innehållet däremot har »tycke af blå dunst, eller doft». Sådan poesi låter sig inte dissekeras av recensenter »utan vädjar till tycke och smak». Författaren har »onekligen gått ett stycke framåt» sedan det andra häftet. Särskilt beröms Sylvias visor, deras musikalitet, den enkla och vackra tankegången och bilderna, och som provstycke återger Elmgren »en liten flickas klagan för Sylvia i skogen». Samtidigt noterar han att tidpunkten för »veka och lekande» dikter inte är gynnsam; många läsare »skola mena att man nuförtiden kan ha annat att göra än ’akta på fåglalåt’». Därefter citerar han två strofer ur titeldikten, där Topelius »ursäktat denna anakronism».111S. G. Elmgren, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning, Maj 1854, nr 5, 148 ff. Elmgren citerar andra och femte strofen i »Blommor i vågens brus».

114 Anmälaren i Wiborgs Tidning finner både »stycken af mindre betydenhet» och »sådana af högt poetiskt värde, såväl till tanke som till form. Öfver den sednare är förf. i synnerhet en fulländad mästare», hans vers »klingar som eolsharpans ton i sommarqvällen». Avslutningsvis återges »Vintergatan».112Wiborgs Tidning 3/1 1855, s. 1 f.: »[...] ’Vintergatan’, ett stycke så poetiskt skönt, att vi på lång tid icke läst något dermed jemförligt.»

115 I Morgonbladet anmäldes diktsamlingen samtidigt med dramat Regina von Emmeritz, och författaren konstateras ha odlat sin lyriska talang med framgång. Särskilt tilltalande är några »Sylvia-visor», »de herrliga dödsrunorna» över Castrén, Wallin och prins Gustaf, och den »innerligt vackra klagosången öfver ’En liten pilt’». Recensionen handlar också om Topelius roll i Krimkrigets upphettade opinionsklimat. Ord som ’täck’ och ’älsklig’, som upprepat används i till synes berömmande syfte, visar sig i recensionens senare del stå för omanlighet. »Något vågadt är det af förf. att just nu offentliggöra» den annars vackra studentvisan, i vilken ingen skall svika det fäderneärvda kallet »Att rota ljusets fana stark / I nordens ödemark». »Sådana visor fordra en man bakom orden», fortsätter anmälaren och citerar ytterligare några verser han anser hållna i en tonart högre än den, för vilken »Hr T. erhållit diktens gåfva». Recensionen summeras: »Hans sång är älskligast, när den gjuter glans öfver lifvets stilla fröjder och fläktar bort tårarne vid dess sorger.»113Morgonbladet (Mbl) 11/1 1855, s. 2 f. Eliel Vest tillskriver recensionen August Schauman, 1905, s. 231 f., liksom Paul Nyberg 1949, s. 277. Valfrid Vasenius uppger att recensionen inte är av Schauman men möjligen av Edvard Bergh, som medverkade i Mbl, Vasenius III 1918, s. 496. Söderhjelm meddelar att anmälaren i Mbl var Fredrik Berndtson; insinuationen om omanlighet kan då läsas mot faktum att Berndtson 1852 mottagit redaktörskapet för Finlands Allmänna Tidning och därmed allmänt ansågs ha övergett det fria ordet för det officiella (Söderhjelm 1931, s. 67). Berndtson var förutvarande redaktör för Mbl, Schauman redaktör sedan 1853. – Topelius gick två dagar senare i svaromål i HT (13/1 1855). Han önskade att åtminstone dikterna skulle få leva sitt eget liv, fridlysta från illvilliga tolkningar: »Gå ej med blida ord i rosengårdarna enkom för att ditföra en kardborre från den stora betesmarken utanföre. Fläcka ej med stridens bitterhet de oskyldiga, som, födda i skönhet, vilja blomstra i frid.»

116 Åbo Tidningar kommenterar inledningsvis det yttre: första samlingen var »ful som stryk», den andra »rätt vacker och tillfredsställande», medan den tredje åter är ändrad till det sämre. Formatet anses alltför litet.114Kommentaren är svårbegriplig: de kända exemplaren av samlingarna har samma format, och papper och typografi i II och III är desamma. I innehållet ser recensenten »några fel och flere dygder»: »Hr Topelius urartar ofta, måhända genom språkets sjelfförgudning, till poetiska fraser, som susa läsarens öra och själ förbi, till ett tomt klingel, som mycket närmar sig det genomskinliga, vattenhaltiga och triviala.» Men när han lösrycker sig från detta fel, och dikteras »af sann känsla och någon stor tanke, är han alltid anslående». Många exempel på »lyckade dikter» anförs, t.ex. »Blommorna på torget», »Selmas sparbössa», »Sylvias visor», »Prins Gustaf», »Vintergatan», och inte minst »En liten pilt».115Åbo Tidningar 14/1 1856. ÅT presenterar Ljungblommor tillsammans med Regina von Emmeritz och Sagor.

De reviderade upplagorna från 1860, 1880 och 1888

117 Den svenska reviderade upplagan Sånger I utkom lagom till julförsäljningen 1860. Post-och Inrikes Tidningar presenterade den tillsammans med några andra av Bonniers förlagsartiklar med följande ord:

118 Någon utförligare anmälan af en samling dikter af denne författare torde ej behöfvas, då han, åtminstone till ryktet, redan är bekant för de fleste svenska läsare. Säkert kunna äfven få mäta sig med honom i verklig poetisk begåfning samt talang att behandla språket. I förevarande samling finner man med urval sammanförde de flesta af författarens förut, under titeln Ljungblommor och på olika tider, offentliggjorda dikter. Mest anslående förefalla oss i allmänhet de dikter, som tillhöra tiden mellan 1840 och 1850; hos dem är det fina behaget mest skärt och omedvetet, hos dem är känslan mest innerlig och sann.116Post- och Inrikes Tidningar 13/12 1860. – Anmälan möjligen skriven av tidningens teater- och musikrecensent, finländaren Emil von Qvanten (medarbetare 1858– 1865, 1867–1875).

119 Aftonbladet noterar att ovanligt många diktsamlingar utkommit till julen. Bland dem nämns »Lyriska dikter af Z. Topelius, den utmärkte finske lyrikern, hvilkens poesier redan vunnit stark anklang genom hvad man här lärt känna af hans ’ljungblommor’, men som genom denna i Sverige nu utgifna samling utan tvifvel skall bli ännu mera känd och värderad.»117Aftonbladet 22/12 1860. I Nya Dagligt Allehanda uppmärksammades samlingen i den återkommande spalt »Bref till kusin Betty» där dikten »Ödemarkens jul» trycktes av.118Nya Dagligt Allehanda 24/12 1860. Brevet avslutas: »Jag har köpt åt dig några böcker, som jag icke fått tillfälle att afsända. […] »samla omkring dig dina små syskon, läs dem detta vackra stycke.» Det kan nämnas att HT 1856 innehållit av Topelius skrivna brev till »kusin Betty», i liknande ton.

120 I Litteraturbladet ingår en anmälan av J. V. Snellman, som denna gång bemödar sig om att lyfta fram förtjänsterna i Topelius skaldskap.119J. V. Snellman, Litteraturblad n:o 1, 1861; J. V. Snellman. Samlade Arbeten X, Helsingfors 1997, s. 5 f. – »Ref. har en gång förut, för många år tillbaka, yttrat några ord om Topelii skaldskap. För tillfället kan han icke erinra sig det speciela i detta tidigare yttrande och vårdar sig verkligen icke om att uppsöka det. Man förledes lätt att vidhålla gamla meningar. Vi veta dock, att den tidigare anmälan är lika erkännande som denna.», ibid., s. 6. Hans sätt att karakterisera dem avviker från flertalet kritikers. Han diskuterar fördelningen på fyra rubriker och påpekar att några dikter placerats fel.120Underrubriken »Till Skuggorna» och avdelningen »Hågkomster» innehåller dikter som hör till »Fäderneslandet», påpekar Snellman. I fjärde upplagan av Sånger är uppställningen ändrad i enlighet med detta. Avdelningen »naturen» präglas av »ett skymningssken, ett spöklikt andeskimmer», »Lifvet» av en viss kyla, ett visst dunkel som sammantaget ger intrycket av en stilla resignation. Dessa drag ser han som ett resultat av den ödsliga finska naturens inflytande och skaldens religiösa förtröstan.121Den också för Topelius karakteristiska allvarsamheten ser Snellman som ett fel som vidlåder lyriken i landet överlag, anser Pertti Karkama i en analys av denna recension: »Detta torde ha sin grund i hans mot romantikens känslosamhet riktade hållning och i nyhumanismens, som gärna också vill ge uttryck för avklarnad glädje, ’Heiterkeit’.» Karkama, J.V. Snellmanin kirjallisuuspolitiikka 1989, s. 222. Almqvistsk influens är uppenbar i en svävande formlöshet och konturlöshet, menar Snellman, men tillägger att detta inte gäller den yttre formen »hvari Topelius erkändt är en af få öfverträffad mästare».

121 Att Ljungblommor utkom i reviderade upplagor 1880 och 1888 meddelas av många finländska tidningar, såväl finsk-som svenskspråkiga, i de flesta endast kortfattat.

122 En längre anmälan av både Ljungblommor och Nya blad 1880 ingick i Helsingfors Dagblad och något förkortad i Åbo Underrättelser.122Helsingfors Dagblad 9/12 1880, signerad W. Första halvan av anmälan ingick i Åbo Underrättelser 10/12 1880. Recensenten uppger att Ljungblommor och Nya blad utkommit i handeln samma dag. Diktsamlingarna, bägge i ny »praktfull utstyrsel», välkomnas entusiastiskt: den poetiska inspirationen hos Topelius är så mäktig, »att man med ens känner sig lyftad ur hvardaglighetens trånga verld till poesins oändligt ljusa rymder». Det är emellertid inte hans »rika och lefvande diktion» och »flytande versbildning» som betingar denna känsla, utan »kärnan, andan i det hela».123Så här långt kan lovorden gälla bägge diktsamlingarna, men i fortsättningen talas endast om »denna diktsamling», som uppenbart avser Ljungblommor. Recensenten anser att de flesta omarbetningarna kan betraktas som förbättringar av språk och diktion, och noterar med tillfredsställelse att de populäraste dikterna framträder i oförändrad form.124Helsingfors Dagblad 9/12 1880.

123 I en stort upplagd artikel i Finsk Tidskrift analyserar Arvid Hultin 1880-års upplagor av Ljungblommor och Nya blad.125De omdömen som här refereras gäller uteslutande Ljungblommor. Arvid Hultin, »Studier bland våra lyriker. Topelius och von Qvanten.», Finsk Tidskrift 1881, Tom X, s. 169–196. Han noterar att drag som accentueras i de nyare dikterna, naturvetenskapens förmätenhet och den gudomliga allestädesnärvaron, var företrädda redan i den tidiga lyriken (»Fotspåret i klippan» och »Ödemarkens jul»). Han ställer sig tveksam till att en författare tar sig rätten att i en senare redaktion omskapa grundtanken i en dikt, och påpekar att en del »skrala dikter» borde ha gallrats bort.126Som exempel på dikter där författaren gjort en helomvändning anförs »Napoleons graf» där »tacksamt» ändrats till »tankfullt», och »Napoleons återkomst i december 1840». Ibid., Tom X, s. 173. Hultin anser att Topelius kanske lyckas bäst i de fosterländska dikterna, med undantag för verser där författaren förlorat sig i »gränslösa överdrifter», som i »Saima kanal». Vackra patriotiska bilder och tankar hittar han däremot i »Ynglingens drömmar». Tillfällighetslyriken innehåller både »hopkok på gamla ingifvelser» och »de allra vackraste smycken», som »en liten pilt». I de bästa dikterna harmonierar innehåll och form fullständigt, menar Hultin och berömmer bildrikedomen och de fyndiga allitterationerna. Men »det musikaliskt-poetiska vågsvallet i skaldens inspiration» åstadkommer ibland en hel rad obegripliga och ohållbara metaforer. I »Sylvias visor» ser han en mängd språkliga svagheter, men han tillägger att Topelius har så stora förtjänster att hans anseende inte rubbas fastän några brister uppmärksammas. I artikelns andra del, om Emil von Qvanten, drar Hultin några paralleller till Topelius lyriska verk.127Ibid., s. 174–196. Hultin antyder att von Qvantens lyriska produktion visserligen är liten, men jämnare än Topelius. F.ö. betecknas Topelius kärlekslyrik som »mera omvexlande» än von Qvantens, som besjunger »kärlekens längtan och saknad». Naturkänslan är »rikt utvecklad» hos dem båda, hos Topelius »mera målande», hos von Qvanten »mera melodisk». Den förre ger »taflor på inhemsk grund», den senare älskar »ett försjunkande i naturåskådning». Hos bägge »förmänskligas naturen». von Qvanten tävlar på tillfällighetsdiktens område med Topelius i att ge en händelse ett fulltonigt uttryck. Ibid., s. 188–192. För den minnesgode var sammanställningen av Topelius och skandinavisten von Qvanten eldfängd: under Krimkriget hade båda diktarna intagit framskjutna men motsatta positioner i den politiska diskussionen om Finlands framtid i krigsperspektiv.128Se t.ex. Nyberg 1949, s. 278 f. von Qvanten hade 1853 överflyttat till Sverige.

124 Artikeln resulterade i en hetsig polemik i Hufvudstadsbladet mellan Hultin och Valfrid Vasenius, som ansåg Hultin småsint och partisk, och indignerad uppfattade jämförelsen mellan Topelius och von Qvanten som orättvis.129Vasenius, »Antikritik», Hufvudstadsbladet 30/3 1881. Vasenius menar bl.a. att Hultin gör Topelius orättvisa genom att lyfta fram förtjänster hos von Qvanten men förtiga samma drag hos Topelius. Hultin avfärdade å sin sida »antikritiken» som ett förhastat känsloutbrott uppbyggt på förvrängningar av artikeln. I de följande inläggen fylls spalterna mer av personliga utfall och invektiv än sakresonemang.130Hultin, »Sjelfförsvar», Hbl 6–7/4 1881; Vasenius, »Replik», Hbl 10/4 1881; Hultin, »Herr antikritikern, ytterligare belyst», Hbl 16/4 1881 och Vasenius, »Slutord till hr a. Hultin», Hbl 19/4 1881. Också redaktören för Östra Finland, Gabriel Lagus, bemötte Hultins artikel. Lagus hävdar att Hultin saknar kompetens att tillägna sig poesin i Topelius verser som »höra till de vackraste och mest bevingade, som den svenska lyriken åstadkommit».131Som exempel på Hultins poetiska okänslighet anförs hans kritik av »Sylvias visor». Gabriel Lagus, »kritiker och antikritiker», Östra Finland 11/4 1881.

Egna återblickar

125 I Självbiografiska anteckningar, dikterade 1883 och utgivna 1922, uttalar sig Topelius om utgivningen av sina första dikter och mottagandet av dem:

126 Så tysta och föga bemärkta utkastades de i den oblida världen på en tid, när Runebergs julkväll, Hanna och Nadeschda förtjusade allmänheten, att de kanske förblivit utan spår, om icke den läsande allmänheten förut gjort bekantskap med några föregångare i tidningarna. Kritiken var också mycket beskedlig mot dessa blommor från skogen, vilka på mången sida ännu buro spåren av en barnslig hand, som lekte på lyran. Minst en tredjedel av detta häftes innehåll är med allt skäl utesluten från följande upplagor.132Topelius 1922, s. 100.

127 Om det andra häftet konstaterar Topelius att han »mognade långsamt», och att det »innehöll mycken kart, något politik och icke så litet sentimentalitet. Först omkring året 1852 växte den stundom gråtmilda, stundom dansande skolflickan, min sångmö, ur sin snäva barnklädning, behöll sin innerlighet, men blev mera medveten, mera kritisk och på samma gång djupare, utan att dock någonsin nå de högsta mål, dem hon med brinnande hjärta eftersträvade».133Ibid., s. 114.

128 1856 ger Topelius i ett brev till Karl Robert Malmström, som sänt honom sina diktmanuskript, rådet att sovra noggrant. Av egen erfarenhet visste Topelius hur svårt det är att utesluta: »mycket står subjektivt klart för diktaren, vilket dock ej har tillräckligt objektivitet, för att senteras av andra i samma dager.» Han önskar att han i sina två första diktsamlingar kunde »stryka ut mycket, som för alltid bort stadna i egna gömmor».134Topelius–Malmström 16/4 1856.

129 Topelius anser att Ljungblommor III i jämförelse med andra samlingen hade klarnat och mognat betydligt: »Om det är sant, att Sylvias visor beteckna den högsta ståndpunkt jag uppnått uti lyriken, så inträffade detta åren 1852–1855. Dessa visor upprunno ur djupa strider och behov av frid i naturens sköte; den frid, som står upphöjd över naturen, kände jag väl, men ännu blott i det avlägsna fjärran».135Topelius 1922, s. 138. Detta följs av en tidigare delvis citerad självkritisk anmärkning med ansenlig bärvidd: »Det jag själv gjort, det som känslan dikterat, tanken utarbetat och reflexionen utmejslat i anslående form, bär spår av konstslöjd, är underlägset och jämförelsevis kallt. Allt vad jag lyckats dikta eller i annan form utföra, är endast då i högre betydelse sant, skönt och innerligt, när jag fått det till skänks».136Ibid., s. 138 f. Han uppger vidare att hans egen erfarenhet av tidningskritikerns arbete har gett honom den »minsta möjliga grad av aktning för tidningars omdömen».137Ibid., s. 83.

Litteraturhistoriska översikter

143 Topelius har en given plats i de svenska litteraturhistoriska översikterna, och hans lyrik omnämns alltid. Ofta står Topelius som en underrubrik i ett kapitel om Runeberg och hans samtid; namnen på övriga finländska författare som nämns växlar. Beröringspunkterna med Franzén, Runeberg och Almqvist uppmärksammas i regel, liksom inflytandet från mötet med Greta Mattsdotter och den finska folkdiktningen.

144 I Schück och Warburgs litteraturhistoria från 1916 sägs Topelius i Ljungblommor ha uppenbarat sitt »idylliskt naiva skaldelynne».160Karl Warburg, »Runeberg och den svenska dikten», Illustrerad svensk litteraturhistoria 1916, s. 57. År 1919 presenterar Otto Sylwan Topelius som en »naturglädjens poetiska tolk», framhåller Topelius särart och understryker att man i Sverige saknar en romantiker med sådan enkelhet och konkretion i uttrycket.161Sylwan, »Den finländska litteraturen. Topelius», Svenska litteraturens historia 1919, s. 506 ff. År 1956 urskiljer Gunnar Tideström oskuld, kärlek och natur som huvudmotiv i Ljungblommor och tonen i samlingarna beskriver han som »i regel ljus, lätt, öm».162Tideström, »Runeberg och den finlandssvenska litteraturen», Ny illustrerad svensk litteraturhistoria  3 1956, s. 481. I Den Svenska Litteraturen påminner Bengt Holmqvist 1988 om att författaren i sin tid framförallt dyrkades för sin poesi: »den lättrörde svärmaren för allt skönt och ädelt, de unga damernas riddare och sommarens sångare». Men Topelius skyr inte det banala »och spiller ingen tid på en mer energisk genomföring av sina teman». »Mest därför har så mycket av hans blomprakt vissnat ned».163Holmqvist, »Runeberg och romantiken i Finland» (1988) 1999, s. 138. Porträttet är rubricerat »Topelius – journalist och sagofarbror».

145 Erik Ekelunds presentation av Topelius i Finlands svenska litteratur 1969 ägnar lyriken i dess historiska sammanhang stor uppmärksamhet. Påpekandet att Topelius »ju inte enbart» var lyriker visar sig först halvvägs inne i den nästan fyrtiosidiga framställningen, som växlar mellan informativ detalj och auktoritativ överblick.164Ekelund, Finlands svenska litteratur 2 1969, s. 191. I Finlands svenska litteraturhistoria 1999 framträder Topelius i en rik uppsättning diktarroller, och inte minst som opinionsbildare: han »använde dikten som ett instrument för handling».165Johan Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 330. Lyrikens andel i presentationen är relativt sett liten.

146 Vid en panorering ter sig forskningen i Topelius lyrik kvalitetsmässigt ojämn och till större delen anmärkningsvärt inaktuell. Att lyriken avsatt så lite forskning under det senaste halvseklet torde ha flera förklaringar. Dess estetiska och eufoniska egenskaper kan ha betraktats som redan framtagna och undersökta. Det gäller också den värdegrund lyriken står på, en position som för en sentida läsare är svår att inta; de historiskt skolade har med sitt kunnande vänt sig till andra delar av författarskapet. Den fria versens segertåg under 1900-talet ledde, om också med fördröjning, till en klar tyngdpunktsförskjutning i lyrikforskningen.

147 Den finska forskningsreceptionen av Topelius lyrik skiljer sig på ett antal punkter markant både från den svenska i Finland och den i Sverige. Om lyriken på senare tid har uppmärksammats mindre på svenska, har den i finsk forskning alltid spelat en mindre roll, och en mer senkommen. Skälen är lättinsedda. Den första bokutgåvan av Topelius lyrik, som innehöll knappt femtio dikter i finsk tolkning, utkom till åttioårsdagen.166Z. Topeliuksen runoja. Kokoelma suomennoksia 1898. En mycket omsorgsfull recension i tidskriften Valvoja pekar på de tekniska svårigheter dikternas bilder, meter, rim och ljudslingor ställer tolkaren inför.167K. F., »Lyyrillistä runoutta», Valvoja 2/1898, s. 137–141. Initialerna torde avse Kaarlo Forsman, tolkare av fr.a. grekantik litteratur. Det som därförinnan översatts, mest för sångbruk, var nästan ingenting, framgår av en inventering gjord av Yrjö Wichmann; detta gällde fram till 1870-talet så gott som hela författarskapet.168Wichmann, »Z. Topelius suomeksi», Valvoja 1/1898, s. 27 f. Den kanonisering Topelius därefter blev föremål för på finska bygger inte på lyriken utan på de skrifter han mer direkt ägnade ungdomens och folkets fostran, och på att han betraktades som en språkpolitisk tillgång.

148 I ett kapitel om litterär kanonisering i Kirjallinen elämä (2000) granskar Juhani Niemi exemplet Topelius. Han betecknar det som en av den finska litteraturhistorieskrivningens besynnerligheter att Runeberg och Topelius länge isolerades i en kategori för sig, sågs som historiska egendomligheter som liksom skapade sina verk på fel språk. Niemi finner att de historiska översikter på finska som utkom i storfurstendömet inte behandlade Topelius produktion som om den ingick i hela landets litterära kontinuum, och hade sin verkan där.169Niemi, Kirjallinen elämä 2000, s. 117. Samma snävsyn har dock förekommit på båda språken.

Utgivningshistorien

149 Första samlingen Ljungblommor utkom den 11 juni 1845 på A. C. Öhmans förlag i Borgå och var tryckt på Wasenius tryckeri i Helsingfors; Wasenius ägde också Helsingfors Tidningar. Diktsamlingen (160 s.) trycktes i en upplaga av 500 exemplar. Honoraret för samlingen var 50 rubel silver och bokhandelspriset 50 kopek silver.1Zacharias Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 99 f.

150 Ljungblommor. Andra Samlingen (176 s.) utkom den 11 december 1850 och Ljungblommor. Tredje Samlingen (124 s.) den 8 november 1854, båda utgivna på författarens förlag och tryckta på Finska Litteratur-Sällskapets Tryckeri i Helsingfors.2Ljungblommor II annonserades i HT 11/12 1850, Ljungblommor III 8/11 1854. – Förläggaren till Ljungblommor I Alexander Constantin Öhman dog 1848. Brodern August Mauritz efterträdde honom, men han avled följande år, och därefter övertog Paavo Tikkanen och Herman Kellgren verksamheten. Andra samlingen såldes för 60 och den tredje för 50 kopek silver.3Helsingfors Tidningar 11/12 1850 och 8/11 1854. Uppgifter om upplagornas storlek saknas för dessa samlingar.

151 I december 1860 utkom en ny upplaga med titeln Sånger (276 s.) på Albert Bonniers förlag, Stockholm, tryckt hos Hörbergska boktryckeriet.4I denna upplaga är sidorna 241–256 felaktigt paginerade 141–156. I denna upplaga ingår ett urval (84 av 160) dikter ur Ljungblommor I–III, de flesta mer eller mindre reviderade, samt tjugo nyintagna dikter.5Ytterligare fyra dikter i Ljungblommor I–III ingår i reviderad form i Nya blad 1870. Sånger inleds med titeldikten »Ljungblommor», och därefter disponeras samlingen i fyra rubricerade delar: »I. Fäderneslandet.» inleds med »Sången» och »Kantele», följda av undertiteln Till Skuggorna. med 11 dikter, därefter följer »II. Naturen.» (19 dikter)6De tolv dikter som ingår i sviten »Sylvias visor» räknas som fristående dikter., »III. Lifvet.» (44 dikter)7I andra till sjätte svenska upplagorna (1862–1877) saknas emellertid »På kullen om våren». och »IV. Hågkomster.» (17 dikter); se faksimil av upplagan. Av brev från Topelius förläggare Albert Bonnier framgår att såväl urvalet som valet av titel till denna utgåva är Topelius eget (se ovan).

152 Honoraret var 189 rubel silver, samt 25 författarexemplar.8AB–ZT 24/11 1860: »Honorariet utgörande för ark 1–14 Rubel 150– samt för de öfriga 3 ¼ ark à 12 Rubel. Summa Rubel 189–». Bokhandelspriset var 3 riksdaler riksmynt (rdr rmt) för häftat exemplar, 4 rdr rmt för inbundet och 5 rdr rmt för exemplar med guldsnitt.9Bonniers förlagskatalog, Bonniers arkiv; Post- och Inrikes Tidningar 13/12 1860. Uppgift om upplagestorlek saknas. Andra upplagan trycktes i 1 000 ex i oktavformat och tredje upplagan i octodes, de ombröts parallellt och bägge har tryckåret 1863.10Octodes: ark vikta i 18 delar. Uppgift om antalet tryckta ex. saknas för tredje upplagan. Från den andra upplagan 1863 är dikternas inbördes disposition något ändrad.11De dikter under rubriken Till Skuggorna som inte är skrivna till minne av personer, har flyttats upp under »I. Fäderneslandet». Därtill har åtta dikter från avdelning »IV. Hågkomster» flyttats: sex till »I. Fäderneslandet», två till »II. Lifvet» (se faksimil).

153 När en ny upplaga av Sånger I skulle tryckas 1866 hörde sig Bonnier för om Topelius ville ha samlingen utökad eller ändrad.12AB–ZT 19/12 1865. Topelius svarade att han visserligen har ett »förråd nya och för det mesta otryckta dikter», men att det är bättre att utge dem som en separat samling »än att nu inflicka dem i det redan så mycket spridda första häftet». Han föreslår därför att upplagan trycks oförändrad.13ZT–AB 5/1 1866. Följande diktsamling utkom 1870 med titeln Nya blad. Fjärde upplagan utkom 1866 i 2 000 ex, och i en andra tryckning 1867.

154 Våren 1868 gjorde Albert Bonnier och Topelius en preliminär överenskommelse om att Bonnier skulle få förlagsrätten för all framtid på första och andra delen av Sånger.14AB–ZT 27/3 1868; ZT–AB, 16/6 1868. – Överenskommelsen för Ljungblommor löpte ut i december 1868 (ZT–AB 28/1 1867). Bonnier innehade redan förlagsrätten »för allo» till Fältskärns berättelser och Läsning för barn (ZT–AB 30/4 1869). Men när Bonnier i februari 1869 framlade villkoren i ett skriftligt kontrakt fick Topelius betänkligheter.15ZT–AB 30/4 1869. Kontraktet som inte godkändes, NB Coll. 244.8, omslag 3. Förhandlingarna som fördes under våren resulterade dels i att kontraktet fullföljdes, dels i att Bonnier, för att visa att han hyllade valspråket »leben und leben lassen», gav Topelius ett tilläggshonorar på 500 riksdaler för första delen av Sånger som hade renderat förlaget en god vinst.16AB–ZT 13/5 1869.

155 Femte upplagan av Sånger I trycktes 1872 i 4 000 ex och den sjätte upplagan 1877 i 6 000 ex.17Andra upplagan ombröts nov. 1862–dec. 1863 och trycktes i samma format som första uppl., d.v.s. oktav. Tredje upplagan »ombrutne till Octodes», ombröts parallellt med andra uppl. dec. 1862– mars 1863 – det är i själva verket fråga om en ny tryckning. Fjärde uppl. ombröts i okt. 1866–sept. 1867; femte upplagan i juli 1872–jan. 1874; sjätte upplagan sattes i juli 1877–nov. 1877; sjunde upplagan sattes 6/7–3/8 1888. Uppgifterna hämtade ur tryckeriets arbetsböcker på Bonniers förlagsarkiv. Fjärde–sjunde upplagorna är alltså egentligen tredje–sjätte. Bokhandelspriserna för de senare upplagorna var desamma som för den första upplagan.

156 En reviderad upplaga av Ljungblommor utgavs 1880 i Helsingfors på Edlunds förlag, utökad med två återinsatta dikter från Ljungblommor I.18Helsingfors Dagblad 9/12 1880. De återinsatta dikterna är »Den flydda» och »Eden». Samlingen uppges på titelbladet vara »Andra finska av författaren reviderade upplagan». Ljungblommor I–III räknas då som den första. Ca hälften av dikterna är här omarbetade. Samlingen trycktes i 1 500 ex. Den sjunde svenska och sista av författaren reviderade upplagan, Sånger I, utgavs i Stockholm 1888 i 5 000 ex.19Av »Zacharias Topelius Dispositioner och råd för efterlefvande» framgår att Bonnier gav 100 kronor per ark för en upplaga av 5 000 ex, och Edlund 100 mark per ark (avskrift, SLS 801, kapsel 4). Den tredje finska upplagan av Ljungblommor utkom postumt 1898. Totalt trycktes Ljungblommor i uppskattningsvis 23 000 exemplar.

158 I Samlade Skrifter, på Bonniers och Edlunds förlag, ingår fyra lyrikband, Sånger 1–4 (1904), med dikter i urval av Valfrid Vasenius. Av de dikter som är skrivna fram till 1860 ingår de flesta (153 av 180) i Ljungblommor men urvalet omfattar också några andra, tidigare otryckta och tryckta, dikter. Utgåvan har moderniserad stavning, men i övrigt inkonsekventa etableringsprinciper. En del av de dikter som ingår i Samlade Skrifter följer upplagan från 1860, en del 1880 och någon 1888. I några fall förekommer varianter från två eller tre olika textversioner i en och samma dikt. Interpunktionen saknar ibland stöd i någon förlaga överhuvud. Resultatet är således diktversioner som Topelius inte har auktoriserat.

Beskrivning av originalupplagorna

159 De tillgängliga exemplaren av Ljungblommor I–III är inbundna och beskurna. Ljungblommor I är tryckt på betydligt tunnare papper än de två senare samlingarna.

160 Inlagan i Ljungblommor I föregås av ett disjunkt blad av tjockare papper med karaktär av titelblad. På framsidan står Ljungblommor, författarnamnet och delen: I, härunder en vinjett som troligen är av Lennart Forstén (se faksimil ovan). Motivet är en solnedgång över en älvmynning, och under vinjetten står sista strofen av »Vid Elfmynningen» som motto.20I Självbiografiska anteckningar uppger Topelius att han »nog otacksamt glömt den vänliga hand, som tecknat ’älvmynningen’ […]; sannolikt Lennart Forstén», Helsingfors 1922, s. 101. Följande blads framsida upptar enbart titeln Ljungblommor. På frånsidan uppges imprimatur, utfärdat av G. Rein. Efter innehållsförteckningen (3 s.) följer en sida medtio rättelser. Sist i samlingen ingår en inlimmad notbilaga till dikten »En liten tid», melodin är av A. G. Ingelius. Inlagan har sidmåtten 13,7 × 10,4 cm.

161 Ljungblommor II och III inleds med ett titelblad. På frånsidan uppges imprimatur, som för andra samlingen gavs av N. A. Gyldén och för tredje samlingen av Carl von Schoultz. Därefter följer i vardera delen ett blad med en innehållsförteckning. Sist i samlingarna finns en sida med fyra resp. två rättelser. Bägge delarna har de ungefärliga sidmåtten 13,5 × 10,0 cm.21Inlagorna är ojämnt skurna: måtten varierar mellan 13,2 × 13,7 och 9,9 × 10,2.

162 Den svenska upplagans titelblad uppger titeln Sånger samt författarnamn. På följande blad står samma text och delen: I. Ljungblommor.22Topelius två följande diktsamlingar fick titeln Sånger II. Nya blad (1870) och Sånger III. Ljung (1889). Samlingen avslutas med en innehållsförteckning på s. 276. Inlagan har sidmåtten 26,0 × 13,2 cm.

163 Kollationeringsformlerna för diktsamlingarna är följande:

164 Ljungblommor I: 8:o: π4 1–108

165 Ljungblommor II: 8:o: π2 18 1*4 28 2*4 38 3*4 48 4*4 58 5*4 68 6*4 78 7*4 84

166 Ljungblommor III: 8:o: π2 181*4 28 2*4 38 3*4 48 4*4 58 5*4 62

167 Sånger I: 8:o: π2 1–178 182

Val av grundtext

168 Grundtexten för ZTS följer originalupplagorna av Ljungblommor I–III (1845, 1850 och 1854). Valet att följa första upplagorna av diktsamlingarna och inte någon av de reviderade versionerna motiveras av att de senare endast innehåller ett urval av de dikter som ingår i Ljungblommor I–III. Dikterna presenteras härmed i sin ursprungliga ordning och verkkontext, och återger Topelius intention vid en tidpunkt som ligger förhållandevis nära koncipieringen av verket. Att etablera grundtexten enligt originalupplagorna är också i linje med den övergripande målsättningen för ZTS: att utge Topelius litterära verk och övriga skriftliga kvarlåtenskap så heltäckande som möjligt och respektera hans egna verkhelheter. De nyintagna dikter som ingår i upplagan från 1860 har denna som grundtext.

169 Följande exemplar i Svenska litteratursällskapets Topeliussamling utgör grundtexter: Ljungblommor I signum Top 2/(85) 15227, Ljungblommor II Top 2/15228, Ljungblommor III Top/2 15229 och Sånger I Top 1/ 14063.23Den etablerade texten har kollationerats mot följande exemplar i Svenska litteratursällskapets Topeliussamling: signum TOP 1 (85) / 6961 och 6962. Texten har därefter kollationerats mot de i brödtexten nämnda exemplaren. Dikter tryckta i Helsingfors Tidningar har etablerats efter det digitala tidningsbibliotek som NB tillhandahåller. För övriga upplagor och tryck har exemplar på SLS använts, förutom för andra upplagan, där exemplaret på Nationalbiblioteket har använts.

Manuskript och övriga tryck

170 Manuskript finns bevarade till två tredjedelar av dikterna i Ljungblommor. De flesta är nedtecknade i dikthäften, några på lösa blad, och ytterligare några i Topelius dagböcker och brev. Samtliga manuskript uppbevaras på Nationalbiblioteket i Helsingfors (se förteckning i pdf-fil). Materialet består av förarbeten, utkast, arbetsmanuskript och renskrifter. Ändringar och strykningar förekommer allmänt. Av de dikter till vilka två manuskript finns bevarade, är det första ofta ett utkast med ofullständiga versrader, det andra en renskrift.24Häftena Ohyflade Koncepter och Ungskogen (NB 244.151–2) innehåller diktutkast, och en del av dem renskrev Topelius i dikthäftena Ljung Blommornas bok 1–2 och Zonas bok (NB 244.150). Inga tryckmanuskript är kända; Topelius påminde ständigt sin förläggare Bonnier om att antingen återsända dem eller bränna dem.25Se t.ex. ZT–AB 8/7 1870: »P.S. Lofva mig, att förstöra mina manuscripter efter tryckningen! Jag vill ej ha dem i kryddbodarna eller annorstädes.»

171 Över hälften av dikterna i Ljungblommor trycktes första gången i Helsingfors Tidningar 1842–1860 när Topelius var redaktör för tidningen. En del publicerades också i litterära kalendrar och antologier (se förteckningar). En fjärdedel av dikterna har tonsatts (se förteckningar).

Ändringarnas omfattning och karaktär

172 Ändringar gjorda under skrivprocessen (Sofortkorrekturen) förekommer, det är inte ovanligt att Topelius strök hela verser och strofer för att sedan formulera om dem. Många manuskript är ofullständiga: han påbörjade verser eller lämnade tomrum att fylla i senare. Några manuskript är oavslutade, eller upptar bara en eller två strofer. Senare rättelser (Spätkorrekturen) förekommer i varje arbetsmanuskript: strykningar av ord och verser med ersättande ord och verser skrivna över raden, eller strofer tillagda i marginalen. Skillnaderna mellan arbetsmanuskript och originaltryck är överlag stora, verser och strofer är ofta helt omarbetade i trycket.26Undantag utgör ett par renskrifter i dagboken som helt motsvarar trycket. 58 dikter har i manuskriptet en annan titel än i trycket, 37 saknar titel i manuskriptet. Tolv diktutkast som avsevärt skiljer sig från den tryckta dikten betecknas här som förarbeten och presenteras i den digitala utgåvan på ZTe.27Utkast finns till »Grafven i Karttula», »Julpsalm», »Kärlekens Parabol», »Seglaren på verldshafvet», »Vågen», »Engelen och skyn», »Octoberstjernan», »Århundradets Natt», »Morgonstormen i våren», »Lofsång i hungeråret 1847», »Stoftets förtviflan» och »Skuggan».

173 Topelius fortsatte att omarbeta sina redan tryckta dikter ända fram till 1888. Även där han senare har gjort radikala ingrepp daterar han den nya versionen med det ursprungliga årtalet.

174 Mellan första tryck i HT och originalupplagorna finns betydande skillnader i 41 dikter och endast en skillnad i 15 dikter. I 1860 års upplaga är 40 dikter omarbetade, de flesta naturligt nog från tidiga år, härutöver finns tio dikter med en enda ändring. I 1880-års upplaga har 39 dikter omarbetats, därtill tio med en enda ändring. Upplagan från 1888 har åtta dikter med betydande ändringar, lika många har endast en ändring.

175 Ändringarna kan indelas i tre kategorier: Till den första hör omarbetningar som är att betrakta som språkliga och stilistiska förbättringar. Dikterna får ofta en mer poetiskt genomarbetad form i senare redaktioner, vilket framstår särskilt tydligt i jämförelsen mellan manuskript och tryck. I senare upplagor har Topelius ersatt ord och verser för att undvika omotiverade upprepningar eller för att nyansera innebörden. En annan typ av ändringar har Topelius gjort i ett fåtal dikter som är starkt präglade av sin tid eller skrivna med anledning av någon samtida händelse. »Vintervisa» som i originalupplagan uttrycker en stark patriotisk känsla blir 1860 en ren naturdikt (se komm.). I »Finlands Namn», som återger stämningarna från majfesten 1848, blir däremot maningen till offervilja för fosterlandet mer explicit 1860. Ändringarna i dikten »Napoleons återkomst i December 1840» visar hur Topelius såg sig föranledd att förse dikten med bakgrundsfakta som publiken då inte längre kunde förväntas känna till.28Denna typ av uppdatering, motiverad av tidens gång, sker förutom i de tre nämnda dikterna i »Napoleons graf» 1860. Jfr också nyanseringen i »Lönnrot, Castrén» (v. 15). Samma dikt exemplifierar i sin sista redaktion 1888 en tredje typ av ändringar: de som motiverades av författarens allt större benägenhet att formulera en sensmoral. De dikter som hör till de två sistnämnda kategorierna är de facto få, men ändringarna beaktansvärda.29Tydliga exempel på den sistnämnda typen av ändringar finns, förutom i nämnda dikt, i »Eden» (se komm.) och »Ödemarkens jul» (se komm.), se även tillagda slutstrofer i »Nattvardsbarnen» (se komm.).

Ortografi och interpunktion

177 Stavningen i manuskripten är ofta inkonsekvent och mer ålderdomlig än i trycket. Enkelt v skrivs ofta w, fläkt flägt, fågel fogel. Interpunktionen är genomgående ofullständig. Sammanskrivningar är svåra att skilja från särskrivningar.

178 Upplagan från 1860 har fler kommatecken än originalutgåvorna, samt fler sammanskrivningar (en gång > engång). Stavningen är moderniserad och försvenskad (sällsama > sällsamma, orgelens > orgelns, Chineser > Kineser, christall > kristall, Zephirer > Zefirer) och kortformen sen (av sedan) förses med apostrof. Suomi ersätts med Finland. I utgåvan från 1880 tillkommer ytterligare kommatecken, 1888 ändras Christus till Kristus.

Skillnader mellan bokutgåvan och den digitala utgåvan

179 Den digitala utgåvan av Topelius skrifter (ZTe) har en mer omfattande textkritisk kommentar än bokutgåvan. I ZTe ingår faksimil, fotografier av manuskript, manuskriptbeskrivningar, kollationeringsformler för originalupplagorna, interna varianter (ändringar i ms), samt utskrivna förarbeten. De externa varianterna (skillnader mellan olika versioner) upptar också avvikelser i interpunktion och ortografi. Textkommentarerna på ZTe har fler kompletterande bakgrundsteckningar, samt mer ingående referat och utskrivna citat (särskilt från HT), där bokutgåvan endast har en referens.

Läsanvisningar och redovisningsprinciper för kommentarerna

180 Varje dikt förses med en kommentar som syftar till att placera in dikten i en biografisk, historisk och litterär kontext. Varje dikt förses också med en kort metrisk beskrivning; i redovisningen av rimband står versaler för kvinnliga (tvåstaviga) rim och gemener för manliga (enstaviga), x betecknar orimmat versslut.

181 Om enskilda ord eller verser kräver närmare upplysningar presenteras de som punktkommentarer, länkade till respektive textställe.De kan innehålla sak- och personkommentarer, ordförklaringar (källor: Svenska Akademiens ordbok, Ordbok öfver svenska språket av A. F. Dalin, Nordisk familjebok o.a.), redaktionella anmärkningar och i någon utsträckning jämförbara verser hos andra författare. Ovanliga eller ålderdomliga formvarianser noteras inte; ex. sut’e (sutte > satt), lyftar (lyfter), piligrim (pilgrim), maskrad (maskerad).

182 Bakgrundsteckningar som endast finns på ZTe återges i grått.

183 Kommentaren avslutas med en redovisning av litteratur som omnämner dikten, också när den inte refereras, samt sekundärlitteratur som använts i kommentaren. Fullständiga uppgifter om jämförbara verk (Almqvist, Runeberg, Franzén m.fl.) ges endast i litteraturförteckningen.

Konsekvensändringar

184 Citattecknen i utgåvan är konsekvent placerade efter skiljetecknen (18 rättelser).

185 Originalupplagorna är satta med antikva. I de fall där »I» uppträder som pronomen används emellertid »J» – förmodligen en reminiscens från frakturstilen. Formen ändras från den fjärde svenska upplagan 1866 till »I». Utgåvan följer grundtextens form.

186 Dikttitlarna är satta med kapitäler. I upplagorna 1845, 1850 och 1854 är de satta med halvfet stil och i 1845 därtill kursiverade. I 1860 är titlarna satta med versaler.

187 Dikterna inleds med indrag i 1850 och 1854, och i 1860 har varje strof eller rapsodi indrag. Utgåvan återger inga indrag i dessa fall. Däremot införs indrag konsekvent för halvverser, också där de saknas i grundtexten. Ändringarna har gjorts med stöd av senare upplagor där sättningsfel och inkonsekvenser är korrigerade.

188 Årtalet efter dikten kursiveras i utgåvan. I 1845 är de inte kursiverade, i 1850 och 1854 är de både satta med halvfet stil och kursiverade.

189 Titeldikterna i de tre samlingarna kursiveras i utgåvan. I 1845 markeras titeldikten med en rubrik i stor stil och ett ornament, i 1850 och 1854 är de kursiverade och satta med halvfet stil.

190 Innehållsförteckningen i utgåvan upptar titeldikten »Ljungblommor» och de tolv dikter som ingår i sviten Sylvias visor. Nämnda dikttitlar upptas inte i originalupplagornas innehållsförteckningar. Ortografiska inkonsekvenser i originalupplagornas innehållsförteckningar har inte redovisats.

191 Fotnoter till dikterna är genomgående icke-kursiverade i utgåvan, i 1850 är de kursiverade.

Förkortningar

193 För de olika upplagorna av Ljungblommor uppges endast tryckår.

194 För bibelcitat har Karl XII:s bibel använts.

Noter