Gustaf III
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 26 mars 1853 och den ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten föranleddes av att Gustav III:s treaktsdrama »Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna» (1788) uppfördes i Helsingfors 17 mars 1853 (recension i Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 2 februari 1853). Föreställningen gavs av Edvard Stjernströms trupp i stadens dåvarande teaterhus (1827–1860), beläget öster om den senare byggda Svenska teatern. Det är möjligt att Topelius dikt framfördes som en prolog till »Siri Brahe», men detta har inte kunnat bekräftas
I dikten framhåller Topelius Gustav III:s kulturella bragder framom de krigiska och hans betydelse för konsten betonas. Förutom att kungen själv var konstnärligt verksam, stiftade eller återupprättade han en rad centrala kulturinstitutioner: Kungl. Musikaliska Akademien (1771), Kungl. Målar- och bildhuggarakademien (1770), Kungl. Operan (1773), Svenska Akademien (1786), Kungl. Vitterhets Historie- och Antikvitets Akademien (1786) och Kungl. Svenska Dramatiska Teatern (1788). Allt detta har ett evighetsvärde, medan kriget är förgängligt (v. 35 f.). I Topelius dikt hörs ett eko från Tegnérs »Sång den 5 april 1836», där Gustav III i första hand framställs som konsternas beskyddare. Tegnér ger i sin jubileumsdikt uttryck åt romantikens uppvärdering av konsten på politikens bekostnad (SS I, s. 567–573).
Horace Engdahl har visat hur bilden av Gustav III estetiserades allt mer i svensk dikt under 1800-talet, »Från krigshjälte till ’teaterkung’», DN 18 februari 2009.
I novellen »Konungens handske», skriven för Nya Dagligt Allehanda 1863, hyllar Topelius Gustav III:s krigsbedrifter. I inledningen hävdar Topelius att de »lysande krigsbragderna, själfva nederlagens ära och i synnerhet konungens personliga mod vid Viborg hänförde Finland, likasom Sverige» (Vinterqvällar 1 1880, s. [9]).
Versen är anapestisk, tretaktig och korsrimmad abab.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
3 hamngestalt.
7–8 Har ej tadlet sitt hånlöje qvar / Och ej hatet sitt dödande gift.Olika bilder av kungen har alltid förekommit sida vid sida.
17 ditt välde förgåtts och din ättDen nya regeringsformen 1809 satte punkt för det gustavianska statsskicket. Gustavs son Gustav IV Adolf avsattes i mars 1809, och med hans bror Karl XIII utslocknade Holstein-Gottorpska ätten 1818.
21–22 Mer än sextio år ha förgått, / Sen ditt hjerta upphörde att slå,Gustav III dog 1792.
23 Haga, ditt tjusande slott,Hagaparken i Stockholm, där Gustav III lät bygga en paviljong, som tillflyktsort. Hans storartade planer på ett slott förverkligades inte.
Inspirerad av intrycken från den italienska resan 1783–84 planerade kungen en storslagen anläggning, där F. M. Pipers engelska park med ekotempel, lusthus, grottor och vindlande kanaler blev det första, viktiga steget. Nära stranden, i intim kontakt med naturen, uppfördes en paviljong, och på höjden ovanför planerades det stora, Versailles-liknande palatset efter L. J. Desprez’ ritningar. Bygget avbröts vid kungens död och endast grunden hann anläggas. Vid 1800-talets början byggdes Drottningens paviljong eller Haga slott med C. G. Gjörwell som arkitekt. Det blev bostad för prins Gustav Adolf och hans familj och uppväxtmiljö för kung Carl XVI Gustav. Därefter fungerade slottet som statens representationsbyggnad, och från 2011 som bostad åt kronpronsessan Victoria.
27 löjeleende.
31 Viborgs kanonerAvser utbrytningen ur Viborgska viken 3 juli 1790, ledd av Gustav III. Därefter utkämpades slaget vid Svensksund.
33 SvensksundUtanför Kotka, där det stora rysk-svenska slaget utkämpades 9–10 juli 1790, med övertygande svensk seger.
Bibliografi
Estlander, »Topelius som historiker. Studier och reflexioner» 1918, s. 142; Topelius, »Konungens handske» 1880, s. [9]–178; Vasenius V, 167 ff.
Gustaf III.
Genom häfderna susar ett namn;
Våra fäder, de kände det nog,
Hur i konungamantel en hamn
I de glänsande minnena log.
|102|5Konung Gustaf den tredje det var.
Vid hans länge förmultnade grift
Har ej tadlet sitt hånlöje qvar
Och ej hatet sitt dödande gift.
Blott den sörjande Konst än i dag
10Står som enka vid marmorn och mins
Ditt förtjusande glada behag
Och ditt lekande snille, o prins!
|233|Ty den skygga, den darrande mö,
Det var du som ett hem henne gaf
15I det frysande land utaf snö;
Och nu strör hon med blommor din graf.
Och ditt välde förgåtts och din ätt,
Dina segrar och fästen och svärd;
Men den glans du åt Konsten beredt
20Står dock qvar till den senaste verld.
Mer än sextio år ha förgått,
Sen ditt hjerta upphörde att slå,
|103|Och från Haga, ditt tjusande slott,
Vi förnimma din stämma ändå.
25I ditt verk står du skämtande ung
För vår syn, som för sjuttio år;
Det har lockat vårt löje, o kung,
Och vid sidan af löjet en tår.
Var det verk vi beundrat ännu
30Någon blodig bedrift af din hand?
Var det Viborgs kanoner och du
Och din rykande flotta i brand?
Svensksund – ha dess blixtar vi sett?
De ha slocknat i vågornas skum.
35Siri Brahe har talat och lett,
Men kanonernas åska är stum.
1853.