Den fordna flickan
Kommentar
Kommentar
Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes första gången i Necken. Poetisk kalender för 1849, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten är förmodligen skriven som ett bidrag till kalendern Necken. Den skildrar återseendet av en ungdomskärlek som personifierar det rena, oskuldsfulla och förlorade (v. 22, 27–30). Slutstrofen poängterar kärlekens helighet som diktens jag har brutit mot, med förlorad själsfrid som följd.
Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–3–3 och rimflätningen ababXb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
19 hamngestalt.
30 ödelagd helgedomUnderstryker kärlekens himmelska ursprung.
Bibliografi
Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 74 f.; Schalin, Kuddnäs 1935, s. 132
Den fordna flickan.
Jag såg henne efter många år;
Hvar lilja på kinden dog.
Der rullade tyst en bortgömd tår:
Dess källa kände jag nog.
5Jag kände det sorgsna skimmer,
Som lätt öfver ögat drog.
|137|Som – hälften sorgset och hälften gladt –
I lunden ett månsken far;
Så flög ett leende, flyktigt, matt,
10På de älskliga läppars par –
En stjernas blick genom molnet,
Ljuf, strålande, underbar.
|97|Det leendet kan jag ej glömma mer;
Det gick mig till hjertats grund,
15Det följer mig hvart jag går och ser,
Det blandas i nattens blund,
Det går som en suck af vemod
Igenom hvar glädtig stund.
Det står som en
hamn
från fordna dar,
20Den länge försvunna tid,
Då hon min älskade flicka var,
Min himmelska stjerna blid.
Nu står jag i aftonglansen
Af min förlorade frid.
25O att jag aldrig i lifvets rus
Så slösat min rikedom,
Mitt hjertas glädje, mitt ögas ljus,
Min barndomsengel så from!
Då stod jag ej nu förgäten
30I
ödelagd helgedom
.
1848.