Vår enda arfvelott
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 18 februari 1852. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen, men i reviderad form i Nya blad 1870 med titeln »I mörka tider».
Dikten tillkom när de nya statuterna för universitetet var aktuella men ännu inte hade fastslagits. Vilka konsekvenser de skulle få var ovisst. Det fanns en utbredd oro för att ämbetshögskolor enligt rysk modell skulle införas också i Finland (se komm. till föreg.). Dikten är ett försvar för bildningsarvet, med sitt ursprung i »fädrens sånger», och för universitetet, bildningens centrum. Kalevala-myten om Louhi, refererad i tredje strofen, får symbolisera den kamp för bildning som landet fört. Den furstelojalitet som uttrycks i femte strofen formulerades i HT också i v. 53–56, och v. 62 (se nedan), när tronföljaren Alexander Nikolajevitjs ingripande ett år tidigare ännu var i färskt minne, se komm. till »Den 14 Mars 1851». Topelius framställer här tronföljaren/kanslern som en garant för universitetets framtid.
Alhoniemi noterar att Topelius aldrig uttrycker någon önskan att Finland skulle dras med i den europeiska revolutionsvågen, däremot förlitade han sig på bildningens makt. »Vår enda arfvelott» är ett tidigt uttryck för den tanken (1969, s. 220).
Versen är jambisk och fyrtaktig med rimflätningen aabbccdd.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1–4 Vi föddes i ett fjerran land [...] kämpa emot köld och natt.Föreställningen att Finland är civilisationens utpost i norr uttrycker Topelius i flera sammanhang, t.ex. i »Våra julidagar» (1840, SS I, s. 50–53), där det om folket heter: »och, utaf ödet ställdt på gränsen, bygga / kulturens bålverk emot nordens is / och östanut för bildningen en brygga.» Jfr också »Helsning till den finska nödens välgörare utom Finland», Sånger I, v. 1–8 (jfr Alhoniemi 1969, s. 106 f.). Utposttanken hade tidigare formulerats av J. J. Nervander i promotionsdikten 21 juni 1832 (1850, s. 73) och av Runeberg i Saarijärviuppsatsen (HM 16 juli 1832; SS VIII:2, s. 44).
17–24 Man sagt om oss i fordomtid, [...] genom natten sken.Enligt finsk mytologi låste dödsrikets gudinna Louhi in solen och månen i ett berg. Kalevala-myten återberättas i Topelius promotionsdikt »Striden om ljuset» från 1860. I Kalevala är det inte sången som frigör solen och månen, utan Louhi (Kalevala, senare uppl. 1849, Collans sv. övers. 1864–1868).
46 hällebergEnligt Matt. 7:24 rätt grund att bygga på.
53–56 Du reste dig ur sorg [...] klappar tyst i dig.Syftar på Åbo brand 1827, då universitetet med bibliotek och museala samlingar förstördes.
57 äflansträvan.
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 106, 147, 220 f., 226; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 249, 255, 263; Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 180 f.; Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 68; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 232; Topelius 120 dikter 1970, s. 116–120; Vasenius III, s. 373 f.
Vår enda arfvelott.
Långt bort vid polens kulna strand,
Der lifvets fröjd och ljusets skatt
Städs kämpa emot köld och natt.
5Och sorgens barn vi äro visst,
Vår vagga stod i nöd och brist,
Vår blick den var i seklers rymd
Af många bittra tårar skymd.
Och derför ha vi ljuset kärt
10Och mer än alla skatter värdt;
Långt mer än söderns rika ätt
Vi älska, vi behöfva det.
Det är vårt hopp, vårt mod, vår tröst
I sorg och brist och natt och höst.
15Det är vår enda arfvelott,
Det bästa vi af fädren fått.
|91|Att mörka makters onda strid
I berget gömde solens glans
20Och klara månens strålekrans;
Men sångens milda välljud kom,
Och sol och måne vände om,
|227|Och ljusets makt, som förr så ren,
Odödligt genom natten sken.
25O att, hvar gång en dunkel makt
Vårt hopp, vår sol i berget bragt,
Den milda sångens strängaspel
Må rädda ljusets arfvedel!
O att den ädla bildnings håg,
30Hvars frö i fädrens sånger låg,
Må blomstra fri och frisk och stark
På fosterlandets helga mark!
Vi äro dock ett trofast folk,
Vi höjde aldrig svekets dolk,
35Vi aldrig lyft förmäten hand
Mot furste och mot fosterland.
|92|Vi stridt för dem med hjeltemod,
Vi gett för dem vårt hjerteblod;
Hvem skulle oss om falskhet tro?
40Hvem ville taga bort vår ro?
Vår ro – det är vår bildnings ljus,
Ogrumladt under tidens brus.
Ej makt, ej glans, ej guld vi fått,
Vi ha vår bildnings skatter blott.
45Den är, näst Gud, vårt fasta värn,
Vårt
hälleberg
, vår mur af jern;
Och ära den som akta vet
Vårt finska Universitet!
Dig älska vi med redligt mod,
50Du är vår yppersta klenod,
Vårt hela vida land ej bär
En skatt, som du, så dyr och kär.
Som morgonsol ur natt och död.
55Nu ser vårt land din nya stig,
Dess hjerta klappar tyst i dig.
|93| |228|En gång, när dagens
äflan
all
Borttyna och förgätas skall,
Då lefver qvar allt godt och stort,
60Som Finland för sin bildning gjort.
Och ristas skall i häfdens famn
Ovanskeligt hvart ädelt namn,
Som älska, akta, ära vet
Vårt finska Universitet.
1852.