|75|

12. Fridsböner i aftonens lugn.

O du den spegelklara qvällens frid,

Som hvilar öfver himmelsblåa fjärdar,

Der stjernan skådar, älskelig och blid,

I djupet ned från obekanta verldar,

5O sänd en stråle till den mörka dal,

Der stormen rasar och der oron qvider,

Att stilla somna de förgråtna qval,

Att glömda sjunka sorger utan tal

Och ro må hvarje hjerta få, som lider.

10O du naturens tysta aftonbön,

Du stilla andakt öfver skog och stränder,

Der vågen sjunger psalmer öfver sjön

Och hvarje blomma ber med knäppta händer;

|218|

O dö ej som en suck i stormens brus,

15O slockna ej med solens sista strimma,

O dröj ännu i skogens sakta sus,

O kom till oss ännu i stjernors ljus,

Att evigt i vår svunna glädje glimma.

|76|

Du heliga, du milda kärlek! Du,

20Som allt försonar och som allt bevarar,

Som tror i hösten på en vår ännu

Och sjelfva natten med ditt ljus förklarar;

O se, vår himmel mörknar långtifrån,

Och stormen ryter vildt, och svärdet mördar;

25En vink af dig, och tyst är stormens dån,

Och hatets furie med straffadt hån

I vanmakt för din fot din allmakt vördar.

Du mäktiga, du höga, kom till oss

I aftonlugnet på naturens panna.

30Släck i din glans den vilda stridens bloss;

Du som välsignar, lär oss ej förbanna!

O låt oss ej med bittra hjertan stå

I qvällens skönhet, som hvar kulle kröner;

O låt ej hat från våra läppar gå,

35När rundtomkring till himmelen den blå

Uppstiga hela jordens aftonböner!

Frid i naturen! Frid i hjertat! Frid

Med alla dem, som i det korta lifvet

|77|

Arbeta, lida här en liten tid

40För allt hvad skönt och stort blef menskan gifvet.

Om vän, om ovän, – fråga icke här,

O menska, hvem han är, den man du möter,

Men fråga blott om han ett hjerta bär

För allt det ädlaste, som lifvet lär,

45Och allt det eviga, som tid ej nöter.

Frid öfver jorden! Solen sjunker klar,

Och mörkrets förlåt mild och sakta skrider

|219|

Liksom en mur emellan det som var

Och det som kommer i de nya tider.

50De bleka blommorna i jordens dal

I skuggor gömma sig för menskans öga,

På det att, oafvändt i fröjd och qval,

Det må se opp till ljusa stjernors sal

Och klarna sjelf i glansen af det höga.

31 Aug. 1854.