|125|

Lofsång i hungeråret 1847.

Der i min ensliga dal vid stranden af glimmande insjön

Stilla jag satt en dag och såg de mognande fälten,

Åkerns böljande guld och ängens vänliga grönska,

Ringa all lefnadens harm och verldens oro mig brydde.

5Posten var kommen nyss; matt dröjde mitt flyktiga öga

Än vid en fejd uti Schweitz, den sednaste tidning förtäljde,

Än vid ett ljungande skämt från Vesuvens glödande läppar,

Än vid en blixt från vulkanen Paris, som då mullrade redan.

Lätt jag det gick förbi, lätt rörde en ömkan mitt hjerta,

10När ifrån Irlands fält, från Frankrikes dalar och Tysklands

Nådde det gräsliga anskri hit upp af smäktande hunger.

Gud mig det tillgif, jag tänkte derpå, som mättade mannen

|126|

Drager vid nödens anblick en suck och gäspar i tysthet.

Björkens skugga var sval, der jag satt i den qvalmiga middag;

|152|

15Kom så på ögonlocken en tyngd, och jag halkade sakta

Ned uppå gräsets blomstrande bädd, som när på vulkaners

Skälfvande fot en pilgrim trygg sin siesta njuter.

Trädde så fram i drömmars drägt för mitt häpnande öga

Hemska gestalters mängd. Millioner höljda i trasor

20Sträckte förtviflade armar mot skyn, anropande himlen.

Ack och himlen var stum; der föll ej, som fordom, en manna

Riklig, ljuflig i hungerns qval och öknarnas hetta.

Brännande solen såg på de vissnade skördar. En demon

Rörde all fältens frukt med förruttnelsens giftiga ånga.

25Ha, jag kände hans drag, mordengelens gräsliga anlet,

Der han härjande gick kring fordom yppiga länder.

Sådan gick han ock förr kring Finlands älskade bygder;

Hunger så var hans namn! Han gästade länge i kojan,

Kojan – ack, i Suomis land, der ser man så sällan

30Gyllene armod i stolta palats. Der gömmes i kojor

Hjertats skatter och trohets guld och silfrade sånger.

Men han nådde dock dit, den bleke Hungern, han tärde

Slägte från slägte på folkets märg; okänd var han aldrig,

|127|

Kom dock stundom mer bister än förr, som isande nordan,

35Slog hela nejder med nöd, kringströdde kring vägar och stigar

Tusende tiggares hop – förvildade seder och sinnen …

Och nu nalkas han hit (så syntes i gycklande drömmen).

Nog han härjat i söder ren; .. ett steg öfver hafven …

Finland når han … luften är mörk, det brusar i vågen,

40Hemsk går en klagan i furornas sus. Ut störta ur kojan

Män, som ett smaklöst bröd af skogarnas bark sig bereda,

Qvinnor med slocknande blick, att baka den malade halmen …

Fåfängt! Han blidkas ej, den rasande demon, han ryter

Högt efter rof, som isarnas ulf. Vansinnigt begäret

45Byter det mildaste lam till en vild bloddrypande tiger.

Der en far, som rycker sitt bröd från den hungrande sonen,

Der en son, som röjer ur väg den kostsame fadren;

Der ett barn, som sliter med kyss ett stycke af modrens

Blödande kind, och modren sjelf, som – höjd af förtviflan! –

50Stillar sin hunger med dottrens lik, den tvinade spädas,

Blödande, döende, dödande …
|153|                 Blek af fasa jag uppsprang.

Ögat stirrade vildt på den soliga trakten, och långsamt

Flydde så drömmarnas isande skräck som spöken för dagen.

|128|

Nu hvad mötte min syn? Den yppigt doftande grönskan

55Låg som ett löje kring dalar och fält. Välsignade skördar

Vaggade tyngda af svällande korn i vågor för vinden.

Nu var söndag. En frid förklarad, strålande, helig,

Lag öfver nejden all. Den surrande humlan i hagen,

Siskans qvitter och bäckens sorl, allt ljöd emot himlen

60Ljuft som en bön. Från blommorna steg en ånga mot höjden,

Fin, förtjusande frisk. Ur hyddorna strömmade folket

Stilla, allvarligt i helgdagsdrägt, men gladt i sitt anlet,

Bort till kyrkan – och klar öfver sjön ljöd klangen af klockor,

Enkel och hög, som en lofsångs ljud i den skinande rymden.

65Och då rördes jag djupt. Då steg ur mitt brinnande hjerta

Tacksam en suck till verldarnas Gud. I andakt jag böjde

Knä på den grönskande vall, i det strålande solsken, och höjde

Stilla min röst till psalmernas ljud, som ljöd öfver vågen:

Helige Gud! allsmäktiga värn, hur stor är din vishet!

70Folken fostrar du opp som barn. Dem mest du har älskat,

Se dem gifver du nöd, dem gifver du hårdaste pröfning

Ren uti barndomsdar, att härdiga bli deras hjertan.

Tidigt din tuktan lär dem att dig, allsvåldige, frukta,

|129|

Dig allena! – dock fasta i mod, oryggliga, starka,

75Resa sig upp ånyo hvar gång du slår dem till jorden.

Helige Gud, hur högt alltså du måste ha älskat

Detta ditt fattiga finska folk, när ren kring dess vagga

Nöden du ställt som en vårdande vän och sorgen som amma!

O hur ofta vårt folk i askan af grusade hyddor

80Suckat om frid att dem resa igen, och frid har du gifvit

Blott för en stund, tills hyddan var bygd och blodet var torkadt.

Men då kom han igen, mordengeln kriget, att jemna

Åter med jorden den idoges skörd och landtmannens boning.

O hur ofta ocksåoriginal: ochså vid härjade tegen den arme

85Vridit sin hand och bett dig om bröd, o Herre! I stället

|154|

Gaf du en sten, i stället du lät den nattliga frosten

Gå som en tjuf kring det mognade fält och stjäla dess skatter …

Och det förstod dig dock, ditt folk, det tillbad i stillhet

Än din osägliga nåd, som slog för att åter upprätta,

90Och det gick lugnt igen till seklernas härjade arbet,

Bygde sin hydda och sådde sin teg … Då rördes ditt hjerta.

Nödens dag var förbi, välsignade håfvor du strödde

Håfvor af frid, af bröd, af ljus kring de älskade bygder.

Se än i dag en klagan oss når från länder i fjerran,

|130|

95Hungern är der, den härjande gäst, han kom som en stormby

Plötslig och hård öfver klemade folk. Der suckar eländet,

Vekliga barn af lycka och fröjd der digna till jorden.

Men öfver oss, ditt pröfvade folk, det fordom så arma,

Duggar i dag välsignelse ned, de svällande skördar

100Bergas i fröjd, den glädtiga sång ur hyddorna ljuder.

O hur lofva, o Gud, din godhet! Heligt och ödmjukt

Faller jag ned att prisa din nåd, lofsjunga din allmakt.

Och din vishet är stor. Din blick ser längre än menskors.

Vi – vi sett blott den snabba sekund; vi se ej de skördar,

105Sådda i dag, som hundrade år härefter, då länge

Redan vi slumrat i jordens sköt, du kallar i dagen.

Seklers blommor, spirande skönt ur fordna ruiners

Aska och blod, dem plocka vi gladt. O må de ej säga,

De som oss följa på fädernes jord, att, njutande rika

110Fädernes arf, vi glömt att så för kommande tider!