Lofsång i hungeråret 1847

Lästext

|125|

Lofsång i hungeråret 1847.

Der i min ensliga dal vid stranden af glimmande insjön

Stilla jag satt en dag och såg de mognande fälten,

Åkerns böljande guld och ängens vänliga grönska,

Ringa all lefnadens harm och verldens oro mig brydde.

5Posten var kommen nyss; matt dröjde mitt flyktiga öga

Än vid en lemma startfejd uti Schweitzkommentar, den sednaste tidning förtäljde,

Än vid ett lemma startljungande skämt från Vesuvens glödande läppar,kommentar

Än vid en blixt från vulkanen Paris, som då mullrade redan.

Lätt jag det gick förbi, lätt rörde en ömkan mitt hjerta,

10När ifrån Irlands fält, från Frankrikes dalar och Tysklands

Nådde det gräsliga anskri hit upp af smäktande hunger.

Gud mig det tillgif, jag tänkte derpå, som mättade mannen

|126|

Drager vid nödens anblick en suck och gäspar i tysthet.

Björkens skugga var sval, der jag satt i den qvalmiga middag;

|152|

15Kom så på ögonlocken en tyngd, och jag halkade sakta

Ned uppå gräsets blomstrande bädd, som när på vulkaners

Skälfvande fot en pilgrim trygg sin siesta njuter.

Trädde så fram i drömmars drägt för mitt häpnande öga

Hemska gestalters mängd. Millioner höljda i trasor

20Sträckte förtviflade armar mot skyn, anropande himlen.

Ack och himlen var stum; lemma startder föll ej, som fordom, en mannakommentar

Riklig, ljuflig i hungerns qval och öknarnas hetta.

Brännande solen såg på de vissnade skördar. En lemma startdemonkommentar

Rörde all fältens frukt med förruttnelsens giftiga ånga.

25Ha, jag kände hans drag, mordengelens gräsliga anlet,

Der han härjande gick kring fordom yppiga länder.

Sådan gick han ock förr kring Finlands älskade bygder;

Hunger så var hans namn! Han gästade länge i kojan,

Kojan – ack, i Suomis land, der ser man så sällan

30Gyllene armod i stolta palats. Der gömmes i kojor

Hjertats skatter och trohets guld och silfrade sånger.

Men han nådde dock dit, den bleke Hungern, han tärde

Slägte från slägte på folkets märg; okänd var han aldrig,

|127|

Kom dock stundom mer bister än förr, som isande nordan,

35Slog hela nejder med nöd, kringströdde kring vägar och stigar

Tusende tiggares hop – förvildade seder och sinnen …

Och nu nalkas han hit (så syntes i gycklande drömmen).

Nog han härjat i söder ren; .. ett steg öfver hafven …

Finland når han … luften är mörk, det brusar i vågen,

40Hemsk går en klagan i furornas sus. Ut störta ur kojan

Män, som ett smaklöst bröd af skogarnas bark sig bereda,

Qvinnor med slocknande blick, att baka den malade halmen …

Fåfängt! Han blidkas ej, den rasande demon, han ryter

Högt efter rof, som isarnas ulf. Vansinnigt begäret

45Byter det mildaste lam till en vild bloddrypande tiger.

Der en far, som rycker sitt bröd från den hungrande sonen,

Der en son, som röjer ur väg den kostsame fadren;

Der ett barn, som sliter med kyss ett stycke af modrens

Blödande kind, och modren sjelf, som – höjd af förtviflan! –

50Stillar sin hunger med dottrens lik, den tvinade spädas,

Blödande, döende, dödande …
|153|                 Blek af fasa jag uppsprang.

Ögat stirrade vildt på den soliga trakten, och långsamt

Flydde så drömmarnas isande skräck som spöken för dagen.

|128|

Nu hvad mötte min syn? Den yppigt doftande grönskan

55Låg som ett lemma startlöjekommentar kring dalar och fält. Välsignade skördar

Vaggade tyngda af svällande korn i vågor för vinden.

Nu var söndag. En frid förklarad, strålande, helig,

Lag öfver nejden all. Den surrande humlan i hagen,

Siskans qvitter och bäckens sorl, allt ljöd emot himlen

60Ljuft som en bön. Från blommorna steg en lemma startångakommentar mot höjden,

Fin, förtjusande frisk. Ur hyddorna strömmade folket

Stilla, allvarligt i helgdagsdrägt, men gladt i sitt anlet,

Bort till kyrkan – och klar öfver sjön ljöd klangen af klockor,

Enkel och hög, som en lofsångs ljud i den skinande rymden.

65Och då rördes jag djupt. Då steg ur mitt brinnande hjerta

Tacksam en suck till verldarnas Gud. I andakt jag böjde

Knä på den grönskande vall, i det strålande solsken, och höjde

Stilla min röst till psalmernas ljud, som ljöd öfver vågen:

Helige Gud! allsmäktiga värn, hur stor är din vishet!

70Folken fostrar du opp som barn. Dem mest du har älskat,

Se dem gifver du nöd, dem gifver du hårdaste pröfning

Ren uti barndomsdar, att härdiga bli deras hjertan.

Tidigt din tuktan lär dem att dig, lemma startallsvåldigekommentar, frukta,

|129|

Dig allena! – dock fasta i mod, oryggliga, starka,

75Resa sig upp ånyo hvar gång du slår dem till jorden.

Helige Gud, hur högt alltså du måste ha älskat

Detta ditt fattiga finska folk, när ren kring dess vagga

Nöden du ställt som en vårdande vän och sorgen som amma!

O hur ofta vårt folk i askan af grusade hyddor

80Suckat om frid att dem resa igen, och frid har du gifvit

Blott för en stund, tills hyddan var bygd och blodet var torkadt.

Men då kom han igen, mordengeln kriget, att jemna

Åter med jorden den idoges skörd och landtmannens boning.

O hur ofta ocksåoriginal: ochså vid härjade tegen den arme

85Vridit sin hand och lemma startbett dig om bröd, o Herre! I stället

|154|

Gaf du en sten,kommentar i stället du lät den nattliga frosten

Gå som en tjuf kring det mognade fält och stjäla dess skatter …

Och det förstod dig dock, ditt folk, det tillbad i stillhet

Än din osägliga nåd, som slog för att åter upprätta,

90Och det gick lugnt igen till seklernas härjade arbet,

Bygde sin hydda och sådde sin teg … Då rördes ditt hjerta.

Nödens dag var förbi, välsignade håfvor du strödde

Håfvor af frid, af bröd, af ljus kring de älskade bygder.

Se än i dag en klagan oss når från länder i fjerran,

|130|

95Hungern är der, den härjande gäst, han kom som en stormby

Plötslig och hård öfver lemma startklemadekommentar folk. Der suckar eländet,

Vekliga barn af lycka och fröjd der digna till jorden.

lemma startMen öfver oss, ditt pröfvade folk, det fordom så arma,

Duggar i dag välsignelse ned, de svällande skördar

100Bergas i fröjd, den glädtiga sång ur hyddorna ljuder.kommentar

O hur lofva, o Gud, din godhet! Heligt och ödmjukt

Faller jag ned att prisa din nåd, lofsjunga din allmakt.

Och din vishet är stor. Din blick ser längre än menskors.

Vi – vi sett blott den snabba sekund; vi se ej de skördar,

105Sådda i dag, som hundrade år härefter, då länge

Redan vi slumrat i jordens lemma startskötkommentar, du kallar i dagen.

lemma startSeklers blommor, spirande skönt ur fordna ruiners

Aska och blod,kommentar dem plocka vi gladt. O må de ej säga,

De som oss följa på fädernes jord, att, njutande rika

110Fädernes arf, vi glömt att så för kommande tider!

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Ett odaterat och ofullständigt manuskript är känt [1847]. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.

    De hotbilder som dikten uppmålar är dels hungern, dels upproren som blossade upp på olika håll i Europa, som följd av de svåra tiderna (komm. v. 6 f.). År 1845 drabbade potatispesten många länder i Västeuropa, särskilt svårt hemsöktes Irland. Också rågskörden förstördes på många håll, vilket ledde till stigande priser på brödsäd och mjöl, samtidigt som lönerna sjönk. Nödåren fortsatte och 1847 var hungersnöden ett faktum. Missväxten bidrog till en ekonomisk kris med bankkrascher, aktiefall, stängda fabriker och ökad arbetslöshet, och så småningom till de europeiska omvälvningarna 1848. Topelius summerar året i det första Leopoldinerbrevet 1848, där samma tankegångar formuleras som i dikten (5 januari 1848, se nedan).

    Den drömsekvens som beskriver hungerns fasor, påminner diktens jag om svåra ofärdsår som Finland genomlevt (v. 70–93). Motgångarna beskrivs som andligt fostrande; den Gud älskar, prövar han. Finlands folk har tåligt uthärdat dem i århundraden och därför välsignats: folkets handlingar får konsekvenser för framtida generationer (v. 98–110). Det hjältemodiga lidandet skildras också i Fältskärns berättelser. Liksom i Topelius övriga patriotiska dikter 1840–1850 framträder övertygelsen om att Gud vakar över Finland (se Castrén 1918, s. 257 f. och komm. till »Sanct Henrik»). Alhoniemi ser i dikten samma förnöjsamhet och tillit som hos bonden Pavo i Runebergs dikt (Alhoniemi 1969, s. 148).

    Dikten är skriven på hexameter, ett versmått som Topelius använder endast i en annan, mycket tidig dikt, »Vetandets törst». Dikten är ett epos i miniatyr. Flera stilelement ansluter sig både till den homeriska epiken och till det borgerliga idylleposet: personifikationer, liknelser, formelverser, anföringsverser och stående epitet. Kontrastverkningarna, kombinationen av händelselöshet och spänningsmoment karakteriserar också t.ex. Runebergs hexameterepos Elgskyttarne och Goethes idyllepos Hermann und Dorothea. – Uttryck och motiv i diktens avslutande del påminner om psalmerna i Psaltaren.

    I det första Leopoldinerbrevet 1848 (HT 5 januari) summerar Topelius det föregående året på följande sätt:

     

    De flesta av Europas folk ha blifvit hårdt hemsökta af hunger och dyr tid, sådan icke varit i mannaminne. Nöd, oro, våldsgerningar, upplopp, förslappning af samhällets band, hämmande af civilisationens välgerningar, nedstämning af handel, industri och allmänt vålstånd, hafva flerstädes varit följder af denna hungertid; smittosama sjukdomar hafva sällat sig dertill och bortryckt tusende. Politiska oroligheter ha i flera länder ökat betrycket och oredan, ty ehuru året 1847 i den europeiska samtiden antecknas som fredsår, emedan intet krig utbrustit staterna emellan, ha likväl sex af Europas skönaste länder *) härjats af inbördes fejder, ofta mera förstörande än de mot en utländsk makt. Och i de länder, hvilka förskonats från dessa olyckor, ha tvedrägt, partier, penningebrist och missnöje ofta stört det lugn, som alstrats af en lyckligare yttre ställning.

    Under allt detta har Finland i sin gömda vrå af verlden genomlefvat ett år af ostördt inre och yttre lugn; det har haft sin tarfliga bergning och jemväl kunnat dela sina lifsmedel med den hungrande utlänningen; det har, med förtroende till sin styrelse, kunnat använda alla sina krafter på sin andliga och materiella förkofran. I sanning oskattbara fördelar, när man ställer dem i bredd med så många andra länders lidanden och bekymmer! Skulle man icke tacka försynen för så stora välgerningar och deraf hämta anledning att icke knota öfver hvad äfven här kan vara bristfullt och i behof af tidsenlig reform!

     

    *) Nemligen Portugal, Spanien, Italien, Grekland, Turkiet och Schweitz.

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    6 fejd uti Schweitzinbördeskriget 1847.

    7 ljungande skämt från Vesuvens glödande läppar,HT rapporterade om upplopp i Italien hösten 1847.

    21 der föll ej, som fordom, en mannaEnligt 2 Mos. 16 lät Gud manna falla från himlen som föda åt israeliterna under deras ökenvandring.

    23 demonhär som troké; uttalades förr med betoning på första stavelsen.

    55 löjeleende.

    60 ångadoft.

    73 allsvåldige allsmäktige.

    85–86 bett dig om bröd, o Herre! I stället / Gaf du en sten,Jfr Matt. 7:9: »Eller hvilken är den menniska ibland eder, att om hans son bedes bröd, af honom, som bjuder honom en sten?»

    96 klemade(överdrivet) ömtåliga; bortskämda.

    98–100 Men öfver oss, [...] sång ur hyddorna ljuder.I ett Leopoldinerbrev från september 1847 uppger emellertid Topelius att potatispesten också har drabbat Finland, liksom koleran (HT 29 september 1847; se f.ö. citat från 1848 ovan).

    106 skötsköte: famn.

    107–108 Seklers blommor, spirande skönt ur fordna ruiners / Aska och blod,Jfr bilden i Sylvias visa nr 5., v. 5–6.

    Bibliografi

    Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 148; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 257 f.; »Topelius’ politiska diktning» 1958, s. 184

    Faksimil