1. Sylvia presenterar sig sjelf och bjuder sorgerna rymma
Kommentar
Kommentar
Se kommentar till diktsviten »Sylvias visor».
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 11 juni 1853 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. I dem dateras dikten »Hfors 9 Juni 1853».
Sylvia presenterar sig som en läkande och försonande kraft, och erbjuder det sorgsna hjärtat ro i naturen. Anslaget erinrar om verser i »Selmas tankar i våren» (»2. Sjung! Sjung!»).
Två faktorer samverkar till diktens svävande eller eteriska karaktär: Dels skiljer sig inlednings- och slutstrofernas jag från mittpartiets. Det jag som i diktens början ställer en fråga och som i dess slut har fått ett svar är ett annat än det som i mittpartiet presenterar sig som skapelsen själv. Dels identifieras mittpartiets jag, starkt anaforiskt i strof 2–4, med en räcka skiftande företeelser i naturen, och blir därför med varje bestämning alltmer obestämt.
Vetterlund anser att dikten är en av de ljusaste lyriska texter Topelius författat: orden förefaller sorglöst hopfogade och klangfärgen »ljus som silver» (1918, s. 18 f.). Glädjen i dem härleder han från Topelius barnatro och harmoniska livskänsla (ibid., s. 19). Vasenius påpekar att också vemodet framträder (v. 48, 54), och genom detta framstår Sylvia som representant för den finska sången (Vasenius III, s. 388).
Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–4–4–3 och rimflätningen aBaBccB. Versen kan läsas som nystev.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
3 öde monAssocierar till Finlands natur och mer specifikt till landskapet i de inledande dikterna i Ljungblommor I.
45–56 Och Finlands bygd är så rik och skön, [...] hafven den skölja.Vasenius noterar paralleller till strofer i »Vårt land» (V, s. 91).
Bibliografi
Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 9, 59; Topelius, 120 dikter 1970, s. 129 ff., 235; Vasenius III, s. 388 f., V, s. 91; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 183; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 18 f.
Sylvias visor.*)Behöfver det nämnas, att de flesta och gladaste sångfåglarne i våra skogar höra till slägtet Sylviaspråk: latin?
1. Sylvia presenterar sig sjelf och bjuder sorgerna rymma.
Hvem är den fria, den klara ton,
Som går i skog och i dalar,
Som ljuder långt ur den
öde mon
Och högt ur skyarna talar,
5Som hviskar sakta i vindens sus
Och dånar mäktigt i vågens brus
Och som mitt hjerta hugsvalar?
|44|Jag är en fågel i luftens sal,
Som lyfter högt mina vingar;
10Jag är en vind öfver berg och dal,
Som lätt i topparna svingar;
Jag är en våg i den klara vik;
Jag är en engel från himmelrik,
Som alla sorger betvingar.
15Jag är den smältande silfversång
Från vårens darrande strängar;
Jag är den klaraste källas språng
Ur skogens mjukaste sängar;
Jag är den svala, den friska röst,
20Som väller upp ur naturens bröst,
Som doft ur blommande ängar.
Jag smyger stilla till sorgens stig
Och smärtans ensliga tårar
|201|Och hviskar sakta; kom ut till mig
25Och tro på kommande vårar!
Jag har en fröjd för ditt fria val,
|45|Jag har en läkdom för hvarje qval,
Som än ditt innersta sårar.
Kom ut till mig, du förgråtne vän,
30Till vår och frid och försoning!
O huru stor är Guds godhet än,
Hur full af nåd och förskoning!
Hur hög hans himmel! Hur blått hans haf!
Hur grön, hur herrlig, den jord han gaf
35Oss bleka blomster till boning!
Kom ut, kom ut, och var fri och ung,
Ty hoppets dagar de randas!
Kom, var en fågel som jag, och sjung
Hur skönt det dock är att andas!
40Att andas ut i den gröna hamn,
Naturens älskade modersfamn,
Der ljus och skugga de blandas.
Ty vida verlden är fri och grön,
Fast mycket tvång bor derinne;
45
Och Finlands bygd är så rik och skön,
|46|Fast mycket armod vi finne;
Och sången strålar af glädje här,
Fast litet sväfvande vemod bär
Af vårens korthet ett minne.
50Vårt sätt att glädjas är så en gång,
Det står ej mer till att dölja,
Vi lärde det af vår fågelsång
Och strandens hviskande bölja.
Ja, ja, det är litet sorg deri,
55Men Finlands bygd är dock glad och fri,
Så länge hafven den skölja.
9 Juni 1853.