Eden
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 6/7 1842. Den ingår inte i upplagorna från 1860–1877, men är återtagen i reviderad form från 1880.
I den omarbetade versionen ersätter Topelius de två strofer (v. 25–36) där »den fallna» kvinnan ser de älskande med fem nya strofer, där den betraktande kvinnan träder i förgrunden. Därmed fokuseras de båda kvinnornas relation och livsval, och sensmoralen tydliggörs.
Versschemat är nystev med rimflätningen XXaXXa. Nystev består av en fyr- eller femstavig jambisk fras med två eller tre prominenta (betonade) stavelser varav den fjärde dominant. Effekten är en gungande, dansant rytm som imiterar polskan. Stagnelius introducerade nystev i svensk lyrik, ex. »Hvad suckar häcken?» från 1819 (SS II 1914, s. 87; Lilja 2006, s. 410 f.; Sylwan 1934, s. 115 f.). I Ljungblommor använder Topelius versschemat i 14 dikter (»Fotspåret i klippan», »Eden», »Stockholm», »Hon går förbi», »Den resande studenten», »Försakelsen», »Landet törstar», »Den blåa randen på hafvet», »Stoftets förtviflan», »Dämonen», »Naturens skönhet», »Snöflingorna», »Två konungar» och »Stockholm»).
Eden.
Hon satt vid stranden
Och såg i vågen
Och qvällen led,
Och bortom viken
5I aftonmolnet
Gick solen ned.
Hon log så himmelskt,
Hon var så sorgsen,
Så säll ändå:
10I morgon hon
Vid sin älsklings sida
Som brud skall stå.
Han stod vid tallen
Och såg i hennes
15Blå ögon ned,
|44|Och kysste locken,
Som vestanfläkten
Dref gyckel med.
|72|Han sad’ i qvällen
20Så ljufva ord
Och så himmelsblå;
Hon sade intet,
Men hennes blick
Var så vacker då.
25Då kom der fjerran
Ett barn af synden,
En sorgens mö;
Hon såg de unga,
De sälla båda
30Vid spegelsjö.
Hon gret så bittert,
Hon såg så djupt
I sitt hjerta då,
Och svor så heligt,
35Att bättre vägar
I lifvet gå.
Och aftonvinden,
Som gick i lunden,
Han hörde det,
40Och for med eden
Till Gud i himlen,
Och Gud förlät.
1842.