Kommentar

Läs mera om Sylvias visor här.

Två odaterade manuskript är kända: ms 1 är ett arbetsmanuskript och ms 2 en renskrift. Dikten trycktes i HT 23 juni 1855.

Dikten skrevs när Topelius gästade kommerserådet Henrik Borgström på Turholm utanför Helsingfors. Vistelsen i skärgården gav honom en fristad från den offentlighet som kritiserade honom för hans ställningstagande i Krimkriget (se inledn.). Liksom i andra Sylviavisor uttrycker den naturens förmåga att trösta och försona.

I ett brev till hustrun skriver Topelius: »Här är en så ljufvelig ånga af alla rönnar och syrener och barrträd och ängsblommor. Himlen är mulen och dock är allt så strålande. En varm östan, rusig af blomsterdoft, susar igenom träden. Den törstiga jorden väntar regn. […] – Nej Mille – en så herrlig morgon! Rönnar och syrener – jag har skrifvit en visa om dem!» (ZT–ET 24 juni 1855).

Vest återberättar en anekdot om hur Topelius en natt väckte sin hustru för att meddela att han just hittat på en »synnerligen lämplig melodi» till dikten. Han spelade upp melodin, varpå hon upplyste honom om att det var menuetten ur Don Juan (s. 235 f.). I Finland sjungs dikten oftast till denna melodi.

Inom tolkningstraditionen betonas natursvärmeriet i »Under Rönn och Syrén», men dikten röjer i lika hög grad Topelius fascination av rytmer och klanger i språket. De två aspekterna löper samman i tanken om skapelsens harmoni.

»Under Rönn och Syrén» hör till Topelius mest beundrade: Vetterlund (s. 22) kallar den ett »underverk av doft och blom». August Strindberg räknade dikten till den vackraste poesi han visste; i skådespelet Midsommar (1900) sjunger barnen visan i tonsättning av Herman Palm. I Finland sjungs dikten oftast till melodin av menuetten i Mozarts Don Giovanni (Vest 1905, s. 235 f.; Topelius 1970, s. 154 f.).

Versen är trokeisk-daktylisk, tretaktig och har rimflätningen AbAbccAb. Vers 1–2 upprepas i v. 7–8. Sylwan menar att Topelius hade en förkärlek för den trestaviga versen, enligt modell från Atterbom (1934, s. 115 f).

Punktkommentarer

vers – textställe – kommentar

37 vakan slårtaltrasten slår sin drill (nämns även i »Folkvisan i konsertsalen» v. 30).

Bibliografi

Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 187, Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 179–184; Hedvall, »Topelius såsom sin hembygds skald» 1918, s. 60; Hirn, »Zachris Topelius vid Runebergs sida» 1951, s. 203 ff.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 34; Ruin, »Ett land stiger fram» 1941, s. 120 f.; Sylwan, Svensk verskonst 1934, s. 115 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 153; Vasenius V, s. 102; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 235 f.