[65]

Hans Handske.

När han stod invid min sida,

Hvad hans ögon voro blida,

Hvad hans blick var outsägligt

Stolt och ljuf och herrlig då!

5Och hur varm i valsens yra

Kände jag hans hand,original: hand den dyra,

Och hur darrande och saligt

Kände jag hans hjerta slå!

Och hans röst jag aldrig glömmer,

10Och hans ord jag evigt gömmer;

Tusen ord jag sen förgätit,

Hans jag ej förgätit har.

Jag förstod hans blick, den stumma,

Hur hans sista minnesblomma,

15Hur hans enda lefnadsglädje,

Hur hans lif och död jag var!

|41|

Och det var den sista gången .....

Sedan njöt jag glädje mången,

Mången gång jag sedan valsat,

|66|

20Men ej nånsin så som då.

Ty han sofver under kullen,

Och den mörka, mörka mullen

Hvilar på hans ädla hjerta,

Och det fick för mig ej slå .....

25Men jag honom mins, den glade,

När han kappan på mig lade,

Hur min hand han sakta tryckte,

Djupt i mina ögon såg ...

Och hans handske föll och glömdes,

30Men jag vet nog hvar den gömdes,

Och jag vet på hvilket hjerta

Den alltsedan troget låg.

Och jag vet ett sorgset öga,

Som i lifvet glädes föga,

35Och som dock i smärtfull glädje

Glänser, när det handsken ser.

Jag en flicka vet, som stilla

Under tårar kysst den lilla,

Hvarje morgon, hvarje afton,

40När för slumrarn tyst hon ber.

1844.