Helsingfors
Kommentar
Kommentar
En version av dikten är upptecknad i Topelius dagbok, den 7 september 1839. Dikten trycktes i HT 23 oktober 1844. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dagboksversionen återger Topelius intryck av Helsingfors när han återvände efter några veckor på Löparö i Sibbo skärgård. Den är mer subjektiv och impressionistisk än den tryckta. I den senare framträder en röst som uppmanar staden, som landets kulturella centrum, att bli en fast klippa och ett ankare för fosterlandet. Genom de två slutstroferna uppfordrar dikten till engagemang för det nationella projektet (se Castrén 1918, s. 231 f.).
I novellen Konungens handske återger Topelius de ord som stod ovanför altaret i den gamla träkyrkan, Ulrika Eleonora (från 1727): »Tu stad, o Helsingfors, tin gamla synd lägg af, / Om tu ej segla vill ännu en gång i qvaf!» (Vinterqvällar I 1880, s. 34).
Efter hemkomsten till Nykarleby, nio månader senare, skrev Topelius en kontrasterande dikt på samma meter om Nykarleby, kallat Motstycke, där första verserna lyder: »Där ser jag dig åter, du goda, du lilla, / du käraste, bästa af städerna alla» (NB 244.107). Här framträder den lilla stadens anspråkslösa företräden i ett sentimentalt skimmer: naturens närvaro, trevnaden, skönheten, stillheten.
Versen är anapestisk, fyrtaktig och parrimmad AABB, med avslutande halvvers. Dikten karakteriseras av en genomgående havsmetaforik.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Rubrik kl. 11:a. 11 om aftonen.
6 dotter af hafvet,Helsingfors. Uttrycket betecknar i dikten »Hafvets Flicka» fartyget Emilia, och i »Saima kanal» sjön Saimen.
7 skalkas!gäckar.
25–26 Det susar ett ord öfver mörkblåa vatten, / Det kommer en röst genom dunklet af natten:Jfr »Åbo domkyrka» där anderöster hörs i nattens dunkel och historiens röster riktar sig till framtiden.
32 Såsåväl.
Bibliografi
Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 231 f.; »Helsingfors i 1800-talets skönlitteratur» 1958, s. 248 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 58; Topelius, »Konungens handske» 1880, s. 34: Vasenius II, s. 341 f., V, s. 64
Helsingfors.
(Från sjösidan den 7 Sept. 1839,
kl. 11:a.
)
Det faller ett flor öfver vikar och sjöar
Och skuggorna sjunka på uddar och öar;
Men djupt i de stilla, de speglande fjärdar
Se stjernornas verldar.original: verldar,
|66|5Du stad, som högsätet i landet förvärfde!
Du
dotter af hafvet,
hvars oro du ärfde!
Lättfärdiga mö, som på klipporna
skalkas!
Jag åter dig nalkas.
Ditt skimmer jag ser i den skymmande natten,
10Och lampornas sken i de mörkblåa vatten,
Och hamnarna, holkade djupt i graniten
Åt kriget och fliten.
Jag ser dina torn, dina stolta façader
Sig ordna i hvita och glänsande rader,
15Jag lyss till ditt larm, som ej tänker på friden,
Fast qvällen är liden.
|111|Jag lyss till det lif, som i njutningen letar
Sitt eviga mål och för dagen arbetar,
De slägten, som tumla på branter och stupa
20Med ens i det djupa.
Likt källornas sötma förlorad i hafven,
De ädle arbeta från vaggan till grafven;
De vise, likt gnistor i natten, sig sprida
Och morgonen bida.
25
Det susar ett ord öfver mörkblåa vatten,
Det kommer en röst genom dunklet af natten:
Säg är du, o stad, som den främsta dig kallar,
Lik vågen, som svallar?
Lik vågen, som glimmar behagsjuk mot dagen,
30Af främmande glitter förförd och bedragen,
Och redo att byta för fläkten, som stormen
O hellre, lik klippan, på hvilken du hvilar,
Stå manlig och fast mot de vexlande ilar,
|67|35Och hellre din lycka och ära förena
Med landets allena!
Ty vill du bli Suomis ankar i striden,
Och vill du blott tänka dess tankar i tiden,
Och känna högt klappa inom dig dess hjerta
40I lust och i smärta;
|112|Då skall du bli Suomis perla och öga,
En stolthet och glädje för låga och höga;
Men vill du det ej … då förgånge ditt namn
Ur häfdernas famn!