Orions bälte
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 28 februari 1846, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
När Topelius och hans fästmö Emilie Lindqvist var åtskilda under jularna kom de överens om att vid en bestämd tidpunkt titta upp mot samma stjärnor. Den 30 november 1845 föreslog Emilie i ett brev att de båda på sin lysningsdag skulle se mot Orions bälte kl. 8, »så mötas våra blickar och tankar der». Topelius svarade att stjärnorna den kvällen »sågo klara och himmelska ned från högblå himmel» (8 december 1845).
Det himmelska perspektivet i den första och sista snarlika strofen ramar in de mellanliggande, där den jordiska kärleken förbinds med den gudomliga. Liksom många fästmansbrev uttrycker dikten Topelius syn på kärleken som en treenig relation. Jfr »Vintergatan» från 1852, samt komm.
Versen är jambisk, sextaktig (3+3 och aggregering i v. 3 f.) och har rimflätningen aaBBa.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
4 qvidaäldre form av kvidan; jämmer, klagan.
Bibliografi
Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 172; Vasenius II, s. 451 f., 510; V, s. 74 f., 77 ff.
Orions bälte.
O huru stilla stråla Guds klara ögon blå!
O huru sköna skimra de tusen stjernor små!
O hur de blicka blida
Till jordens qvalm och
qvida
!
5Och o hur hög och herrlig är Herrens himmel då!
Der stod en qväll på stranden af enslig nord en mö;
Hon var så varm som våren, så hvit som vinterns snö.
Till Orion den höga
Såg tyst den ömmas öga,
10Och hennes tankar gingo som vågor gå i sjö.
|69|Och långt från hennes längtan och bortom fjerran fjäll
Stod uti stum begrundning en yngling samma qväll,
Hans blickar flögo vida
Till Orion den blida;
15Hans hjerta slog i blommor, som ros på klippans häll.
När så den enas blickar i blåa höjdens hem
Den andras blickar mötte, fast ingen visste hvem,
Fast berg och sjö och slätter,
|124|Fast dagar och fast nätter,
20Fast hundramila drifvor sig lägrat mellan dem;
Då glimmade i glädje de sköna stjernor små,
Då strålade så stilla Guds klara ögon blå,
Då blickade de blida
På jordens qvalm och qvida,
25Och herrlig och högtidlig var Herrens himmel då.
1846.