Nattvardsbarnen
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 18 juni 1845 och den ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten upptar temat om barnets oskuld och renhet som kontrasteras mot gudsfrånvändheten i vuxenlivet. Dikten har två tidsplan, till skillnad från Tegnérs högstämda hexameteridyll med samma titel som koncentreras till nattvardsgången i kyrkan (1820; SS I, s. 54–64).
Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–4–3 och rimflätningen aBaBaB.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1 helgedagsskrudArkaiserande ordform, här använd för versschemats krav; jfr orgelen (v. 7) och verldenes (v. 16, 31).
39 hvitarena.
Bibliografi
Vasenius V, s. 119
Nattvardsbarnen.
De stodo för Gud i sin helgedagsskrud,
Så hvita som liljor i blomma;
De stodo så rena för renhetens Gud,
Som stjernor i qvällen den skumma;
5De stodo betagna af psalmernas ljud,
Förklarade, blida och fromma.
Kring dem sjöng den heliga orgelens röst,
Som englar i himmelen sjunga;
Kring dem slog af sällhet föräldrarnas bröst,
10Till lof höjdes syskonens tunga;
De stodo som barn inför Gud, och hans tröst
Nedstrålade rik på de unga.
De gingo med barmen af kärlek så full
Det heliga löftet att svära;
15Hur ringa för dem var all verldenes gull,
All verldenes nöjen och ära!
Allt gåfvo de gladt för sin frälsares skull,
Hans kors ville troget de bära.
De drucko hans vin och de åto hans bröd;
20De svuro att bedja och vaka;
De svuro att komma i glädje och nöd
Till Christus, sin herre, tillbaka;
De svuro med gråt att i lif och i död
Allt annat för honom försaka.
25Men ack hur förtorkade snart deras gråt,
Som hedarnas rinnande vatten;
Hur snart uppå lefnadens larmande stråt
Förspilldes den himmelska skatten;
Än unga de föllo i syndens försåt,
30Som stjernorna falla i natten.
Så gingo de vilse i verldenes kif
Och glömde sin herre, den kära;
De glömde för ömkliga tidsfördrif
Att korset med frälsaren bära;
35De glömde att helga åt honom sitt lif
Och gifva åt honom sin ära.
Sist när alla lefnadens fröjder och qval
Med fridlösa hjertan de njutit,
De minnas hur hvita som liljor i dal
40De fordom till korset sig slutit,
Och ångra det falska, det sorgliga val,
Att Christus, sin vän, de förskjutit.
1845.