Vintergatan
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 5 mars 1853 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
»Vintergatan» är förmodligen den mest kända, mest uppskattade och mest kommenterade av Topelius dikter. Den har nått stor spridning genom otaliga antologier och skolupplagor, och har översatts till många språk, framför allt under 1900-talet (se förteckningen över översättningar och Lunelund-Grönroos 1954).
Förkärleken för det kosmiska syns tidigt hos Topelius (se inledn.). I dikterna »Det oförgängliga» (1834) och »Orions bälte» (1846) upptar de motiv som senare utvecklas i »Vintergatan». Vasenius ser ett frö till dikten i ett utkast från 1836 (Vasenius V, s. 77 f.; ms återgivet i Pettersson 1952, s. 86 ff.).
Tanken att två älskande är förutbestämda för varandra uttrycker Topelius i ett brev till Emilie Lindqvist: »Somliga människor söka länge och finna intet hjerta som är skapadt för deras – och när de tro sig ha funnit ett, så visar det dem med köld tillbaka. Det kommer deraf, att den människans make är född i en annan verldsdel af jorden, så att de båda kunna söka hvarandra hela sitt lif igenom och likväl aldrig träffas förr än der ej haf och fjäll skilja dem åt, i andra verldar, der tid och rum försvunnit. Det är min mystiska tro [...] (Vasenius II, s. 449).
Yrjö Hirn har bakom Topelius kosmiska kärlekssaga sökt spåra myter om hur den jordiska kärleken sätter kosmiska spår, och nämner den estniska berättelsen om Koit och Ämarik, aftonrodnadens tärna och morgonrodnadens yngling, tryckt i HT 8 mars 1845 och i Fosterländskt album 1847, och nämnd i Finland framställdt i teckningar (2011, s. 21h). Likheter finns, men skillnaderna är också betydande, den estniska legenden utspelar sig t.ex. under midsommarnatten (1951, s. 164 ff.).
Paralleller påträffas också i en gammal kinesisk-japansk myt, där Tanabata och Hikoboshi, två älskande stjärngudomligheter, åtskiljs. Eftersom de har försummat sina vardagsplikter sen de förenats, döms de av kejsaren att leva på varsin sida av himlafloden, dvs vintergatan, och ses bara en gång om året: om himlen då är klar kan fåglarna bilda en bro över floden så att de älskande kan nå varann. Likheterna är slående, men Hirn pekar på olikheterna i förhållande också till denna legend: kontrasten mellan Topelius romantiska, kosmiska perspektiv och det vardagligt familjära i den japanska berättelsen. Den folkliga legenden florerar i olika versioner: enligt en ror maken till makan över himlavalvet, enligt en annan har de två gudomligheterna ursprungligen varit älskande som efter döden hamnat på skilda stjärnor. Anmärkningsvärt är att man enligt den japanska folktron kan iaktta detta lyckliga möte på stjärnhimlen (ibid., s. 166–171).
Sixten Belfrage som också sökt diktens genesis fäster uppmärksamhet vid rytmen, där den engelska balladstrofen dubbleras. De långa verserna gör strofen »mera mjukt glidande» än balladen, samtidigt som det episka draget bevaras. Balladstrofen, av s.k. Chevy Chase-typ med taktschemat 4–3–4–3, uppträder i Lindegrens sentimentala dikt »Der lemningen av kojan står». Här är de älskande, Selim och Sulma, åtskilda av havet. Två mittstrofer lyder:
Tyst Selim stod och suckade
Och mätte elfvens bredd;
Den var så strid, så svart, så djup:
Men Sulma, hon var sedd.
Och han stod här, och hon stod der
Och ingen brygga fins.
O! tänkte han, med litet mod
Hur mycket sällhet vins!
Belfrage förmodar att balladrytmen i Lindegrens dikt har efterlämnat reminiscenser i Topelius dikt. Parallellismen mellan namnvalen förstärker sambandet, och också Lindegren använder polysyndes (båda upprepar ordet ’och’). Ytterligare en ballad med liknande tematik och framställning finns i Runebergs »Jägargossen». Belfrage noterar emellertid den karakteristiska skillnaden mellan Topelius sublimering och romantisering och Runebergs jordbundna kärlek:
Jag blickar här – hon blickar der;
Men, ack, vi mötas ej!
Jag kunde stå der blicken är,
Och såge henne ej.
Emellan oss är sjö, är fjäll,
Är mo med furu på,
Emellan oss är dag och qväll,
Och kanske natt också. (SS I, s. 213)
Avslutningsvis poängterar Belfrage att den poetiska stjärntron hänger intimt samman med själva den romantiska grundkaraktären hos Topelius diktning. Han jämför dikten med Victor Hugos dikt från samma tid »Le pont»: i båda övervinner människoandens längtan – hos Hugo bönen, hos Topelius kärleken – alla hinder. Belfrage konstaterar: »Romantik är icke blott fjärrlängtan utan även, om man så får säga, fjärrbejakelse. Det är romantikens optimism som hos Topelius liksom hos Hugo sträcker himmelsbrons djärva valvbåge. Makten att bygga sig från värld till värld en bro – det var just den som romantiken innerst inne syftade till i sin diktning. ’Vintergatan’ är – kort karakteriserad – en kärnromantisk supranaturalistisk kärleksballad» (1919, s. 9–17).
Som i åtskilliga andra Topeliusdikter sätts kärleken in i ett religiöst sammanhang. Kärleken är helig och underställd ett etiskt imperativ, jfr t.ex. »Den fordna flickan» (v. 30). I »Vintergatan» döms de älskande att leva åtskiljda, men deras trogna kärlek förenar dem.
Spekulationer om diktens biografiska referenser har gjorts. Granér, Vasenius och Vest hänför dikten till Emilie. Törnudd ser spår av Greta Mattsdotter, och hänvisar till följande rader i Hangola-sviten: »Var skola vi en gång mötas i rymderna när våra hjertans aska vilar i frid under tufvan?». Men motivet, de älskande i universum, uppträder redan 1836, flera år innan Topelius mötte Greta. I prosafragmentet Anima eller den hvita liljan skall himladottern Anima »prövas i lidelsens eld» och förs samman med jordsonen Elim: »Ur den oändliga, den nu förklarade rymden flödde i glänsande wågor en outsäglig harmonie – och alla tidens skärande missljud uplöste sig deruti till ett enda samljud af jublande seger» (NB 244.148, häfte C; utdrag tryckt i Söderhjelm 1931, s. 17 f.). Också »Månkartan» 1838 som hänför sig till Emilie rör sig i de himmelska sfärerna (se Nyberg 1949, s. 153–157).
Paul Nyberg anser att Topelius i dikten uttrycker »sitt eget väsens grunddrag: en tankens och fantasiens astronomiska spännvidd, en gränslös hängivenhet, en känslans mystiskt dallrande glöd» (1949, s. 157).
Versen är jambisk, sjutaktig och parrimmad aabb. Den dubblerade balladformen understryker det episka draget.
Sveriges författareförenings årsbok fick 1894 namnet Vintergatan. Olof Lagercrantz påminner 1947 om att det »var i Salamis och Zulamiths ljusa tecken som de första årgångarna av Vintergatan seglade ut på bokfloden» (s. 63 f.) – en av redaktörerna var Verner von Heidenstam, som värderade Topelius högt. Den inledande dikten i första numret 1894, skriven av Frans Hedberg, är en hyllning till »Vintergatan». Om den poetiska känslan heter det i Hedbergs dikt:
Ty hon minns vad skalden drömde: att från skilda solars bo
tvenne väsen, åtskils dömde, sig av längtan byggt en bro
mellan långt avlägsna stränder uti rymdens vida hav
och att länge skilda händer knutits samman därutav.
Denna längtans höga visa, ristad in i stjärneskrift
för att tro och ömhet prisa, denna kärlekens bedrift,
som keruberna förskräckte men som Gud med bifall såg,
säg, hos vilken den ej väckte genklang djupt i själ och håg? (1894)
Paul Nyberg noterar att det var just tack vare denna dikt som Topelius som då representerade en föråldrad litterär smak, bjöds att medarbeta i den litterära kalendern: »Med en sådan styrka överlevde dikten 1880-talets realistiska vindar» (Nyberg 1949, s. 153).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
11 Zulamithett kvinnonamn, exempel i Höga Visan (6:12, Karl XII:s bibel). De orientaliskt klingande namnen kan hos Topelius förbindas med den orientalism som genom fransk förmedling syns bl.a. i det litterära namnskicket från 1700-talets sista årtionden och framåt (se Belfrage 1919, s. 13).
15 vexte hvita vingar fortvexte fort växte ut, fram; jfr ty. fortwachsen. Se variantvisningen.
29 cherubernede himmelska väktarna. Hos Topelius i mer obestämd betydelse: änglar.
Bibliografi
Belfrage, »’Vintergatan’s genesis» 1919, s. 9–17; Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 175; Hirn, »Vintergatan. Med anledning av Topelius-minnet» 1951, s. 163–171; Lagercrantz, »F. U. Wrangel. Kammarherre – Kåsör – Bohème. Vintergatans förste redaktör» 1947, s. 63 f.; Lunelund-Grönroos, Zachris Topelius’ tryckta skrifter 1954; Nyberg, »Till Vintergatans genesis» 1949, s. 153–157; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 87, 103; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 208–212; Vasenius V, s. 77 ff., 81, 89, 270, 478; VI, s. 199
Vintergatan.
Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,
Och nu stå alla minnen opp från längst försvunna dar.
Och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,
Och underbart och vemodsfullt och varmt är hjertat då.
5De klara stjernor skåda ned i vinternattens glans,
Så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
Jag har den lärt af stjernorna, och vill du höra den?
|108|Långt på en stjerna bodde han i aftonhimlens prakt;
10Hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon, och
Zulamith
var han,
Och båda älskade så högt och älskade hvarann.
De bott på jorden båda förr och älskat redan då,
Men skildes åt af natt och död och sorg och synd också.
15Sen
vexte hvita vingar fort
på dem i dödens ro;
De dömdes långt ifrån hvarann på skilda stjernor bo.
Men på hvarandra tänkte de i blåa höjdens hem.
Omätlig låg en rymd af glans och stjernor mellan dem;
Tallösa verldar, underverk af skaparns visa hand,
20Sig bredde mellan Salami och Zulamith i brand.
Och då har Zulamith en qväll, af längtans makt förtärd,
Begynnt att bygga sig en bro af ljus från verld till verld,
Och då har Salami, som han, från randen af sin sol
Begynnt att bygga, ocksåoriginal: ochså hon, en bro från pol till pol.
|236|25I tusen år så byggde de med rastlöst tålamod,
Och så blef Vintergatan byggd, en strålig stjerneflod,
|109|Som flöt igenom verldens rymd och klöf dess hvalf i tu
Och i sin milda töckenglans kan ses i dag ännu.
Förfäran grep
cheruberne
; till Gud steg deras flygt:
30»O Herre, se hvad Salami och Zulamith ha byggt!»
Men Gud allsmäktig log, och klart ett sken sig vida spred:
»Hvad kärlek i min verld har byggt, det rifver jag ej ned.»
Och Salami och Zulamith, när bryggan färdig var,
De sprungo i hvarandras famn – och strax en stjerna klar,
35Den klaraste på himlens hvalf, rann opp i deras spår,
Som efter tusen år af sorg i blom ett hjerta slår.
Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och gladt
Och skildes åt af synd och sorg och qval och död och natt,
Har det blott makt att bygga sig från verld till verld en bro,
40Var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.
1852.