Engelen och skyn
Kommentar
Kommentar
Ett odaterat och oavslutat manuskriptutkast är känt, motsvarande de två inledande styckena. Parabeln trycktes i HT 25 maj 1842 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Pettersson noterar att Atterbom, Stagnelius och Runeberg ofta uttryckte sin romantiska filosofi i blomsymbolik, men att Topelius »ägde alltför litet filosofiskt och spekulativt djupsinne för att kunna uppfatta de begränsade naturföreteelserna såsom sinnebilder för högre idéer» (1952, s. 74 f.). Topelius var i allmänhet ointresserad av att framställa spekulativa tankebyggen i sin lyrik. Parabeln framställer i enkla och åskådliga metaforer dygder som Topelius värderade högt, inte minst ett fromt och naivt tänkesätt. Detta är kanske skälet till att »Engelen och skyn» i senare upplagor fått företräda parablerna från debutsamlingen.
»Engelen och skyn» visar hur långt Topelius kunde tänja på parabelns ursprungligen didaktiska idé om att konkretisera det ideala. Att introducera en ängel som aktör kan rubba en etablerad uppfattning om relationen mellan sakled och bildled.
Jfr prosastycket »Anima, eller den hvita liljan från Eden», ms daterat 25 september 1837: »Anima satt på molnets rand och lekte med skyarnes rosor. Den upgående solen glänste i hennes klara öga och begjöt med darrande rosenglans hennes snöhwita drägt. Anima var skön och ren som den blyga liljan i dalen när solstrålen för första gången smeker dess kind.» [osv.] (NB 244.148, s. 88–91)
Bibliografi
Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 163 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 74 f.
Parablerna
Parablerna – Topelius använder den äldre formen paraboler – utgör en avslutande helhet i Ljungblommor I. Sex av dem trycktes i HT 1842, fyra 1843 och en 1844. Ordningsföljden i diktsamlingen har ändrats.
Parabeln är en berättande framställning i form av en liknelse. Olaf Homén definierar parabeln som en allegori. Den ställer läsaren inför två förlopp: det manifesta och det latenta som bär själva idén eller tesen. Vidare är parabeln didaktisk till sin karaktär varvid författaren antingen uttyder eller bara antyder den lärdom den har att ge (1953, s. 219 f.). Den kristna kulturkretsen har genom Jesu liknelser en vana att tillgodogöra sig parabler.
Topelius talar varmt för parabeln, som »i sin enkla skönhet» är en utmärkt berättarform i synnerhet för barn, eftersom den talar »lika anslående till förstånd, känsla och fantasi» (»Om läsning för barn», HT 1855); i hans barntidning Eos (fr. 1845) ingick parabler regelbundet. I manuskriptsamlingen finns en mängd parabler från tidig ungdomstid, 1833–1838, och i Ljungblommor II och III ingår några parabelliknande prosastycken från 1840-talet.
På tyska introducerades parabeln av Herder: »Paramythien», »Blätter der Vorzeit» o.a. F. A. Krummachers parabler (i svensk övers. 1817), hörde till Topelius tidiga favoritböcker och blev en förebild för hans egna parabler. Många av Krummachers parabler beskriver i en enkel form naturen och det gudomliga för barnet, andra ger en mer komplex bild av en humanistisk världsåskådning (Vasenius V, s. 23–29; »Om läsning för barn», HT 1855; översatt parabel av Krummacher i Eos nr 15 1859).
Krummacher, Herders elev, påpekar i sitt företal att parabeln har sina rötter i den hebreiska idévärlden. Enligt den traditionen tillhör människan en osynlig värld, och det översinnliga är det enda värdiga föremålet för hennes fantasi och hennes diktning. Den hebreiska parabeln framställer naturen som bild och symbol, inte för att människan skall »lära allmänna sanningar och erfarenhetsreglor, utan på det att hon må deri skåda en högre öfversinnlig verld och dess gudomliga och eviga ordning.» Om sina egna parabler uppger Krummacher att de är osökt uppkomna av sig själva, ur »någon allvarsam eller glad känsla och erfarenhet» (Krummacher, icke-paginerat företal).
Pettersson noterar att den poetiska uppfattningsform som prosaparablerna företräder präglar en stor del av Topelius lyrik. Många av hans dikter är versifierade parabler: skalden berättar en saga eller skildrar ett realistiskt händelseförlopp, varpå skildringen överflyttas från bildens plan till idéns genom en tolkning i diktens slut (Pettersson 1952, s. 79).
De litterära intrycken i Topelius parabler är hämtade från olika håll: de pastorala naturtavlorna, inte minst vattensymboliken, är framförallt inspirerade av Franzén. Gemensam för dem alla är naturbesjälningen. Topelius vaga naturbilder och »personifikationens skuggestalter» kan både förklara och motivera hans intresse för parabeln: hans natur-abc är ett teckenspråk som utmärkt väl passar parabelns transponeringsprincip (se Ruin 1941, s. 119).
9. Engelen och skyn.
Qvällsolen sjönk i hafvet och skyarna flöto sakta bort öfver bergen. En ung engel gick bland molnen och lekte med aftonens rosor. Skön, hvit och oskuldsfull var den ljusa gestalten i skyn; blåa himlar logo i dess ögon, strålar fladdrade som lockar kring dess panna och i lockarna glimmade vackra stjernor, likt daggdroppar fallna på mörkgröna löf en qväll när månen skiner. Öfverallt hvarthelst den sköna engeln såg, der blef allt så ljust, så himmelskt klart, och skyarna rodnade rundt omkring af kärlek.
Men på långt afstånd sväfvade en ensam sky; dess kärlek visste ingen af, på den föll ingen blick. Och natten kom. Då kände sig skyn så ensam der, vemod böljade i dess bleka dimmor och den smallt i tårar. Och tårarna föllo allt ned, och det var vår på jorden. Hvarhelst då tårarna föllo, der upprann knopp vid knopp, blomma vid blomma, rosor, convaljer, violer och förgätmigejer i lunderna.
|149|Den sköna engeln gick i lunden och andades säll och tacksam convaljernas doft, och violerna satte engeln vid sin barm och log. »Och hvadan är du, ljufva doft, från hvilken salig källa rann du opp?» – »Min källa är en tår, den gret en ensam sky i går.» …
Då kysste engeln blomman och såg mot himlen, men af skyn fanns intet spår. Och engeln gret … öfver all förgäten kärlek, hvars ensliga tårar obemärkt falla för den älskades framtida glädje ....
1841.