[92]

Krigsropet 1840.

Högt herrskar med lyckliga spiran

Den gyllene freden i verlden,

Den dyrköpta friheten träder

Allt närmare hyddornas söner,

5Och hyddornas friborna söner

De gullgula tegarna berga.

De vimpelomfladdrade skeppen

Med skatterna svärma kring hafven,

Och jorden är säll som ett eden,

10Der konsternas skönaste blommor

Allt rikare skifta och dofta,

Der kunskapens lefvande källor

Uppspringa i svalkan och lugnet

Och menskan, den lyckliga, vandrar

15Från njutning till njutning och prisar

Sin vishet och prisar förmågan

Att njuta det flyende lifvet.

|54|

Dock – hvadan det skärande missljud

I samtidens prisade eden?

|93|

20Ett rop jag förnimmer bland folken,

Ett underligt anskri i fjerran,

Och dåft som den dånande åskan

Kanonerna dundra vid Beirut.

Men stilla och tynande ljuder

25Långt bort från den solbrända östern,

Från stranden af himmelska China,

Ett bäfvande skri öfver verlden.

Då lyftar Europa med undran

Sin blick ifrån konsternas blommor,

30Sitt öra från döfvande sorlet

Af kunskapens källor och armen

Från gullgula tegen och lyssnar:

»Hvem ropar på storm uti lugnet?

Hvem manar ur fredliga skyar

35Den mödosamt fängslade blixten?

Hvem är han, den skriande dåren,

Som ropar på blod och på tårar?

Har böljan ej slukat och jorden

Ej druckit tillräckligt af båda?»

40En röst ifrån Albion svarar:

»Europa, du mäktiga drottning,

Som vidt öfver hafvena herrskar!

Din hetsiga frankiska dotter

Är den som på åskorna ropar.

|94|

45 Ren står hon på spetsen af Atlas

Och hemligt med blickarna slukar

Välsignade stranden af Nilen

Allt upp till det guldrika "Sennaar

Och perlornas hemland i Gondar –

50Dock förr än de lystna begären

|55|

Hon i katarakterna släcker,

Skall öknarnas hvirflanderättelse i originalet sandhaf

Dess vingskjutna örnar begrafva.»

En röst från den frankiska sköldmön:

55»Europa, min kungliga moder,

Som vidt öfver länderna herrskar!

Britannias krämarelystnad

Är den som på stormarna ropar.

Ren står hennes fot öfver Porten,

60Som fordom man nämnde den stora,

Och nu vill hon dela försåtligt

Dess stycken med nordiske jätten.

Fördenskull i heliga landet

Kanonerna freden predika;

65Men fjerran i morgonens länder,

Millioner-befolkade China

Den ädla Britannia tvingar

Att köpa med glänsande guldet

Ett mördande gift och, berusadt,

70I ockrerskans armar sig kasta.

Men förr än det sker, hennes högmod,

|95|

Ett vrak utan räddning förloradt,

Skall sjunka i verldshafvets böljor.»

Som böljornas börjande krusning

75Bebådar den stundande stormen,

Som dånet i bergen förkunnar

För däldernas hyddor lavinen,

Så rusar ett gny öfver verlden,

Likt rasslet af slipade vapen,

80Och blandade rop i det tysta.

Europa den kungliga sköldmön

Far upp och med handen på svärdet,

Med hotande blickar hon talar:

»Ve dig, du rebelliska slägte!

85Ve dig och din eviga oro!

|56|

Af frihet och ära du skryter

Och täljer de segrar de kostat;

Men nycken du följer, lik barnet,

För Afrikas dadlar du kämpar

90Och kämpar för Asiens fikon.

Nu hör hvad Europa dig bjuder:

Stör icke min fredliga hvila,

Väck icke den slumrande vreden,

Lek ej som en dåre med krutet!

95Ve den som det tänder och vågar

Att gripa, den förste, till svärdet!

Hans trolösa arm skall jag krossa

|63|

Och byta i smälek hans ära;

Och runne än tårarnas floder

100Och blodets som Donau djupa

Igenom hans land – deras bäddar

Jag vill med ruiner fördämma,

Att folken må veta och skåda

Den stoltes förskräckliga öde,

105Som sjelf uppå stormarna ropat.»

Så talade kungliga sköldmön

Europa med hotande stämma,

Och folken med bäfvan fördolde

De halfdragna svärden i slidan.

110Då ljöd från det innersta djupet

Af tidernas mörker en stämma,

– Hon var som den gråaste forntid

Så fjerran och likväl så nära

Som flyende stunden, – och sade:

115»Ve öfver dig stolta och starka!

Ve dig, du förmätna Europa,

Som trotsar på våld och på vapenoriginal: och vapen

Och trotsar på konst och på visdom

Och aktar för ringa att böja

120Ditt knä för den store i höjden,

Som ler åt din prisade visdom

|57|

Och aktar din storhet för intet!

Nu hör hvad den mäktige säger:

|97|

Ej trotsa på vapen och härar!

125Se jag är densamme som fordom

Det kopparbepansrade Roma

Och alla dess härar förkrossat;

Mig var hon ett verktyg allenast,

Som du, och när stunden var kommen,

130Jag ödde med hån hennes allmakt.

Ej trotsa på vett och på visdom!

Se jag är densamme som fattig,

Föraktad och smädad af menskor,

Framträdde i tiden och blåste

135Med fläktande ande i spillror

Den menskliga vishetens korthus,

På hvilket årtusenden byggde.

Ej trotsa, förmätna Europa,

Att mäktigt jag satt dig att vårda

140Mitt ljus genom seklernas töcken!

Se, är jag ej den som har störtat

Mitt korade folk och förkrossat

Jerusalems portar och Davids,

Dem länge min ynnest jag unnat!

145 Europa, min jordiska älskling!

Med sorg och med innerlig kärlek

Och stundom med glädje mitt öga

I seklernas skiften dig skådat.

Dig har till min sanning jag fostrat

150Framför dina svagare bröder,

|98|

Dig har i din barndom jag skyddat,

Och högt i din ungdom dig älskat,

Och när du för sanning och frihet

Blef mogen, jag skänkte dig båda.

155Men illa min kärlek du lönat,

Der högt af din ära du yfves,

Som vore ej gifvaren ofvan.

Ve, blinda, din stolthet! – Vulkaner,

|58|

Af leende grönskan fördolda,

160Arbeta i djupet och tära

Den grund, der du byggt dina korthus.

Märk, råttorna gnaga på thronen,

Och staterna darra för spöken.

Knappt tygla de bristande dammar

165 Den våldsamma vårflod af folken,

Hvars vinter, den långa, nu töar.

Kring smyga de hungrande tigrar,

Omättliga njutningsbegäret,

Den anden förpestande otron

170Och gudaförhånande trotset.

De vise med lagar sig möda,

De mäktige trotsa på vapen;

Med smicker och list de förgäfves

De väldiga strömmarna dämma;

175De honom förgätit, den ende,

Som rädda förmår och med ordets

Allsmäktiga vapen besvärja

Till tystnad den stigande stormen.»

|99|

»Nu hör hvad den mäktige säger:

180Omvänd dig till bättring och nedböj

Till jorden ditt ansigtes högmod!

Att icke den store i höjden

En dag, då han finner dig mogen

För vreden, borttager ifrån dig

185Sin stödjande hand och din äras

Guds ära förhånande storverk

Förskräckligt i spillror förkrossar.

Då skall – när i seklernas skiften

På andra och aflägsna länder

190Min kärlek har strålat – en främling

Till ödsliga stränderna lända

Af fordom så stolta Europa,

Skall högt ifrån Alpernas spetsar

På öknarna blicka och säga:

195 Europa, du fallna furstinna,

|59|

Som vidt öfver länderna herrskat

Och vida i tidernas töcken

Har glänst! o hvad blindhet har vållat,

Olyckliga! att emot Herren

200Du vågat i högmod dig ställa?

För kommande slägten han tecknat

Det djupt på din krossade panna:

Guds älskling var hon, tills hon glömde

Att gifva sin ära åt honom;

205Ve alla som detta förgäta!»

1840.