En verld i spillror

Lästext

|47|

lemma startEn verld i spillror.kommentar

En enda bön begärde jag om våren;

Ett var mitt hopp, min längtan var en enda,

I hvarje dröm från glada ungdomsåren

Log öfverallt emot mig blott en enda;

5I hvarje bild jag fann de sälla spåren

Af mina drömmars ljufva vän, min enda.

Jag var så rik: ett svar på tusen frågor!original: frågor:

Millioner stjernors sken var blott ett enda;

En enda voro oceanens vågor,

10Och alla blommors milda doft en enda;

|114|

Blott som en enda glödde vårskyns lågor,

Och lundens stämmor klungo som en enda.

|48|

Nu har den brustit uti stycken många,

Den sköna verld, som fordom var en enda;

15Nu kan jag skilja hvarje blommas lemma startångakommentar

Och hvarje stjernas sken, förr blott ett enda;

Hvar lundens ton kan skildt mitt öra fånga,

Och färg och våg ej äro mer ett enda.

Nu kan jag räkna hjertats slag och alla

20Dess tusen böner, icke mer en enda;

Nu har jag namn för de begär som svalla,

Jag räknar dem och glömmer ej ett enda;

Men mina drömmar ser som löf jag falla,

Och borta är mitt hjertas ro, den enda.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Tre manuskript är kända: ms 1 och ms 2 är ofullständiga, odaterade utkast, ms 3 fullständigt och daterat 1843. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.

    Dikten tematiserar det förlorade paradiset, den förlorade barndomen, den brutna kontakten med själens ursprung. Barnets upplevelse av världen som hel och odelbar har upplösts hos diktens vuxna jag. Enheten har ersatts av splittring, den inre harmonin av oro. Jfr tematiken i parablerna »Tårarnas makt», »Ynglingen» (v. 23–26) och »Lifvet» (HT 26 november 1842, återgiven i komm. till »Menniskoanden»).

    Jfr reflexionen »Tiga rösterna?» i dikthäftet Zonas Bok: »Andarne i naturen, genierna i lunden, nymferna i källan, dryaderna i skogen, hafwa de dragit sig tillbaka? Jag ser ej mer deras skira slöjor fladdra i morgonwinden. Jag hör ej mer deras barnaröster hwiska i wågsuset och fågelqwittret» 18 april 1846 (NB, 244.150).

    Versen är en strofindelad ghasel (jfr ms-titel), på jambisk pentameter med korsrim ABABAB där B är identiskt i alla strofer (repeterrim).

    I Blad ur min tänkebok säger Topelius om barnet att det »ser verlden hel och obruten, det är hvad vi kalla objektiv. Den vuxnes klyfta mellan naturen och anden finns icke i denna sagoverld.» Han fortsätter: »Klyftan, klyftan! Vid den första ungdomens port står en byggmästare, som uppfört höga murar i verlden, men muren kring barndomens Eden rifver han skoningslöst ned. Reflexionen klyfver verlden i spillror. Han intränger som en kil af stål mellan naturen och anden; han frågar, och allt faller sönder.» (1899, s. 84 f.)

    Om ungdomen fortsätter Topelius: »Hela den obrutna objektiva åskådningens verld, som är barnets lyckliga Eden, har brustit sönder i glänsande spillror, och hvarje spillra gör anspråk på att vara en verld för sig. Naturen har förlorat lif, röst och medkänsla, hon förstår icke mer sitt barndomsspråk, hon igenkänner ej mer den förtrogna anden, som bodde i barnet. Ungdomens nyvuxna sökande ande igenkänner icke mera sig sjelf i naturen. (Ibid., s. 88)

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    Titel En verld i spillror.Jfr P. D. A. Atterbom: »En värld av spillror, minnen, allberömda, / En vårlig park, vars blommor aldrig falla» (1818; Minnen från Tyskland och Italien, Stockholm 2002, s. 319).

    15 ångadoft.

    Bibliografi

    Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 40; Topelius, 120 dikter 1970, s. 53 f., 249

    Faksimil