Morgonstormen i våren
Kommentar
Kommentar
Två manuskript med samma titel är kända: ms 1 är ett förarbete daterat 6 maj 46, ms 2 ett ofullständigt manuskript daterat 25 Maj – [1846]. Dikten trycktes i HT 27 maj 1846. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten hänför sig till de naturdikter med politiska förtecken som Topelius skrev under 1840-talet (se »Våren 1848»). Natursymboliken motiverades av censuren, men Castrén framhåller att bildvalet föll sig naturligt för Topelius: den genuina glädje han kände över vårens ankomst – och som han ofta gav poetiskt uttryck – var av samma art som hans förväntningar inför framtiden (1918, s. 237). Stormen sprider ljus och renar, samtidigt som den går hämnande fram. Det var under denna tid som Topelius skrev sina mest radikala dikter: 1844 tillkom »Det går ett rop kring Nord, kring Söder», en kampsång till Marseljäsens melodi, (inget ms känt*, tryckt i Vasenius III, s. 282 f., Topelius 1970) och »Herr Meyer» (Nya blad 1870).
Det politiska klimatet var oroligt under våren 1846. Upproren i Polen väckte sympatier och förhoppningar om en politisk motrörelse också i Finland. Studenterna uttryckte sitt missnöje med professorn i ryska, Jakob Grot, som fick sina fönster inslagna. Snellmans tidning Saima indrogs julen 1846 som alltför provokativ och polemisk. Samma år skrev Runeberg »Vårt land».
Versen är jambisk-anapestisk, tretaktig, stikisk och orimmad. Stormen personifierad talar med profetisk röst, bildspråket är ställvis arkaiserande och gammaltestamentligt (v. 27–41).
* Stroferna väckte uppmärksamhet. Vasenius citerar ett anonymt brev där Topelius får rådet att »undanskaffa» »den bekanta visan», och han förmodar att Topelius följt rådet: manuskriptsidor i dikthäftet Zonas Bok är bortskurna mellan sidor som är daterade Sept. och 2 nov. 44 (III, s. 282–285).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1 Jag står uppå fjällets rand.Berget som en plats för visioner och uppenbarelser återkommer i Ljungblommor, jfr Matt. 17:1–15. Se inledningsverserna till »På Hoppets Dag», »Den blåa randen på hafvet» och »Första Maj» samt v. 37 i »Våren 1848», även i Topelius första fosterländska dikt »Våra julidagar» (6 september 1840; SS 1, s. 50–53).
31 ljungeldJfr komm. till »De tvenne fåglarna i dalen» v. 65.
32 cherubssvärdKeruberna uppträder i GT som väktare, försedda med flammande svärd.
77 öknensödemarkens.
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 101; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 236 f.; »Topelius’ politiska diktning» 1958 s. 256; Klinge, »Omvälvningens decennium» 1989, s. 177; Topelius, 120 dikter 1970, s. 88; Vasenius III, s. 282 f., 306 ff.; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 323 f.
Morgonstormen i våren.
De nattliga töckenspöken
Gå täta under min fot;
Det fjerran brusande haf,
5De sjungande insjövågor
Och fältens leende grönska
Och dalens ljufliga dofter
Och fågelsången i skogen
Och herdelurarnas ljud
10Förtyngas af dystra dimmor,original: dimmor.
Som hjertat tynges af sorg.
Tornhöga, hotande, hemska,
|118|Sig skyarnas massor rest,
Med skarpa svärtade kanter.
15Af bleka blixtar ett sken
Far öfver de mörka molnfjäll,
Som öfver ett nattligt haf
Ett glimmande stjernskott ilar
Och blänker i dystra vågor,
20Tills djupet svartnar igen.
Ve! öfver all dagens glädje
Och solens ljufliga sken
Bergtunga skyar sig lägrat
Och stänga allt himlens ljus,
25Allt hoppets saliga skimmer
För tröstlös menniskoblick.
Du klyftornas starka kungsörn,
Mig låna ditt vingepar!
Mig låna din hvassa huggtand,
30Du ödemarkernas ulf!
Du skyarnas ljusa
ljungeld
,
Mig låna ditt
cherubssvärd
!
Mitt herrliga kall jag känner,
|119|Jag vet mitt väldiga värf.
35De skumma skuggor af natten,
|149|De skola fly för min arm –
Jag krossar dem med min anddrägt,
Jag skingrar dem med mitt vingslag; –
En ljusets apostel, går jag
40Att verka hämnarens verk,
Att rensa verlden – och dö.
Så talar på fjerran fjället
En enslig irrande fläkt.
Han är så svag som en suck
45Från rosende jungfruläppar,
Men hjeltedjerf som en ljungeld,
Han vexer till jättekraft.
Han kastar sig ned från fjället
Med susande örnevingar,
50Han hugger sin tand i töcknen,
Han klyfver med cherubssvärdet
De darrande dimmors här.
Stolt, stor, som en hämdeengel,
Han styr i storm öfver jorden
|120|55Sitt väldiga segertåg.
Det finns ej en makt så mäktig,
Som står hans styrka emot,
Och dalarnas dystra dimmor,
Och skogarnas skumma skuggor,
60Och skyarnas skygga skaror
I bäfvan fly för hans blick.
Sist, när ifrån vesterns portar
Till österns yttersta gräns
Han susat igenom verlden,
65Vidt verkande ljusets verk –
När dalens tacksama blommor
Sin vällukt all honom räckt,
När fågelsången i lunden
Och menskornas glada hymner
70Till morgonhimmelen stiga
Och sjunga hämnarens lof;
|150|Då sänker han starka vingen
Och, rusad af doft och seger,
Han söker sig trött en klyfta
75I ödemarken och fjället,
|121|Och stilla, som barnets anddrägt,
Han slumrar i
öknens
frid.
1846.