Seglaren på verldshafvet
Kommentar
Kommentar
Två manuskript är kända: ms 1 är ett utkast daterat 13 maj [1838], och ms 2 en renskrift med samma datering. Dikten trycktes i HT 20 april 1842. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Mottot i HT härrör från Nicanders versepos »Runesvärdet» (se dagboken 8 juni 1837; 29–30 juli 1839). Den citerade dikten skildrar vikingens farväl till den sjunkande solen, och uttrycker, liksom Topelius dikt, en längtan till en ny och bättre värld (Nicander 1820). Jfr även J. L. Runebergs dikt »Mitt lif» (1834; SS I, s. 320 f.).
Föreställningen om lyckans ö är ett återkommande motiv i den romantiska litteraturen (t.ex. Atterbom, Stagnelius). Irja Maliniemi noterar att Atlantisfantasin också hos Topelius är ett omtyckt motiv, liksom det skimmer hemmet får för barnet som förirrat sig i världen, och glädjen vid hemkomsten (1962, s. 125). Jfr komm. till »Jordens längtan». Parabeln kan också läsas som en allegori över livet: från barndomens paradis till det himmelska.
Jfr verser ur Prinsessan af Cypern, akt III:
Och derför, barn af Hellas, mins
Ditt ädla fosterland!
Ej ro, ej lif, ej lycka finns
I fjerran från dess strand!
Hvarhelst din väg i verlden går,
Din rot är der din vagga står.
Och derför, barn af Hellas, mins
Ditt ädla fosterland!
Bibliografi
Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 124; Maliniemi, »En motivkrets i Topelius’ vaggvisor» 1962, s. 125; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 77; Vasenius II, s. 235, 269; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 59
Parablerna
Parablerna – Topelius använder den äldre formen paraboler – utgör en avslutande helhet i Ljungblommor I. Sex av dem trycktes i HT 1842, fyra 1843 och en 1844. Ordningsföljden i diktsamlingen har ändrats.
Parabeln är en berättande framställning i form av en liknelse. Olaf Homén definierar parabeln som en allegori. Den ställer läsaren inför två förlopp: det manifesta och det latenta som bär själva idén eller tesen. Vidare är parabeln didaktisk till sin karaktär varvid författaren antingen uttyder eller bara antyder den lärdom den har att ge (1953, s. 219 f.). Den kristna kulturkretsen har genom Jesu liknelser en vana att tillgodogöra sig parabler.
Topelius talar varmt för parabeln, som »i sin enkla skönhet» är en utmärkt berättarform i synnerhet för barn, eftersom den talar »lika anslående till förstånd, känsla och fantasi» (»Om läsning för barn», HT 1855); i hans barntidning Eos (fr. 1845) ingick parabler regelbundet. I manuskriptsamlingen finns en mängd parabler från tidig ungdomstid, 1833–1838, och i Ljungblommor II och III ingår några parabelliknande prosastycken från 1840-talet.
På tyska introducerades parabeln av Herder: »Paramythien», »Blätter der Vorzeit» o.a. F. A. Krummachers parabler (i svensk övers. 1817), hörde till Topelius tidiga favoritböcker och blev en förebild för hans egna parabler. Många av Krummachers parabler beskriver i en enkel form naturen och det gudomliga för barnet, andra ger en mer komplex bild av en humanistisk världsåskådning (Vasenius V, s. 23–29; »Om läsning för barn», HT 1855; översatt parabel av Krummacher i Eos nr 15 1859).
Krummacher, Herders elev, påpekar i sitt företal att parabeln har sina rötter i den hebreiska idévärlden. Enligt den traditionen tillhör människan en osynlig värld, och det översinnliga är det enda värdiga föremålet för hennes fantasi och hennes diktning. Den hebreiska parabeln framställer naturen som bild och symbol, inte för att människan skall »lära allmänna sanningar och erfarenhetsreglor, utan på det att hon må deri skåda en högre öfversinnlig verld och dess gudomliga och eviga ordning.» Om sina egna parabler uppger Krummacher att de är osökt uppkomna av sig själva, ur »någon allvarsam eller glad känsla och erfarenhet» (Krummacher, icke-paginerat företal).
Pettersson noterar att den poetiska uppfattningsform som prosaparablerna företräder präglar en stor del av Topelius lyrik. Många av hans dikter är versifierade parabler: skalden berättar en saga eller skildrar ett realistiskt händelseförlopp, varpå skildringen överflyttas från bildens plan till idéns genom en tolkning i diktens slut (Pettersson 1952, s. 79).
De litterära intrycken i Topelius parabler är hämtade från olika håll: de pastorala naturtavlorna, inte minst vattensymboliken, är framförallt inspirerade av Franzén. Gemensam för dem alla är naturbesjälningen. Topelius vaga naturbilder och »personifikationens skuggestalter» kan både förklara och motivera hans intresse för parabeln: hans natur-abc är ett teckenspråk som utmärkt väl passar parabelns transponeringsprincip (se Ruin 1941, s. 119).
2. Seglaren på verldshafvet.
Det var engång en ö i oceanen fjerran bort i haf, dem aldrig någon främling plöjt. Det var en lycklig ö, en fredlig grönska i det vilda blå. Här glänste all naturens prakt i aldrig vissnande behag. Hit hann ej nordens kulna vind och ingen dyster vintersky utgjöt sin hvita snödoft öfver ön. Knappt med ett lätt och flyktigt vemod hösten andades på blommorna och flydde sedan skygg för vårens blick.
Och menskor bodde uppå ön, ett slägte fritt och sällt och gladt. Lik blommans lif var deras lott, att älska och att njuta blott. Och så var deras vandring genom lifvets blomsterdal förutan sorg och saknad der, och döden var för dem en slummer blott, helt litet djupare än den de njöto i sitt lif.
En enda var ej lycklig der, en yngling full af dunkel längtans brand. Han såg mot hafvet jemt. Likt vågens eviga oro var hans bröst. Han sade: »Slumra! icke är det menskans mål, ej hennes högsta, djupa, sanna lif – Här slumrar anden i naturens armar sött och såsom|126| drömmar irrande i dunkel lefve vi. Men jag vill vaka, – o i verlden vill jag svärma ut, vill söka mig en bättre ö!»
Då redde ynglingen ett skepp och for. På hafvet mötte han ett annat skepp. »Hvart går din väg?» sad’ främlingen, som mötte der. – »Jag söker mig en bättre ö.» – »Förgäfves söker du, vänd om, o yngling, vänd! Jag är från samma hem som du, jag sökte samma mål som du, jag sökte i det toma blott, fann aldrig mina tankars hamn. Nu vänder jag igen; vänd äfven du!» – »Nej,» sade ynglingen, »jag äger kraft att söka långt, att irra länge utan ro; jag vänder ej, farväl!»
Och vida gick hans väg i blåa öknar bort. Allena var han nu, allena med sin tysta längtan blott. Och lång var vägen. Då kom han ock till land och sökte der sin ö. Men der var jorden kall och hård och onda menskor bodde der. Dem styrde lidelserna blott och genom deras hjertan foro vilda stormar. Då grumlades det friska hoppets källvåg uti seglarns själ. »Ack bättre,» sade han, »var på min barndomsö. Dock vill jag sträfva stadigt än» – Och han for vidare och ankrade i mången hamn och sporde invid mången strand om der ej fanns hans drömmars ö, men utan framgång ständigt.original: ständigt."
Sist när han rest i många år, kom han en sommarqväll till stranden af en blomklädd ö. Här var ej storm, här var ej strid, i löfven susade en fläkt, i källan sken en rosensky och herdars milda sång ljöd ner i dalens |127| lugn. Men öfver lund och källa flöt förklarad glans från himlen ner; den flöt ock öfver honom som här landsteg nyss. »Gläd dig min själ,» utbrast han då, »jag funnit mina drömmars ö, den bästa jorden har.» – Och uti tårar flöt hans blick.
|75|Men genom tåren såg han nu en bild så kär. Det var hans faders hydda ju, det var hans barndoms gröna dal, han kände dem. »Ha!» brast han ut och ljus gick opp:
»Jag seglat jorden kring.»
1838.