Sanct Henrik
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat Sept. 29 [1841]. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Topelius läste dikten, »Sanct Henrik 1808», vid Österbottniska avdelningens möte 24 november 1841.
Dikten är en av de första i en rad patriotiska dikter från 1840-talet (den tidigaste »Våra julidagar», 1840, SS I, s. 50–53). Inledningsvis introduceras Finlands skyddshelgon Sankt Henrik, som vakat över landets öden under århundraden (se punktkommentar). Tidpunkten är 1808 (se ms-titeln), men eftersom årtalet är utelämnat i trycket får dikten karaktären av tidsbild. S:t Henrik uttrycker oro inför Finlands osäkra framtid, och får av Gud ett tröstande svar: de olyckor som har drabbat landet är Guds prövningar som folket uthärdar med trofasthet och därför utlovas en ljus framtid (jfr »Lofsång i hungeråret 1847», »Guds öga vakar» och »Höstens vanmakt»).
Redan här (1841) formulerar Topelius den hegelianska försynstanken. Gunnar Castrén framhåller att Finlands folk hos Topelius framställs som ett folk som Gud hade försett med stora uppgifter och en stor framtid (v. 70–77), en övertygelse som skalden också ville ingjuta i sina läsare (Castrén 1918, s. 360). I dikten auktoriserar helgonets denna föreställning, och han framstår som garant för att Finland fortsättningsvis ska välsignas (v. 85 ff.). Tanken att Gud hade stora planer för Finland märks också i Finland framställdt i teckningar (1845–1852) och i Fältskärns berättelser (Forsgård 1998, s. 118 f.; Noro 1968, s. 94; jfr slutet av ms).
Dikten exemplifierar hur religiositet och historiesyn sammansmälte hos Topelius. Också den återkommande tanken att det förflutna är framtidens grundval framträder (se Castrén 1918, s. 257; Noro 1968, s. 204 f.).
Dikten är skriven på blankvers, med anapest i tredje eller fjärde takten. Första v. upprepas i v. 14 och 84.
I »Våra julidagar» (SS I, s. 51 f.) beskrivs Finlands folk och den kulturella utvecklingen i följande ord:
»Jag såg ett härdadt folk
med rastlös flit i långa seklers lopp
sin näring suga från naturens bröst
helt nära där det upphör själft att klappa
och, utaf ödet ställdt på gränsen, bygga
kulturens bålverk emot nordens is,
och östanut för bildningen en brygga.»
Det trogna folket arbetar och lider. Väinämöinen och runosången föds. Dikten fortsätter:
»Dock se! den nya läran, i sin vandring
kring världen, når ock Finlands glömda strand,
den fromme Henrik blir dess främste tolk,
och under på hans graf dess sanning styrka.
Bort vika långsamt hän de gamle gudar,
och ur katolicismens tunga prakt,
ur trånga cellers natt, med sällsam makt
aflägsna dagars aning redan ljudar.»
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel Sanct Henrik.Anses vara den som, med Erik den helige, kristnade Finland. Han skall ha lidit martyrdöden ca 1158 och blev legendomspunnet skyddshelgon för Finland. Från 1200-talet utvecklades en stark Sankt Henrikskult (se Heikkilä 2009; om Sankt Henriks-legenderna, se också Topelius 2011, s. 79–82).
11 Den väna freden hägnade folk och landFredstiden efter Gustav III:s krig 1788–1790.
12–13 Och fältens skördar, vattnade fordom rikt / Af blod och tårar, buro i fröjd sin frukt.Föreställningen om en övergång från krigandets till den fridsamma odlingens tidevarv återkommer hos Topelius i t.ex. »Våren 1848» v. 53 f.).
21–24 Ej gret han, när den åldriga tro [...] Suomis folk.Avser reformationen.
22 RomasRoma: den katolska kyrkan.
29 skötsköte: famn.
35 missdådgrova brott.
67 resningresvirke.
74–77 Det var en klippa; varde ett hälleberg. [...] varde ett herrligt ljus.Jfr v. 86–95.
74 hällebergEnligt Matt. 7:24 rätt grund att bygga på.
95 palmernasegerpalmerna; segerlönen.
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 147 f.; Castrén, »Finlands folk i Topelius’ verk» 1918, s. 359 f.; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 219 f., 257 f.; Noro, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968, s. 91 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 31–34; Finland framställdt i teckningar 2011, s. 54–57; 79–82; Vasenius V, s. 494
Sanct Henrik.
Inför Guds thron i stjernornas höga sal
Snart i sjuhundrade år Sanct Henrik stått
Och bett sin brinnande bön för Finlands folk.
I blod och nöd sju vingade sekler gått;
5Gud ensam räknar tårarnas bittra tal,
Som obemärkta fallit i enslig bygd
Vid krigets ofärd, i hårda hungersår.
Men tåligt, manligt, modigt, försakande,
Ett slägte efter det andra till hvila gått,
10Tills efter långa sekel af sorg och nöd
|79|Den väna freden hägnade folk och land
Och fältens skördar, vattnade fordom rikt
Af blod och tårar, buro i fröjd sin frukt.
Inför Guds thron i stjernornas höga sal
15Med tårar stod den helige Henrik nu.
Bor smärta ock i de sälla andars hem?
Hvi skymmer tåren saliga helgons blick,
Som oafvänd i klarhet ser upp till Gud?
O icke förr den helige Henrik gret,
20När uti hunger och mord hans folk förgicks.
Ej gret han, när den åldriga tro han lärt
Afkläddes Romas lånade helgonskrud
Och klostren öde blefvo och icke mer
I andakt bad till honom Suomis folk.
25Då stod han lugn i förklarad frid och såg
Med fromma ögats förtröstan upp till Gud.
Och Gud lät Suomis skönhet blomstra ny,
Lät nyväckt tro bli from som den gamla var
Och nytänd bildning dagas uti dess sköt.
|221|30Nu hvad fördunklar det höga helgons blick,
|80|När skördetunga gulna Suomis fält
Och mycket lofvar den unga tid?
Så hör.
Den helige böjer i bön sitt knä för Gud:
»Allsvåldige, onämnbare, vredgas du?
35Hemsöka fäders missdåd ännu ditt folk,
Att du i vrede tager från det din hand?
O Gud, det skymmer. Randas en morgon klar
Till tusenårig dag för ditt finska folk?
Hvad tyda tecknen? Skymmer en afton ren
40För folkets långa sorgliga barndomsdag?
Bär skyn blott derföre strålens purpurglans,
Att solen går öfver all dess glädje ned?
Ack, hafvets böljor svälja en ringa flod,
I hafvets bitterhet dör dess sötma bort;
45All himlens dagg kan ej göra den ljuf igen.
Blott du, allsvåldige, skapar dag af natt;
Ett ord af dig – och söt är den bittra våg!
Låt ej de många slägten, som hädan gått
I sorg och möda, hafva förgäfves blödt,
50Arbetat, lidit, hoppats och trofast stridt!
|81|Låt i dess skönt uppblomstrande ungdomsvår
Ditt folk ej falla!»
Slutade så hans bön,
Liksom en helgonblick öfver framtidsdar.
På honom, der han i tårar stod för Gud,
55I mildhet hvilade Herrens ögon då,
Och Herrens röst öfver honom kom i nåd:
»Sörj icke, Henrik, du mitt vittne engång!
Nog länge pröfvat har jag din kärleks land;
I blod och tårar Suomi tvått sin skuld.
60Nu faller aftondagg på dess långa sorg,
Nu rinner morgonsol i dess framtid opp.
Ur gömda dalar, ensliga barndomshem
Jag kallar folken, strör dem kring jorden ut.
|222|Jag pröfvar dem; jag mäter dem makt och lön.
65De äro frön; jag mognadens tid bestämt.
De äro virken, timmer i häfdens skog,
Som resning några, andra som underlag.
Men dalen bytes stundom med berget om,
Och det förbrukade lemnar det friska rum.
70Jag sett ditt folk; det trofast i döden var
|82|Och i sin fattigdom rikt på kärlek dock.
Fördenskull vill jag lyfta det högt en dag
Och gifva det nåd att mitt starka vittne bli.
Det var en klippa; varde ett hälleberg.
75En bäck så ringa; varde en mäktig flod.
En plog i öknen; varde mitt rika fält.
Ett sken i natten; varde ett herrligt ljus.
Ty dagen kommer; skuggorna vika bort,
Och de som bott i den mörka sorgens dal,
80De skola bida, vaka, strida och hoppas fast,
Tills stunden kommen är och jag kallar dem
Till lönen, segern, äran och palmerna.»
Stod så i glädje der han i sekler stått,
Inför Guds thron i stjernornas höga sal,
85 Sanct Henrik vittnet.rättelse i originalet Tiderna rinna hän.
I går, i dag, i morgon han står ännu
I lof och bön för sitt ädla finska folk,
Att skogens klippa varde ett hälleberg,
Att ringa bäcken varde en mäktig flod,
90Att öknens täppa varde Guds åkerfält,
Att nattens strimma varde ett herrligt ljus,
|83|Att dag må gry öfver sorgens mörka dal,
Att dalens söner bide med hopp den stund,
När Herrens stämma ljuder att kalla dem
95Till lönen, segern, äran och palmerna.
1841.