|44|

Anderöster på hafvets strand.

Jag stod på det stormiga hafvets strand. Högt ofvan mig

Jag hörde de susande alars röst, så sorgelig.

Det hviskade saknad i lundens löf, och vinden for

Med sorg öfver doftande blommors prakt. Ett dunkelt flor

5Af vemod låg öfver dalens frid, på fältets vår,

Och källans öga darrande sken, likt brusten tår.

Men vågorna brusade högt och vildt. Det vida haf

I aftonrodnaden glimmade likt en tårhöljd graf,

Hvars rosor skimrande sommardagg med silfver strött.

10Ett tält af glödande skyars brand, högt purpurrödt,

I qvällen hvälfde sin dome af eld öfver vågens brus,

Och solens gnistrande skifva sjönk i ett haf af ljus.

|45|

Der bortom strålande vågors glans i qvällens brand,

Der står en förgäten ensam graf uppå hafvets strand.

15Der göms min vän, den i förtid flydde, – min kärlek all

Der hvilar under en mörkgrön tall vid hafvets svall.

Han gick som strålen stilla går ned i aftonskyn,

När nattens stjernor tindra alltren vid himlens bryn

Och längtan suckar i dödens dal. –
                    Min älskling, kom!

20Kom åter! Eviga afsked glöm, vänd åter om!

Se lifvets skönhet vinkar dig hit och vårens glans!

På stranden räcker hon dig, som förr, sin myrtenkrans,

Din bleka flicka. Vännen i tårar står bredvid

Och bjuder handen, som aldrig svek i lifvets strid.

25Der stodo många på hafvets strand, när bort du drog,

Och kastade blommor i vågens brus, dem vågen tog,

Gaf aldrig igen. Du dyre, kom ocksåoriginal: ochså till dem!

Du glömde för mycken sällhet qvar i jordens hem.

|113|

Kom snart, kom snart, ty dagen lutar till natt alltren,

30Snart sjunker lifvets ilande fröjd, och hoppets sken

I vester slocknar, drömmarna fly, och nornors tråd

I ljufvaste sällhets stund klipps af förutan nåd.

|46|

Kom snart! I dag slå rosorna ut sin sälla doft,

I dag är vår, – i morgon kanske är våren stoft,

35Och lifvets heta, brännande lust, ack innan kort,

Hafsdimman lik, försvinner i blåa rymden bort.

Men hafvet suckar. Skummiga vågors djupa röst,

Den talar så sällsama dystra ord förutan tröst:

Gå, sorgsna yngling, bort från den mörka stranden gå!

40Gå bort till lifvet! Död bor i dunkla böljors blå,

Omätlig saknad qvider så tungt i djupets famn,

Och stormen andas en längtan, längtan utan namn.

Gå, sitt i skuggan af skyhög gran vid stugans dörr

Och håll i handen din flickas hand, så varm som förr.

45Då, när du dricker sällhet och lif ur hennes blick,

Mins honom, som från sällhet och lif så ung bortgick!

Men tänk ej nånsin, o yngling, då på graf och natt,

På vissna rosor, brustet hopp och förlorad skatt!

Ett haf är lifvet; gläds i din slup åt ytans blå,

50Men hvad i det mörka djupet bor – tänk ej derpå!

1842.