Napoleons återkomst i December 1840
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt [1841]. Dikten upplästes vid Österbottniska avdelningen 24 novemebr 184. Den trycktes i HT 12 april 1843 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Efter att ha förlorat slaget vid Waterloo den 18 juni 1815 deporterades Napoleon I till ön Saint Helena i Sydatlanten där han avled 1821. År 1840 fördes hans kvarlevor till Invaliddomen i Paris, där en sorgefest hölls den 15 december. – Återförandet av stoftet var en uppmärksammad händelse som sammanföll med den omvärdering av Napoleons insats som ägde rum under de oroliga tiderna kring 1840, då kejsaren kom att stå som förebild för en ny generation (jfr v. 64 f.; Vasenius III, s. 354; se HT 29 juli 1840; Borgå Tidning 26 september och 9 december 1840; jfr komm. till »Napoleons graf»).
Dikten återspeglar Topelius livslånga beundran för hjälten; aktningen för Napoleon fanns också i hans föräldrahem (Vasenius I, s. 364 f.).
Dikten, som publicerades under rubriken Tidsbilder i HT, får i de senare tryckta versionerna karaktären av historisk återblick, bl.a. genom att presens ersätts av preteritum. Från 1888 förser Topelius dikten med en moraliserande slutstrof, som samtidigt tonar ner förhärligandet av krigshjälten.
Léouzon Le Duc gjorde en fransk översättning på prosa med titeln »Retour des cendres de l’Empereur», publicerad 1857 i samlingsvolymen Etudes sur la Russie et le Nord de l’Europe (se Lehtonen 2009, s. 502).
Alhoniemi noterar att Topelius senare (redan under 1850-talet, t.ex. i sina resebrev från Paris) allt mer distanserar sig från idealiseringen av stormaktshärskarna (1969, s. 215; se komm. till »Napoleons graf»). I sitt minnestal till Alexander I framhåller Topelius 1877 att det inte är härskarna som för historien framåt, utan »historiens lagar»: »Icke Alexander, icke Napoleon Bonaparte har fört Finland till Rysslands sida: världsutvecklingens lag har bragt det därhän, och den, som däröfver klagar, må anklaga seklerna – och geografin» (SS 23, s. 220 f.).
Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–4–4–3 och rimflätningen aBaBccB.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
3 Århundradets manJfr Topelius resebrev »Napoleons graf» från 1856: »Jag föreställer mig att väl få menniskor, när de tala om Napoleon – Napoleon utan vidare – mena dermed någon annan än »århundradets man», den förste af detta namn. Han har vuxit in i traditionen såsom ett djupt yxhugg i den mossiga barken af tidens träd, och allt hvad som kommer efter honom, det är Napoleon den andre, Napoleon den tredje, Napoleon den lille, men icke Napoleon» (HT 11 april 1857).
7 valplatsstridsplats.
27 LeipzigDet största slaget i Europa under 1800-talet utspelades i Leipzig den 16–18 oktober 1813 mellan Frankrike och de allierade, där Frankrike led stort nederlag.
36 den Franska örnNapoleon.
40 AlbionsEnglands.
53 förlåter;lämnar.
59 Austerlitz’ åskorVid Austerlitz vann Napoleon 2 december 1805 en av sina mest omtalade segrar mot Ryssland och Österrike.
60 MarengoblixtarnaVid slaget i Marengo, Italien, 14 juni 1800, besegrade Frankrike under Napoleons ledning Österrike.
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 215; Lehtonen, »Deux images de la Laponie chez Z. Topelius» 2009, s. 502 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 30 f.; Vasenius I, s. 364 f; III, s. 354; V, s. 219, 276, 282, 517
Napoleons återkomst i December 1840.
Det går ett rykte kring verlden än,
Så sällsamt klinga de orden:
Hans namn flyger åter kring jorden;
5Han kom ur den hårda klippans famn,
Han kom öfver hafvet till älskad hamn,
Till bragdernas
valplats
i norden.
O när han for från sin äras land
Och böljorna gingo så höga,
10Då brast hans hjerta på enslig strand
Och Frankrike sökte hans öga!
Der satt han stum på sin lyckas graf
Och såg mot det vida, det vilda haf;
Hans sorg visste verlden föga.
15Och solen sjönk uti hafvet ned
Och böljorna glänste så röda,
Som ville de säga: »den glans, du spred,
Skall tyst uti natten förblöda.»
|104|Och natten kom efter dagens qvalm;
20Och vindarna bröto den höga palm;
Den store sof hos de döda.
Han sof under ensliga klippans häll,
Det sista än af hans länder;
Hans kämpar sofvo på Spaniens fjäll,
25På Nilens fruktbara stränder;
De sofvo i Rysslands blodiga snö
Och
Leipzig
såg dem i skaror dö
För stolta fiendehänder.
De som ej sofvo, som lefde sen,
30En annan herrskares slafvar,
De sörjde att icke bo i en
Af Waterloos tusende grafvar;
|63|I grafven gick deras stjerna ner,
På jorden ägde de intet mer,
35Blott sorgens piligrimsstafvar.
I stoftet blöder
den Franska örn
Och brutna äro hans vingar;
Han sitter i verldens yttersta hörn,
Den ende, som räddning bringar,
40Och främlingen smädar i
Albions
hamn
Hans stora, hans stolta, hans starka namn,
Och bragdernas ära förringar.
|105|Förgicks så slägtet, som sett hans fall
Och stänkts med blod af hans strider;
45Hans ryktes dånande vapenskall
Förnimma de unga tider;
De resa hans skyhöga äras stod,
Då klappa de unga bröst af mod –
Till seklets middag det lider.
50Det går ett rop öfver dal och fjäll:
Gif Frankrike hjelten åter!
Och Albion lyftar på klippans häll,
Sin graf den store
förlåter;
Han ilar igen till sin äras land,
55Och Frankrike väntar på Seinens strand
Och jublar af stolthet och gråter.
Fast stum, han talar så mäktigt än
Med minnets dånande tunga;
Och
Austerlitz’ åskor
dundra igen,
60
Marengoblixtarna
ljunga.
De grånade kämpar med ärrigt bröst,
De höra som förr hans manande röst
Och känna sig plötsligt unga.
Den gamla tid står så brännande varm
65De nyfödda slägten nära;
|64|Det glöder en längtan i deras barm
Och stormarna blifva dem kära.
|106|All tidens oro slår upp i svall,
Men hjelten hvilar så lugn och kall,
70Han vet ej af all sin ära.
Väl var hans ära som blod så röd,
Som en storm han gick öfver verlden;
Väl var han rik på tårar och död,
Der han gick den segrande färden;
75Men grafven renat hans ryktes glans
Och Frankrike vet ej ett namn som hans,
Och ej hans like bland svärden.
1841.