Skridskoåkaren
Kommentar
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat 1846 Mars 7. Dikten trycktes första gången i Necken. Poetisk kalender för 1847 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten är tillägnad Leonard Borgström (1832–1907), i vars föräldrahem Topelius ofta vistades under sin studietid. Skridskotemat förekommer hos Topelius bl.a. i sagan »Skridskolöparen» (1845) och i Ephemerer (2006, s. 142 f.). Dikten är den första av tre i följd som utspelar sig en kall vinternatt. Liksom metaren i dikten med samma namn, besjunger skridskoåkaren den natur som för honom till den älskades »röda stuga».
Verserna 1–33 är trokeisk-daktyliska, tretaktiga och varannan rimmad XaXaXbXb osv, v. 17 enstavig. De följande stroferna är anapestiska med taktschemat 2–2–3–2–2–3 och rimflätningen aabccb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
3–4 Syrsan skriker på ugnen, / Tuppen gal uppå skämt.Också hos Runeberg hör syrsorna och tuppen till de finska rökpörtenas vintermiljö (se SS I, s. 205 f. och 237, komm. SS X:5, s. 437; SS VIII:2, s. 34 f.).
7–8 Bister decembermorgon / Sprakar i skogens tall.Jfr »Respolska» v. 13.
22 RoinesRoine: insjö i Kangasala (se komm. till den tredje Sylviavisan i Ljungblommor III).
29 rorsimmar.
64–65 Och hvar runa så klar, / Som i isen jag skar,Jfr vers 17 i Tegnérs »Isfarten» ur Frithiofs saga (1827): »Han ritar mång runa i isens famn» (SS I, s. 208).
Bibliografi
Schalin, »Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning» 1918, s. 24
Skridskoåkaren.
Stugan är mörk som natten,
Uret knäpper så jemnt:
Tuppen gal uppå skämt.
5Qvalmig är värmen inne,
Ute är vintern kall;
Sprakar i skogens tall.
Syns icke dagens strimma?
10O hur natten är lång!
Längre jag ej kan bida,
Stugan den är så trång.
Sofven, fader och moder,
Sofven, J syskon små!
|75|15Tyst som ett nattens spöke,
Smyger jag raskt på tå
Ut!
Sakta nu öfver gårdens
Friska knarrande snö!
20Slingrande stigen vet jag
Ned till vår vackra sjö.
Lade sig först i går:
Bär den? ängsliga fråga!
25Bär så det nog förslår.
Snö har i natt ej fallit,
Fjärden är blank och skär,
Icke ett segel glimmar,
Icke en svan
ror
der.
30Tusende stjernjuveler
Gnistra i isens bryn,
Men i sydost vid kullen
Dagas det ren i skyn …
|127|O min verld är så rik,
35Och min fjärd och min vik
|76|Som ett silfver så glimmande står!
Och kring stränderna blå
Hvita björkarna stå,
Och de vänta den älskade vår.
40Och då spänner jag gladt
I den strålande natt
Uppå foten min sko utaf stål;
Och då flyger jag käckt
Som den smygande fläkt
45Emot strändernas bländande mål.
Och det brakar i is
På förunderligt vis,
Så det sista vill brista ibland;
Men det icke mig bryr,
50Till min flicka jag flyr
Mot den vackra, den väntande strand.
Och bland björkarna der
Är en kyrka så kär,
Och vid kyrkan en stuga så röd;
|77|55Och i stugan en vän,
Som mig väntar igen
Vid de sprakande tallarnas glöd.
Se der lyser en eld
I den frysande däld,
60Från den älskades ensliga härd;
Medan morgonens brand
Ler i skyarnas rand,
Går till henne min längtande färd.
65Som i isen jag skar,
Nog för henne berätta jag får;
|128|Hon skall le då ibland
Och med lenaste hand
Stryka morgonens rim af mitt hår.
1846.