Stjernhvalfvet
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
»Stjernhvalfvet» är en av flera tidiga dikter där himlen och stjärnorna speglar det eviga och upphöjda, och framställs som själens hem (jfr de föregående »Det oförgängliga» och »Själens frid»).
Versen är jambisk-anapestisk och tvåtaktig med rimflätningen AbAbXccA.
Stjernhvalfvet.
De glimma, de glimma,
De nattliga ljus,
I skuggornas timma
På jordenes grus.
5Jag stilla beundrar
Den eviga eld
Här ner i min däld
I töcken och dimma.
När norrskenen spraka,
10Det är som jag stod’
Årtusen tillbaka
På tidernas flod
Och såge mot himlen
|10|Och visste ej än
15Hvad rör sig i den,
Hvad makter der vaka.
Till stjernornas härar
Min tanke jag vändt, –
En fröjd som förfärar,
20Den förr jag ej kännt, –
Till tidernas början,
Till verldarnas port:
|97|Hvad makt har den gjort,
Den himmelen ärar?
25I eviga, klara,
Som vandren der opp’,
Skall himlen bevara
Ett mål för mitt hopp?
Skall nånsin bland eder,
30Odödliga, jag,
Odödlig en dag,
I salighet vara?
1836.