Höstens vanmakt
Kommentar
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 13 oktober 1852. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten tillkom som ett svar på Fredrik Cygnæus dikt »Höstens Segervinning» som ingått i föregående nummer av HT (9 oktober 1852). Cygnæus åsyftar flera aktuella motgångar och olyckor i sin cyniska och mörksynta dikt: Björneborg brann i maj och Vasa i augusti, missväxt och rödsot hade krävt många liv under hösten, Castrén och Wallin, förebilder för studentgenerationen, hade dött med två veckors mellanrum (se komm. nedan till »Mathias Alexander Castrén»), därtill kom universitetets nyordningar 1 oktober 1852 (se komm. till föreg. dikt).
Topelius målar en motsvarande mörk bild i de första stroferna av sin dikt (v. 1–30), men i de följande formuleras förvissningen om en ny vår. Solen, ljuset, står här som symbol för hoppet (jfr föregående dikt). Se inledn.
Dikten har två stroftyper: de fem första är jambiska med taktschemat 4–3–4–4–3 och rimflätningen abaab, de följande sex stroferna är jambisk-anapestisk pentameter med korsrimmet ABAB. Hos Topelius finns många exempel på en liknande formell och innehållsmässig tudelning, se t.ex. »Våren 1848» och »1 Januari 1850».
I Topelius resumé över 1852 återklingar samma budskap (HT 5 januari 1853): »O trötthet, som icke förstår det rastlösa arbetet i naturens, hjertats och historiens verkstäder, huru det ständigt arbetar att göra verlden ny! Sjukliga missmod, som förnekar hjertats hela innersta lif, såsom vore det ett gyckel af toma drömmar, och ser icke huru dess sanning evigt bevisas genom att evigt åter upplefva i nya väsenden!
Nu är det mörka vintern, och de som säga till oss att det enda sanna i lifvet är döden, de kunde ju säga: hvar är nu eder vår? Men de säga det icke, de veta att våren kommer. De säga endast: efter den skall åter komma en höst. Ja väl. Naturen skall hafva sin natt, när hon sofver; menniskans ande skall hafva sin natt, när hon hvilar i döden; men bådas sanning är icke att sofva och dö, utan att uppstå och lefva.»
»Höstens segervinning» av Fredrik Cygnæus ingick i HT 9 oktober 1852:
Der ute vidgas hafvets vreda bröst
Och guldet ryckes bort från trädens krona.
Förstummad är hvar sommarfogels röst;
Kring landet ryter endast din, du Höst,
Som har urminnesrätt att intet skona.
Sin hela kraft låt nu din härjarhand
Församla, att hon komme ej till korta.
Hvad kan väl hon slå ned i detta land,
Som liknar det, som föll för eld och brand
Och Dödens karla-tag, då du var borta?
Du känner stranden vid Lappvikens brus?
Se på de gårdar, dem sig Döden redde!
De blifvit trängre, medan Lifvets hus
Utrymme fått till ökadt sus och dus,
Med hvilket Lifvet dödens magter hädde.
Bland hundra nya grafvar fanns ock en,
Oprydd, lik vågen, hvilken i sig gömmer,
En namnlös drunknad. Der bor nu Castrén.
Vräk några lösa blad derpå, och sen – – – ?
Far längre, glömmande, som Finland glömmer.
Om landet mister sina stora män,
Ej den förlusten fattiga oss görer.
På ärestoder här ej slöses. – Men
Brandstoden måste gäldas prompt, och den,
Som bygger städer, städerna förstörer.
Men de förstörts af annat förr. Ett bål
Mer väldigt än Herakles’ bål på Oeta
Förtärde, rofdjurshungrigt i ett mål,
Hvad tidens rost och krigens heta stål
I hela sekler icke hunnit fräta.
Och Döden log medlidsamt åt den låt,
Som steg på askan utaf våra städer:
Ditt skryt, o Lif, behöft en bonings ståt, –
Så visst som äkta perlan, kallad gråt.
Men Döden nöjs med fyra slitna bräder.
Och hans herberge gästfritt öppet stått,
Som hvarje hydda under juleqvällen.
Från rikligt hem dit mången gäst nu gått.
Vid sidan af en husvill, hvilkens slott
Haft grus till golf, till tak blott stjerneqvällen.
Bra trång är grafvens borg och lång dess natt.
Men bra om julen ljusen snart bli tända,
Och platsen, hvarest barnen lekte gladt,
Syns tom, – då brinna hyddans ljus ock matt
Och julens qväll vill aldrig taga ända.
Uti din svarta skrud då, Höst, stig fram
Och vinn det öfvertag, du hann förlora!
Gör menskan hård, som ulfven mot ett lamm;
Lös från hvar tunga tygeln af all skam;
På nästans fel sätt glas, som allt förstora.
När du sålunda härjat hjertats frid,
All heder kränkt och hvarje ära skändat,
Och fostrat tvedrägt, upptändt brödrastrid
Ur afgrundslågan, – vid den elden smid!
Du mer än vårn och sommarn så fulländat.
Hvad kan från menskan tagas af en brand?
Blott det, som byggdes utaf menskohänder.
Hvarpå kan Döden fälla ned sin hand?
På det, som, adlat blott från stoft och sand
Till lif af Gud, till stoftet återvänder.
Men den, åt hatet tempel bygger opp
Uppå all kärleks sörjande ruiner;
Som mördar sanning, qväfver ofödt hopp
Och för till helvetet vårt lefnadslopp,
Är stark, som intet, hvarpå solen skiner.
F. C.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
52 Den sega kraft, som klädde med skördar polen,Redan i »Våra julidagar» (1840) hade Topelius lyft fram strävsamheten hos finska folket, som »utaf ödet ställdt på gränsen», byggt »kulturens bålverk emot nordens is, / och östanut för bildningen en brygga» (SS I, s. 51 f.).
Bibliografi
Vasenius III, s. 377 f.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 177
Höstens vanmakt.
Far hän, du ljufva blomsterprakt,
Förtrolig, huld och vän!
Du skimmer öfver dödens trakt,
Du solens makt, du vårens makt,
5Du lifvets makt, far hän!
|94|Far hän, du sommarblåa fjärd
Med hundra segel på;
Du flod, af källans tårar närd,
Du hoppets undersköna verld,
10Far hän, far hän också!
Vår lott är arm, vår dom är hård.
Se, stormen i sitt lopp
Strör askan af vår brända gård
Kring grafvar utan minnesvård
15Och hjertan utan hopp.
Den långa natten kommer ren,
Han kommer utan hejd,
Med ulfvars tjut och lågors sken
Och hot och hat och sorg och mehn
20Och bister brödrafejd.
|229|Och det är all vår sorg och nöd,
Att Du oss öfverger,
Du himmelska, du klara glöd,
|95|Att du, o Ljus, vår skatt, vårt stöd,
25I natt och död går ner.
Ty utan dig hvad är vårt val?
Ett löf af stormen strödt,
Ett folk, som bor i dödens dal
Och mellan is och nöd och qval
30Sin bästa kraft förblödt …
När så mot eget bröst en förmäten smärta
Med dessa ord den dödande pilen hvässte,
Då såg jag upp med blödande sorgset hjerta,
Om alla stjernor slocknat på himlens fäste.
35Sen såg jag ned till jorden, om i dess sköte
Det sädeskorn, som gömdes för andra vårar,
Ännu uti sin kärna en framtid slöte …
Jag såg om det förgåtts uti höstens tårar.
Och alla stjernor skeno som förr så klara
40Och logo himmelskt ljuft och i aftonsuset
|96|Der kommo ord, som sade: i nattens fara
Odödligt, oförstörbart är ljuset, ljuset!
Och sädeskornet, gömdt uti jordens hjerta,
Låg qvar och grodde stilla i natt och tårar
45Och sade hur en framtid ur död och smärta
Skall spira omotståndligt i nya vårar.
Och lifvet och naturen och häfden sade:
Hvar finns en natt så mörk, som ej förr sin dimma
Med split och sorg och nöd uppå landet lade?
50Och dock så såg man dagen ånyo glimma.
|230|Förlorad är blott den som sig sjelf förlorar.
Den sega kraft, som klädde med skördar polen,
Skall bryta höstens makt, som vår ångst förstorar,
Och när dess tid är kommen, så skiner solen.
1852.