Grafven i Karttula

Lästext

[11]

Grafven i Karttula*)Har afseende på en den 13 Sept. 1841 i Karttula Kapell af Kuopio socken passerad händelse..

Hvarför skälfver björkens skugga

Borta der på kyrkogården,

På den kända, kära kullen?

Hvarför skiner der så sorgligt

5Månen genom brustna skyar?

Hvilka visor hvisslar vinden,

När han smäktande sig smyger

|10|

Genom gröna granens grenar?

Hvad berätta blåa böljors

10Bleka vålnader på viken

Af den fjerran sedda fjärden,

Af det klara Kuivajärvi?

Det är qval i björkens qvistar,

Grämelse i granens grenar,

15Tårars sky kring månens skimmer,

Vemod öfver vikens vågor.

|12|

Sörjande och sakta susar

Sången öfver sund och sjöar:

Vågen tog vår vän, den väna,

20Djupet gömt vårt ljus, det ljufva,

Natten stal vår morgonstråle,

Uti glömska sjönk vår glädje

Och vår saknad evigt sörjer.

Ute der vid björkars udde,

25Der sig djupast vågen hvälfver,

Sam en båt i aftonsolen.

Båten bar en brud på brådjup,

lemma startBruden bar ett brustet hjerta;kommentar

Båten bar bedragen yngling,

30Ynglingen bar bröst, som brände.

Böljan slog och bröstet brände,

Solen sken och tåren skymde;

Två par ögons ömhet möttes,

Två par armars bojor bundos,

35Två par läppar lätt berördes,

Tvenne hjertan sammangjötos,

Och från verldens ve och våda

Tog det tysta djup dem båda.

Det var bleka Karttu-blomman,

40Bruden med det brustna hjertat;

Det var skogens stam, den starke

Savolaxarn Kolehmainen.

|13| |11|

Natten om de stilla sofvo

I den vilda vågens vagga;

45Skum var deras skira täcke,

Klippan deras kalla kudde;

Vinden hven och vågen hvälfdes,

Vattnen våndades i vemod;

Onda orons orm de ungas

50Stilla frid ej mer fick stjäla;

Fast omslutna, sammangjutna,

De i dödens slummer slocknat

Ljufvare än brud i brand vid

Brudgums bröst i brölloppsqvällen ....

55Karttunen, förkrossad fader,

Tog i sorg den döda dottren

Der vid udden upp ur vågen;

Tog ock käcke Kolehmainenrättelse i originalet,

Bäddade i blommor båda

60Borta der i kyrkogården,

I den kända, kära kullen,

Under björkens skumma skugga,

Evigt gröna granens grenar.

Hög en hamn på kullen höjes,

65Vålnad dväljs på kyrkovallen,

Andar gå i aftonsvalkan,

Suckar genom löfven susa;

|14|

Dagas det i dödens dimmor?

Gifver jordens djup den gömda

70Gäst åt lifvets åtrå åter?

Dag ej gryr i grafvens dimmor,

Jorden gömmer sina gäster;

Tirikainens tysta tår i

Gråt på grafvens grönska faller,

75Öfvergifven brudgums ömma

Klagan sig i toner kläder:

|12|

»Satt en ensam sparf i grenen

Af en gran på Kuiva-udden,

Ensam flög en flyktig mås i

80Kretsar öfver Kuivajärvi.

Hvad må späda sparfven spörja?

Måsens spända spejaröga,

Hvad må det i vågen spana?

Tirikainens, Tirikainens

85Sjunkna sällhet söker måsen

Uti fjärdens fjerran vågor;

Tirikainens, Tirikainens

Flydda lyckas lust begabbar

Sparfven, som på qvisten qvittrar.»

90»Det var unga Karttu-bruden,

Bruden med det brustna hjertat;

Ömma ögat smallt i tårar,

Tårarna som bäckar runno,

|15|

Bäckarna som elfvar flöto

95Ur den dimomhöljda källan,

Ur det töckenblåa ögat.

Talade då Tirikainen,

Henne bad bedröfvad brudgum:

Säg, hvi sörjer nu min sällhet,

100Glimmar uti gråt min glädje?

Morgondagg och jungfrutårar,

Brudars gråt och majdags drifvor,

Lätt som doft i dal fördunsta.

Dagas, du min morgondimma!

105Klara sjö, i skönhet skimra!

Skära sky i purpur skifta!

Glimma, du mitt guld, i glädje,

Att din älskling ej må ängslas,

Att din make sällhet smake!

110Men om tysta tårekällan

Djupt ur hjertats qval uppqväller,

Om en annan du allena

All ditt hjertas ljufhet gifvit, –

|13|

Tag din frihet, fångna fågel!

115Siska skön ur garnet skynda,

Fri som våg i viken vandrar,

Svan i aftonsvalkan svärmar!»

»Det var unga Karttu-bruden,

Bruden med det brustna hjertat;

120Välja ville hon, den väna:

|16|

En var hennes vän, den ende,

Och den andre hennes brudgum,

Fläckad hennes älsklings ära.

Välja kunde ej den kära,

125Svor sin tro åt Tirikainen,

Svor sitt lif åt Kolehmainenrättelse i originalet,

Gick så bort och kom ej mera,

Sjönk i natt och sågs ej mera,

Gret en gång och sen ej mera,

130Flydde som för fläkten molnet

Tårögdt öfver nejden hastar,

För att aldrig återvända ...»

 

 

  1. *)Har afseende på en den 13 Sept. 1841 i Karttula Kapell af Kuopio socken passerad händelse.

Kommentar

Kommentar

Ett manuskript är känt. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.

Den händelse i Karttula som Topelius i sin not uppger ligga till grund för dikten refereras i en notis i HT 9 oktober 1841:

 

I vårt materiella tidehvarf skulle man väl knappast tro, att den der romantiska kärleken, som man endast söker i romaner sedan sjuttonhundra-talet, ännu äger en och annan bekännare, en och annan martyr. Till denna reflexion komma vi med anledning af en tilldragelse i Kuopio, meddelad i bref. En ung bondflicka – om hon var skön omnämner ej historien – hade fattat tycke för en rask ungersven af bondeståndet, som ifrigt suckade för henne. Föräldrarna lära emedlertid, vi veta icke af hvad orsak, ej velat tillåta de älskande att ingå äktenskaplig förbindelse, utan tvingat den stackars flickan att mottaga en annan bondesons friareanbud, det der mera varit i pappas och mammas smak. – Med resignation trädde hon inför altaret, men dagen efter det nyligen firade bröllopet försvinner hon, och de ängsligt sökande vännerna och slägtingarna finna slutligen vid sjöstranden den bleknade bruden i sin älskares armar. De älskande hade från en i sjön utskjutande klippa, sammanbundna störtat sig i det svalkande, försonande djupet. Händelsen har passerat i Karttula kapell. – O trohet, trohet du är stor i norden!

 

Topelius dikt skildrar händelsen retrospektivt, genom naturen som bevittnat de älskandes öde. I dikten appliceras sorgen först på landskapet, därefter på de människor och händelser den härrör ifrån. Skildringen av naturen är exempel på det Pettersson kallar subjektiv besjälning. Han anmärker om diktens vidlyftiga struktur att den sörjande naturen beskrivs »i omständliga, parallelliserande vändningar efter mönster av de finska runorna» (1952, s. 46 f.).

Jfr Lorenzo Hammarskölds novell »Helvin och Ellina, eller Trohets-profvet» från 1817 med samma motiv. Novellen avslutas med samma ord som Topelius avslutar sitt referat med i HT: »O trohet, trohet du är stor i norden!» Händelsen i Karttula gav också upphov till en inhemsk pjäs, »Karttublommans bröllop», av A. G. Ingelius (rec. i Åbo Underrättelser 17 februari 1854; se Sarjala 2005, s. 207).

Dikten är skriven på runometer, se komm. till »Ljungblommor». Stilen präglas f.ö. av ett arkaiserande språk, sagoallusioner och en folklig tradering. Manuskriptet har i högre grad än trycket drag av skillingtryckets konkretion och målande muntlighet.

Punktkommentarer

vers – textställe – kommentar

28 Bruden bar ett brustet hjerta;Det brustna hjertat är ett stående epitet för Karttulabruden (v. 40, 91, 119).

Bibliografi

Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 156; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 46 f.; Sarjala, Poeettinen elämä. Biedermeierin säveltäjä – kirjailija Axel Gabriel Ingelius 2005, s. 207; »Ingelius, Axel Gabriel», BLF 2, 2009; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 102; Öller, Ragnar, »En tragedi ur verkligheten och dess behandling i dikt och drama», Nya Argus 1919, s. 142–145 och »Ännu ett ord om Karttula-bruden», ibid., s. 180 f.

Faksimil