Enkonsekvensändrat/normaliserat skogstrakt vid stranden af en sjö. Mariekonsekvensändrat/normaliserat inkommer i lätt sommardrägt, med schäferhatt och bärande en korg på armen, i det hon kastar slängkyssar åt någon, som man ej ser.konsekvensändrat/normaliserat
MARIE.
2 Adjö, mamma, adjö, adjö! Der står hon ännu på trappan och undrar hvart jag tar vägen i villa skogen. Adjö, adjö, det är ingen fara med mig, jag går att plocka hallon till middagen. Hallon och mjölk, ack, det är något skönt! –
3 Det är bittida på morgonen, och daggen glimmar som perlor i gräset. Solen står ännu helt lågt, men hon stiger nog högre. Hon försofver sig icke, och trött blir hon aldrig. Jag ville vara lik sommarens sol: tidig och klarögd ville jag vara, godt och varmt ville jag blicka på goda och onda.
4 Hur herrligt ändå att vara bittida uppe, när hela verlden skiner af helsa och ungdom! Det var så mörkt i natt, det lider mot hösten, och jag räknade i går afton etthundratjugu stjernor. Då kom en sorgsen tanke uti mitt hjerta. Jag tänkte: se, nu förgås det vackra på jorden! Men nu, när allt lefver och strålar, nu mins jag ej mera min korta sorg. Jag är så glad, så glad; jag ville vara en bofink och gunga så högt på björkens grenar. Eller ... ja, så är det, jag ville knäppa mina händer och säga: jag|4| tackar dig, gode Gud, att du skapat jorden så skön och gifvit oss nåd att tillbedja din allmakt!
5 Se huru lugn han nu är, den klara sjön! Och han kan likväl storma ... hu, hvad han då kan vara hvit utaf vrede! Men nu är han den allra klaraste toilettspegel, och de små fiskarne hoppa i solskenet. Derborta vid holmen ror en båt; åh, jag känner honom, det är vår båt, det är Fridolf, som tar upp sina nät uti sundet. Ej långt från båten simmar en kulle änder. En, två, tre ... sju äro de, jag ser dem helt tydligt. Båten hvilar på årorna, Fridolf lyftar sakta sin bössa. Hvad ämnar han göra? Vill han verkligen skjuta de stackars fåglarna? Fridolf! Fridolf! ... Han kan ej höra mig. O, hvad jag är rädd! Finns då ingen barmhertig bröms, som kan bita honom i handen just då han trycker af? (Hon betäcker ögonen med sina händer. Man hör på afstånd ett skott. Marie ser upp.)
6 Paff! nu small det. Victoria! Victoria! Alla sju flyga sin kos, och Fridolf har skjutit bom! Vänta du, lönnmördare, det skall du få höra, när jag kommer hem!
7 Men hvad tänker jag på, som ej plockat ett enda hallon ännu! (Hon plockar.konsekvensändrat/normaliserat) Smultron och hjortron äro redan sin kos, och åkerbär äro rara. |8|Blåbär kunde väl fås, och lingonen börja mogna. Nå, ville jag plocka kråkbär och hönsbär, då blefve korgen full i en handvändning. Men se, när man vill göra en sak ordentligt, skall man ej börja med två. Hallongröt, hallonkräm, hallon och mjölk, hallonsaft att blanda i vatten när man är sjuk, och hallonthé att dricka när man förkylt sig ... jo jag tackar, på dessa buskar vexer en hel meritförteckning. Och sedan kanhända med grädde på ... arbetaren är sin lön värd.
8 Blott jag nu visste den bästa vägen. Se, det är konsten, hvartän man i verlden går. (Niger.) Var god och säg mig, bästa herr Alstubbe, om jag bör följa vägen långs stranden ... Åhja, det förstås, han står uti maskopi med sjön, han tycker om våtsaker, derför|5| nickar han ja. (Niger.) Men förlåt mig, bästa herr Säfström, hvad är hans mening? ... Han bugar ... ödmjukaste tjenarinna, han krusar och bugar immerfort, han är med om allting. Det är visst mycket artigt, men intet blir man klok uppå det. Kanhända herr Björkman vill gifva mig råd? Hvad befalls? Han skakar sina långa, gröna, friserade lockar, och det betyder: min goda Marie, du kan sköta dig sjelf. Tackar rätt mycket. Finns ingen mer, som vill visa mig vägen? Det är knappt värdt att jag frågar herrarna Häggström, Eklund, Aspegren, Lindblad och Lönnrot, och bevars från att vända sig till de förnäma i skogen, herrarna Granfelt, Tallgren och Furuhjelm! Men hvem är det, som rycker mig uti klädningen? Ah, det är vår gamla vän, den lilla krokryggiga, småknottriga madame Enegren, som är så nyttig, så misskänd och så förtrampad i verlden. Var så god och gif mig ett råd. Gerna, svarar hon. Flicka, säger hon, gå raka vägen igenom lifvet, skörta din klädning och bry dig icke om stubbar, stenar, kullfallna stockar och litet spindelväf uti skogen.
9 Jag tackar madame. Men var så god och säg mig, om här finnas ormar i gräset. Ja visst, svarar hon. Då vill jag rusta mig till försvar. Jag tager min lilla fällknif, – ursäkta herr Rönnqvist, – och skär mig ett spö. Så der, nu är jag väl beväpnad mot troll och odjur. Mod fattas mig icke och ... ritsch, hvad var det, som rasslade der vid den kullfallna aspen?
10 Åhnej, det var bara en tjäderunge, som sprang med qvicka fötter genom det höga gräset. Hade min käpp varit en bössa, så skulle jag (sigtar) ... ja, jag skulle icke ha skjutit honom. Jag skulle ha sagt till honom: lef, flyg, var fri och glad, liksom jag; det är bättre så, än att äta dig till middag med gurkor och lingonsylt och stoppa min kudde med dina plockade vingar.
11 Men jag glömmer alldeles att plocka. Ett, tu, tre, fyra, kissen spelte på lyra, och jag har hallon så|6| dyra. Jag har minsann ingen tid att se åt, om der äro maskar i bären. Hvilket lif, gode Gud, att vara en hallonmask! Födas, |9|vexa, lefva och bo i en liten röd stuga, med mjuka, saftiga, doftande väggar, der man har allt i öfverflöd, liksom Klas Ugnstake i pannkaksberget, det skulle mången anse för största lycka. Men jag vet ett som saknas, och det är friheten! Ifall man ej är en larv och engång får vingar, när tiden är kommen.
12 Nej så sköna och rika buskar! Här är hallonens fädernesland, här är den sjette verldsdelen: Europa, Asien, Afrika, Amerika, Polynesien och Hallonien. Plock, plock, bären trilla i korgen. I björken sitter en kråka och ser med förundran på mig. Ja, se du, nog tål jag att ses. Ro, ro till fiskeskär, plocka åt barnen röda bär .... Hvad var det? En ekorre, tror jag. Han flög med ett hopp uppför granens grenar.
13 Solen stiger högre, daggen torkar, det börjar bli varmt i skogen. (Aftager hatten.) Hvad här är ensligt, vackert och tyst! De, som sitta hela dagen i sin kammare eller gå på sandade gångar i granna trädgårdar, de veta aldrig huru godt det känns, att stundom gå ensam i vilda skogen. O, hvad verlden är skön! Hvad Gud är stor! Och hvad jag är liten här i den stolta skogen!
14 Så, nu fastnade åter min klädning i hallonriset. Litet ris gör barnet vist. Spindelväf har jag på förklädet och ängsull i fållarna. Hi och hej, korgen är full. Och aldrig såg man rarare hallon. Hör hvad kråkan kraxar deruppe: lägg stora öfverst, lägg stora öfverst, så får du beröm! Men då qvittrar rödstjerten borta i rönnen: ingen falskhet, ingen falskhet! Så som man är, så skall man synas. Nej, Marie, ljug ej till eget beröm; sök hellre förtjena det!
15 Ett hallon är större än alla de andra. Det skall den få som jag mest håller af. Hopp och hej, ja och original: och nej, hvem det är, det vet man ej.
|7|
16 Det var engång en flicka, som plockade hallon i skogen. Då kom till henne skogens unge prins ur en grotta af granar och sade till henne: sälj åt mig dina hallon! – Hvad ger du mig för dem? frågade flickan. – Jag ger dig ett guldslott och mitt prinsliga hjerta, svarade prinsen. – Nej, tack skall du ha, sade flickan, gif mig hellre en smörgås, jag är så hungrig. Då skrattade prinsen så att hans prinsliga hjerta hoppade i honom, ochoriginal: oeh så förvandlades han till en skata, men skatan flög ifrån gren till gren, der flickan gick,original: gick och skrattade immerfort. Det var visst något att skratta åt.
17 Skogsrå, skogsrå, vill du ha mina bär?
19 (Eko svarar:konsekvensändrat/normaliserat ha dina bär.)
31 (Eko:konsekvensändrat/normaliserat tack skall du ha.)
33 Ingenting att tacka för. Jag går hem till min mamma.
35 (Eko:konsekvensändrat/normaliserat gå hem till din mamma.)original: mamma.
37 Adjö med dig, adjö.
39 (Eko från alla kanter:konsekvensändrat/normaliserat adjö, adjö, adjö.)
(Marie hoppar bort.konsekvensändrat/normaliserat)
[8]
Kommentaari
Kommentar
Pjäsen publicerades i barntidningen Eos 15/9 1857 och omarbetades grundligt för Läsning för barn.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
schäferhatt bredbrättad damhatt av halm eller tyg, s.k. herdinnehatt (efter ty. Schäfer, herde), blev modern vid mitten av 1700-talet.
2 villa vilda.
2 skönt här: härligt.
3 Hon försofver [...] aldrig. Exempel på de i Topelius barnlitteratur så vanliga personifikationerna. Jfr följande stycke: »Se huru lugn han nu är, den klara sjön! Och han kan likväl storma ... hu, hvad han då kan vara hvit utaf vrede!»
4 Jag är så glad, [...] jag tackar dig, gode Gud, att du skapat jorden så skön och gifvit oss nåd att tillbedja din allmakt! Laurent påpekar att Topelius här går emot sin princip att skriva för barn med fokus på fantasin framom intellektet; monologen blir närmast en religiös meditation främmande för barnet (1947, s. 204).
5 kulle stavningsvariant av kull.
5 lyftar lyfter, formen är provinsiell.
5 bröms formvariant av broms (insekt).
6 Victoria! Victoria! (lat.) Seger! Seger!
7 rara sällsynta.
8 långs parallellform till längs.
8 tjenarinna till er tjänst; artighetsfras, jfr »ödmjuka tjänare».
8 immerfort ständigt, gång på gång.
8 Det är knappt värdt att jag frågar herrarna Häggström, Eklund, Aspegren, Lindblad och Lönnrot, och bevars från att vända sig till de förnäma i skogen, herrarna Granfelt, Tallgren och Furuhjelm! Familjenamnen är uttryck för den här allmänna besjälningen av naturen – och kan samtidigt tolkas som en blinkning till de införstådda; samtliga är också namn på historiska personer.
8 skörta knyt upp.
11 en hallonmask Jfr »Hallonmasken», i Eos 1854.
11 Klas Ugnstake i pannkaksberget Anspelning på Ernst Moritz Arndts (1769–1860) konstsaga om Klas Avenstaken. Sagan kom i svensk översättning på 1850-talet. Den litterära karaktären har fått flera olika namn på svenska, bl.a. Klas Törnpåk.
16 Det var engång [...] Då kom till henne skogens unge prins [...] så förvandlades han till en skata, [...] att skratta åt. Likställandet av romantik och realism skapar en romantisk ironi, ett stilmedel som Topelius använder också t.ex. i »Knut Spelevink». Förvandlingen från person till fågel finns i olika varianter i svenska folksagor (Laurent 1947, s. 126, 277).
Bibliografi
Arndt, »Klas Avenstaken», 1818, s. 61–123; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 78 f., 126, 186, 204, 277; von Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 132
Bärplockerskan.
Monolog.
Enkonsekvensändrat/normaliserat skogstrakt vid stranden af en sjö. Mariekonsekvensändrat/normaliserat inkommer i lätt sommardrägt, med
schäferhatt
och bärande en korg på armen, i det hon kastar slängkyssar åt någon, som man ej ser.konsekvensändrat/normaliserat
MARIE.
2 Adjö, mamma, adjö, adjö! Der står hon ännu på trappan och undrar hvart jag tar vägen i
villa
skogen. Adjö, adjö, det är ingen fara med mig, jag går att plocka hallon till middagen. Hallon och mjölk, ack, det är något 
skönt
! –
3 Det är bittida på morgonen, och daggen glimmar som perlor i gräset. Solen står ännu helt lågt, men hon stiger nog högre.
Hon försofver sig icke, och trött blir hon aldrig.
Jag ville vara lik sommarens sol: tidig och klarögd ville jag vara, godt och varmt ville jag blicka på goda och onda.
4 Hur herrligt ändå att vara bittida uppe, när hela verlden skiner af helsa och ungdom! Det var så mörkt i natt, det lider mot hösten, och jag räknade i går afton etthundratjugu stjernor. Då kom en sorgsen tanke uti mitt hjerta. Jag tänkte: se, nu förgås det vackra på jorden! Men nu, när allt lefver och strålar, nu mins jag ej mera min korta sorg.
Jag är så glad, så glad; jag ville vara en bofink och gunga så högt på björkens grenar. Eller ... ja, så är det, jag ville knäppa mina händer och säga: jag|4| tackar dig, gode Gud, att du skapat jorden så skön och gifvit oss nåd att tillbedja din allmakt!
5 Se huru lugn han nu är, den klara sjön! Och han kan likväl storma ... hu, hvad han då kan vara hvit utaf vrede! Men nu är han den allra klaraste toilettspegel, och de små fiskarne hoppa i solskenet. Derborta vid holmen ror en båt; åh, jag känner honom, det är vår båt, det är Fridolf, som tar upp sina nät uti sundet. Ej långt från båten simmar en
kulle
änder. En, två, tre ... sju äro de, jag ser dem helt tydligt. Båten hvilar på årorna, Fridolf 
lyftar
sakta sin bössa. Hvad ämnar han göra? Vill han verkligen skjuta de stackars fåglarna? Fridolf! Fridolf! ... Han kan ej höra mig. O, hvad jag är rädd! Finns då ingen barmhertig 
bröms
, som kan bita honom i handen just då han trycker af? (Hon betäcker ögonen med sina händer. Man hör på afstånd ett skott. Marie ser upp.)
6 Paff! nu small det.
Victoria! Victoria!
Alla sju flyga sin kos, och Fridolf har skjutit bom! Vänta du, lönnmördare, det skall du få höra, när jag kommer hem!
7 Men hvad tänker jag på, som ej plockat ett enda hallon ännu! (Hon plockar.konsekvensändrat/normaliserat) Smultron och hjortron äro redan sin kos, och åkerbär äro
rara
. |8|Blåbär kunde väl fås, och lingonen börja mogna. Nå, ville jag plocka kråkbär och hönsbär, då blefve korgen full i en handvändning. Men se, när man vill göra en sak ordentligt, skall man ej börja med två. Hallongröt, hallonkräm, hallon och mjölk, hallonsaft att blanda i vatten när man är sjuk, och hallonthé att dricka när man förkylt sig ... jo jag tackar, på dessa buskar vexer en hel meritförteckning. Och sedan kanhända med grädde på ... arbetaren är sin lön värd.
8 Blott jag nu visste den bästa vägen. Se, det är konsten, hvartän man i verlden går. (Niger.) Var god och säg mig, bästa herr Alstubbe, om jag bör följa vägen
långs
stranden ... Åhja, det förstås, han står uti maskopi med sjön, han tycker om våtsaker, derför|5| nickar han ja. (Niger.) Men förlåt mig, bästa herr Säfström, hvad är hans mening? ... Han bugar ... ödmjukaste 
tjenarinna
, han krusar och bugar 
immerfort
, han är med om allting. Det är visst mycket artigt, men intet blir man klok uppå det. Kanhända herr Björkman vill gifva mig råd? Hvad befalls? Han skakar sina långa, gröna, friserade lockar, och det betyder: min goda Marie, du kan sköta dig sjelf. Tackar rätt mycket. Finns ingen mer, som vill visa mig vägen? 
Det är knappt värdt att jag frågar herrarna Häggström, Eklund, Aspegren, Lindblad och Lönnrot, och bevars från att vända sig till de förnäma i skogen, herrarna Granfelt, Tallgren och Furuhjelm!
Men hvem är det, som rycker mig uti klädningen? Ah, det är vår gamla vän, den lilla krokryggiga, småknottriga madame Enegren, som är så nyttig, så misskänd och så förtrampad i verlden. Var så god och gif mig ett råd. Gerna, svarar hon. Flicka, säger hon, gå raka vägen igenom lifvet, 
skörta
din klädning och bry dig icke om stubbar, stenar, kullfallna stockar och litet spindelväf uti skogen.
9 Jag tackar madame. Men var så god och säg mig, om här finnas ormar i gräset. Ja visst, svarar hon. Då vill jag rusta mig till försvar. Jag tager min lilla fällknif, – ursäkta herr Rönnqvist, – och skär mig ett spö. Så der, nu är jag väl beväpnad mot troll och odjur. Mod fattas mig icke och ... ritsch, hvad var det, som rasslade der vid den kullfallna aspen?
10 Åhnej, det var bara en tjäderunge, som sprang med qvicka fötter genom det höga gräset. Hade min käpp varit en bössa, så skulle jag (sigtar) ... ja, jag skulle icke ha skjutit honom. Jag skulle ha sagt till honom: lef, flyg, var fri och glad, liksom jag; det är bättre så, än att äta dig till middag med gurkor och lingonsylt och stoppa min kudde med dina plockade vingar.
11 Men jag glömmer alldeles att plocka. Ett, tu, tre, fyra, kissen spelte på lyra, och jag har hallon så|6| dyra. Jag har minsann ingen tid att se åt, om der äro maskar i bären. Hvilket lif, gode Gud, att vara
en hallonmask
! Födas, |9|vexa, lefva och bo i en liten röd stuga, med mjuka, saftiga, doftande väggar, der man har allt i öfverflöd, liksom 
Klas Ugnstake i pannkaksberget
, det skulle mången anse för största lycka. Men jag vet ett som saknas, och det är friheten! Ifall man ej är en larv och engång får vingar, när tiden är kommen.
12 Nej så sköna och rika buskar! Här är hallonens fädernesland, här är den sjette verldsdelen: Europa, Asien, Afrika, Amerika, Polynesien och Hallonien. Plock, plock, bären trilla i korgen. I björken sitter en kråka och ser med förundran på mig. Ja, se du, nog tål jag att ses. Ro, ro till fiskeskär, plocka åt barnen röda bär .... Hvad var det? En ekorre, tror jag. Han flög med ett hopp uppför granens grenar.
13 Solen stiger högre, daggen torkar, det börjar bli varmt i skogen. (Aftager hatten.) Hvad här är ensligt, vackert och tyst! De, som sitta hela dagen i sin kammare eller gå på sandade gångar i granna trädgårdar, de veta aldrig huru godt det känns, att stundom gå ensam i vilda skogen. O, hvad verlden är skön! Hvad Gud är stor! Och hvad jag är liten här i den stolta skogen!
14 Så, nu fastnade åter min klädning i hallonriset. Litet ris gör barnet vist. Spindelväf har jag på förklädet och ängsull i fållarna. Hi och hej, korgen är full. Och aldrig såg man rarare hallon. Hör hvad kråkan kraxar deruppe: lägg stora öfverst, lägg stora öfverst, så får du beröm! Men då qvittrar rödstjerten borta i rönnen: ingen falskhet, ingen falskhet! Så som man är, så skall man synas. Nej, Marie, ljug ej till eget beröm; sök hellre förtjena det!
15 Ett hallon är större än alla de andra. Det skall den få som jag mest håller af. Hopp och hej, ja och
original: och nej, hvem det är, det vet man ej.
|7|16
Det var engång en flicka, som plockade hallon i skogen. Då kom till henne skogens unge prins ur en grotta af granar och sade till henne: sälj åt mig dina hallon! – Hvad ger du mig för dem? frågade flickan. – Jag ger dig ett guldslott och mitt prinsliga hjerta, svarade prinsen. – Nej, tack skall du ha, sade flickan, gif mig hellre en smörgås, jag är så hungrig. Då skrattade prinsen så att hans prinsliga hjerta hoppade i honom, ochoriginal: oeh så förvandlades han till en skata, men skatan flög ifrån gren till gren, der flickan gick,original: gick och skrattade immerfort. Det var visst något att skratta åt.
17 Skogsrå, skogsrå, vill du ha mina bär?
19 (Eko svarar:konsekvensändrat/normaliserat ha dina bär.)
21 Ger du mig för dem ditt skogiga slott?
23 (Eko: mitt skogiga slott.)
25 Och kanske på köpet ditt skogsrådliga hjerta?
27 (Eko:konsekvensändrat/normaliserat mitt rådliga hjerta.)
29 Nej, tack skall du ha.
|10|31 (Eko:konsekvensändrat/normaliserat tack skall du ha.)
33 Ingenting att tacka för. Jag går hem till min mamma.
35 (Eko:konsekvensändrat/normaliserat gå hem till din mamma.)original: mamma.
37 Adjö med dig, adjö.
39 (Eko från alla kanter:konsekvensändrat/normaliserat adjö, adjö, adjö.)
(Marie hoppar bort.konsekvensändrat/normaliserat)
[8]