Sanningens Perla.

Saga i tre äfventyr.

FÖRSTA ÄFVENTYRET.

En grön äng utanför trädgårdsmästarens stuga. Man ser planket till trädgården straxt bredvid. Axe och Skida, Calle, Matte, Fiken och Katte dansa. Funtus är för fet, för att dansa.

4 KATTE (slår Matte). Natthugg!original: Natthngg!

6 MATTE (slår Skida). Der har du!

8 SKIDA (slår Calle). Du har det.

10 CALLE (slår Fiken). Nej, Fiken har det.

12 FIKEN (slår Axe). Axe har det.

14 AXE (slår Funtus). Funtus har det.

16 ALLA BARNEN. Funtus har det! Funtus har det!

18 FUNTUS (som suttit i gräset, stiger ovigt upp). Nå, vänta litet, vänta litet, kom hit bara, så skall jag ge tillbaka.

(Barnen springa undan och sjunga:konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

Libi, libi, libi, libi, Lammskinns Kajsa,

Korfvarna spela och paltarna dansa.

Libi, libi, libi, libi, natthugg, Funtus,

Funtus, Funtus i Furusund!

22 FUNTUS. Vänta bara, jag skall funtussa er. Det var skada att jag åt gröt i middags; jag tror han gått mig i benen.

(Barnen springa undan, och Funtus lunkar i sakta mak efter dem. Tulpan utkommer från stugan med en sprutkanna i handen.)

24 TULPAN. Jo, jag kunde tro det, nu springa de otäcka ungarna återigen och trampa ned gräset. Aldrig göra de annat än odygd Guds långa dagen. Vill man hålla sig på gången, säger jag dem! Understå sig bara att nosa i trädgården! Rör man så mycket som qvisten af en björk innanför planket, så skall jag|83| låta den dansa på deras rygg. (För sig sjelf.) Jo, det vore minsann vackert, om de skulle bryta af kröningstulpanen, som jag nu vattnat och skött i sex veckor liksom mitt eget barn! Han hinner just lagom bli färdig till kungens och drottningens kröning i öfvermorgon. Jag undrar hvad kungen skall säga, när han får se ett sådant mirakel. Det minsta han kan göra är att utnämna mig till riddare af den stora solrosen. Se det är en krachan, som duger; han är så stor, att han hänger en menniska ned på magen! Uff, det är hett i dag. Om jag blott hade någon, som hjelpte mig vattna trädgården. Men aldrig förstå sig de barnen på annat än nojs och spring. (Rote och Vera inkomma.) Der komma två nya barnungar. Hvad är man för ena? Hvad har man här att göra?

26 ROTE (lyftar på mössan). Vi äro två fattiga barn utan far och mor. Vår far har varit soldat och stupat i kriget.

28 VERA (niger). Och vår mor har sålt rofvor åt kungen. Nu gå vi till kungens stad, för att söka oss tjenst.

30 TULPAN. Det skall man se; sådana pysslingar skulle få tjenst! Men det |53|är sannt, man kan hjelpa mig med ett handtag. Kan man vattna blommor?

32 ROTE. Vatten kan jag väl bära.

34 VERA. Och jag brukade vattna min mammas rofvor, den tiden vi ännu hade vårt lilla rofland.

36 TULPAN. Det är bra. Vattna nu blommorna der i trädgården, så får man mat och nattqvarter till i morgon. Men akta tulpanen, hör man, akta tulpanen! Den skall bevaras till konungens egenhändiga kröning. Gå nu, jag kommer strax efter. Akta tulpanen, säger jag, akta tulpanen! (Går in i stugan.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

38 ROTE (tar sprutkannan). Kom, Vera, så göra vi som han ber oss.

40 VERA. Det måsteoriginal: måse vara en rar tulpan. Den måste vi akta just som vårt eget öga. (De gå.)

42 AXE (tittar öfver planket från trädgårdssidan). Kom hit, pojkar, kom hit, så narra vi Funtus att söka oss.

44 MATTE (innanför planket). Bara inte din pappa blir ond?

46 AXE. Åhå, kom på bara!

48 SKIDA (innanför). Kom hit, flickor, kom bara, var’ inte rädda!

50 KATTE (innanför). Der är Funtus, der är Funtus!

52 AXE (innanför). Kom, spring bakom buskarna, så att han intet får se oss!

(Man hör oväsen inne i trädgården.)

54 CALLE (innanför). Aj, se nu sprang du öfver blomstersängarna!

56 AXE. Strunt i blomstersängarna. Kom bara, kom, så att inte Funtusoriginal: Fnntus får se oss!

58 FUNTUS (inkommer pustande och sätter sig, med ena benet under sig, utanför planket). Puh, jag har sprungit ihjäl mig, jag går sönder, jag smälter till mos. Månntro jag har mina ben i behåll? Jo, här är det ena. Men hvar är det andra? Har intet någon sett till mitt andra ben? Hvar i verlden kan jag ha gjort af mitt andra ben?

(Barnen titta med näsan ut genom plankspolarna och sjunga på melodien af gubben Noach, på det sättet, att hvar och en i sin tur sjunger Funtus.)

Funtus, Funtus, Funtus, Funtus

Uti Furusund!

När han gick i qvarnen,

Så mala’ han åt barnen

Sockerpullor, sockerpullor

Utaf hjertans grund.

62 FUNTUS (halfgråtande). Vänta litet, har någon sett hvar jag tappat mitt ena ben?

(Barnen sjunga:)konsekvensändrat/normaliserat

Funtus, Funtus, Funtus, Funtus

Uti Furusund!

När han gick i qvarnen,

Så mala’ han åt barnen

Pepparkakor, pepparkakor

Utaf hjertans grund.

66 FUNTUS. Jag skall mala både pullor och pepparkakor åt den som hittar mitt andra ben.

68 AXE (sträcker ut en käpp genom planket och slår Funtus på benet). Der har du ditt andra ben!

70 FUNTUS (hoppar upp). Aj, aj, så det svider, aj, aj! Men hvad vill det säga? Jag tror jag har två ben. (Räknar.konsekvensändrat/normaliserat) Ett, två ... Nej, låt mig räkna om igen: ett, två ... (hoppar ut i förtjusning).konsekvensändrat/normaliserat Jag har hittat mitt andra ben! Jag har hittat mitt andra ben!

(Barnen väsnas i trädgården.)

72 AXE (tittar öfver planket). Pappa kommer! Pappa kommer!

74 SKIDA (innanför). Hör ni, flickor, tala inte om att vi varit i trädgården!

76 AXE. Ja, hör ni gossar, tala inte om det för pappa. (Han gömmer sig åter.)

78 TULPAN (kommer ur stugan). Det var rätt dumt att skicka de främmande barnen på egen hand ut i trädgården. Jag kan undra om de lemna stickelbärskarten i fred. (Han tittar in genom planket.) Hvad i all verldens dagar, hur ser här ut? Är det turkar, som grasserat i mina blomstersängar? ... Min tulpan! Min tulpan! Min stora, sköna, rara tulpan!

80 ROTE (i trädgården). Kom, Vera, det är ledsamt, men vi kunna ej hjelpa det.

82 VERA (i trädgården). Vänta, jag skall försöka att resa upp den granna tulpanen!

84 TULPAN (utanför). Sade jag inte det? Sade jag inte det? Nu ha de elaka tiggarungarna sprungit som|86| hottentotter på mina blomstersängar, och der står nu flickan och bryter af min sköna tulpan. Kom hit, skall jag lära er!

86 ROTE (innanför). Kom, Vera!

(Axe, Skida och de öfriga barnen inkomma från andra sidan, liksom från skogen.)

88 TULPAN. Aha, är man der, ni också? Har man trampat ned ängarna, edra okynnesfän? Eller har man kanske varit i trädgården, säg?

90 SKIDA. Nej, söta pappa, vi komma just ifrån skogen.

92 AXE. Ja, der ha vi skurit oss hvisselpipor.

94 KATTE. Och så ha vi plockat tranbär.

96 FIKEN (puffar henne i sidan). Fy, så du ljuger.

98 KATTE. Tyst, du. Det var så fasligt stenigt i skogen. Jag har tappat min ena känga.

100 CALLE. Och jag har gått sned på min ena stöfvel.

102 MATTE (sakta). Ja, när du sprang på farbrors blommor.

104 CALLE (sakta). Tyst du, eller får du dig smörj.

(Funtus inkommer, i det han känner på sina ben.)

106 TULPAN. Bryr jag mig om edra kängor och stöflar! Bara man intet varit i trädgården?

108 FUNTUS. Det var så, att visst ha vi ...

110 KATTE (håller för hans mun). Om du inte är tyst, skall jag stjäla bort dina ben.

112 SKIDA. Hvad säger pappa, har någon gjort illa i trädgården?

114 AXE. Har någon gjort illa åt pappas tulpan?

116 TULPAN. Ack jag olycklige trädgårdsmästare! Mina blommor äro förstörda, min kröningstulpan är afbruten! Hvad skall kungen säga?

118 KATTE. Jag tyckte jag såg två främmande barn i trädgården.

120 CALLE. Ja, se der komma de båda två, och flickan bär tulpanen i handen.

(Rote och Vera inkomma.original: inkomɯa.)

122 TULPAN. Ni mullvadar! Ni kålmaskar! Ni äppeltjufvar! Hur har man understått sig att göra en sådan skada i trädgården? Vet man, att kungen kan låta basa sådana odjur med bränn-nässlor, och det kan jag med!

124 ROTE. Kära mästare, när vi kommo i trädgården för att vattna blommorna, var allt redan trampadt och förstördt. Intet rå vi för det.

126 VERA. Och här, kära mästare, är tulpanen. Jag försökte att resa upp honom igen, men han kunde ej stå, han var bruten tvärt af.

128 TULPAN. Nej, hör hvad de säga, de sparfungarna! De låtsa ej veta af någonting.

130 KATTE. Hvad hon ställer sig oskyldig! Liksom intet alla visste att hon brutit af tulpanen.

132 AXE. Hvad han gör sig till! Liksom han inte stöflat tvärsöfver sängarna.

134 FIKEN (sakta). Men hör du, Katte, det var ju du!

136 MATTE (sakta). Men hör du, Axe, det var ju du sjelf, och vi följde efter.

138 KATTE och AXE. Du ljuger. Det var de der!

140 CALLE och SKIDA. Ja, ja, tiggarungarna rå för alltsammans.

142 FUNTUS. Vänta litet, nu mins jag. Intet var det de der, utan det var ...

144 KATTE (sakta). Hör du intet, att kungen kan låta basa oss alla med bränn-nässlor?original: bränn-näslor?

146 FUNTUS (sakta). Ja, men efter de äro oskyldiga ...

148 KATTE (sakta). Hvar och en är sig sjelf närmast.

150 FUNTUS. Det var skada det, Katte. Jag känner ren huru nässlorna svida.

152 TULPAN. Hör ni det, ormungar? Hör ni det, böllflugor? Alla säga att det var ni, och det har jag sett med egna ögon.

154 ROTE. Jag skall säga mästarn något. Min syster och jag bruka aldrig ljuga.

156 VERA. När vår moder dog bort ifrån oss, kallade hon oss till sig och sade: mina kära barn, jag är fattig och har hvarken guld eller silfver att gifva er, när jag dör. Men jag vill gifva er det som är bättre än silfver och guld, och det är tre språk ur den Heliga Skrift. Vill mästarn höra de tre språken?

158 TULPAN. Nå, hur lyda de språken?

160 ROTE. Jo, det första är ifrån Vishetens bok och lyder så här: »Den mun som ljuger, han dödar sin själ.»

162 VERA. Det andra är ifrån Syrachs bok och säger så här: »Tala aldrig mot sanningen, utan lid hellre försmädelse, om du är brottslig.»

164 ROTE. Det tredje är också från Syrachs bok och lyder så: »Försvara sanningen intill döden, så skall Herren Gud strida för dig.»

166 TULPAN. Det är vackra språk. Men tro ni också på dem?

168 VERA. Ja, mästare. Vår moder har lärt oss dem, när hon dog.

170 ROTE. Och deraf kan mästarn förstå, att vi aldrig ljuga.

172 TULPAN. Kära barn, jag börjar tro, att man är oskyldig.

174 KATTE. Jo, det är just vackert, när hon står der med tulpanen i handen!

176 AXE. Och pappa ser intet, att han har mull på sina fötter från trädgårdssängarna!

(Matte och Fiken knycka dem förgäfves i kläderna.)

178 CALLE. Hvem annan skulle ha gjort det?

180 SKIDA. Det har ju ingen annan varit i trädgården.

182 TULPAN. Ja, det är sannt. Och likväl står man och ljuger för mig, ni falska, elaka tiggarbarn! Man packar sig fort bort, så långt vägen räcker. Man|89| tackar sin lycka att jag ej skickar hit länsman. Man borde sättas i kurran. Att så förstöraoriginal: försöra min enda glädje, min sköna kröningstulpan! Men vänta bara, vågar man sig till staden, så skall jag berätta för kungen hvad man har gjort.

184 ROTE. Kom, Vera. Var ej ledsen, min lilla syster. Vi äro väl fattiga, men vi äro rika ändå, så länge vi äga vår moders arf. (De gå.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

186 TULPAN. Jag olycksalige trädgårdsmästare, jag ser sjelf ut som en afskalad tulpan! Hvad skall kungen säga, när han blir krönt utan kröningstulpan?

(Går.)

188 MATTE. Adjö med er. Jag tycker inte om att vi ljugit på de fattiga barnen.

190 FIKEN. Inte jag heller. Det sitter liksom en synål uti mitt hjerta.

192 SKIDA. Kanske hade du velat få ris med bränn-nässlor?

194 AXE. Dessutom är ju ingen skada skedd. Pappa lät de dumma barnen beskedligt gå.

196 CALLE. Ja, kantänka. De sluppo bara med dåligt rykte om sig, och vi gingo fria.

198 KATTE. Du, Matte, och du, Fiken, låts intet ha så förnäma samveten! Den som tiger och samtycker, när andra hjelpa sig med en liten nödlögn, han är inte en smula bättre än de.

200 FUNTUS. Just så är det. Fy skam, fy skam åt oss allesammans! (Börjar gå.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

202 KATTE. Nej, se på Funtus i Furusund! Hvart tar han vägen med sina olyckliga ben?

204 FUNTUS. Jo, Funtus stackare är en smula dum, men Funtus skall visa att han är en ärlig karl.

(konsekvensändrat/normaliseratSlut på första äfventyret.)konsekvensändrat/normaliserat

ANDRA ÄFVENTYRET.

Bumburrifex stuga i vilda skogen. På väggen hänga bössor och sablar. Ett ljus brinner på bordet. En ugnsviska står i spiselvrån. Bumburra sitter ensam och kardar ull.

(konsekvensändrat/normaliseratMusti skäller utanföre: wow, wow, wow!konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

209 BUMBURRA. Jaså, gubben min kommer hem. Och jag som har bara en tupp till aftonvard! Jag har väl en gris också, men det är julgrisen. (Hon öppnar dörren. Rote och Vera stiga in.) Hvad i alla dagar! Två barn!

211 ROTE. Kära mor, var så beskedlig och gif nattqvarter åt två fattiga barn, som äro genomvåta af regnet.

213 BUMBURRA. Packa er strax er väg! Ha vi rum för allt följe, som stryker omkring i skogen?

215 VERA. Vi ha hvarken far eller mor. Vi ha gått vilse i mörkret, och skogen är full af vargar.

217 ROTE. Då sågo vi på långt håll ett ljus och blefvo så glade att träffa en stuga i skogen.

219 BUMBURRA. Glada? Ja, ni vore så lagom glada, om ni visste hvart ni ha kommit. Bättre vore för er att sofva i vargens kula. Men jag får väl se till hvad jag kan göra för er. Bli ni uppätna, så skyll inte mig.

221 ROTE. Hvem skall bli uppäten?

223 BUMBURRA. Ni eller jag; men inte lär det bli jag, kan jag tro. Ni skall veta, att min man, den store Bumburrifex, är en menniskoätare.

225 VERA. Hu, Rote, kom låt oss gå härifrån; jag är så rädd.

227 ROTE. Mor vill bara skrämma oss litet.

229 BUMBURRA. Inte kan ni stadna här, och inte kan ni gå ut till vargarna. Nå, så stadna då qvar. Det blir kanske något råd, bara ni ej äro soldatbarn. |59|Min gubbe är ond på soldaterne, efter de inte låta honom röfva i fred, och derföre brukar han emellanåt äta upp deras barn.

231 VERA. Hör du, Rote! Han är också en röfvare!

233 ROTE. Vår far var soldat, det skall jag aldrig förneka. Men nog vet jag ni hjelper oss, kära gumma.

235 BUMBURRA. Aj, aj, det var värre. Åhå, stackars barn! Men se, julgrisen måste jag spara ändå. (Musti skäller: wow, wow, wow!) Se så, fort med er in uti ullkorgen, och rör er inte, om lifvet är er kärt. (Hon stoppar dem i ullkorgen och breder ett täcke öfver dem.original: aem. Musti skäller ånyo.) Nå nå, Musti, lagom väsen, jag kommer strax. (Hon öppnar dörren. Funtus klifver in.)

237 BUMBURRA. Återigen en som har brådt att bli uppäten! Nu har jag fem att sköta: tre barn, en tupp och en julgris!

239 FUNTUS. Hvad för slag? En gris? Kan man få sig en syltfot? Oho, jag behöfver mig nya fötter, jag har trafvat sönder mina gamla. Finns här en hofslagare, att jag kunde få mig ett par duktiga hästskor?

241 BUMBURRA. Hvad är du för en menniska?

243 FUNTUS. Jag är ingen menniska, jag är Funtus i Furusund. Mästar Tulpan har kört bort mig från qvarnen, för det jag sade till honom: Mästare, sad’ jag, inte var det de fattiga barnen, som trampade ned edra blomstersängar, det var vi allihop, sad’ jag. Axe sprang först öfver sängarna, Katte bröt af tulpanen, och jag ramsade åt mig en hel näfve med stickelbär, sad’ jag. Du ljuger, sad’ Axe. Akta dina ben, sad’|93| Katte. Vill du packa dig, sad’ mästarn. Och så sprang jag så långt vägen räckte, och när vägen var slut, kom jag hit utan fötter.

245 BUMBURRA. Det vore skada på den der palten; jag tycker om honom. (Musti skäller: wow, wow, wow!) Fort, ställ dig i vrån derborta bakom granrisruskan, och rör inte en fena, förrän jag ropar dig!

247 FUNTUS. Hvarför det, mor?

249 BUMBURRA (för honom i vrån). För det att min gubbe tycker om paltar. (Det bultar på dörren.) Nå, nå, jag kommer, jag kommer. (För sig.konsekvensändrat/normaliserat) Jo, nu är det väl tillställdt. Ochoriginal: Oeh jag, som inte törs slagta julgrisen! (Öppnar dörren.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

275 FUNTUS. Nådig herr menniskoätare, skona mitt unga lif, jag är bara skinn och ben, som ni ser. Var så god och ät hellre upp den otäcka gårdshunden, han har en bra pels, ni skall bli riktigt varm invärtes.

277 BUMBURRIFEX. Svara mig, har din far varit soldat?

279 FUNTUS. Min farbror är mjölnare och heter Mylly Matti, nog känner ers nåd honom, han var bekant med Tattar Dara och Fride och Frode. Gå till honom, så får ni en mjölsäck som duger till gröt, och jag duger inte till välling engång.

281 BUMBURRIFEX.original: BUMBURRIFEY. Om här funnes något soldatbarn, skulle jag släppa dig lös.

283 FUNTUS (skriker). Finns här ingen soldat, som har öfverlopps barn?

285 ROTE (kryper ur korgen). Här är jag, och min far var soldat.

287 BUMBURRA (för sig). Nå, den är då riktigt ifrig att bli stekt till qvällsvard!

289 BUMBURRIFEX. Se på kålrötterna, som också få fötter under sig! Jaså, du är ett soldatbarn? Vet du också, att jag är hungrig och ämnar äta upp dig på fläcken?

291 ROTE. Ja, det vet jag.

293 BUMBURRIFEX. Nå, hvarför hölls du inte i korgen, din narr?

295 ROTE. För det att du vill äta upp Funtus, och Funtus har sagt sanningen, när de andra ljögo på oss.

297 BUMBURRIFEX. Der äro väl inte flera kålrötter i korgen? (Roteoriginal: Rotr tiger.) Ljug litet, min gosse, ljug en smula, så går det dig väl här i verlden. Det är ju mången som menar, att en liten nödlögn aldrig kan skada.

299 BUMBURRA (knycker Rote i sidan). Ljug litet! Ljug på bara!

301 FUNTUS (knycker honom i andra sidan). Kära du, ljug litet! Bara till husbehof!

303 ROTE. Nej, jag ljuger aldrig. Men jag svarar blott för mig sjelf och förråder ej andra.

305 BUMBURRIFEX. Det var mig en baddare. Nå, jag kan ju sjelf titta i korgen, sedan jag ätit upp dig. Lägg tröjan af dig, så smakar du bättre.

307 BUMBURRA (för sig). Att jag skulle ha bara en stekt tupp!

309 FUNTUS (skriker). Han äter upp oss! Han äter upp oss! Finns här inte något öfverlopps barn?

311 VERA (tittar upp ur korgen). Kära menniskoätare, låt Rote vara, och ät hellre upp mig!

313 BUMBURRIFEX. Aha! Der är en liten rofva bland kålrötterna. Hon skall smaka mig godt till efterrätt.

315 BUMBURRA (går ut). Nej, om det också vore en påskgris, så måste han nu i grytan.

317 ROTE (rycker en sabel från väggen). Vågar du röra min lilla syster, så gör jag med dig som David gjorde med Goliath!original: Goliath?

319 BUMBURRIFEX. Nå, huru gjorde David med Goliath?

321 ROTE. Han högg hufvudet af honom.

323 BUMBURRIFEX (skrattar med full hals). Hahaha, nej, det var det roligaste jag på länge har upplefvat. Hugga hufvudet af mig? Nej, det är för tokigt, hahaha, hahaha!

(Funtus smyger sig bakom Bumburrifex, lägger krokben för honom och drar honom omkull.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

325 FUNTUS. Skynda dig, Rote, här är Goliath, och du är David.

327 ROTE (med lyftad sabel). Lofvar du att inte göra illa åt någon af oss? Annars är jag tvungen att slå ihjäl dig, menniskoätare!

329 BUMBURRIFEX (fortfar att skratta der han ligger på golfvet). Nej, håll – hihihi – jag skrattar ihjäl mig – hohoho – det var det värsta jag nånsin har sett – uhuhu, hihihi, hohoho! Tappre hjelte, skona mitt lif!

331 ROTE. Ja, skratta du, men lofva mig hvad jag begär, annars ....

333 FUNTUS (härmande). Uhuhu! Hohoho! Ljug litet, min gosse, så går det dig väl här i verlden! Vet du också, att jag är hungrig och ämnar äta upp dig på fläcken? Lägg tröjan af dig, så smakar du bättre.

335 BUMBURRIFEX. Nej, jag står inte längre ut, – jag dör utaf skratt. Och till på köpet har jag ej fått mer än en mager tupp.

337 BUMBURRA (återkommer). Hvad är det jag ser, min gubbe ligger raklång på golfvet! Understå ni er, barn, att vara näsvisa mot den store Bumburrifex? Vet’ ni inte, att han kan i ögonblicket förvandla er alla till kråkor?

339 FUNTUS (kryper i vrån). Hu, jag tycker redan att jag känner en kråkfot uti min venstra stöfvel!

341 ROTE. Vill du lofva, att ej göra oss illa?

343 BUMBURRIFEX. Hjertans gerna, men på det vilkor att jag får mig mera till mats.

345 BUMBURRA. Här, kära gubbe, här har du julgrisen; det går väl inte af för mindre nu, kan jag tro.

347 BUMBURRIFEX. Vare sagdt, så sluta vi fred.

349 ROTE (sticker sabeln i slidan). Nu kan du stiga upp. Jag hugger ej hufvudet af dig.

351 BUMBURRIFEX (uppstiger). Och jag äter ej upp dig. Den ena grisen kan vara så god som den andra.

353 FUNTUS (med värdighet till Bumburrifex). Du kan behålla tröjan på dig. Jag skonar ditt lif.

355 BUMBURRA. Jag har ett förslag. Vi gå alla till staden och söka drottningens perla. Hvem vet hvad som kan hända? Drottningen har fått henne af Sanningens fé.

357 ROTE. Vi följa med.

359 BUMBURRIFEX. Topp! Hittar jag perlan, så blir jag hofröfvare, geheime-trollkarl och kunglig menniskoätare.

361 FUNTUS. Och hittar jag perlan, så blir jag storfuntus af Furusund.

Sång.

(Slut på andra äfventyret.)

TREDJE ÄFVENTYRET.

Torget utanför konungens slott. På ena sidan en brunn, på andra sidan träd. Folk går fram och tillbaka. En gumma bjuder ut äpplen och grönsaker. En laukkurysse bjuder ut halsdukar och band. En liten flicka bjuder ut bär. En tiggargosse begär.

(Under tiden ha Rote och Vera inkommit från ena sidan och från andra sidan Fiken, Katte, Calle och Matte. Fiken och Matte samt gumman och laukkuryssen lägga slantar i tiggargossens mössa.)

374 FLICKAN MED BÄREN. Kära du, jag har inga pengar, men här skall du få hela min korg. Är du hungrig, så ät.

376 TIGGARGOSSEN. Nej, tack skall du ha.

378 ROTE. Jag har heller inga pengar, men min tröja är bättre än din. Kom så byta vi tröjor. (De byta tröjorna.)

380 VERA. Och här skall du få min halsduk.

382 TIGGARGOSSEN. Tack skall ni ha.

384 KATTE (till Calle). Ser du, Calle, der hänger ett rödt band ur ryssens väska. Ryck sakta ut bandet, så länge jag talar med ryssen, och gif det sedan åt mig.

386 CALLE (sakta). Men det är synd att stjäla.

388 KATTE. Åh, den som kan ljuga, kan också stjäla. Det vet ju ingen; man nekar till allt.

390 CALLE. Ja, det är sannt.

392 KATTE (till ryssen). Nej, så vackra halsdukar ni har! Får jag se på dem? Hvad må ni begära för dem?

394 LAUKKURYSSEN. Skall det varas den dobra duks eller den karaschå duks? Den dobra duks kostar en rublej, men lilla dusekinka får den för femti kopek. (Under tiden stjäl Calle det röda bandet och smyger det åt Katte.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

396 KATTE. Ack, hvad ni är beskedlig. Vill ni sälja duken för tio kopek?

398 LAUKKURYSSEN. Paschalusta – fyrti kopeks? Trettiåtta kopeks. Nå, tretti kopek för den dobra duks! Nålar och bands, skall det varas? (Hankonsekvensändrat/normaliserat söker bandet.konsekvensändrat/normaliserat) Voj, min röde band! Polis! Polis! Durak har stulit min röde band.

(Det blir tumult på torget. Rote råkar oförvarande stöta omkull äppelgummans korg.)

400 ÄPPELGUMMAN. Polis! Polis! Mina äpplen! Mina gulläpplen!

(Trädgårdsmästar Tulpan inkommer med Axe och Skida. De äro alla mycket grannt klädda.)

402 TULPAN. Hvad är här för ett väsen? Ur vägen, patrask, för kungens trädgårdsmästare!

404 AXE. Ur vägen, patrask, för kungens trädgårdsmästares barn!

406 ÄPPLEGUMMAN (tager Calle i rocken). Det var han, som stjelpte omkull min korg!

408 ROTE. Nej, det var jag. Förlåt mig, det var oförvarande; men vill ni ha betaldt, så kan ni taga min mössa. (Gumman tager hans mössa.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

410 LAUKKURYSSEN (till Rote). Durak! Det är du som stulit min röde band!

412 KATTE. Ja, visst var det han. Calle och jag, vi sågo det med våra egna ögon. Är det ej sannt, Calle?

414 CALLE (förlägen). Ja, det är sannt.

416 TULPAN. Aha, man känner igen den slyngeln. Det var han, som bröt af min stora tulpan. Och nu har han stulit på köpet.

418 ROTE. Det är ej sannt. Jag kan ej ljuga, och derföre kan jag ej stjäla heller.

420 TULPAN. Tyst, der kommer kungens härold. Ur vägen för oss, som höra till hofvet!

(Härolden marscherar högtidligt in och uppläser följande plakat:konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

422 Vi Amundus den tjugonde, konung af Mesopotamien, storherre till solens uppgång och nedgång, grefve till månskenet, friherre till Drakeland och bundsförvandt till den stormäktiga Veritas, drottning öfver Sanningens rike, etcetera, etcetera, etcetera; göre veterligt:

Alldenstund en vacker dag

Vår gemål, fru Amandilla,

Plågades af törst rätt illa

Och af nådigt välbehag

Täcktes luta höga munnen

Till att dricka här ur brunnen,

Men dervid olyckligtvis

Föll ifrån vår drottnings änne

Perlan af omätligt pris,

Som var fordom skänkt åt henne

Utaf drottning Veritas;

Alltså nu förständigas

Hela kungens land och rike,

Att dess alla undersåter

Månde söka skaffa åter

Denna perla utan like.

Derföre vår vilja är,

Att de alla, gamla, unga,

Arma, rika, lätta, tunga,

Klifva ned i brunnen här.

Och må hvar och en besinna

Lönen för ett slikt besvär.

Hvem än ödets gunst beskär

Att den dyra perlan finna,

Han skall vara kungen kär,

Hon skall all hans ynnest vinna.

Men tillika vare sagdt,

Efter Sanningens furstinna

Står osynlig här på vakt

Och har öfver brunnen makt,

Att den som engång har ljugit

Blott så länge blixten flugit

Och en svala blinkat har,

Den skall klifvaoriginal: kl fva upp ur brunnen

Med ett märke omkring munnen,

Som skall vittna hvad han var

Och i all hans lefnads dar

Stå som lögnarmärke qvar!

424 Detta är vårt bud och befallning, som skedde i vårt kungliga slott i dag den femtonde hujus detta år:

425 Amundus.

427 ALLA. Lefve konungen!

(Konungen och drottningen inkomma med hela sin svit och sätta sig på throner, som föras med.)

429 KUNGEN. God dag, mitt folk!

431 DROTTNINGEN. God dag, kära folk! Hur står till?

433 TULPAN. Tackar som frågar, nådiga fru drottning, det slarfvar ju af, en dag omsender. Jag önskar jag nu hade den vackra tulpanen, som jag ämnat till kröningen, men de här tiggarungarna bröto af henne, och dessutom ha de stulit, litet här och litet der.

435 KUNGEN (till Rote). Jaså, hvad är du för en?

437 ROTE. Jag heter Rote, och min syster heter Vera. Vår far var soldat och har stupat i kungens tjenst. Vi äro oskyldigt anklagade, och till bevis derpå vill jag nedstiga i Sanningens brunn.

439 KUNGEN. Nej, vänta litet, min gosse, tills folket samlats. Jag tycker om dig.

441 DROTTNINGEN (till Vera). Du ser snäll ut. Det vore skada, om du skulle redan ha lärt dig att ljuga och stjäla.

443 VERA. Åhnej, fru drottning. Då skulle jag ej kunna sjunga min mammas visa.

445 DROTTNINGEN. Nå, sjung din mammas visa, så får jag höra.

447 VERA. Jag vet inte om jag törs. Ty, ser drottningen, det är en visa om perlan.

449 KUNGEN. Ja, sjung du, min lilla flicka, så ha’ vi något att göra, medan vi vänta.

453 DROTTNINGEN. Fortsätt, mitt barn!

455 VERA (börjar ånyo). En dag så rodde ... (Medkonsekvensändrat/normaliserat gråten i halsen.konsekvensändrat/normaliserat) En dag så ...

457 KUNGEN. Aha, jag förstår. Du har narrats, och derför så kan du ej sjunga visan till slut.

459 VERA (snyftande). Det var så att ... i natt tog jag fast en loppa ... och så sad’ jag: nu skall du få hoppa! ... och så ... och så lade jag henne i ... i ett glas vatten!

461 DROTTNINGEN. Ack, du lilla oskyldiga vän, Gud gifve ingen af oss hade en större falskhet att ångra!

463 TULPAN. Herr konung, här får jag den äran att presentera mina barn, den rara Axe och den snälla, blomstrande Skida.

465 AXE (skrapar med foten). Mjuka tjenare!

467 SKIDA (niger förnämt). Mjuka tjenarinna!

469 KUNGEN. Jag tycker att det der axet och den der skidan behöfde en smula tröskas ... Den der ser just ut som en tröskmaskin! Hvad är ni för folk?

(Bumburrifex, Bumburra och Funtus komma in).

471 BUMBURRIFEX. Herr kung, jag är den store Bumburrifex. Jag har ledsnat att trolla, röfva och äta upp menniskor bara för roskull. Och efter kungen kan behöfva en sådan karl som jag, så har jag tagit min rensel med mig.

473 BUMBURRA. Ja, i den bruka vi stoppa alla elaka barn.

475 FUNTUS. Och jag är Funtus i Furusund. Jag har blifvit så fet för det jag haft för litet att göra. Derför skall kungen vara så god och göra mig till polismästare, så får jag springa tillräckligt, om jag vill få fast alla skälmar i verlden.

477 KUNGEN. Det är bra, jag tar er alla uti min tjenst. Men nu är det tid att söka perlan. Härold, förkunna mitt bud för folket!

(konsekvensändrat/normaliseratTrumpetstötar. Härolden förkunnar:)konsekvensändrat/normaliserat

Kungens bud och vilja är,

Att tills perlan blifvit funnen,

Skola alla menskor här

Krypa nu på stund i brunnen.

(Musiken spelar upp en marsch och alla, utom kungen, drottningen och härolden, klifva, den ena efter den andra, ned i brunnen.)

481 KUNGEN. Nu är hela mitt folk i putten!

483 DROTTNINGEN. Men kära du, huru kunna de alla få rum der nere?

485 KUNGEN. Var obekymrad, brunnen är ofanteligt stor nedtill, och dessutom har jag låtit pumpa bort vattnet. Mörkt är der, som i lögnens rike, men derföre lyser Sanningens perla blott desto klarare. Den sannfärdigaste |71|skall finna henne, men alla lögnare och bedragare skola få ett märke för all deras tid. Den goda fén har tänkt på mitt rikes bästa. Hon skänker mig ett medel att skilja de goda ifrån de onda.

487 DROTTNINGEN. Ack, få se, få se, om någon hittar Sanningens perla!

489 RÖSTER I BRUNNEN. Perlan är funnen! Perlan är funnen!

(konsekvensändrat/normaliseratTrumpetstötar. Härolden utropar:)konsekvensändrat/normaliserat

Kungens bud och vilja är,

Att, se’n perlan nu är funnen,

Skola alla men’skor här

Krypa strax på stund ur brunnen.

(Nu börjar den ena efter den andra krypa ut i följande ordning: Först kommer Rote och Vera med en liten svart prick på kindbenet. Vera hemtar åt drottningen Sanningens perla.)

493 DROTTNINGEN. Tack, min lilla flicka. Jag är mycket glad att du funnit perlan. Du skall blifva mitt eget barn, och sen skall du inte narras så mycket som för en loppa engång.

495 VERA. Nådig fru, Rote och jag funno perlan på samma gång.

497 KUNGEN. Du, Rote, skall blifva min egen gosse. Men hvad ser jag? Du har en liten svart prick på kindbenet!

499 ROTE. Ack, herr kung, jag har också bedragit. Jag har lagt ut snaror för sidensvansarna; jag har lockat dem med rönnbär, och det var falskhet af mig.

501 KUNGEN. Ja, der ser man, att ingen är här i verlden fullkomligt ren. Alla ha vi någongång brutit emot den heliga Sanningen. Endast englarne äro rena inför Sanningens ansigte. Men se, der kryper en annan ur brunnen.

(Funtus kryper ut. Han bär en half svart ring kring öfra läppen.)

503 FUNTUS. Ack, herr kung, jag har ljugit af fruktan, men jag har ångrat mig efteråt.

505 KUNGEN. Derföre har du en half ring, min gosse.

(Fiken och Matte krypa ut. De ha mer än en half ring kring munnen.)

507 FIKEN. Ack, herr kung, vi ha förtegat sanningen ...

509 MATTE. Vi visste att Rote och Vera voro oskyldiga, och det gjorde oss ondt, men vi tego ändå.

511 KUNGEN. Jag ser det på er mun, mina barn.

(Tulpan kryper ut, suddig om munnen.)

513 TULPAN. Ack, herr kung, jag har trott på lögnen och ljugit sjelf, utaf harm emot Rote och Vera!

515 KUNGEN. Derför skänker jag din trädgård åt dem.

517 ROTE och VERA. Nåd, herr kung, nåd!

519 KUNGEN. Nå, vi få se, om han bättrar sig. Men hvem kommer der med så svarta ringar?

(Axe och Skida krypa ut. De ha stora svarta ringar kring hela munnen.)

521 SKIDA. Ack, herr kung, vi ha ljugit förskräckligt på Rote och Vera!

523 AXE. Ack, herr kung, det var jag, som trampade pappas tulpan.

525 KUNGEN. Nå, så skall också Bumburrifex taga er.

527 ROTE och Vera. Nåd, herr kung, nåd!

529 KUNGEN. Ja, det kommer an på. Men för er skull ... vi få se.

531 DROTTNINGEN. Nej, men se på de der! De se ju ut som lifslefvande morianer!

(Katte och Calle krypa ut. Calle är alldeles brun och Katte alldeles svart i ansigtet.)

533 CALLE. Ack, herr kung, jag har ljugit och jag har stulit, men jag är oskyldig, Katte har narrat mig.

535 KUNGEN. Du lilla bof, du är visst icke oskyldig, du visste rätt väl att du gjorde illa, och derföre skall Bumburrifex taga dig utan barmhertighet.

537 KATTE. Det är rätt åt honom, herr kung. Nej, den otäckingen, hur han kan ljuga på mig, som aldrig gjort någon menska för när!

539 KUNGEN. Jaså, och du är likväl den svartaste af dem alla! Hvad är det för ett rödt band, som sticker fram ur din klädningsficka?

541 CALLE. Det är det bandet, som hon bad mig stjäla af laukkuryssen. Och medan jag stal, talte hon vänligt med honom och låtsade handla.

543 KATTE. Du ljuger. Jag säger dig att du ljuger, så lång du är! Ack jag stackars oskyldiga flicka! (Honkonsekvensändrat/normaliserat låts gråta.konsekvensändrat/normaliserat) Han har stuckit bandet uti min ficka, för att skylla på mig.

(Bumburrifex kryper upp. Han har flera svarta streck, men ej bland de värsta.)

545 KUNGEN (till Katte). Det är synd att ljuga, och det är synd att stjäla. Det är ännu större synd att locka andra till lögn och tjufnad. Men den största synden af alla är att hyckla vänliga ord, när man|110| förråder sin medmenniska. Betrakta den der menniskoätarn. Han har röfvat och gjort många onda gerningar, men han är icke så svart som du. Och derföre skall han taga dig utan pardon.

547 ROTE och VERA. Nåd, herr konung! Nåd, nåd, herr konung!

549 KUNGEN. En konung kan skänka nåd åt mördare och röfvare, men förräderi är den svartaste synd och kan aldrig få nåd, hvarken i himmelen eller på jorden. Tag henne, Bumburrifex!

551 KATTE. De ljuga, de ljuga, alla menniskor ljuga! Våga dig bara! Jag skall klösa dig!

553 BUMBURRIFEX (tager Katte och Calle och för bort dem). Se så, kom bara, kom bara! Nu får jag mig en frukost med godt samvete.

(Under tiden ha Bumburra och alla de andra krupit upp, mer eller mindre duskiga uti ansigtet.)

555 KUNGEN. Nu ha vi skipat rättvisa, och nu skola vi vara glada igen. Se, der kryper hela mitt folk ur putten, och allesammans behöfva de tvättvatten i dag. Ja, hvem vet huroriginal: hnr det gått med mig sjelf, om jag tittat in uti sanningens brunn? Nu skall här bli kröning och stort kalas. Alla gummor skola få kaffe, och alla barn skola få plättar. Prins Rote skall dricka alla raska gossars skål, och Funtus i Furusund skall springa omkring med brickan.

557 FUNTUS. Lefve kungen!

559 DROTTNINGEN. Och prinsessan Vera skall hålla dockbröllop med alla snälla flickor. Men hur var det, min lilla Vera, med tredje versen utaf din mammas visa?

561 VERA. Ja, nu mins jag. Den var så här:

En dag så rodde ett litet barn,

Guds eget barn, uppå fjärden.

Och perlan flöt som ett gyllne flarn,

Och barnet tog den på färden.

Och perlan lyste med himmelsk glans,

Och se’n den perlan i hafvet fanns,

Så blef det ljust uti verlden.

(konsekvensändrat/normaliseratSlut på tredje äfventyret.)konsekvensändrat/normaliserat