Liten Verna

Lukuteksti

|111|

Liten Verna.

Hon var en liten blomma

I verldens trädgård här,

Med ögon blå och fromma

Och kind så röd och skär.

5När hon stod midt i ringen

Bland sina syskon då,

Så fattades blott vingen

På hennes skuldror små.

Liksom en solskensstråle

10På gröna ängen far,

Så kunde hon blott småle,

Den tid bland oss hon var,

|249|

Och sprida frid och nöje

Förutan sorg och kif,

15Och som ett lemma startblomsterlöjekommentar

Var hennes korta lif.

Nu tog Guds helga vilja

Den plantan i sin vård.

Hon är en snöhvit lilja

20Uti Guds blomstergård,

Der inga höstar gulna

Och ingen vår förgår

Och inga ögon mulna

I sorgens bittra tår.

|112|

25Nu blickar liten Verna

Med sina ögon blå

Från qvällens klara stjerna

På sina syskon små.

Nu uti englaringen

30Så saligt lugn hon ler;

Nu fattas icke vingen

På hennes skuldra mer.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Dikten publicerades i Eos 1/11 1860 till minne av Verna Maria Lybeck (1857–1860), Emilie Topelius systerdotter, som dog av sjukdom 5/10 1860. Vasenius uppger att dikten var ett beställningsverk (V, s. 513; jfr Laurent 1947, s. 78).

    Lehtonen konstaterar att dikten presenterar den trösterika tanken att barn som dött är lyckliga hos Gud (1998, s. 8). – Jfr »En Saga om sju syskon» (s. 206) och »Om den sommar, som aldrig kom» (s. 247).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    15 blomsterlöje blomsterleende.

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 78; Lehtonen, »Topeli änglar», 1998, s. 8; Vasenius V 1927, s. 513

    Faksimile