Walters sjunde äfventyr. Huru den tappre Walter jagade vargar

Lukuteksti

[32]

Walters sjunde äfventyr.

Huru den tappre Walter jagade vargar.

1 Det var engång om våren litet före midsommar. Walter hade hört att i skogen var godt om vargar, och det tyckte Walter om. Han var märkvärdigt tapper. När han satt i skolan midtibland kamraterna, eller när han satt hemma midtibland syskonen, brukade han ofta säga: en varg är ingenting; nog få de komma minst fyra!konsekvensändrat/normaliserat När Walter brottades med Klas Bogenström eller Frithiof Wäderfelt och slog dem i backen, brukade han åter säga: så här skulle jag göra med vargen! Och när han skjöt pilen i ryggen på Jonas, så att det smattrade i fårskinnspelsen, sade han återigen: så der skulle jag skjuta dig, om du vore en varg!

2 Visst tyckte somliga, att han skröt en smula, den beskedliga gossen. lemma startMen man måste väl tro honom, lemma startefterkommentar han sjelf sade det.kommentar Derföre brukade Jonas och Lena säga om honom; konsekvensändrat/normaliserat se der går Walter, som skjuter vargar! Och andra gossar och flickor brukade säga: se der går den tappre Walter, som ensam har kurage att slåss emot fyra!

|348|

3 Ingen var så fullt öfvertygad derom, som Walter sjelf. En dag gjorde han sig i ordning att blifva en riktig buse för vargarna. Han tog med sig sin trumma, som hade hål uti ena skinnet, sedan han klef på henne, för att räcka en klase rönnbär, och sin tennsabel, som var något sönderhackad, sedan han med otroligt kurage högg sig igenom en hel fiendtlig armé af stickelbärs|33|buskar. Han glömde ingalunda att beväpna sig ända till tänderna med sin lemma startrofbössakommentar, sin lemma startsprättbågekommentar och sin lemma startväderpistolkommentar. Han hade en bränd kork i byxfickan, för att sota mustacher åt sig, och en röd tuppfjäder, för att sätta i mössan och se grym ut. Dessutom hade han i tröjfickan en fällknif med benskaft, för att skära öronen af vargarna, sedan han slagit ihjäl dem, ty han tyckte det var synd att göra dem så illa, medan de ännu voro vid lif.

4 Det passade så bra, att Jonas for med spanmål till qvarnen, och Walter fick sitta på lasset, men Caro sprang småskällande bredvid. Genast, när de kommo till skogen, såg Walter sig försigtigt omkring, om der kanhända satt någon varg i buskarna, och han underlät icke att fråga Jonas, om vargarna voro rädda för trumman. konsekvensändrat/normaliserat Det förstås, sade Jonas. Hvarpå Walter begynte trumma af alla krafter, så länge de foro igenom skogen.

5 När de nu kommo till qvarnen, frågade Walter strax, om der nyligen varit någon varg i grannskapet. – Ja tyvärr, sade mjölnaren; konsekvensändrat/normaliserat sista natten ha vargarna rifvit ihjäl vår fetaste lemma startbässekommentar ej långt härifrån, derborta vid rian. – Jaså, sade Walter, konsekvensändrat/normaliserat månntro de voro många? – Det kan ingen så noga veta, svarade mjölnaren.

6 konsekvensändrat/normaliserat Det gör ingenting, sade Walter; konsekvensändrat/normaliserat jag frågar bara för att veta om jag skall taga Jonas med mig. Nog rår jag ensam med tre, men äro de flera, så kan det hända, att jag ej hinner slå ihjäl dem alla, innan de springa sin väg.

7 – Jag skulle i Walters ställe gå hellre allena; det är hederligare, menade Jonas.

8 – Nej, det är ändå bäst att du kommer med, sade Walter. konsekvensändrat/normaliserat Kanhända de äro många. – Icke har jag nu tid, sade Jonas, konsekvensändrat/normaliserat och dessutom äro de säkert ej flera än tre; dem sköter nog Walter ensam.

9 – Ja, sade Walter, konsekvensändrat/normaliserat visst gör jag det; men ser du, Jonas, om de äro tre, så kan det hända, att en af dem biter mig i ryggen, och jag kunde få mera besvär med att slå ihjäl dem. Om jag bara visste, att|34| de ej äro flera än två, så skulle jag ej bry mig derom, ty dem tar jag en i hvardera handen och luggar dem värre, än mor Susanna gjorde förr med mig sjelf.

10 – Jag tror helt säkert, att de ej äro flera än två, sade Jonas. konsekvensändrat/normaliserat De bruka mest vara två, när de rifva ihjäl barn och bässar. Nog luggar Walter dem utan mig.

11 – Men ser du, Jonas, sade Walter, konsekvensändrat/normaliserat om de äro två, så kan det ändå hända, |349|att den ena slipper undan och biter mig i benet, ty, ser du, jag är ej så stark i venstra handen, som i den högra. Nog kan du komma med och taga en duktig stake med dig, ifall de verkligen äro två. Se, är der bara en, så tar jag i honom med båda händerna och kastar honom lefvande på ryggen, och så får han sparka bäst han vill, nog håller jag fast honom.

12 – När jag rätt tänker på saken, menade Jonas, konsekvensändrat/normaliserat så är jag nästan säker på, att det är bara en. Hvad skulle två göra med samma bässe? Icke räckte han till åt mer än en.

13 – Men om du ändå skulle komma med, Jonas? sade Walter ånyo. konsekvensändrat/normaliserat Ser du, nog törs jag ihop med en, men jag är ej riktigt van ännu. Det kan hända, att han rifver hål på min nya tröja.

14 – Hör nu på, sade Jonas, konsekvensändrat/normaliserat jag börjar tro att Walter ej är så tapper, som folket påstår. Först skulle Walter ensam slåss med fyra, sedan med tre, sedan med två, sedan med en; och nu vill Walter ha hjelp mot den ena. Aldrig i verlden går det för sig; hvad skall folket säga derom? Kanhända inbilla de sig, att Walter är en pultron.

15 – Det ljuga de, sade Walter. konsekvensändrat/normaliserat Icke är jag alls rädd, men det är roligare, när man är två. Jag vill bara ha någon, som ser uppå huru jag klappar vargen, så att dammet ryker om pelsen på honom.

16 – Nå, då kan ju Walter ta mjölnarens lilla Fiken med sig. Hon får sitta på en sten och se på, sade Jonas.

17 – Nej, hon blir bestämdt rädd, sade Walter, konsekvensändrat/normaliserat huru skulle det passa sig för en flicka att gå på vargjagt? Kom du med, Jonas, så skall du få skinnet, och jag är nöjd med öronen och svansen.

|35|

18 – Nej, jag tackar, sade Jonas; konsekvensändrat/normaliserat Walter kan behålla skinnet sjelf. Nog ser jag nu, att Walter är rädd. lemma startFy, skäm ut honom!kommentar

19 Detta gick Walters lemma startambitionkommentar för nära. konsekvensändrat/normaliserat Jag skall visa att jag ej är rädd, sade han, och så tog han trumman, sabeln, tuppfjädern, fällknifven, rofbössan och väderpistolen och gick helt ensam ut på vargjagt till skogen.

20 Det var en vacker aftonqvist, och fåglarna sjöngo i alla grenar. Walter gick mycket långsamt och försigtigt. Vid hvarje steg såg han sig omkring på alla sidor, om der händelsevis skulle sitta någon och lura bakom stenarna. Han tyckte alldeles, att något rörde sig derborta i diket. Kanhända var det en varg. konsekvensändrat/normaliserat Det är bäst att jag trummar litet, innan jag går dit, tänkte Walter.

21 Brrrrrr, så begynte han trumma. Då rörde sig åter något ... Koax! koax! och så flög en kråka upp ur diket. Strax fick Walter kurage. konsekvensändrat/normaliserat Det är bra att jag har trumman med mig, tänkte han, och så gick han med modiga steg allt vidare framåt. Snart kom han allt närmare rian, der vargarna rifvit |350|ihjäl bässen. Men ju närmare han kom, desto hemskare tyckte han att rian såg ut. Den var så grå och så gammal. konsekvensändrat/normaliserat Hvem vet, huru många vargar der kunde gömma sig! Kanhända sutto de der ännu i en vrå, desamma som ätit upp bässen. Ja, här var alls ingen säkerhet. Ingen enda menniska syntes i närheten. Det vore styggt att bli uppäten så här på ljusa dagen, tänkte Walter vid sig sjelf. Och ju mera han tänkte derpå, desto fulare och gråare blef den gamla rian och desto styggare förekom det honom att blifva vargarnas mat.

22 – Skall jag vända om och säga att jag slogs med en varg och att han slapp undan? tänkte Walter.original: Walter konsekvensändrat/normaliserat Walter Fy! sade hans samvete. konsekvensändrat/normaliserat Mins du icke, att ljuga är den allrastörsta synd både för Gud och menniskor? Ljuger du i dag att du slagit vargen, så äter han bestämdt upp dig i morgon.

23 – Nej, nog går jag till rian, tänkte Walter, och så gick han. Men icke gick han alldeles nära. Han|36| gick bara så, att han kunde se bässens blod, som färgade gräset rödt, och några ulltappar, som vargarna rifvit utaf det stackars kräket. Det såg rätt otäckt ut. konsekvensändrat/normaliserat Jag undrar hvad bässen tänkte, när de åto upp honom! menade Walter vid sig sjelf. Och med detsamma gick der en kall rysning öfver hans rygg från tröjkragen ända ned till stöfvelskaftet.

24 – Det är bäst att jag trummar, tänkte han återigen, och så begynte han trumma. Det lät illa. Der kom ett eko från rian, och det lät nästan som vargtjut. Trumpinnarna styfnade uti Walters händer, och han tänkte: nu komma de!

25 Ja riktigt, med detsamma syntes ett rödbrunt lurfvigt varghufvud titta fram under rian! Hvad gjorde nu Walter? Jo, den tappre Walter, som ensam rådde med fyra, kastade trumman för sjutton pinnar ifrån sig, tog till fötter och sprang och sprang, det fortaste han kunde, tillbaka till qvarnen.

26 Men o ve! Vargen sprang efter. Walter såg sig om. Vargen var qvickare än han och blott några steg bakom honom. Desto fortare sprang Walter. Men förskräckelsen fick makt öfver honom, han hvarken hörde eller såg något mera, han sprang öfver stockar, stenar och diken, han tappade trumpinnarna, sabeln, bågen, väderpistolen, och i den förskräckliga brådskan snafvade han öfver en tufva. Der blef han liggande, och vargen hoppade på honom ...

27 Hu, det var en ryslig historia. Nu tror du visst, att det är slut med Walter och alla hans äfventyr. Det vore skada. Men blif ej så häpen, det var icke så farligt ändå. Det var en beskedlig varg, den vargen. Nog hoppade han på Walter, men han ruskade honom bara i tröjan och nosade honom i ansigtet. Och Walter skrek, ja han skrek alldeles lemma startrosenbefängdtkommentar!

28 Till all lycka hörde Jonas åter hans nödrop, ty det var ju helt nära qvarnen. Jonas sprang dit och hjelpte upp Walter. – Hvad har händt, sade han, konsekvensändrat/normaliserat efter Walter skriker så rysligt?

|37||351|

29 – Vargen! Vargen! ropade Walter, och det var det enda han kunde säga.

30 – Hvilken varg? sade Jonas. konsekvensändrat/normaliserat Icke ser jag till någon varg.

31 – Akta dig, han är här, han har bitit ihjäl mig! jemrade Walter.

32 Då började Jonas skratta; ja, han skrattade så, att skinnbältet kring hans mage hoppade och skakade. – Jaså, sade han, konsekvensändrat/normaliserat var det den vargen? Var det den, som Walter skulle lugga och taga i nacken och kasta på ryggen, om han än sparkade aldrig så mycket? Se bara litet närmare på honom. Det är ju vår gamla vän, vår egen beskedliga Caro. Jag kan väl tro, att han hittat ett ben af bässen vid rian. När Walter trummade, kröp Caro fram, och när Walter sprang, sprang Caro efter, som han så ofta gör, när Walter vill rasa och leka. Hut, Caro, du skulle skämmas litet, att ha skrämt en sådan stor hjelte på flykten!

33 Walter steg upp, mycket flat. – Hut, Caro! sade han, både nöjd och förargad. – Det var ju bara en hund. Om det varit en varg, skulle jag nog ha slagit ihjäl honom ...

34 – Nej, hör nu på, Walter, lyd mitt råd och skryt en annan gång mindre, så uträttar han mera, tröstade Jonas. konsekvensändrat/normaliserat Icke är ju Walter någon pultron?

35 – Jag? Du skall få se, Jonas, när vi härnäst möta en björn. Det är så, ser du, att ... jag tycker liksom mera om att slåss med björnar.

36 – Jaså, skrattade Jonas. konsekvensändrat/normaliserat Äro vi der nu igen? Kära Walter, kom ihåg, att det är bara pultroner, som skryta! En riktigt tapper karl talar ej om sin tapperhet.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Berättelsen publicerades i Eos 1/7 1856.

    Orlov noterar att K. A. Tavaststjerna återanvänder motivet i Lille Karl. En gosses roman, berättad för stora och små (1897) när huvudpersonen, precis som Walter, ställs mot det snopna faktumet att vargen visar sig vara gårdshunden (2003, s. 75).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    2 Men man måste väl tro honom, efter han sjelf sade det. Jfr replik i »Axel och Stina. Första samtalet.»

    2 efter eftersom.

    3 rofbössa leksaksbössa att skjuta små rovbitar med.

    3 sprättbåge pilbåge.

    3 väderpistol pistol som avlossas med sammanpressad luft (luftgevär).

    5 bässe bagge; dialektalt i finländsk svenska.

    18 Fy, skäm ut honom! fy skäms!

    19 ambition hederskänsla, självkänsla.

    27 rosenbefängdt oerhört.

    Bibliografi

    Orlov, »Tre gossar i snön och tiden», 2003, s. 75; Rosenqvist, »De sedliga och religiösa idéerna i Z. Topelius’ diktning för barn», 1899, s. 8; Vasenius V, s. 532 ff.

    Faksimile