Prins Florios kanal.

1 –konsekvensändrat/normaliserat Maka åt dig! konsekvensändrat/normaliserat sade enrisbusken åt ljungen. – Skäms du inte att stå i vägen för en kanal?

2 – Är det möjligt? konsekvensändrat/normaliserat frågade ljungen förundrad. – En kanal här på torra skogsbacken!

3 – Ja, en kanal. Har du ej sett skogens alla småkryp borra i sanden? Här komma de.

4 Enrisbusken hade ögon i sina bär. Där kommo långa rader af myror, hvar med sitt strå, och några hundra tusen larfver, som åto upp gräset. Daggmaskarna gjorde hål i sanden, tordyflarna ville borra sig in i hålen, men föllo på rygg och sparkade hjälplösa i luften. Gräshopporna satte sig lata bredvid dem och pepo: – flit är vårt nöje. Arbeta ni, gossar; nog bestå vi musiken!

5 – Men hvad uträtta de? konsekvensändrat/normaliserat frågade ljungen. – Icke ser jag tecken till någon kanal.

6 – Ser du inte, att de gjort en myrväg i sanden? Sådana äro höga herrars storverk. Herrarne sitta själfva hemma och skicka andra ut att arbeta. Där en myra kraflar sig fram, säga de sig ha byggt en järnväg, och där regnet sipprar bort mellan småstenarna, ha de gräft en kanal.

7 – Hvilka höga herrar?

8 – Det var en fråga! Florio, prins Florio, skogskonungens yngste guldgosse, han som är förlofvad med prinsessan Unda Marina, hafskonungens yngsta guldöga. Det är bara fåfänglighet med sådana långa förlofningar. De stackars barnen ha varit förlofvade sedan världens skapelse. Folk, som förstår politik, säger, att det måste så vara för världens fred. Skogskonungen och hafskonungen ha ju legat i förskräckliga krig med hvarandra, och deras drottningar ha förlofvat barnen för att göra en ände på krigen. Men ännu jäser där gammalt groll i de båda konungarne, och de vilja ej höra talas om bröllop, förrän barnen ha vuxit stora.

9 – Jag trodde, att när man varit förlofvad från världens skapelse, borde man vara gammal nog, konsekvensändrat/normaliserat anmärkte ljungen oskyldigt.

10 – Nå, om inte just från världens skapelse, så något ditåt, konsekvensändrat/normaliserat fnurrade enrisbusken. – Fråga berget; det är äldre, än jag.

11 – Hvarför växa de då ej stora som andra kungabarn?

12 – Hvarför? Alla små risqvistar i skogen vilja nu veta kungabarns hemligheter! Jag kan tiga, jag; men här i backen är så mycket nyfiket folk, – lingonris, kråkris, kattfötter och blåbärsris. Nå, oss emellan kan jag berätta |992|det, om du lofvar att ej tala om det. Det är så, ser du, att Florio är solens gudson och Unda Marina solens guddotter. Därför ha de fått faddergåfvan att vara evigt unga, så länge solen skiner, och jag tänker, att hon skiner väl än i några tusen eller millioner år. Men om hösten och vintern, när det blir mörkt, krypa kungabarnen, som fjärilslarfver, in i sin guldpuppa, och om våren krypa de åter ut som fjärilarna. Det är väl därför, kan tro, de aldrig växa.

13 – Men hvartill bygger prins Florio en kanal? Har han ej floder, åar och bäckar nog?

14 – Hvad skulle ej han ha slaskvatten! Han är visst den allra älskvärdaste prins man kan se, men han är nu skapad som andra pojkar, och pojkar äro aldrig nöjda, om de ej få förbättra naturen. Tror du han trifs i sin faders förgyllda slott? Nej, han har byggt sig en granriskoja här nära vid skogssjön. Där är han glad med sina fåglar, björnar och tordyflar, och dit vill han bjuda Unda Marina på tranbär, inlagda i honung. Men du förstår, att en sådan saltvattensprinsessa inte gärna vill resa landvägen.

15 – Jag förstår. Därför vill prinsen gräfva åt henne en kanal upp till skogssjön.

16 – Tyst, för all del! Det är en stor hemlighet. Men här kommer ju prinsen själf.

17 Ljungen reste sig på sin smala stjälk, lingonriset, kråkriset och blåbärsriset knuffade hvarandra; kattfötterna trätte med tallkottar och hönsbär. Alla ville se prinsen. –konsekvensändrat/normaliserat Kära, konsekvensändrat/normaliserat sade smultronblomman åt murklan i backsluttningen, – låt mig klifva upp på din breda bruna rygg!

18 Längre ned, där ängen begynte, blef ett tassel bland alla nyfikna och pratsamma blommor. Prinsen kommer, vår vackra prins, vår egen älskade unga prins! Hvarför kommer han? Och hvarför har han så många arbetare med sig?

19 – Jag vet, konsekvensändrat/normaliserat sade hvitsippan. – Han skall bygga ett slott.

20 – Eller en lejongård, konsekvensändrat/normaliserat inföll ranunkeln.

21 – Ve, då trampa lejonen ned oss,original: oss konsekvensändrat/normaliserat skrek gåsörten.

22 – Man sticker dem i foten, konsekvensändrat/normaliserat menade kardborren.

23 – Jag spår, att han bygger ett fjärilhus, konsekvensändrat/normaliserat inföll ängsnejlikan.

24 – Då få vi fina kavaljerer i myggdansen, konsekvensändrat/normaliserat surrade rödväpplingen.

25 – Om det vore så väl! konsekvensändrat/normaliserat suckade nyponbusken. – Men enrisbusken har sagt mig i största förtroende, att prinsen vill bygga en kanal här i skogsbacken.

26 Allmän förundran. – En kanal, hvad är det?

27 – Det vet ingen så noga, konsekvensändrat/normaliserat försäkrade ormbunken. – Men något slags kanaljeri är det, var säker därpå!

28 Myrorna och larfverna tyckte sig ha uträttat ett storverk, när de banat en två finger bred väg från skogssjön till hafvet. Men den, som icke prisade storverket, det var prins Florio. – Sådana stackare! konsekvensändrat/normaliserat utropade han. – Har jag ej befallt er gräfva en kanal, och så ha ni byggt en myrväg!

29 – Nej, hör nu, ers kunglig höghet! konsekvensändrat/normaliserat pep en gammal förståndig myra, där hon kröp upp på prinsens stöfvelskaft och kände sig för med sina spröten.original: spröten – Stackare äro vi ju, för det är vårt yrke, men hvad skulle en kanal vara annat, än en myrväg?

30 – En kanal,original: kanal konsekvensändrat/normaliserat förklarade prinsen, – är en bred och djup vattenränna, där skepp kunna flyta och båtar ro.

31 – Jaså, konsekvensändrat/normaliserat sade myran, – kalla då hit mullvaden, han förstår sig på sådant.

32 Prinsen kallade mullvaden. – Kan du gräfva, du?

33 – Skulle tro det, konsekvensändrat/normaliserat svarade mullvaden.

34 – Gräf mig då en kanal från skogssjön till hafvet. Hinner du ej ensam, så tag med dig alla råttor och möss. I morgon afton skall allt vara färdigt.

35 – Lita på det! konsekvensändrat/normaliserat sade mullvaden.

36 Andra qvällen kom prinsen tillbaka och fann en liten gång under gräsvallen, jämt så bred, att en mullvad godt kunde krypa igenom den.

37 – Hvad för något? Kallar du detta en kanal?

38 – Så kalla vi det, konsekvensändrat/normaliserat försäkrade mullvaden.

39 – Att kräk kunna vara så dumma! Hvem i alla dagar skall jag nu få att gräfva kanalen?

40 – Duger ej jag, så duger väl gräfsvinet, konsekvensändrat/normaliserat pep mullvaden med en snörp på sitt tryne. Han tyckte ej om att kallas dum, så att alla hörde det.

41 Prinsen kallade gräfsvinet. – Kan du gräfva åt mig en kanal? Men en riktig kanal, förstår du; icke ett sådant där litet mullvadskrypin.

42 – Det är en smal sak för mig, det gör jag ju alla dagar, konsekvensändrat/normaliserat grymtade gräfsvinet.

43 – Nåväl, tag dina grisar med dig, och gör allt färdigt till i morgon. Men kom ihåg: en riktig kanal!

44 – Ja, en spikriktig kanal, konsekvensändrat/normaliserat lofvade gräfsvinet.

45 Tredje dagen kom prinsen tillbaka och fann hela skogsbacken uppbökad af svinen, så att där ej mer kunde ses en grön fläck. Maken till svineri fick man söka på sju mils omkrets.

46 – Hvad? Och detta skall vara en spikriktig kanal?

47 – Så kalla vi det, konsekvensändrat/normaliserat grymtade gräfsvinet.

48 Den milde prinsen förlorade tålamodet och lät sitt ridspö dansa på grisarna, så att deras borst reste sig af förskräckelse. – Ack, jag olycklige prins, måste jag nu släpa hit mina elefanter den långa vägen från Afrika?

49 Intet djur vågade svara. Men den gamla knotiga tallen vid skogsbrynet lät förnimma ett mummel i grenarna.

50 – Hvad är det tallefar mumlar? konsekvensändrat/normaliserat frågade prinsen otåligt.

51 – Själf är en god dräng, konsekvensändrat/normaliserat brummade tallen.

52 – Hvad vill det säga? Hvilken själf?

53 – Den Själf, som befaller andra göra hvad han själf kan uträtta. Den Själf, som har två unga, starka armar,|130| men skickar ut svaga varelser till ett arbete, som de icke förstå.

54 – Menar du mig? konsekvensändrat/normaliserat frågade prinsen, något förlägen.

55 – Själf är klok nog att gissa gåtor, konsekvensändrat/normaliserat svarade tallen.

56 Florio eftersinnade. – Du har kanske icke så orätt, tallefar. Hit med en spade!

57 Prins Florio fick en spade och började gräfva. Det gick fubbligt i början; han var ej van vid så simpelt arbete. Först blef där en grop, sedan en sned ränna. Men Florio var läraktig, och arbetet begynte roa honom. Han tog ett snöre, mätte ut en rak linie till stranden, mätte lika bredd, lika djup, tog duktiga spadtag och hade till qvällen kanalen färdig. Endast en smal sandbank lemnades qvar närmast skogssjön, för att i rätta ögonblicket fylla kanalen med vatten. Där posterades Florios trognaste björn, som skulle krafsa bort sandbanken, när prinsen gaf signal med sitt jakthorn.

58 – Nu går jag att vänta Unda Marina, konsekvensändrat/normaliserat utropade prins Florio glad och aftorkade belåten svetten från pannan, ty det hade varit ett styft arbete.

59 Det var midsommarqväll; du vet hvad det är, en qväll utan mörker, en qväll utan natt, en drömmande qväll, som flyter ut i en morgon. Så långt man kunde se, låg det stora, vida hafvet alldeles blankt som en silfverbricka, ända bort mot den töckniga horizonten, där Fjäderholmarna skymtade fram mellan himmel och jord. Hafvet var lugnt, men icke alldeles slätt, icke alldeles tyst: där lyfte sig långa, glänsande kullar af dyningen, som gick emot stran|131|den, och när han rullade in öfver kiselstenarna, hördes ett hemlighetsfullt dån, såsom af en aflägsen åska. Den nedgående solen droppade guld och rosor i hafvets silfver. Hennes stora, röda klot trillade tveksamt på randen af vattnen, såsom en flicka är rädd att stiga i badet och säger: –konsekvensändrat/normaliserat skall jag doppa mig? Är det för djupt? Slutligen beslöt solen likväl att doppa sig, långsamt, försiktigt, först med fötterna, så ända till armarna, så öfver hufvudet. Plums, där sjönk hela det stora gyllene klotet ned i brinnande vågor, så att det gnistrade öfver vattnen. Där dök hon ned, dagens |995|drottning, men blott för en kort stund, såsom ett plaskande barn kniper sig i näsan och doppar sitt hufvud under vattnet, men blott för att skrattande åter lyfta det upp med drypande lockar. Ja, det finns också haf, ännu högre i norr, där dagens drottning trillar som en trissa på vattenranden och icke törs doppa sig alls. Där måtte vara för djupt.

60 På landsidan låg skogen som ett stort sofvande fågelbo.original: fågelbo Där var klart ljus öfver grenar och toppar, alla löf genomskinliga, alla qvistar broderade med guld, men natten och skuggan hade gömt sig under granarnas barr. Alldeles tyst var icke heller skogen; talltrasten sjöng sina vackra visor, och när han hvilade näbben, hördes kornknarrens hesa röst från diket i rågåkern. Teg också han, då blandade sig i hafvets aflägsna dån ett lätt sus, såsom när vinden hviskar i unga löf. Men det var icke vinden, han hade krupit under fällen och sof; det var millioner och åter millioner myggors dans mellan träden, där de själfva höllo musiken. Skulle de icke dansa! De hade ju blott en dag att lefva, men det var en lång, lång dag utan natt; de hade ju tid att glädjas åt lifvet.

61 Prins Florio satt på en klippa vid stranden. I hvarje gungande dyning, som kom, tyckte han sig se Unda Ma|132|rinas hvita skuldra höjas ur vågen, men det var icke hon, det var lätt, hvitt skum, som qvarlemnade såpvatten kring småstenarna. Den unge prinsen började tröttna att vänta, skar sig en pipa af rö och blåste en lång, klar ton, som gick ut mot hafvet och tycktes rispa en fåra i vattenspegeln.

62 Då kom en dyning, högre än alla de förra och bländande hvit i sin buktiga rygg: det var icke mer ett försvinnande skum, det var hafvets unga, undersköna prinsessa, som höjde sin skuldra i vågens gungande silfver. Hennes långa, guldgula hår flöt på dyningen, hon samm med ena armen, medan den andra kastade en slängkyss till stranden. Snart var hon där; åter bröts dyningen mot kiselstenarna, men nu flöt hon ej bort i såpvatten, nu låg det gladaste, täckaste barn om tio eller tolf år vid Florios fötter.

63 – Stygga flicka! konsekvensändrat/normaliserat bannade Florio, medan han skrattande kramade vattnet ur hennes långa lockar. – Jag har väntat så länge, att jag hunnit räkna tiotusen af dina fotspår i sanden här vid sagornas strand.

64 – Har du intet bättre att göra? konsekvensändrat/normaliserat frågade Unda Marina med klingande löje. – Lär vishet af mig! Jag kommer från Antillerna och hörde din pipa ute i Östersjön. Kan du tro, Florio? Jag har dömt en dom i min faders rike. konsekvensändrat/normaliserat Och Unda Marina berättade sagan om slafhandlaren, hvilken saga står skrifven i denna bok.

65 – Nu skall du berätta en saga för mig, konsekvensändrat/normaliserat fortfor hon och lutade sitt våta |996|hufvud mot hans knä. – Jag är trött, jag har simmat så långt i dag. Och när jag hör dig, tror jag mig höra skogen susa.

66 – När jag hör dig, konsekvensändrat/normaliserat sade Florio och strök hennes hår med handen, – tror jag mig höra vågorna sjunga. Hvar|133|för skola hafvet och skogen älska hvarandra och likväl bo evigt skilda?

67 – Därför att man mest älskar det, som man saknar mest, konsekvensändrat/normaliserat svarade Unda Marina med en vacker blick, som i drömmen.

68 Florio bröt i tankarna sönder sin pipa. Därpå fattade han prinsessans hand och berättade sagan om björken, som också står skrifven i denna bok. När han slutat, hade Unda Marina somnat emot hans knä.

69 Florio smålog. – Är jag icke en narr, som vaggar små flickor till sömns med sagor? Upp, du lilla sömniga blåbärsöga, nu har jag något muntert att bjuda dig på! Stig i min båt!

70 – Får jag ej hellre simma? konsekvensändrat/normaliserat frågade Unda Marina halfvaken.

71 – När har du hört, att en prinsessa kommer simmande till ett kungligt slott? Frukta ej att ro i min båt; han är hvit som snö, med en blå rand som himmel och haf.

72 – Det är Finlands färger, konsekvensändrat/normaliserat inföll Unda Marina.

73 De rodde till mynningen af den torra kanalen, som Florio gräft med egen hand och som kostat honom så mycken förtret. – Nu skall du få se mitt slott i skogen.

74 – Nej, jag tackar så mycket, jag reser aldrig landvägen, konsekvensändrat/normaliserat skrattade Unda Marina.

75 – Åh, gif nu akt! konsekvensändrat/normaliserat Och Florio gaf den öfverenskomna signalen med jakthornet.

76 Han hade trott, att kanalen i ett ögonblick skulle fyllas med vatten, men björnen behöfde tid att krafsa en ränna. När de väntat en lång stund, begynte några droppar vatten sippra fram på kanalens botten.

77 – Skall jag simma där? konsekvensändrat/normaliserat frågade Unda Marina skalkaktigt.

78 Prinsen blef otålig och blåste signal på signal i jakthornet. Ändtligen blef där en liten bäck. – Låt oss ro nu, konsekvensändrat/normaliserat sade Florio.

79 Stackars gosse, han hade glömt sluttningen från den stora skogssjön där ofvanför till det ännu större hafvet nedanför. Björnens första lilla ränna i sandbanken hade i början långsamt, därefter allt hastigare ätit en bredare fåra i den lösa sanden. Vattnet tryckte på och vidgade fåran allt bredare, allt djupare. Slutligen brast hela sandbanken ...

80 Florio hade med möda stakat båten ett stycke fram i den lilla bäcken, när bäcken plötsligt förvandlades till en å, ån till en flod och floden till en |997|brusande fors, som ryckte med sig jord, stenar, träd och stora stycken af sina|135| stränder. Allt kastades om hvartannat i denna oemotståndliga, grumliga strömhvirfvel, som uppslukade halfva skogsbacken med dess myrvägar, mullvadsgångar, gräfsvinsarbeten, lingonris, kråkbär, blåbär, ljung, nyfikna blommor och sqvalleraktiga enrisbuskar. Där var intet annat råd för prins Florio, än att rädda sig bäst han kunde, gripa sin lilla prinsessa om lifvet och bära henne bort ur den förskräckliga forsen. Men nu hade Florio råkat in i ett element, där han var lika litet hemma, som hans prinsessa var hemma på landbacken. Strömmen kastade honom omkull och betäckte honom med spillrorna af hans eget granrisslott, som kom neddansande utför forsen. Han skulle ha varit en förlorad prins, om icke Unda Marina, som nu kände sig hemma i sitt element, gripit honom med venstra handen i hans fladdrande hår, medan hon samm med den högra ut till hafvet och landsatte honom lyckligt vid sagornas strand.

81 – Medgif, att min fader, hafvet, är mäktigare än din fader, skogen, konsekvensändrat/normaliserat sade Unda Marina, när de åter sutto på klippan.

82 – Och likväl vinner min fader af din fader hvart tjugonde år ett grefskap i Finland, konsekvensändrat/normaliserat svarade Florio.

83 De gnabbades ibland, de två, men de fortforo att älska hvarandra. Solen hade åter dykt upp ur sitt korta bad i de brinnande vågorna.original: vågorna, Midsommarqvällen hade oförmärkt flutit ut i midsommarmorgonen och återspeglade sin glans i två par glada ögon, som strålade af barndomens ogrumlade lycka.

84 När de åtskilts, gick Florio att bese den förr förtjusande udde, där han byggt sin granriskoja vid skogssjön. Han kom till en okänd nejd, där allt var förvandladt. Udden var borta, kojan borta, stranden ett fult fält af lera och sjön bortrunnen, så att endast den djupaste gölen|136| ännu fanns qvar. Af kanalen sågs icke ett spår mer i den sköflade skogsbacken.

85 Florio tänkte med harm på den glada öfverraskning han velat bereda sin älskade Unda Marina och som slutat så halsbrytande. – Det är ett förräderi af hafskonungen, konsekvensändrat/normaliserat utropade han och stampade vredgad med foten i marken.

86 – Var så god och trampa icke ut den sista gnistan af mitt olyckliga lif, konsekvensändrat/normaliserat jämrade under hans fötter den sqvalleraktiga enrisbusken, som låg där i leran med uppryckta rötter. – Ers höghet har rätt, det är ett svart förräderi. Jag skulle i ers höghets ställe hämnas med att uttorka hafvet.

87 – Men hvar skulle då min fästmö bo?

88 – Någon groddamm funnes väl alltid qvar på torra landbacken,original: landbacken konsekvensändrat/normaliserat menade enrisbusken.

89 Den gamla, knotiga tallen, som visste att Själf är en god dräng, stod ännu |998|qvar vid det forna skogsbrynet. Han hade varit för fast rotad vid klippan för att följa med strömmen. Åter mumlade han något i sina tofviga barr, och prinsen ville veta hvad han hade att säga.

90 – Som man bäddar, får man ligga,original: ligga konsekvensändrat/normaliserat brummade tallen.

91 – Jaså. Var det icke du, som gaf mig rådet att gräfva.

92 – Ja, Själf.

93 – Jag förstår. Själf gjorde rätt i att gräfva, men Själf var dum, när han gräfde sin kanal i en backe?

94 – Själf var en pojke.

95 – Tack skall du ha. Hädanefter skall Själf vara klokare. Detta skall vara hans sista pojkstreck.