1 Har någon sett den lilla gården borta vid landsvägen, den der med gulmålad grind och ett litet rödt hus med hvita fönsterposter och en liten farstuqvist med tak öfver? Der ser trefligt ut; der bo säkert goda menniskor. Strax innanför grinden vid vägen står ett högt lummigt träd, i hvilket alltid fåglar sjunga och hvars doft är så ljuflig om våren, att hela nejden fylles deraf. Hvems kan den fridsamma gården vara, och hvad är detta för ett sällsamt utländskt träd, som man annars aldrig får se här i kulna norden?
2 Det är nu många år sedan der bodde en gammal gumma, som hade tre små flickor, af hvilka den äldsta hette Ilia, den medlersta Milia och den yngsta Emilia. Besynnerliga namn, som den gumman gaf sina flickor! Hvad månne den fjerde skulle hetat, om der funnits en till?
|521|
3 Det lönar icke mödan att gissa. Alltnog, de tre flickorna voro snälla, lydiga och goda barn, som aldrig gjorde sin mor emot. Då kan det vara detsamma, om de hetat Gräsgröna, Hallonmaska och Takdroppa. Namnet gör ingenting till saken, och den är en narr, som gråter för att hon heter Stina eller Susanna. Blott man är god och from, – se det är saken; då pryder man alltid sitt namn.
4 I gården bodde ännu en femte person, och det var en svala. Hon hade sitt lilla hushåll för sig sjelf under takåsen och bodde der hyresfritt hela sommarn om med sina ungar. Till vintern gjorde hon långa|105| utrikesresor, men hon reste hvarken i vagn eller kursläde, ej heller behöfde hon packa in sina saker i kappsäckar och hattaskar. Hon for med pilens hastighet af på sina svarta, glänsande vingar, och jag ville se den skjutshäst, som kunnat trafva i kapp med henne. Detta skedde alla år och på samma tid. Och likväl sade ingen åt svalan om hösten: res bort nu! Ej heller sade någon om våren åt henne: res hem nu! Men hon visste det utan all påminnelse, och flickorna visste det också ganska väl, ty de höllo alla af den flitiga, vackra fågeln. Hvem skulle ej hålla af en svala? Svalan är ju den hemtrefligaste fågel på Guds gröna jord, och den som gör en svala ondt, han vore värd att naggas af en kråka och ätas upp af en hök.
5 En dag i September månad, när asp och rönn började gulna och molnen samlade sig tjocka på himmelen, sutto de tre flickorna på den lilla bänken i farstuqvisten och sade till hvarandra: i dag reser svalan!
6 –konsekvensändrat/normaliserat Qvirr, qvirr! det gör jag visst, qvittrade svalan, som hört dessa ord, der hon satt på takåsen och pickade på ett hampfrö till resfrukost.
7 – Men säg oss en gång, kära svala, sade flickorna, –konsekvensändrat/normaliserat hvart du flyger så der hvarje höst, hvar du är öfver vintern, hvad du gör i främmande land och hvem som visar dig vägen dit eller derifrån.
8 – Qvirr! det var många frågor på en gång, qvittrade svalan. –konsekvensändrat/normaliseratHa’n I någonsin tänkt på Honom, som säger till blommorna om våren: vex! och till gräset på marken: gör jorden grön! Det är samma Guds goda, ljufva röst, som säger till de små fåglarna om hösten: far! och om våren: kom! Och de små fåglarna äro Guds lydiga barn, de höra hans röst, och han visar dem vägen genom oändliga rymder, öfver grönskande länder och brusande haf. Så flyga vi bort om hösten, när vi höra den manande rösten i vårt hjerta; vi lemna vår älskade nord och flytta inom några dagar tusende mil, tilldess att vi komma i fjerran söder till ett land, som kallas Egypten.
|106|
9 – Ja, ja, sade flickorna, –konsekvensändrat/normaliserat det landet känna vi nog. Det var dit Jesusbarnet flydde med sina föräldrar undan konung Herodes’ grymhet. Det måste vara ett skönt land, der Jesus fann en tillflykt, då han var liten.
|522|
10 – O ja, sade svalan, –konsekvensändrat/normaliserat ett skönt, ett välsignadt land! Höjderna skimra af ädelstenar och guld, de rika dalarna dofta af rosor utan tal, och vattnen hvimla af sällsamma djur. Ni skulle se det sköna trädet, der jag bor! Dess grönska dör aldrig bort för någon vintersnö, dess blommor dofta som ett paradis, och dess frukt är konungslig. På dess grenar har jag byggt mitt bo vid den mäktiga floden Nil, der guldfiskarne blänka i vattubrynet, och derifrån flyger jag ut i den höga, blå luften, öfver de brännheta öknarna, der lejonet flämtar af törst, och öfver de jättestora bergen i Sennar, der diamanter stråla mot dagen ur de ödsliga klyftorna.
11 – Men hvarföre längtar du, lilla svala, åter om våren bort från detta välsignade land?
12 – Ack, det vet jag icke. Derborta är ingen skilnad emellan vinter och sommar, höst och vår; der är blott skilnad emellan regn och torka. Men jag känner inom mig, när det är vår i norden. Då griper mig en förunderlig längtan, jag vill så gerna återse min gömda, min kära hembygd i det aflägsna fjerran. Jag tänker på den lilla ensliga gården långt, långt borta, under hvars ås jag är född, der min moder räckte mig det första fröet och der hon lärde mig att flyga från qvist till qvist, från tak till tak. Då förekommer det mig, som om intet land på jorden vore så underbart skönt, så innerligt kärt, som detta fattiga land högt uppe i det snöiga fjerran, och när jag minnes dess unga björkar, dess gröna uddar och dess ändlöst många och klara vattenspeglar, – ack, då ville jag ej byta dess röda smultron mot paradisets gyllne frukt, och hellre ville jag bo i mitt lilla torftiga bo under hyddans ås, än bland Sennars skimrande diamanter. Hur måste icke menniskorna älska sitt fädernesland, när sjelfva|107| luftens svala icke kan glömma sin fosterbygd tusen mil derifrån!
13 – Ja, ja, sade flickorna; –konsekvensändrat/normaliserat så borde det vara.
14 – Men jag glömmer min resbrådska, återtog svalan. –konsekvensändrat/normaliserat Önsken I, att jag hemtar eder något rart från Egypti land?
15 – Jag ville väl gerna ha en diamant från Sennars berg, sade Ilia med strålande ögon.
16 – Och jag, sade Milia, –konsekvensändrat/normaliserat skulle ingenting högre önska, än en vacker guldfisk från Nilen.
17 – Och åt mig, kära svala, skall du hemta ett litet frö af det träd, der du bor, sade blygsamt Emilia.
18 –konsekvensändrat/normaliserat Qvirr, qvirr! qvittrade svalan och flög sin kos.
19 Efter den dagen blef höst och regn och slask och bärsyltning och korfstoppning och mycket annat, som hörde till hösten. Derefter blef vinter med snö och is och brasor och sagor och julklappar och snögubbar |523|och kälkbackar samt mycket annat, som hörde till vintern. Men derefter blef åter vår med smältande is och sjungande fåglar och bar mark och små blyga blommor och knoppande träd och kukku i skogarna, med hvad mera, som hörde till denna årstid. Den långa vintern hade gått så fort, att alla förundrade sig. Hände sig så, att Ilia, Milia och Emilia åter en vacker morgon i Maj sutto på den lilla bänken i farstuqvisten och sade till hvarandra: i dag kommer svalan!
20 –konsekvensändrat/normaliserat Qvirr, qvirr! Der var hon redan och satt på åsen och pickade på ett gräsfrö, ty hon hade fått aptit af resan. Strax sprungo alla flickorna upp och kastade åt henne hvar sin slängkyss. – Har du med dig hvad du lofvade? frågade de.
21 –konsekvensändrat/normaliserat Titterli! qvittrade svalan, och i samma ögonblick föll en stor glimmande diamant i Ilias förkläde. Den gången skall man tro hon var qvick att taga lyra. Men diamanten var så stor, som den största ärt, dess sken var så bländande, att man knappt kunde se derpå, och det allra vackraste källvatten är icke klarare, än denna dyrbara ädelstens glans. Hvad den kunde vara värd uti pengar, det begrepo sig flickorna icke uppå.|108| De skulle något förundrat sig, om de vetat, att diamanten uppskattades i värde till minst hundra tusen riksdaler.
22 – Se så, flickor, skrek svalan, –konsekvensändrat/normaliserat hvad stån I så gapande? Fort hit med en skål vatten för Milias guldfisk! Diamanten bar jag lätt under vingen, men fisken har gjort mig ett otroligt besvär att föra så lång väg i ett litet hopviket fikonlöf med några vattendroppar uti från oasen Kordofan.
23 Milia var icke sen att hemta en stor glaskupa, enkom beställd till fiskens boning. Kupan var bredare nedtill, än upptill, och hade från bottnen en inböjning eller ihålighet, hvari man kunde inlägga blommor, eller till och med en lefvande grönsiska. Det såg för behändigt ut, när fisk och fågel förliktes under samma tak och när grönsiskan pickade med sin lilla näbb efter den blänkande guldfisken och fisken hviftade på stjerten och samm undan grönsiskan. Milia var högst förtjust; hon tyckte det vara bättre att äga ett lefvande guld, än en död ädelsten.
24 Emilia väntade tyst och tålmodigt. Hon kunde väl tro, att svalan, som hade så godt minne, icke förgätit henne, och hon misstog sig ej. – Tag lyra, du! qvittrade svalan, och i detsamma lät hon falla i Emilias öppna hand ett litet grått frö, ej större än en vanlig äpplekärna. Strax derpå flög hon sin kos. Nyfikna kommo de andra systrarna, för att se hvad det var, och när de sågo det lilla fula fröet vid sidan af diamanten och guldfisken, skrattade de och sade: det var visst en vacker gåfva att hemta med från Egypti land! Låt |524|oss gifva den usla kärnan till frukost åt hönsen. Svalan har velat göra narr af dig; hon skämtar bara, hon har nog något bättre.
25 Emilia besinnade sig, om hon borde gifva fröet till hönsmat. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, tänkte hon, –konsekvensändrat/normaliserat jag vill plantera det i en kruka och se hvad det blir deraf. Det kunde ju hända, att jag fått den bästa gåfvan bland alla.
26 Nå, barn, nu skolenoriginal: skoleu I få höra huru det gick med de tre systrarna och de tre gåfvorna. Ilia, som fått|109| den rika, herrliga diamanten, kunde ej se sig mätt derpå. Dagarna igenom betraktade hon den; om nätterna sof hon med den och drömde om den. Hon tänkte ej på något annat, hon brydde sig ej mera om att bedja eller arbeta, hon blef försumlig, vårdslös och olydig. Det värsta af allt var, att när hon snart vexte stor, tyckte hon sig vara ofantligt rik, blef fåfäng och högfärdig, gick i granna kläder och lät förstå, att hon var något förmer, än andra flickor. Efter hon var rik, funnos många, som smickrade henne. Ilia gaf många friare korgen och valde ändtligen den gentilaste till sin man. Det var en utmärkt löjtnant med svärtade mustacher, guld på kragen och guldvärja vid sidan. Ett par år lefdes der mycket präktigt i det unga parets hus; de gåfvo lysande baler, de förde stat, som små furstar. Men då detta allt skedde på kredit, med den rara diamanten till pant och borgen, så kom den dag, när ingen ville låna dem mera penningar. I stället kom stadsfogden en vacker morgonqvist och bad tusende gånger om ursäkt, i fall han generade; han ville endast göra en liten utmätning och taga både diamanten och alla de öfriga grannlåterna; – adjö med den herrligheten!
27 Löjtnanten rymde till Amerika. Ilia blef mycket fattig; hon måste förtjena sitt bröd med att baka pepparkakor och stoppa grynkorf. Från rikedom till fattigdom leder en bred öppen dörr, som kallas fåfänga: i den dörren är alltid mycken trafik.
28 Hvad tron I det blef af Milia? Hon blef en mycket poetisk och känslofull mamsell, som icke gjorde annat, än pysslade om sin lilla guldfisk och oupphörligt inbillade sig, att han var sjuk. Ibland hade han lungsot, ibland kikhosta. Dessutom läste Milia mycket romaner och kunde skrifva sådan vers, som läses bakfram. Hon var så ofantligt bildad, att hon ej kunde göra en enda syssla ordentligt, och så otroligt känslofull, att hon tröttade ut alla menniskor. En dag var guldfisken död, och då blef Milia otröstlig deröfver, att hon lagt honom i vatten, der han ju till slut måste|110| drunkna. Hon skulle nu hafva någon annan att pyssla om; då fick hon en knähund, som hette Tippe. Och Tippe blef hennes föremål, liksom förut guldfisken. Tippe var sjuk, Tippe var nervsvag, Tippe måste ena dagen få droppar, andra dagen grädde och hallonsylt, Tippe skulle sofva i den mjukaste säng, och Tippe |525|fick aldrig gå ut, för att Tippe icke skulle förkyla sig. Men en argsintare knäracka fanns icke, än Tippe, och på sådant smått nojs förspillde Milia stackare största delen af ett långt lif.
29 Mången lär kanske undra hvad det blef af Emilia och hennes lilla frö. Det skall du nu få höra. När fröet legat tre månader i krukan, började man se hjertbladen af en liten ljusgrön planta. Strax vände Emilia ett drickglas upp och ned öfver den och vårdade plantan som ett litet barn. Detta lilla blomsterbarn behöfde ingenting äta, endast dricka, och dricka fick det hvar morgon, ja, det allra klaraste källvatten. Om ett halft år blef plantan så stor, att hon måste få en större kruka, och efter ytterligare ett halftoriginal: half år var hon nära tre alnar hög. Då planterades hon ute i mjuk trädgårdsmylla nära vägen. Der byggdes ett staket omkring, så länge vexten var ung, och hvar vinter måkades mycket snö kring dess rot, för att skydda den emot frost. Så blef om några år af det lilla, fula, grå fröet ett det herrligaste stora träd. Ja, det var ett träd, hvars make man aldrig i norden sett. Det blef slutligen så lummigt och stort, att väl tjugu gummor kunde sitta och dricka kaffe i dess skugga. Dess vällukt var så stark, att hela nejden doftade deraf, och dess frukt så läcker, att en sådan knappast ses på kejsarens bord i Marokko. Märkenoriginal: Märkon I, att den, som håller af blommor och träd, hans kärlek löna blommor och träd väl tusenfaldt åter?
30 Emilia blef under vården om sin planta god och kärleksfull äfven mot menniskor. Hvar morgon och afton bad hon att få blifva ett Guds barn, och hela dagen arbetade hon. Deraf blef hon glad och god och afhållen af alla. En bra gosse bad att få blifva hennes|111| vän; hon krusade icke mycket, hon sade ja, och så blefvo de gifta. Och efter de höllo af hvarandra och fortforo att bedja, arbeta och lefva rättskaffens, så voro de lyckliga och saknade ej sin tarfliga utkomst med smör och bröd om hvardagen och stek om söndagen. Ja, när Emilias båda systrar, Ilia och Milia, efter några år blefvo fattiga och öfvergifna, bjöd hon dem till sig i den lilla gården, der deras mor bott. Och när Ilia och Milia sågo huru man der lefde gladt och godt under arbete och bön, blefvo de sjelfva arbetsamma och fromma och förundrade sig mycket, att de allt dittills ej hade förstått, huru man finner den sanna lyckan på jorden.
31 Så gingo åren sakta bort. Ilia, Milia och Emilia blefvo efterhand gamla gummor, som klädde sig i bindmössor och stickade strumpor åt Emilias barn och barnabarn. En dag kom jag gående landsvägen framåt till den lilla stugan. Svalan från Egypti land var död, gamla gumman i stugan var död, och Ilia,original: Ilila, Milia och Emilia hade sjelfva blifvit gamla och grå. Men trädet, som planterades af svalans frö, det var lika ungt och grönt, det doftade så |526|outsägligt ljuft, fastän det nu var höst och frukterna glimmade gula som guld mellan löfven. Då tänkte jag på naturens eviga ungdom, när allt menskligt åldras och förgås, och på Guds eviga kärlek, när menniskornas sinnen vexla som dagens vind. Mitt hjerta blef vekt af både sorg och glädje, ty jag tänkte uppå huru detta träd skulle lefva ännu hundrade år, sedan den, som planterat det, länge legat i grafvens gömma, och huru Guds allvisa nåd skulle lefva ännu mycket längre än detta träd, ja, i alla evigheters evighet. Det var rätt underligt att tänka derpå, och jag tror att jag gret.
32 Men de tre gummorna i sina bindmössor sutto der under trädet och drucko kaffe. De vinkade mig till sig, och jag såg, att deras ansigten skeno af fromhet och glad förtröstan, liksom hade de menat: hvad gråter du åt? Skulle vi sörja, tror du, för det att vi nu blifvit gamla och grå, och för att detta träd skall öf|112|verlefva oss? Nej, nej, låt oss älska Gud öfver allting och dernäst hvarandra inbördes, så förblifva vi unga i våra själar. Den, som det gör, blir liksom detta träd: efter hvar vinter, när löfven falla af sorg, kommer en ny vår, då blommorna knoppas i glädje. Och hvad sen, om vi dö? Det är icke vi, som dö, det bästa af vårt väsende lefver och kan aldrig dö. Ty också vår själ är som detta träd: också för den följer efter en kort vinter en oförgänglig vår!
33 Vid det jag nu trodde mig läsa detta i gummornas anleten, hörde jag från trädet en sång, liksom af tusen fåglars qvitter. Det är möjligt att sången icke hade ord, men likväl förekom det mig så. Jag tyckte mig höra fåglarna sjunga följande lilla visa:
Gud signe de kära barn, de små,
Som flitigt arbeta och bedja,
Gud signe de gamla med lockar grå,
Som kunna, likt barn, sig glädja.
När blommorna knoppas om våren.
Ty rödaste guld och ädelsten,
De äro som snö vid polen,
Och fåfäng lust med ett fagert sken
Är dagg, som torkar i solen,
När blommorna knoppas om våren.
Men arbete, kärlek, bön och tro,
De bygga på lifvets lycka,
|527|
De så ut glädje, de bädda ro
För alla sorger, som trycka,
När blommorna knoppas om våren.
Gud signe arbete, kärlek, bön
I alla vår lefnads dagar;
Gud signe alla de goda frön,
Som sås i de gröna hagar,
När blommorna knoppas om våren.
Kommentaari
Kommentar
Sagan publicerades i Sagor I 1847 med en illustration av Emilie Topelius. Topelius omarbetade texten grundligt för Läsning för barn, t.ex. kompletterades den avslutande visan med tre strofer.
Sagan är enligt Nyberg den enda i Sagor I som förebådar Topelius blivande sagoförfattarskap (jfr Vasenius V, s. 464 f.). Lehtonen betecknar den som den mest romantiskt-lyriska av sagorna. De tre magiska önskegåvorna aktualiserar ett mönster som känns igen från sagotraditionen, t.ex. »La Belle et la Bête» och »Die drei Männlein im Walde». Motivet med de tre gåvorna är infogat i en pedagogisk exempelberättelse som illustrerar tre olika livshållningar (1981, s. 107 ff.).
Nyberg förmodar att den symboliska framställningen av en älskad hembygd kan ha inspirerats av Runebergs dikt »Flytt-foglarne» (SS I, s. 17 f.). Nyberg beskriver sagan som naiv och stundvis sentimental, här finns en antydan om ett evigt liv samtidigt som sagan livas upp av en ljus humor (1949, s. 202 f.). Humorn uppenbaras t.ex. i inslaget med Milias tolkning av fisken som »drunknar» (Laurent 1947, s. 279).
Zweigbergk betecknar sagan som ett »förnöjsamhetsevangelium» med en milt religiös prägel (1965, s. 122 f.). Vasenius noterar att svalans funktion kan jämföras med storkens hos Andersen men konstaterar samtidigt att det är vanligt i folksagan att människor umgås med fåglar (V, s. 464 f.). Laurent anser att svalan symboliserar fosterlandskärlek (1947, s. 249, 256).
Sagan lyfter naturskyddstanken som i synnerhet riktar sig mot skyddet av småfåglar. I sagan sammankopplas godheten mot djur med godhet mot människor, som hos Emilia. Laurent menar att sagan visar hur naturen tusenfalt återgäldar den kärlek som människan visar (1947, s. 230).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
19 kukku gök; i finländsk svenska.
26 Efter eftersom.
26 gaf många friare korgen gav avslag på många frierier.
26 gentilaste stiligaste.
29 tre alnar ungefär 178 cm; en svensk aln motsvarar 59,3 cm.
29 måkades mockades; skyfflades, skottades.
31 bindmössor mössliknande huvudbonader för allmogekvinnor.
36 Men arbete, kärlek, bön och tro, [...] om våren. Strofen har varit populär i minnesböcker fram till 1970-talet (Ekrem 2002, s. 85). Den ingår inte i den första versionen av sagan som publicerades i Sagor I 1847.
Bibliografi
Ekrem, Lev lycklig, glöm ej mig! 2002, s. 85; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 230, 249; Lehtonen, Lastenkirjallisuus Suomessa 1543–1850 1981, s. 107 ff.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 202 f.; Runeberg, »Flytt-foglarne», SS I, s. 17 f.; Vasenius V 1927, s. 464 f.; Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 122 f.
Svalan från Egypti land.
1 Har någon sett den lilla gården borta vid landsvägen, den der med gulmålad grind och ett litet rödt hus med hvita fönsterposter och en liten farstuqvist med tak öfver? Der ser trefligt ut; der bo säkert goda menniskor. Strax innanför grinden vid vägen står ett högt lummigt träd, i hvilket alltid fåglar sjunga och hvars doft är så ljuflig om våren, att hela nejden fylles deraf. Hvems kan den fridsamma gården vara, och hvad är detta för ett sällsamt utländskt träd, som man annars aldrig får se här i kulna norden?
2 Det är nu många år sedan der bodde en gammal gumma, som hade tre små flickor, af hvilka den äldsta hette Ilia, den medlersta Milia och den yngsta Emilia. Besynnerliga namn, som den gumman gaf sina flickor! Hvad månne den fjerde skulle hetat, om der funnits en till?
|521|3 Det lönar icke mödan att gissa. Alltnog, de tre flickorna voro snälla, lydiga och goda barn, som aldrig gjorde sin mor emot. Då kan det vara detsamma, om de hetat Gräsgröna, Hallonmaska och Takdroppa. Namnet gör ingenting till saken, och den är en narr, som gråter för att hon heter Stina eller Susanna. Blott man är god och from, – se det är saken; då pryder man alltid sitt namn.
4 I gården bodde ännu en femte person, och det var en svala. Hon hade sitt lilla hushåll för sig sjelf under takåsen och bodde der hyresfritt hela sommarn om med sina ungar. Till vintern gjorde hon långa|105| utrikesresor, men hon reste hvarken i vagn eller kursläde, ej heller behöfde hon packa in sina saker i kappsäckar och hattaskar. Hon for med pilens hastighet af på sina svarta, glänsande vingar, och jag ville se den skjutshäst, som kunnat trafva i kapp med henne. Detta skedde alla år och på samma tid. Och likväl sade ingen åt svalan om hösten: res bort nu! Ej heller sade någon om våren åt henne: res hem nu! Men hon visste det utan all påminnelse, och flickorna visste det också ganska väl, ty de höllo alla af den flitiga, vackra fågeln. Hvem skulle ej hålla af en svala? Svalan är ju den hemtrefligaste fågel på Guds gröna jord, och den som gör en svala ondt, han vore värd att naggas af en kråka och ätas upp af en hök.
5 En dag i September månad, när asp och rönn började gulna och molnen samlade sig tjocka på himmelen, sutto de tre flickorna på den lilla bänken i farstuqvisten och sade till hvarandra: i dag reser svalan!
6 –konsekvensändrat/normaliserat Qvirr, qvirr! det gör jag visst, qvittrade svalan, som hört dessa ord, der hon satt på takåsen och pickade på ett hampfrö till resfrukost.
7 – Men säg oss en gång, kära svala, sade flickorna, –konsekvensändrat/normaliserat hvart du flyger så der hvarje höst, hvar du är öfver vintern, hvad du gör i främmande land och hvem som visar dig vägen dit eller derifrån.
8 – Qvirr! det var många frågor på en gång, qvittrade svalan. –konsekvensändrat/normaliseratHa’n I någonsin tänkt på Honom, som säger till blommorna om våren: vex! och till gräset på marken: gör jorden grön! Det är samma Guds goda, ljufva röst, som säger till de små fåglarna om hösten: far! och om våren: kom! Och de små fåglarna äro Guds lydiga barn, de höra hans röst, och han visar dem vägen genom oändliga rymder, öfver grönskande länder och brusande haf. Så flyga vi bort om hösten, när vi höra den manande rösten i vårt hjerta; vi lemna vår älskade nord och flytta inom några dagar tusende mil, tilldess att vi komma i fjerran söder till ett land, som kallas Egypten.
|106|9 – Ja, ja, sade flickorna, –konsekvensändrat/normaliserat det landet känna vi nog. Det var dit Jesusbarnet flydde med sina föräldrar undan konung Herodes’ grymhet. Det måste vara ett skönt land, der Jesus fann en tillflykt, då han var liten.
|522|10 – O ja, sade svalan, –konsekvensändrat/normaliserat ett skönt, ett välsignadt land! Höjderna skimra af ädelstenar och guld, de rika dalarna dofta af rosor utan tal, och vattnen hvimla af sällsamma djur. Ni skulle se det sköna trädet, der jag bor! Dess grönska dör aldrig bort för någon vintersnö, dess blommor dofta som ett paradis, och dess frukt är konungslig. På dess grenar har jag byggt mitt bo vid den mäktiga floden Nil, der guldfiskarne blänka i vattubrynet, och derifrån flyger jag ut i den höga, blå luften, öfver de brännheta öknarna, der lejonet flämtar af törst, och öfver de jättestora bergen i Sennar, der diamanter stråla mot dagen ur de ödsliga klyftorna.
11 – Men hvarföre längtar du, lilla svala, åter om våren bort från detta välsignade land?
12 – Ack, det vet jag icke. Derborta är ingen skilnad emellan vinter och sommar, höst och vår; der är blott skilnad emellan regn och torka. Men jag känner inom mig, när det är vår i norden. Då griper mig en förunderlig längtan, jag vill så gerna återse min gömda, min kära hembygd i det aflägsna fjerran. Jag tänker på den lilla ensliga gården långt, långt borta, under hvars ås jag är född, der min moder räckte mig det första fröet och der hon lärde mig att flyga från qvist till qvist, från tak till tak. Då förekommer det mig, som om intet land på jorden vore så underbart skönt, så innerligt kärt, som detta fattiga land högt uppe i det snöiga fjerran, och när jag minnes dess unga björkar, dess gröna uddar och dess ändlöst många och klara vattenspeglar, – ack, då ville jag ej byta dess röda smultron mot paradisets gyllne frukt, och hellre ville jag bo i mitt lilla torftiga bo under hyddans ås, än bland Sennars skimrande diamanter. Hur måste icke menniskorna älska sitt fädernesland, när sjelfva|107| luftens svala icke kan glömma sin fosterbygd tusen mil derifrån!
13 – Ja, ja, sade flickorna; –konsekvensändrat/normaliserat så borde det vara.
14 – Men jag glömmer min resbrådska, återtog svalan. –konsekvensändrat/normaliserat Önsken I, att jag hemtar eder något rart från Egypti land?
15 – Jag ville väl gerna ha en diamant från Sennars berg, sade Ilia med strålande ögon.
16 – Och jag, sade Milia, –konsekvensändrat/normaliserat skulle ingenting högre önska, än en vacker guldfisk från Nilen.
17 – Och åt mig, kära svala, skall du hemta ett litet frö af det träd, der du bor, sade blygsamt Emilia.
18 –konsekvensändrat/normaliserat Qvirr, qvirr! qvittrade svalan och flög sin kos.
19 Efter den dagen blef höst och regn och slask och bärsyltning och korfstoppning och mycket annat, som hörde till hösten. Derefter blef vinter med snö och is och brasor och sagor och julklappar och snögubbar |523|och kälkbackar samt mycket annat, som hörde till vintern. Men derefter blef åter vår med smältande is och sjungande fåglar och bar mark och små blyga blommor och knoppande träd och
kukku
i skogarna, med hvad mera, som hörde till denna årstid. Den långa vintern hade gått så fort, att alla förundrade sig. Hände sig så, att Ilia, Milia och Emilia åter en vacker morgon i Maj sutto på den lilla bänken i farstuqvisten och sade till hvarandra: i dag kommer svalan!
20 –konsekvensändrat/normaliserat Qvirr, qvirr! Der var hon redan och satt på åsen och pickade på ett gräsfrö, ty hon hade fått aptit af resan. Strax sprungo alla flickorna upp och kastade åt henne hvar sin slängkyss. – Har du med dig hvad du lofvade? frågade de.
21 –konsekvensändrat/normaliserat Titterli! qvittrade svalan, och i samma ögonblick föll en stor glimmande diamant i Ilias förkläde. Den gången skall man tro hon var qvick att taga lyra. Men diamanten var så stor, som den största ärt, dess sken var så bländande, att man knappt kunde se derpå, och det allra vackraste källvatten är icke klarare, än denna dyrbara ädelstens glans. Hvad den kunde vara värd uti pengar, det begrepo sig flickorna icke uppå.|108| De skulle något förundrat sig, om de vetat, att diamanten uppskattades i värde till minst hundra tusen riksdaler.
22 – Se så, flickor, skrek svalan, –konsekvensändrat/normaliserat hvad stån I så gapande? Fort hit med en skål vatten för Milias guldfisk! Diamanten bar jag lätt under vingen, men fisken har gjort mig ett otroligt besvär att föra så lång väg i ett litet hopviket fikonlöf med några vattendroppar uti från oasen Kordofan.
23 Milia var icke sen att hemta en stor glaskupa, enkom beställd till fiskens boning. Kupan var bredare nedtill, än upptill, och hade från bottnen en inböjning eller ihålighet, hvari man kunde inlägga blommor, eller till och med en lefvande grönsiska. Det såg för behändigt ut, när fisk och fågel förliktes under samma tak och när grönsiskan pickade med sin lilla näbb efter den blänkande guldfisken och fisken hviftade på stjerten och samm undan grönsiskan. Milia var högst förtjust; hon tyckte det vara bättre att äga ett lefvande guld, än en död ädelsten.
24 Emilia väntade tyst och tålmodigt. Hon kunde väl tro, att svalan, som hade så godt minne, icke förgätit henne, och hon misstog sig ej. – Tag lyra, du! qvittrade svalan, och i detsamma lät hon falla i Emilias öppna hand ett litet grått frö, ej större än en vanlig äpplekärna. Strax derpå flög hon sin kos. Nyfikna kommo de andra systrarna, för att se hvad det var, och när de sågo det lilla fula fröet vid sidan af diamanten och guldfisken, skrattade de och sade: det var visst en vacker gåfva att hemta med från Egypti land! Låt |524|oss gifva den usla kärnan till frukost åt hönsen. Svalan har velat göra narr af dig; hon skämtar bara, hon har nog något bättre.
25 Emilia besinnade sig, om hon borde gifva fröet till hönsmat. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, tänkte hon, –konsekvensändrat/normaliserat jag vill plantera det i en kruka och se hvad det blir deraf. Det kunde ju hända, att jag fått den bästa gåfvan bland alla.
26 Nå, barn, nu skolenoriginal: skoleu I få höra huru det gick med de tre systrarna och de tre gåfvorna. Ilia, som fått|109| den rika, herrliga diamanten, kunde ej se sig mätt derpå. Dagarna igenom betraktade hon den; om nätterna sof hon med den och drömde om den. Hon tänkte ej på något annat, hon brydde sig ej mera om att bedja eller arbeta, hon blef försumlig, vårdslös och olydig. Det värsta af allt var, att när hon snart vexte stor, tyckte hon sig vara ofantligt rik, blef fåfäng och högfärdig, gick i granna kläder och lät förstå, att hon var något förmer, än andra flickor.
Efter
hon var rik, funnos många, som smickrade henne. Ilia 
gaf många friare korgen
och valde ändtligen den 
gentilaste
till sin man. Det var en utmärkt löjtnant med svärtade mustacher, guld på kragen och guldvärja vid sidan. Ett par år lefdes der mycket präktigt i det unga parets hus; de gåfvo lysande baler, de förde stat, som små furstar. Men då detta allt skedde på kredit, med den rara diamanten till pant och borgen, så kom den dag, när ingen ville låna dem mera penningar. I stället kom stadsfogden en vacker morgonqvist och bad tusende gånger om ursäkt, i fall han generade; han ville endast göra en liten utmätning och taga både diamanten och alla de öfriga grannlåterna; – adjö med den herrligheten!
27 Löjtnanten rymde till Amerika. Ilia blef mycket fattig; hon måste förtjena sitt bröd med att baka pepparkakor och stoppa grynkorf. Från rikedom till fattigdom leder en bred öppen dörr, som kallas fåfänga: i den dörren är alltid mycken trafik.
28 Hvad tron I det blef af Milia? Hon blef en mycket poetisk och känslofull mamsell, som icke gjorde annat, än pysslade om sin lilla guldfisk och oupphörligt inbillade sig, att han var sjuk. Ibland hade han lungsot, ibland kikhosta. Dessutom läste Milia mycket romaner och kunde skrifva sådan vers, som läses bakfram. Hon var så ofantligt bildad, att hon ej kunde göra en enda syssla ordentligt, och så otroligt känslofull, att hon tröttade ut alla menniskor. En dag var guldfisken död, och då blef Milia otröstlig deröfver, att hon lagt honom i vatten, der han ju till slut måste|110| drunkna. Hon skulle nu hafva någon annan att pyssla om; då fick hon en knähund, som hette Tippe. Och Tippe blef hennes föremål, liksom förut guldfisken. Tippe var sjuk, Tippe var nervsvag, Tippe måste ena dagen få droppar, andra dagen grädde och hallonsylt, Tippe skulle sofva i den mjukaste säng, och Tippe |525|fick aldrig gå ut, för att Tippe icke skulle förkyla sig. Men en argsintare knäracka fanns icke, än Tippe, och på sådant smått nojs förspillde Milia stackare största delen af ett långt lif.
29 Mången lär kanske undra hvad det blef af Emilia och hennes lilla frö. Det skall du nu få höra. När fröet legat tre månader i krukan, började man se hjertbladen af en liten ljusgrön planta. Strax vände Emilia ett drickglas upp och ned öfver den och vårdade plantan som ett litet barn. Detta lilla blomsterbarn behöfde ingenting äta, endast dricka, och dricka fick det hvar morgon, ja, det allra klaraste källvatten. Om ett halft år blef plantan så stor, att hon måste få en större kruka, och efter ytterligare ett halftoriginal: half år var hon nära
tre alnar
hög. Då planterades hon ute i mjuk trädgårdsmylla nära vägen. Der byggdes ett staket omkring, så länge vexten var ung, och hvar vinter 
måkades
mycket snö kring dess rot, för att skydda den emot frost. Så blef om några år af det lilla, fula, grå fröet ett det herrligaste stora träd. Ja, det var ett träd, hvars make man aldrig i norden sett. Det blef slutligen så lummigt och stort, att väl tjugu gummor kunde sitta och dricka kaffe i dess skugga. Dess vällukt var så stark, att hela nejden doftade deraf, och dess frukt så läcker, att en sådan knappast ses på kejsarens bord i Marokko. Märkenoriginal: Märkon I, att den, som håller af blommor och träd, hans kärlek löna blommor och träd väl tusenfaldt åter?
30 Emilia blef under vården om sin planta god och kärleksfull äfven mot menniskor. Hvar morgon och afton bad hon att få blifva ett Guds barn, och hela dagen arbetade hon. Deraf blef hon glad och god och afhållen af alla. En bra gosse bad att få blifva hennes|111| vän; hon krusade icke mycket, hon sade ja, och så blefvo de gifta. Och efter de höllo af hvarandra och fortforo att bedja, arbeta och lefva rättskaffens, så voro de lyckliga och saknade ej sin tarfliga utkomst med smör och bröd om hvardagen och stek om söndagen. Ja, när Emilias båda systrar, Ilia och Milia, efter några år blefvo fattiga och öfvergifna, bjöd hon dem till sig i den lilla gården, der deras mor bott. Och när Ilia och Milia sågo huru man der lefde gladt och godt under arbete och bön, blefvo de sjelfva arbetsamma och fromma och förundrade sig mycket, att de allt dittills ej hade förstått, huru man finner den sanna lyckan på jorden.
31 Så gingo åren sakta bort. Ilia, Milia och Emilia blefvo efterhand gamla gummor, som klädde sig i
bindmössor
och stickade strumpor åt Emilias barn och barnabarn. En dag kom jag gående landsvägen framåt till den lilla stugan. Svalan från Egypti land var död, gamla gumman i stugan var död, och Ilia,original: Ilila, Milia och Emilia hade sjelfva blifvit gamla och grå. Men trädet, som planterades af svalans frö, det var lika ungt och grönt, det doftade så |526|outsägligt ljuft, fastän det nu var höst och frukterna glimmade gula som guld mellan löfven. Då tänkte jag på naturens eviga ungdom, när allt menskligt åldras och förgås, och på Guds eviga kärlek, när menniskornas sinnen vexla som dagens vind. Mitt hjerta blef vekt af både sorg och glädje, ty jag tänkte uppå huru detta träd skulle lefva ännu hundrade år, sedan den, som planterat det, länge legat i grafvens gömma, och huru Guds allvisa nåd skulle lefva ännu mycket längre än detta träd, ja, i alla evigheters evighet. Det var rätt underligt att tänka derpå, och jag tror att jag gret.
32 Men de tre gummorna i sina bindmössor sutto der under trädet och drucko kaffe. De vinkade mig till sig, och jag såg, att deras ansigten skeno af fromhet och glad förtröstan, liksom hade de menat: hvad gråter du åt? Skulle vi sörja, tror du, för det att vi nu blifvit gamla och grå, och för att detta träd skall öf|112|verlefva oss? Nej, nej, låt oss älska Gud öfver allting och dernäst hvarandra inbördes, så förblifva vi unga i våra själar. Den, som det gör, blir liksom detta träd: efter hvar vinter, när löfven falla af sorg, kommer en ny vår, då blommorna knoppas i glädje. Och hvad sen, om vi dö? Det är icke vi, som dö, det bästa af vårt väsende lefver och kan aldrig dö. Ty också vår själ är som detta träd: också för den följer efter en kort vinter en oförgänglig vår!
33 Vid det jag nu trodde mig läsa detta i gummornas anleten, hörde jag från trädet en sång, liksom af tusen fåglars qvitter. Det är möjligt att sången icke hade ord, men likväl förekom det mig så. Jag tyckte mig höra fåglarna sjunga följande lilla visa:
Gud signe de kära barn, de små,
Som flitigt arbeta och bedja,
Gud signe de gamla med lockar grå,
Som kunna, likt barn, sig glädja.
När blommorna knoppas om våren.
Ty rödaste guld och ädelsten,
De äro som snö vid polen,
Och fåfäng lust med ett fagert sken
Är dagg, som torkar i solen,
När blommorna knoppas om våren.
De bygga på lifvets lycka,
|527|De så ut glädje, de bädda ro
För alla sorger, som trycka,
När blommorna knoppas om våren.
Gud signe arbete, kärlek, bön
I alla vår lefnads dagar;
Gud signe alla de goda frön,
Som sås i de gröna hagar,
När blommorna knoppas om våren.