Elisa.

1 Det var engång ett barn i det heliga landet, i den nejd som kallas Galiléen, der Jesus sjelf hade bott i sin barndom.

2 Det var ett litet barn, men ingen vet huru gammalt det var, kanske tre eller fyra år. Ingen vet, om det var en gosse eller en flicka, ej heller vet någon barnets namn. Men vi skola tro att det hette Elisa, hvilket betyder Guds salighet. Ty visst var detta barn ett saligt Guds barn redan på jorden, och än mer uti himmelen.

3 Elisa var ett fattigt barn, som icke hade granna kläder och aldrig hade |306|doppat hvetebröd uti mjölk eller skrikit efter russin, tortor och pepparkakor. Elisa var ett ödmjukt barn, som aldrig tyckte sig vara bättre och klokare än andra. Elisa tänkte alltid: jag är ett stackars litet barn med många fel och vet ingenting; hvarföre skulle jag vara egenkär och bedröfva Gud? Elisa var också ett lydigt barn, som gerna gick dit vår Frälsare bad; och visst var Elisa lydig mot fader och moder, annars hade det aldrig händt, som nu hände.

4 En dag gick vår Herre och Frälsare fram på vägen utanför Capernaum. Då kommo hans lärjungar till honom och voro ännu så oförståndige, att de trätte sinsemellan om hvem som skulle vara större och bättre än de andra uti Guds rike. Derföre kommo de nu och frågade Jesus: Mästare,konsekvensändrat/normaliserat säg oss hvem som är störst i himmelriket!konsekvensändrat/normaliserat

5 Då tog Jesus ett barn och ställde det midt ibland dem. Och då han tagit det i sin famn, sade han till dem: »Sannerligen säger jag eder, utan J omvänden eder och blifven såsom barn, skolen J icke komma i himmelriket. Hvilken nu ödmjukaroriginal: ödmiukar sig sjelf såsom detta barnet, han är den störste i himmelriket.»

6 Det var ju ganska förunderligt sagdt om ett litet barn. Hvilken konung och kejsare på hela den vida jorden har någonsin kommit till en så stor ära och herrlighet, att Jesus sjelf skulle säga om honom: se, sådan är den, som är störst uti himmelriket! Den allra visaste, bästa och heligaste menniska skulle aldrig vara värd en så stor nåd; men vår Herre och Frälsare utvalde dertill ett litet fattigt barn. Hvarför gjorde han det? Hvarför upphöjde han detta barnet icke blott öfver de rikaste och mäktigaste, utan ock öfver de visaste och heligaste menniskor?

7 Ja, det säger han oss sjelf: för det att detta barnet var så innerligen ödmjukt i sitt hjerta, för det att det visste med sig sjelf, att det var så fattigt och okunnigt och fullt af fel inför den gode och fullkomlige Guden, och för det att det alldeles icke tänkte på eget beröm, utan i sitt tacksamma hjerta mottog Guds nåd såsom en stor och oförtjent gåfva. Se, derföre tog Jesus det barnet i sin himmelska famn, och det barnet var lyckligt för tid och evighet.

8 Hvem vet? Kanske hade Elisa hvarken fader eller moder, eller broder eller syster, eller bröd att äta, eller säng att sofva i, eller hem och kläder, när solen brände het och när det blåste och regnade ute på vägen. Kanske gingo der hårda menniskor och bortskämda barn förbi uppå vägen och sågo med förakt på den lilla Elisa. Men Elisa var lycklig, Elisa var rik: vår gode Herre Jesus hade tagit Elisa uti sin famn, och Elisa blef deraf blott mera ödmjuk. Elisa tänkte: huru innerligt god är vår Herre och Frälsare, och aldrig har jag, fattiga barn, förtjent en så stor godhet!

9 Se, sådana äro de störste i himmelriket. Hvar gång du tycker dig vara bättre och klokare än andra,|194| så tänk på den lilla Elisa, som tyckte sig vara det allraminsta och fattigaste och okunnigaste barn i den vida verlden och fick dock bäras på Jesu armar och hvila vid hans sköna, heliga och oskyldiga hjerta. Der ville du också gerna vara; och sker det icke på jorden, så kan det ske uti himmelen. Var endast ödmjuk, såsom den lilla Elisa var.

10 Kanske har du också läst, huru mödrarna i det heliga landet engång förde sina barn till Jesus, att han skulle lägga händerna på dem och bedja. Men lärjungarna tyckte detta vara besvärligt för deras mästare och ville hindra barnen att komma till honom.

11 Då sade Jesus: »Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke; ty sådana höra Guds rike till.»

12 Och han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem.

13 Se, då hade du visst velat vara ett ibland dessa barnen, att vår gode Herre och Frälsare skulle hafva lagt sina händer på ditt hufvud och bedit med dig och välsignat dig. Men det gör han ännu, det gör han osynlig alla dagar, allenast du kommer till honom så ödmjuk uti ditt innersta hjerta, som den lilla Elisa var. Du ser icke hans händer, och du hör icke hans röst, men du känner att han bär dig uti sin heliga famn och lägger sin hand på dig och välsignar dig. Då skall du säga som den lilla Elisa sade: o huru god är vår Herre Jesus emot mig, fattiga barn!

14 Frälsarens lärjungar voro goda och fromma menniskor, som visst icke menade illa med barnen. De tänkte blott vid sig sjelfva: barnen förstå ingenting, de äro bara i vägen för andra och hindra vår mästare.

15 Men Jesus visste mer än lärjungarna. Han visste att Guds rike är icke sådant, att vårt förstånd kan begripa det; utan Guds rike är invärtes i menniskans kärlek och tro. De små barnen förstodo så litet i verlden: de kunde kanske icke räkna till tjugu engång. Men de förstodo det som var bättre: de förstodo att Jesus älskade dem, och de höllo så hjertligt af honom tillbaka. De blefvo så innerligen glada, när han såg|195| på dem med sina sköna, goda ögon: det var som om Gud i himmelen sjelf hade sett på dem, och så var det väl också. När de hörde hans vänliga röst, så visste de väl, fast ingen lärt dem, att det som han talade var Guds eget ord, fullt af nåd och en evig sanning.original: sanning, Ingen af de små barnen frågade Jesus, såsom äldre menniskor brukade fråga: hvem är du? hvarifrån kommer du? hvem har skickat dig? När Jesus sade: »Jag är vägen, sanningen och lifvet; hvilken som tror på mig, han skall lefva, om han än död blefve!» – då smögo sig barnen närmare |308|till honom och tänkte blott vid sig sjelfva: ja, ja, herre Jesu! Och när de hörde honom säga: »sådana höra Guds rike till»; – då tänkte de åter: ja, ja, Herre Jesu!

16 De tänkte icke på sig sjelfva; de trodde helt visst att Jesus var Guds son och verldens Frälsare och att hans ord var det eviga lifvets ord. Det tycker man är helt lätt att tro, och likväl är det mer än många lärda och kloka i verlden veta. Tro det blott utaf hela ditt hjerta, så äger du allt som behöfves, för att höra Guds rike till.

17 Men många annars goda menniskor göra som lärjungarna gjorde och hindra barnen att komma till deras frälsare Jesus. De tänka: hvad förstå barnen? Låt dem först blifva litet äldre och läsa katkesen.

18 Se, då säger Jesus ännu i dag med bibelens ord: »låten barnen komma till mig och förmenen dem icke, ty sådana höra Guds rike till!» – Och så är det. Gud din frälsareoriginal: frälsarc skall du älska alltifrån det att du kan jollra hans namn, ja alltifrån den dag, när du kommit i verlden. Icke vet det lilla barnet hvarföre prestenoriginal: preste i dopet lägger vatten uppå dess hufvud, och likväl hör det redan Guds rike till.

19 När du blir stor, komma många syndiga tankar så lätt i ditt hjerta. Då är det godt att Jesus har varit din barndomsvän, ty sina barndomsvänner förglömmer man aldrig.

20 Det händer också ofta, att Jesus tager barnen bort ifrån jorden, medan de än äro små. Då tager han dem|196| i sin himmelska famn, och de få luta sig mot hans heliga hjerta till evig tid. Lyckliga små barn! Vi borde ju glädjas deröfver och icke sörja, vi som bli qvar. Men ack, det är icke så lätt, som man tror, att gifva sin glädje åt Jesus. Det kännes då ofta som ville vårt hjerta brista. Men vi skulle icke se ned i den mörka grafven, vi skulle hellre se upp till Guds ljusa himmel. Hvarföre skulle vi göra som lärjungarna och hindra barnen att komma till Jesu famn?

21 Men nu skola vi minnas den lilla Elisa. Det vore märkvärdigt att se det barnet. Vi skulle fråga: Elisa, säg oss, hur var det att lyftas i Frälsarens famn?

22 Och då skulle Elisa svara: vet du det icke? Har icke Jesus tagit också dig i sin famn, när du var liten på jorden?

23 –konsekvensändrat/normaliserat Nej, Elisa, skulle vi säga. –konsekvensändrat/normaliserat Det är längesedan Jesus lefde bland menniskorna.

24 Då skulle Elisa småle med en engels löje och säga: vet du icke att vår gode Herre och Frälsare sade: »der två eller tre bland eder äro församlade i mitt namn, der är jag midtibland eder!» – Så går han ju osynlig än i dag ibland menniskorna och talar till dem med sitt heliga ord och bjuder åt dem |309|sin öppna famn. Och åt de små barnen säger han ännu alla dagar: kom till mig! Kom till Guds rike!

25 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, vi komma, Herre Jesu, vi komma så gerna, när du vill hafva oss!