Jätten och skolgossen

Lukuteksti

|[47]|

Jätten och skolgossen.

Jag vet en jätte i höga norden,

Han ville sträcka sin arm kring jorden,

Men någon håller hans makt tillbaka

Och gäckar honom i sommarvaka:

5Guds klara sol

Hon skrinner backe

På jättens nacke

Och sätter sig på hans kungastol.

Om hösten mornas han ur sin dvala,

10Då vill han solen dess skämt betala,

Då skickar han sina blanka isar,

Köld, mörker, drifvor och rök i spisar.

Med slikt gehäng

Syns han dessvärre

15Som verldens herre;

Men jätten, jätten, han är min dräng!

Jag spänner honom som häst för släde,

När isen ligger så slät som bräde,

Jag remmar honom med stål på tassen,

20Han bygger broar, han drager lassen.

|48|

Af sockerkorn

Åt mig han trollar

De bästa bollar

Och murar fästen och reser torn.

|813|

25Du barske kung öfver nordanvinden,

Visst kan du nypa mig röd om kinden,

Visst kan du jaga mig in i stugan

Och sveda vingen på sommarflugan;

Men med en sväng

30Är jag på skida

Att kull dig rida;

Ty, vinterjätte, du är min dräng!

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    I dikten personifieras vinterkölden som en jätte (Laurent 1947, s. 139, 234). Jättar, vanliga i fornnordisk mytologi, förekommer i flera av Topelius barnlitterära verk, och i föreläsningarna talar Topelius om »den gamle jätten i sagorna, den yttersta nordens köld» (ZTS XV 2017; jfr »En Jättesaga», »Rimtussen» och »Molnjätten»). Dikten är en av Topelius många årstidsdikter där naturen skildras med få eller inga moraliska lärdomar. Iscensättning av pojkars manlighetsprojekt i vinterlandskap återfinns i exempelvis »Skolgossens Vintervisa» och »Skridskolöparen» (Widhe 2015, s. 115 ff).

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 139, 234; Topelius, »Tionde Föreläsningen. 1/12 55.», Föreläsningar i geografi och historia, ZTS XV 2017; Widhe, Dö din hund! 2015, s. 115 ff.

    Faksimile