Flickan vid Kauttua

Lukuteksti

[49]

Flickan vid Kauttua.

1 Hvad betyder en liten flicka i verlden? Kan också hon blifva stor och berömd? Ja visst, hvarför icke? Hon kan ej strida i krig, hon kan ej tjena sitt land på samma sätt som en gosse; men hon kan strida lika modigt, som han, ja modigare, mot sorger och nöd, mot allt ondt i verlden; hon kan strida för sanningen, tjena Guds rike och lefva för menniskors lycka. Hon har fått svagare arm, men samma förstånd, ett varmare hjerta och mera tålamod; hvarför skulle ej hon kunna blifva stor och berömd? Men hon vill icke, hon vet något bättre, och det är att, ödmjuk och obemärkt, i tysthet göra det goda.

2 Jag mins en liten flicka, – ja, jag mins henne icke när hon var liten, ty det är länge sedan, men jag mins henne, när hon var gammal och grå. Jag skall berätta dig något från hennes barndom.

3 Pyhäjärvi sjö i vestra Finland, ej långt från Nystad, flödar ut genom Eura till Bottniska Viken. Der är ett vattenfall och en fors; vid forsen ligger Kauttua jernbruk. Litet längre ned är ett lugnvatten och en grund strand. Föreställ dig, att du sitter på denna strand en varm sommardag och betraktar löjornas lek i solskenet.

|50|

4 Några små flickor komma från bruket. De gå barfota, de lemma startuppskörtakommentar sina klädningar och vada ut i det grunda vattnet. Detta roar dem. De skrika, när deras ömtåliga fot stöter mot en osynlig sten, men strax derpå plaska de åter lika muntert. Löjorna äro nyfikna och simma så nära förbi deras bara ben, att de nästan vidröra foten, men fånga dem, nej, det lyckas icke! Flickorna bära i venstra handen en liten korg; de böja sig ned och doppa högra armen i vattnet. De söka något, de finna också något på bottnen. De upptaga det och lägga det med ett utrop af glädje i korgen.

5 Hvad är det de funnit? Det är icke vackra, mångfärgade stenar, som barn så gerna söka vid stränderna; det är aflånga, halfrunda, svartgrå, smutsiga |814|föremål, som alldeles icke se angenäma ut att taga i handen. Dessa föremål skulle fläcka ett renstruket förkläde. Flickorna bära fynden i sina korgar till stranden, lägga dem der i gräset och sätta sig tyst att vänta. Litet skratt och flin äro svåra att undertrycka, men tyst vill man vara, mycket tyst. De underliga föremålen från vattnet ligga en stund orörliga, som vore de döda. De äro stora som en barnhand, flata och sammanfogade af två skal, hvaraf det lemma startöfrakommentar liknar ett lock. Det visar sig snart, att locket har gångjern och kan öppnas inifrån. Det öppnas verkligen, långsamt, försigtigt, och vid dess kant visa sig två spröten, som känna sig för i gräset. Är då allt tyst, så framsticker snart det gulhvita eller gråhvita hufvudet af en mask, som bor i detta besynnerliga hus. Han tyckes speja om trakten är säker, och när han ej finner något som oroar honom, kryper han ut med en del af sin kropp, – nej, han kryper ej ut, han sitter fast vid skalet, men han kryper så långt fram, att han får fäste på marken och börjar att släpa skalet efter sig. Sådant har du troligen ofta sett snäckor göra:|51| du förstår, att det fula, svartgrå, lefvande föremålet är en mussla.

6 När hon tror sig säker, kafvar sig musslan ovigt framåt. Men vid minsta buller eller skakning i marken drager sig hennes innevånare åter in i skalet, locket tillslutes och är icke lätt att öppna. Barnen betrakta detta med nöjsam förundran. De ha hört omtalas, att roffåglar stundom flyga med sådana musslor högt upp i luften och derifrån fälla dem ned mot berg och stenar för att spräcka skalet, som de ej förmå sönderhacka med sina näbbar. Detta kan lyckas eller misslyckas. Lyckas det, får fågeln en fin frukost, liksom när läckermunnar bland menniskorna äta ostron; misslyckas det, går han miste om läckerbiten.

7 De små flickorna ämnade visst icke äta masken i musslan; nej, det skulle man se, – lemma startde som voro så rädda att äta en oskyldig hallonmask!kommentar Hvad ville de då? Och hvarför gingo de ut i vattnet att uppsöka musslorna?

8 Det skall jag säga dig. De hade en bordsknif med sig, och med honom uppbröto de musslornas skal. De tänkte alldeles icke på, att de dermed förstörde den stackars masken, som satt fast vid sitt hus och måste dö, när han beröfvades sitt skyddande skal. Flickorna sökte någonting inne i musslan, sökte ofta förgäfves och bortkastade då det onyttiga skalet med dess lefvande innevånare. Men plötsligt hördes en af dem skrika af glädje: hon hade funnit någonting, hon hade funnit en äkta perla!konsekvensändrat/normaliserat

9 Sådana perlor finner man icke sällan i dessa fula grå musslor, som krypa på bottnen af våra åar och elfvar. De hittas då vid ena vinkeln på insidan af skalet och tros härröra af någon utväxt, der musslan har blifvit skadad. |815|Perlorna äro glänsande mjölkhvita eller gråhvita, mycket hårda och af olika storlek, stundom ej större, än ett knappnålshufvud, en annan gång åter stora som rönnbär.|52| lemma startEn sådan stor perla betalas mycket dyrt af guldsmeden, som infattar den i dyrbara halsband eller andra smycken, så att en sådan fattig musslas innehåll kan pryda en konungs eller en drottnings krona.kommentar Man har funnit många sådana dyrbara perlor i Finland och Sverige; man skulle visst finna många flera sådana, om man trägnare sökte dem. Men få anse det löna mödan, lemma startefterkommentar man ju stundom får uppbryta femtio eller hundrade musslor, utan att finna en perla. Musslorna äro nog glada, att så få bry sig om dem. De vilja hellre lefva fula och föraktade i dyn på en elfbotten, än mista sitt lif för att pryda en konungs krona. Har du sett lärkan på nära håll? Hon är en mycket tarflig, grå fågel,original: fogel, men huru sjunger hon icke! Så är det med musslorna och mycket annat, som synes oansenligt och fult i sin yttre gestalt. Man vet aldrig hvad der kan finnas innanför skalet. Söker man, finns der kanhända en äkta perla.

10 De små flickorna på stranden af Kauttua voro visst icke grymma, de ville visst icke förderfva något lefvande väsen, men perlor ville de gerna finna. Den, som nu skrek af glädje vid stranden, hette Fredrika. Hon hade funnit en perla, nästan så stor som ett lingon, och tyckte sig vara så rik, att hon nu kunde köpa hela Finland, kanske Sverige på köpet. lemma startHon har sjelf berättat huru glad hon då var.kommentar Hvem skulle tro det? Just hon blef sedan så ömhjertad, att hon icke för alla äkta perlor i verlden ville döda en oskyldig lefvande varelse. Barn tänka icke derpå, när de äro små, men när de växa till eftertanke, går det dem till hjertat, om de äro goda barn, att någon annan skall lida för deras skull. Har du hört talas om lemma startMajföreningen, som beskyddar små fåglarkommentar? Detta göra barnen i Majföreningen icke blott för de små värnlösa fåglarnas skull, som så många elaka menniskor misshandla|53| och döda; de göra det fastmer af kärlek till Gud och hans skapade verk, efter ju Gud är barmhertig mot alla och icke vill, att någon skall oskyldigt lida.

11 Den lilla flickan hette Fredrika Bremer. Hon blef den ömmaste och kärleksfullaste beskyddarinna för de fattiga, de värnlösa, de olyckliga och förföljda i verlden, icke blott för menniskor, utan för allt lefvande. Hon var så god, att hon kunde bortgifva det sista hon egde åt de fattiga, men Gud gaf henne mångdubbelt igen, så att hon aldrig led brist; hon förtjenade stora penningar med sina böcker, och ju mer hon förtjenade, desto mer gaf hon bort. Men man kan vara öm och godhjertad, utan att derför vara pjunkigt känslosam. lemma startFredrika Bremer omtalar en gosse, som var så öfverdrifvet ömsint, att han ej kunde se myggorna flyga hungriga i parken |816|om midsommaraftonen. Han räckte åt dem sin bara arm att äta. Ja, det kan man tro, att myggorna höllo till godo! Gossens syster var också godhjertad, men detta gick i hennes tanke för långt. Hon hade kunnat slå alla myggorna med ett slag, så upptagna voro de af sitt blodiga arbete, och hvem skulle derför ha kallat henne grym? Men hon jagade bort dem. – Och räcker du än en gång ut din arm, sade hon till brodern, konsekvensändrat/normaliserat så dödar jag blodsugarne. konsekvensändrat/normaliserat Stackars myggor! sade den ömsinte gossen. Men systern skrattade – och jag tror, att du skrattar med.kommentar

12 Fredrika Bremer blef en i hela Europa och långt i Amerika beundrad skriftställarinna. Hon reste i tre verldsdelar och fann vänner öfverallt hvar hon kom. Hon skref många reseböcker och berättelser om huru man finner lifvets sanna lycka i godhet, trohet, redlighet, kunskaper, arbete och förtröstan till Gud. Hon värderade högt hvad man så litet gifver akt på, nemligen den anspråkslösa, tysta, kärleksfulla verksamheten i ett stilla hem. Hon ihåg|54|kom dem, som så många glömma: de tyst försakande, de tåligt lidande, och dem, som för andras lycka glömma sin egen. Huru skulle ej hon tänka högt om en god mor, en öm syster och om hvarje rättskaffens qvinna! Hon kunde skrifva så varmt och gladt som ett solsken. Och när hon mindes huru hon som barn vadade ut i strömmen vid Kauttua, sade hon skämtande: konsekvensändrat/normaliserat nu går jag ut att samla perlor i lifvets ström! Lilla flicka, när du hör hennes namn, så mins, att hon talat till de mäktige på jorden för din rätt och ditt menniskovärde!

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Berättelsen porträtterar författaren och kvinnosakspionjären Fredrika Bremer (1801–1865), och är en i raden av Topelius biografiska exempelberättelser (se inledningen, s. LI f.; jfr »Johanna d’Arc», s. 734, »Gossen från Brahestad», s. 416, »Gossen från Sammatti», s. 789 och »Gossen från Pernå», s. 808).

    Topelius hade läst Bremer redan som ung och han recenserade hennes verk i positiva ordalag i Helsingfors Tidningar. Familjen Topelius besökte Bremer i Stockholm sommaren 1862. I sin minnesteckning beskriver Topelius Bremer som en person med klart huvud och ett varmt hjärta samt med en förmåga att bana väg för idéer. Hon var en missionär för kvinnans »förtrampade rätt» och liknas vid helgonet Jeanne d’Arc (Helsingfors Tidningar 11/1 1866; se också brev till Sofia Topelius 21/6 1862). Bremer flyttade som liten från Tuorla (Åbo) till Stockholm och i minnesteckningen nämner Topelius hennes livslånga sympatier för Finland.

    Motivet i »Flickan vid Kauttua» är lånat ur Bremers En dagbok (1843), i vilken berättaren minns sin barndom i Kauttua och fiskandet efter pärlor vid den grunda strandkanten (Laurent 1947, s. 186).

    Berättelsen riktar sig till flickor och talar om deras rätt och människovärde. Topelius syn på kvinnan har drag av Bremers på sin tid radikala särartsfeminism. Den återspeglas i gestaltningen av flickan som framställs med andra ord än pojken, men båda skildras som självständiga, värdefulla, nyfikna och modiga (jfr »Till en Gosse» och »Till en Flicka», s. 171–176). Bremers eget tidiga engagemang för en social barnlitteratur är anmärkningsvärt i ett debattklimat som när ämnet behandlades mest framhöll det omotiverade i nöjesläsning för fattiga barn (Svensson 1983, s. 23; Zweigbergk 1965, s. 105). Jaakkola menar att Bremer för Topelius representerar den nya självständiga och framgångsrika kvinnan, vars verksamhet ändå lämpligen anpassas till ett feminint samhällsområde: beskyddet av fattiga och förföljda (2011, s. 111, 138).

    Topelius tillägnade också Fredrika Bremer en minnesdikt 1866 (Nya blad, ZTS II, s. 51 f., komm. s. 395 f.).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    4 uppskörta fäster upp.

    5 öfra övre.

    7 de som voro så rädda att äta en oskyldig hallonmask! Jfr sagan »Hallonmasken».

    9 En sådan stor perla betalas mycket dyrt [...] en drottnings krona. I föreläsningarna 1871 beskriver Topelius pärlmusslan och säger att »Drottning Sofia Magdalena bar ett perlband af finska perlor, och ännu nyligen vid 1857 års stora exposition i Paris, såg man finska perlor, ditsända af baron Linder på Svartå. Inköpspriset vid Svartå hade varierat mellan 20 och 60 mark för stycket» (»XXXII Föreläsningen, 21 Nov. 1871.», ZTS XV 2020).

    9 efter eftersom.

    10 Hon har sjelf berättat huru glad hon då var. Jfr Fredrika Bremers En dagbok 1843 (2009, s. 13).

    10 Majföreningen, som beskyddar små fåglar Topelius var en pionjär inom djurskyddsarbetet i Finland, och initiativtagare till Majföreningen till småfåglars skydd (1870) såväl som till efterföljande Sylviaföreningen (1895).

    11 Fredrika Bremer omtalar en gosse, [...] att du skrattar med. i »Tvillingarne», Teckningar utur hvardagslifvet I 1828, s. 112 (Laurent 1947, s. 187).

    Bibliografi

    Bremer, En dagbok 2009, s. 13; Jaakkola, Topeliaaninen usko – Kirjailija Sakari Topelius uskontokasvattajana 2011, s. 111, 138; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 90 f., 186 f., 226; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 68; Svensson, Läsning för folkets barn 1983, s. 23; Topelius, »Fredrika Bremer», Helsingfors Tidningar 11/1 1866; ZT–Sofia Topelius 21/6 1862, Brev. Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna, ZTS XX:2 2018; Topelius, Nya blad och Ljung, ZTS II 2019, s. 51 f., komm. s. 395 f.; Topelius, Föreläsningar i geografi och historia, ZTS XV 2020; Vasenius IV 1924, s. 485; VI 1930, s. 55 f.; Zweigbergk, Barnboken i Sverige 1750–1950 1965, s. 105, 133

    Faksimile