Mirza och Mirjam

Lukuteksti

[161]

lemma startMirzakommentar och Mirjam.

(Saga från Österlandet.)

1 Det var en gång en konung i lemma startrika Arabienkommentar; han hade sju söner och sju döttrar. Vid hans hof voro många smickrare, och de sade beständigt åt konungen, att han var den visaste och lyckligaste bland alla dödlige. Och de prisade honom isynnerhet lycklig derför, att han hade så många barn, som alla voro friska och vackra, hvilket visst är en stor välsignelse, om barnen dertill äro goda af hjertat.

2 Men långt borta i öknen bodde en vis man, en lemma startdervischkommentar vid namn Enoch; han kunde läsa i stjernorna. En dag blef konungen ledsen att höra sina |563|hofmän beständigt prisa hans stora lycka och hans många barn, hvarpå han lät sadla sin kamel och red ut till dervischen i öknen. – Enoch, sade han, konsekvensändrat/normaliserat jag vet, att du är en vis man och älskar sanningen; uttyd en dröm, som jag hade i natt. Jag drömde, att sju stolta cedrar och sju sköna dadelpalmer stodo rundt kring mitt tält, men när det led mot middagen, att jag ville söka skugga under deras grenar, sutto drakar i sex af cedrarna och ormar i sex af palmerna och ville uppsluka mig; endast den sjunde cedern och den sjunde palmen skänkte mig en skugga utan försåt.

3 – Herre konung, sade dervischen, konsekvensändrat/normaliserat hvad du säger förundrar mig icke, ty detta har jag länge läst uti stjernorna. Sex af dina söner och sex af dina döttrar skola som drakar och ormar trakta efter ditt lif, men|162| den sjunde sonen och den sjunde dottern skola vara dig trogna.

4 – Fromme Enoch, svarade konungen, konsekvensändrat/normaliserat detta är icke någon god spådom; emellertid vill jag akta på dina ord och förelägga mina barn ett prof, ty de äro vid den ålder, att det skall visa sig hvad de bära i hjertat.

5 – Gör det, herre konung, sade dervischen, konsekvensändrat/normaliserat men gör det visligen.

6 – Det förstås, svarade konungen, ty han trodde sig vara mycket vis, lemma startefterkommentar alla hans hofmän sade det; och så red han tillbaka till kungslägret.

7 Andra dagen lät konungen kalla till sig alla sina söner och döttrar och sade till dem: I går, när jag red i öknen, tappade jag från min hand lemma startkung Salomos ring, som är den största skatt och gifver makt öfver andarnekommentar. Den, som återhämtar mig ringen, skall få till belöning ett konungarike.

8 Strax lemma startuppskörtadekommentar prinsarne och prinsessorna sina kläder och skyndade med mycken brådska ut i öknen; men den yngste konungasonen, som hette Mirza, och den yngsta konungadottern, som hette Mirjam, blefvo sittande under tältet. – Hvarför sitten I qvar, när edra bröder och systrar söka min skatt? frågade konungen.

9 – Vi tjena gerna vår fader utan lön, svarade Mirjam; konsekvensändrat/normaliserat men vi vänta tills våra syskon kommit tillbaka, för att icke beröfva dem ett konungarike, om någon af oss skulle finna skatten före dem.

10 – Lata barn! sade konungen misslynt; konsekvensändrat/normaliserat jag ser nog, att I icke älsken mig på långt när såsom edra syskon. Jag förbjuder eder att söka min skatt.

11 Om aftonen kommo de tolf konungabarnen trötte hem och hade ingenting funnit. Då skrattade konungen och sade: det var bara ett prof! Och så lät han gifva hvardera af de sex prinsarne en förgylld sabel och hvardera af de sex prinsessorna en ring af blixtrande ädelstenar, men Mirza och Mirjam fingo ingen gåfva.

|163|

12 Om natten hade konungen åter samma dröm och beslöt andra morgonen |564|att anställa ett nytt prof. – Mina barn, sade han, konsekvensändrat/normaliserat konungen af Persien tågar mot mig med en stor krigshär, och jag kan icke motstå honom. I morgon skall han kanhända intaga mitt land, I skolen säljas till slafvar och slå edra pannor till jorden för den stormäktige fursten af Österlandet. Derför gifver jag åt en hvar af eder en kamel, lastad med lifsmedel, på det att I mån rädda eder, som ären unge, och lemna mig, som är gammal, i fiendens våld.

13 Vid dessa ord uppstod en tystnad, och alla prinsarne och prinsessorna betraktade hvarandra med häpnad. Men de äldre började hviska till hvarandra: det är ett prof! tomtkonsekvensändrat/normaliserat och svarade: fader, vi blifva hos dig! Endast Mirza och Mirjam framträdde med nedslagna ögon och bådo att få de kameler, som lofvats dem.

14 – Hvad? sade konungen. konsekvensändrat/normaliserat Alla de andra blifva mig trogne, och mina yngsta barn vilja fly bort från sin faders ansigte?

15 – Det är icke för vår skull, fader, utan för din, svarade barnen och kysste hans händer.

16 – Gån bort från mina ögons ljus, otacksamme, och kommen aldrig tillbaka! utropade konungen vredgad. Och så bortdref han de båda barnen med deras kameler i lemma startvillakommentar öknen.

17 Mirza och Mirjam redo sörjande bredvid hvarandra och visste intet annat, än att det var allvar med perserkonungens infall. De hade genast i början uppgjort en plan, huru de skulle rädda deras fader, och rådgjorde nu derom, medan de redo i öknen.

18 – Vi skola rida till den främmande konungens läger, sade Mirjam. konsekvensändrat/normaliserat Der vill jag kasta mig för hans fötter och kyssa hans skospetsar och gråta alla hans silkesmattor våta med mina tårar, till dess han lofvar mig att icke göra vår fader illa.

19 – Men om han icke hör dina böner, vill jag uppresa mig som ett ungt lejon och slå honom ihjäl, sade Mirza. konsekvensändrat/normaliserat Då skola Perserne vara utan konung och nödgas|164| fly till sitt land igen; men om de släcka mitt lifs ljus, dör jag glad, ty jag har räddat min faders andedrägt.

20 Vid dessa ord redo de allt längre in uti öknen utan väg eller stig, och solen gick neder, och med detsamma var det mörker och natt allt rundt omkring. Och lemma startsamumvindenkommentar gick om natten igenom öknen och bortsopade hvarje spår i den brännande sanden. Men barnen redo allt vidare, i hopp att komma till fiendens läger.

21 Om en stund sade Mirjam: Säg, min broder, hvarföre fnysa våra kameler och stadna ibland så oroligt, liksom ville de icke gå längre?

22 Mirza svarade: Derföre fnysa kamelerna, emedan de höra lejonet, öknens |565|konung, gå ut på rof om natten. Men var vid godt mod; lejonet är ädelmodigt och skall icke göra oss illa, så länge det har gazeller och antiloper att fånga vid vattukällan.

23 Åter om en stund sade Mirjam: Kan någon ha gått vilse i öknen, efter jag hör likasom en menniskas klagande rop i fjerran mörkret?

24 Mirza svarade: Var vid godt mod, det är endast hyenan, som går i lejonets spår, att dela dess byte, och hyenan är feg; jag skall bortdrifva henne med mitt ridspö.

25 Slutligen sade Mirjam: Nu hör jag åter ett ljud helt nära, men det är ett rysligt ljud; hvad kan det vara, min broder, efter våra kameler stadna tvärt och darra som mandelträdets löf darra före en jordbäfning?

26 Mirza svarade endast: Håll dig helt nära mig, min syster; vi vilja befalla oss uti Guds beskydd. tomtkonsekvensändrat/normaliserat Mirjam såg ej i mörkret huru blek han var, ty han igenkände tigerns rytande, och tigern är det grymmaste af alla öknens rofdjur; han lemnar aldrig någon vid lif, som råkar ut för hans klor.

27 Likväl blef Mirjam orolig, ty det förskräckliga rytandet kom allt närmare, och hon begynte bedja en bön till Allah, som på Arabernes språk betyder den ende och allsmäktige Gud. – Store Allah, sade hon, konsekvensändrat/normaliserat vi äro här två fattiga barn, förskjutne af vår fader|165| och hela verlden. Vi veta ingen väg och tillflykt i natten och öknen midt ibland grymma rofdjur; allenast du är vår tillflykt och vårt beskydd. Och om du vill, skall intet ondt hända oss, och din allmakts hand skall leda oss trygge igenom alla faror. Store Allah, befall dina englar att ledsaga oss till ett godt hviloställe, så skola vi i morgon kasta oss på vårt ansigte vid solens uppgång och tillbedja ditt namn i morgonrodnaden.

28 Vid det att Mirjam ännu bad och Mirza hade dragit sin sabel mot rofdjuren, hördes den rytande tigern i fullt språng aflägsna sig, liksom ville han fly för en, som var starkare än han sjelf. Och kamelerne upphörde att darra och begynte åter gå framåt med varsama steg, och samum upphörde att blåsa. Då sade Mirjam åter:

29 – Säg, min broder, hvarför börja kamelerne gå?

30 – Jag vet ej, svarade Mirza; konsekvensändrat/normaliserat det är troligen derför att den heta vinden har upphört och luften känns svalare.

31 – Men jag ser likasom två ljusa strimmor gå framför oss, en framför din kamel och en framför min. Hvad kan det vara, min broder?

32 – Jag ser dem också, sade Mirza; konsekvensändrat/normaliserat det måste vara strimmor af månen i skyn, eller också är det sådana sköna lysmaskar, som stundom glimma, när daggen faller om natten.

33 – Nej, sade Mirjam, konsekvensändrat/normaliseratnu ser jag dem tydligare. Det är två hvita englar, |566|som gå framför oss och leda våra kameler, och de äro så lätta och genomskinliga, som den klara morgonluften. Låt oss tacka Allah, min broder, ty nu ha vi kommit till en källa, och jag ser palmer och vattubäckar i englarnes ljus.

34 Mirjam hade rätt, de hade nu kommit till en oas i öknen och stego af sina kameler, gåfvo dem vatten och tillredde åt sig ett sofställe till natten. Men Mirza var ännu icke utan fruktan, ty han visste, att många djur, både goda och elaka, bruka uppsöka sådana källor att släcka sin törst. Och vid det han närmade sig bäcken, gick fullmånen upp öfver den stora öknen och|166| den gröna oasen, och bäcken glittrade som en lång silfverstrimma i månskenet. Men lemma startlångskommentar denna strimma stod en lång, lång rad af hufvud vid hufvud, och det var flera tusende öknens djur, som kommit att dricka ur bäcken. Mirza såg till sin stora förvåning, att lejonet stod orörligt bredvid den skygga gazellen, hyenan bredvid rådjuret, tigern bredvid den rädda antilopen, men ingen af dem syntes mena ondt med sin granne eller frukta hans närvaro.

35 – Hu, sade Mirza, konsekvensändrat/normaliserat här kan ingen sofva; här äro nattkamrater mer än vi önska, och somlige af dem äro icke att lita på.

36 – Var vid godt mod, min broder, sade nu Mirjam i sin tur. konsekvensändrat/normaliserat Ser du icke, att de två hvita englarne skrifva ett tecken i djurens panna, att intet djur i natt får göra någonting ondt? Derför låt oss hvila trygga vid palmens fot. Allahs hand beskyddar oss, medan vi sofva.

37 O, hvad det var skönt och svalt, när Mirza och Mirjam vaknade vid solens uppgång under palmer och mullbärsträd i den gröna oasen, som låg der midt i den stora öknen! De knäböjde för Allah, såsom de alltid gjorde morgon och afton, och tackade öknens och verldens Skapare för hans beskydd under den mörka natten, då vilddjuren lågo omkring dem som tama lamm. Små fåglar med guldgula vingar sjöngo rundt omkring dem i träden Allahs lof; svalorna från norden flögo öfver vattnet och fångade trollsländor, medan i bäcken plaskade två hvita svanor, som också flytt dit undan nordens vinter från det fjerran Finland. I Arabien är aldrig vinter, men också aldrig vår; öknens barn frysa aldrig, men få heller aldrig glädjas åt vårens ljufhet.

38 Nu badade barnen i källan, vattnade sina kameler, fyllde sina fickor med dadlar, sina läderflaskor med vatten, och redo så ut i öknen, för att uppsöka perserkonungens läger och rädda sin fader, konungen öfver rika Arabien. – Låt oss rida mot solens uppgång, sade Mirza, konsekvensändrat/normaliserat ty Perserna bo i morgonrodnadens land,|167| och der skola vi finna dem. Men Mirza hade ett kortare tålamod, än hans syster Mirjam, och började redan längta till resans slut.

39 När det led längre på dagen, begynte solen åter bränna den gula sanden, och luften blef allt hetare, medan intet träd och ingen skugga fanns, så långt |567|ögat såg, endast kullar af sand i långa, runda och släta våglinier. Mirza begynte oroligt se sig omkring, och Mirjam frågade åter, såsom hon brukade fråga: Säg, min broder, hvarför är det så tungt att andas, och hvad är det för ett stort brandgult moln, som uppstiger i söder och kommer allt närmare?

40 – Allah är vred på oss, svarade Mirza. konsekvensändrat/normaliserat Det är sandhvirfveln, som drifver mot oss med samumvinden, och om vi ej stiga ned af kamelerna, skola vi dö.

41 Båda barnen hoppade nu ur sadeln och sökte ett skydd bakom kamelerna, som lade sig ned på marken med ryggen mot vinden. Knappt var detta gjordt, innan det stora, brandgula molnet redan var öfver dem som en fäll. Det susade fram öfver deras hufvuden med åskans dån, såsom ett förhärjande hagelfall och såsom ett brusande haf. Luften blef het, som i en glödande ugn, och hvarje sandkorn tycktes bränna som eldgnistor. På samma gång blef den klara dagen alldeles mörk, man kunde hvarken se eller höra, och der var intet annat råd, än att betäcka sitt hufvud så tätt som möjligt, emedan det fina, heta dammet af sanden trängde in i ögon, näsa och mun.

42 Sex minuter varade detta öknens förskräckliga oväder; derefter blef luften åter klarare, och Mirjam arbetade sig först med sina späda armar ur de högar af sand, i hvilka de voro begrafne. Derpå hjelpte hon äfven Mirza på fötterna.

43 – O, hvad jag är glad, att ditt lifs ande ännu lefver i dig, sade hon.

44 – Ja, sade Mirza, konsekvensändrat/normaliserat hvad hjelper det att vi lefva, när våra kameler äro döda, förqväfde af sanden? Stackars Mirjam, nu måste vi båda förgås, ty öknens skepp|168| skola icke mera bära oss öfver sandhafvet, och våra fötters spår skola begrafvas i vildmarken.

45 – Fäll icke modet, sade Mirjam, konsekvensändrat/normaliserat som nu i sin fromhet begynte att trösta sin broder. På hela jorden finns intet djur, så härdadt mot hettan, som kamelen, hvilken man kallar öknens skepp; och de hafva nu förgåtts, men vi lefva. Deraf kunna vi se, att Allah beskyddar oss i dagens hetta, liksom i nattens mörker. Nu skola vi dricka ur våra flaskor, för att nedskölja sanden, men sedan skola vi gå vidare under Guds englars beskydd.

46 Mirza teg, men de drucko ur flaskorna deras sista vattendroppe, som mycket styrkte dem, och begynte så fortsätta resan till fots i den djupa sanden och i den brännande solhettan.

47 Om en stund sade Mirza åter: Hvad är det värdt att vi gå vidare? Låt oss sätta oss ned och dö.

48 – Nej, sade Mirjam, konsekvensändrat/normaliserat vi skola gå, för att rädda vår fader. Jag ser spåren af en struts i sanden; vi skola följa dem åt.

49 De gingo ett stycke, och åter sade Mirza: Nu är min krafts ande uppgifven; nu skola vi dö.

|568|

50 – Nej, sade Mirjam, konsekvensändrat/normaliserat vi skola rädda vår fader. Jag ser en vext i den torra sanden: det är jerichorosen, som grönskar, när hon torkat i hundrade år, blott hon får vatten igen, och rättnu få vi grönt.

51 Ännu gingo de, och Mirza ville åter kasta sig ned och dö, men då lyssnade Mirjam åt det håll, hvarifrån vinden kom, och sade: Jag hör tunga fjät af kameler i öknen; vi måste ännu lefva, för att rädda vår fader.

52 Det dröjde icke heller länge, innan en stor karavan närmade sig bakom sandkullarne och fann de två barnen gående till fots i öknen. Den rike köpmannen, som anförde karavanen, förbarmade sig öfver de öfvergifna, upptog dem på sina kameler och frågade dem hvart de ämnade sig.

53 – Vi vilja gå till Persernes konung, svarade Mirza.

|169|

54 – Då kunnen I följa med mig, sade köpmannen, konsekvensändrat/normaliserat ty jag reser också till Persiens hufvudstad Teheran, och mitt ansigte har funnit nåd för den store Khanen, som köper af mig mitt elfenben och min guldsand.

55 Detta tyckte Mirza och Mirjam vara en god hjelp på resan. De tackade således köpmannen och följde gerna med, allt i det hopp att kunna rädda sin fader.

56 Fyra och tjugu dagar hade förflutit, när de två barnen på detta sätt uppnådde Persiens hufvudstad, och dagen derpå blefvo de af köpmannen förde till konungens gyllene slott.

57 Konungen satt på sin elfenbensthron med två tama lejon vid sina fötter och vinkade åt barnen, att de skulle säga sitt ärende. Mirza och Mirjam blefvo röda som rosor, icke så mycket för konungen (ty de voro ju sjelfve kungabarn), som icke mer för hans lejon; men slutligen framsteg Mirjam, kastade sig ned för konungens fötter, kysste hans tofflor och sade:

58 – Herre konung, vi hafva hört att du vill öfverfalla vår fader, konungen af Rika Arabien, med krig och slå honom ihjäl och göra hans barn till slafvar; men det vore mycket illa gjordt, herre konung. Och derför ha vi kommit hit, för att bedja dig ej göra vår fader illa, utan hellre låta din vrede komma öfver oss i hans ställe och slå oss ihjäl, men låta vår fader lefva. Men om du hellre vill, att vi skola vara dina slafvar, så vill jag dag och natt bortfläkta alla flugor från din kungliga thron, och min broder Mirza skall försvara dig mot alla dina fiender, ty han är så stark, som dina bästa lejon, herre konung; men skona vår faders ögons ljus!

59 – Och om jag icke nu hör eder bön, sade konungen, konsekvensändrat/normaliserat hvad gören I då?

60 – Då skall du strida med mig om min faders andedrägt, svarade Mirza; konsekvensändrat/normaliserat och jag vill störta dig ned af din makts fäste, så sannt Allah hör de rättfärdiges böner.

|569|

61 – Godt, sade konungen, konsekvensändrat/normaliserat jag vill betänka mig på saken i sju år och ej under tiden göra eder fader illa.|170| Men då måsten I vara mina slafvar, till dess mitt beslut är fattadt.

62 Härmed voro barnen nöjda och blefvo så upptagne som slafvar i konungens hof. Der fingo de i sju år tjena med många hårda arbeten. Prins Mirza måste hvar natt skura konungens harnesk blankt till morgonen, och prinsessan Mirjam måste alla dagar sopa drottningens golf. Och så var det i sju år. Men derunder vexte barnen stora och blomstrande, som unga cederträd, och fördrogo allting glade för deras älskade fader.

63 När de sju åren voro förlidne, sade Mirza en dag till Mirjam: Nu är tiden förliden, och konungen måste fatta sitt beslut, ty jag vill icke längre tjena som slaf.

64 Mirjam sade: Om det ännu vore tre gånger sju år till, ville jag gerna tjena för vår älskade fader.

65 I detsamma trädde konungen in och sade: Nu hafven I tjenat mig i sju år troget. Nu ser jag, att I ären trofaste af hjertat, som alla menniskor borde vara, och att I uppoffrat all eder ungdoms rosor af kärlek för eder fader. Derföre vill jag nu berätta eder en nyhet från edert fädernesland. Edra sex bröder hafva smädeligen tagit eder fader till fånga och insatt honom i ett djupt fängelsetorn, och edra sex systrar med sina män hålla vakt utanför tornet och gifva eder fader en dadel om dagen till mat, för att han slutligen skall dö af hunger. Men för eder trohets skull vill jag skicka en krigshär, för att befria eder fader. Du, Mirza, skall anföra min krigshär, och du, Mirjam, skall lösa fångens bojor. Allahs domar äro rättfärdiga: trogna och tacksamma barn skola godtgöra hvad trolösa och otacksamma barn hafva brutit mot sina föräldrar.

66 Som konungen sagt, så skedde det, och snart ryckte den persiska hären ut med kameler och elefanter under Mirzas befäl. Mirjam red på en ung kamel med guldstickad sadel och perletyglar, och sex svarta slafvinnor kammade hvar dag hennes hår, och sex|171| mohriska slafvar gingo bredvid henne med stora solskärmar, som gåfvo skugga i middagshettan.

67 Under tiden satt konungen af Rika Arabien, Mirzas och Mirjams fader, gammal och grå, sorgsen och hungrig, i sitt ensliga fängelsetorn och såg ut genom jerngallren i det trånga tornfönstret. Då skymdes en gång hans fönster af en man, som stod der utanför, och det var den hundraårige dervischen Enoch.

68 – Huru är det med dig, herre konung? frågade dervischen.

69 Konungen af Rika Arabien svarade honom: Enoch, mins du ännu min |570|dröm? Lyckliga äro de menniskor, dem Allah aldrig skänkt några barn, ty de hafva aldrig närt en orm vid sin barm.

70 – Nej, sade dervischen, konsekvensändrat/normaliserat lyckliga äro de menniskor, dem Allah har gifvit goda, trogna och lydiga barn, ty sådana äro guldkorn i fattig mans hus och perlor i konungars krona. Men du, herre konung, har velat köpa dina barns kärlek med löften om konungariken, och se, de hafva tagit från dig både rike och kärlek.

71 – Ack, sade konungen, konsekvensändrat/normaliserat jag hade två barn, som jag älskade högst, men de bestodo ej profvet; de öfvergåfvo mig först ibland alla. Och nu skola mina ögon ej längre se dagens ljus, ty mina barn gifva mig blott en dadel om dagen att äta och så mycket vatten att dricka, som en dufva dricker i svala morgonstunden. Säg, Enoch, hör du ej Allahs åska närma sig från skyn, för att straffa elaka barn?

72 Dervischen sade: Jag hör dina döttrar spela och sjunga till gästabud i ditt kungliga tält.

73 Konungen sade: Ser du då alls ingen ljungeld från himmelen nedslå på jorden?

74 Enoch svarade: Jag ser något blänka deruppe i gästabudssalen: det är dina söners nya guldkronor, hvilka de nu försöka på sina hufvuden.

75 Åter sade konungen: Allah är död; annars skulle sådant aldrig hända på jorden. Ser du ingenting annat,|172| så vill jag också dö, ty barns otacksamhet bäddar föräldrars graf.

76 Men Enoch svarade: Bida ännu litet, herre konung, törhända att Allah lefver. Jag ser ett moln af damm uppstiga vid randen af öknen, och någonting glimmar i solen såsom lansar af stål.

77 – Kommer det närmare? frågade konungen.

78 – Ja, det närmar sig som en hagelskur öfver de stolta tistlar på majsfältet. Nu igenkänner jag ryttare, kameler och elefanter. Det är en stor krigshär, herre konung, och främst rider en ståtelig prins samt efter honom en skön prinsessa i guld och perlor. Men uppe i kungstältet hör jag rop och vapengny. Dina söner hafva råkat i tvist om kronorna, och dina döttrars harpor ligga krossade utaf svärd.

79 – Då vill jag ännu litet bida, svarade konungen.

80 Och nu hördes ända till fängelsetornet ett gny af vapen, såsom när haglet nedslår på Sinai berg, ty de sex prinsarne med alla deras hofmän hade dragit svärden mot hvarandra, och ingen märkte den främmande krigshärens annalkande, förrän hela lägret var omringadt och den främmande prinsen fordrade portarnas öppnande. Ingen svarade honom. Han höll med sin |571|hvita stridshäst utanför porten, tilldess att vapenlarmet derinne ändtligen tystnade. Då lät han uppbryta porten, och hvad såg han? Alla de sköna tälten voro blodiga och uppfyllda med döda. Alla de sex prinsarne med deras hofmän hade nedhuggit hvarandra till sista man för tvisten om kronorna, och alla de sex prinsessorna lågo döda bredvid dem på deras brustna harpor.

81 Men den främmande prinsessan red till konungens fängelsetorn och kysste hans hand och löste hans bojor och ledde honom kärligt ut i den gröna parken; der fick han höra hvad som timat i slottet. – Ack, suckade konungen, konsekvensändrat/normaliserat nu är jag en gammal, barnlös man, som icke mera har något att älska på jorden. Ack, att jag vore död och mina trolösa barn ännu lefde!

|173|

82 – Herre konung, sade prinsessan, konsekvensändrat/normaliserat hvad skulle du säga, om Allah gåfve dig trogna barn till ersättning för dem du förlorat?

83 – Nej, det är icke möjligt, sade konungen. konsekvensändrat/normaliserat Jag hade ännu en son vid namn Mirza och en dotter vid namn Mirjam, men de hafva längesedan öfvergifvit mig.

84 Då kunde ej prinsessan Mirjam längre återhålla sina tårar, utan hon föll sin fader om halsen, kysste honom och berättade honom allt, och prins Mirza kom att böja knä för sin fader och återgifva honom riket. Och den gamle konungen blef så glad, så glad, och välsignade sina trogna barn och bad dem mottaga riket; men de trolösa barnen lågo alla döda och blefvo uppbrända i eld, ty otacksamma barn äro den tyngsta börda, som jorden bär.

85 Och den hundraårige dervischen Enoch välsignade Mirza och Mirjam, att de, som Guds fjerde bud lofvar, måtte lefva länge på jorden, och så var den sagan slut, och Allah lefver ännu i år.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Sagan publicerades i Trollsländan 9/5 och 16/5 1868.

    Sagan påminner om Grimmsagan »Die Gänsehirtin am Brunnen» (1843), där kungen på samma sätt frågar sina döttrar hur mycket de älskar honom samt skickar iväg den yngsta när hon ger fel svar. Motivet finns också i Shakespeares King Lear (ca 1605). Laurent noterar dessutom det typiska draget för folksagan, att upprepa en fråga i tretal, vilket Topelius använder i flera sagor (jfr »Björken och Stjernan» och »Adalminas perla»; 1947, s. 131 f.).

    I mitten av 1800-talet fick orientalismen fäste, bl.a. genom spridningen av Tusen och en natt (i övers. 1704), och den fick i Finland skjuts av forskningsresande Georg August Wallins rapporter från Nordafrika på 1840-talet. Lehtonen påpekar att Topelius uppenbarligen kände till att också muslimerna tror på änglar (1998, s. 10; jfr Laurent 1947, s. 207 f.). Forsgård noterar att sagans moraliska budskap innefattar element som trofasthet och uppoffrande osjälviskhet och att Topelius skapar en allegori över det visionära tusenåriga riket i Johannes uppenbarelse (Upp. 20). Det sker i en motsatsernas försoning där rovdjur och växtätare samsas och där också det gudomliga talet sju är centralt (1998, s. 148, 154). Jaakkola nämner sagan som en av Topelius mest islambejakande (2011, s. 81 f.).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    Rubrik Mirza ’prins’, av persiskt-arabiskt ursprung.

    1 rika Arabien forntida rike i sydvästra Arabien; förekommer i Första Kungaboken i Gamla Testamentet.

    2 dervisch medlem av ett islamisk-mystiskt brödraskap.

    6 efter eftersom.

    7 kung Salomos ring, [...] makt öfver andarne mytisk ring kopplad till Salomos makt över demoner, ’jinner’, vilken från judiska källor spridits till den islamiska berättarvärlden (Laurent 1947, s. 142).

    8 uppskörtade fäste upp.

    16 villa vilda.

    20 samumvinden arabisk benämning på den heta, torra ökenvinden i norra Afrika och Sydvästasien.

    34 långs parallellform till längs.

    Bibliografi

    Forsgård, »Topelius, Orienten och islam», 1998, s. 154, 147 f.; Jaakkola, Topeliaaninen usko – Kirjailija Sakari Topelius uskontokasvattajana 2011, s. 81 f.; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 131 f., 142, 171, 207 f.; Lehtonen, »Topeli änglar», 1998, s. 10

    Faksimile