Snurran

Lukuteksti

[152]

Snurran.

Skämtsaga i fyra äfventyr.

Personer:

KUNGEN.konsekvensändrat/normaliserat

DROTTNINGEN.konsekvensändrat/normaliserat

PRINSESSAN lemma startMUNVIGAkonsekvensändrat/normaliseratkommentar, deras dotter, benämnd Snurran.

GUVERNÖR SPINDELBENkonsekvensändrat/normaliserat.

GUVERNÖRSKAN EAU DE COLOGNEkonsekvensändrat/normaliserat, prinsessans lärarinna.

RÅDMAN ORREkonsekvensändrat/normaliserat, öfverdomare.

lemma startKAPTEN PUFFkonsekvensändrat/normaliseratkommentar, chef för lifvakten, Spindelbens adjutant.

PYTTkonsekvensändrat/normaliserat, hans son, dverg.

KUNGENS HÄROLDkonsekvensändrat/normaliserat.

MÄSTER HANSkonsekvensändrat/normaliserat, smed.

GUMMAN HANSkonsekvensändrat/normaliserat, hans hustru.

|1149|

LUSTIGA PETTERkonsekvensändrat/normaliserat, KLOKA MATTSkonsekvensändrat/normaliserat ochkonsekvensändrat/normaliserat DUMMA OLLEkonsekvensändrat/normaliserat, deras söner, smedslärlingar.

LISAkonsekvensändrat/normaliserat, deras fosterdotter.

ROSENKINDkonsekvensändrat/normaliserat, SNÖFLINGAkonsekvensändrat/normaliserat ochkonsekvensändrat/normaliserat THORDÖNkonsekvensändrat/normaliserat, féer.

|153|

ILLFLAXAkonsekvensändrat/normaliserat, en hexa.

HOFDAMERkonsekvensändrat/normaliserat och RÖSTERkonsekvensändrat/normaliserat, som tala.

HOFVET, LIFVAKTEN, FOLK,konsekvensändrat/normaliserat som ser på och hurrar.

Sagans tid: Det var en gång.konsekvensändrat/normaliserat

Första äfventyret.

Mäster Hans’ smedja. Man ser ässjan, städet, blåsbälgen, ett litet fönster och en dörr. Lustiga Petter dikterar; mäster Hans och Matts slå takten vid städet,*Hammarslagen falla på de understrukna stafvelserna. Olle sköter blåsbälgen, Lisa i en vrå stickar strumpa.

3 PETTER (aftmätt).

lemma startVi smida en saga,

lång som en tvaga,

bred som en dörr;konsekvensändrat/normaliserat

Har du hört den förr;konsekvensändrat/normaliseratkommentar

 

Om du af vår saga

Ej lär dig en aga,

hör, om du vill,

Den en gång till!konsekvensändrat/normaliserat

5 MÄSTER HANS. Nå, gossar, nu är det lördagsqväll, mor väntar med grötgrytan, vi kunna sluta vårt dagsarbete. Jaså, Matts är ej färdig; jag skall vänta på dig och stoppa min pipa. (Stoppar pipan, röker och ser ut genom fönstret.) Hakar och märlor! Hvad är det där för folk (pekar på åskådarne), som sitter därute i månskenet och kikar in hit i smedjan?

|154|

7 PETTER. Det är gnistorna från skorstenen. Far tror att det är ögon, när de lysa i mörkret.

9 LISA. Intet är det gnistor. Det finns mycket annat, som sprakar i mörkret om lördagsqvällen.

11 MÄSTER HANS. Gud signe dig, barnet mitt, du är féernas guddotter, du ser mer än andra. Tänk, om det vore folk därute! (Till åskådarne.) Gerna för |1150|mig. Var så god och titta på oss, nog tåla vi ses på. Jag är Hans mästersmed, som har smidt silfverskor åt kungens häst Eldfrustaren. Mor är i stugan, men här ser ni mina barn. Här är lustiga Petter, han kan smida snurror och spela lemma startharmonikakommentar. Här är kloka Matts; han smider lemma startkonstlåskommentar och är så lemma startträffeligtkommentar sluger, att han kan lura en räf. Här är Olle, dumma Olle kalla de honom, för att han talar sex eller sju ord i veckan, men han kan härma tuppen. lemma startNå ja, här är Lisa, barnet, som vi hittade en söndagsmorgon i smedjan. Vi ha tre pojkar, sad’ mor, vi behöfva en flicka. Får gå, sad’ jag, och si, hon blef smörögat i gröten.kommentar Ja, titta nu bara, sådant folk är vi. (Det knackar på dörren.) Jag tror månskensfolket vill in. Gör dig smal och kryp in, sad’ låset åt nyckeln.

(Pytt inträder, löjligt utstyrd som officer, och gör militärisk honnör.)

13 LISA. Åh, se Pytt! Hvar kommer du ifrån? Vi är’ gamla bekanta, far. Pytt drar mig om vintern på kälke till féernas skola på blå bergen. Han tänker bli krigsman, för att han är så lång och rask.

15 PETTER. Cæsar Alexander Napoleon Pytt!

17 MATTS. Jag tar till flykten. Grymme herr krigsman, slå intet ihjäl mig!

19 MÄSTER HANS. Tyst, Matte! Nå, hvad har den store Pytt att förkunna?

|155|

21 PYTT (gör honnör). Min nådiga herre kungen låter säga dig, mästersmed, att han behöfver till måndag morgon det lås, som han har beställt af dig.

23 MATTS. Store Pytt, det är jag, som smider låset, och det är snart färdigt.

25 MÄSTER HANS. Till hvad behöfver kungen ett så stort, dyrkfritt konstlås?

27 PYTT. Till sitt nya glasskåp, som min far, kapten Puff, fått befallning att bygga.

29 M. HANS. Det måste vara dyrbara skatter, som kungen där skall förvara. Kanske sin krona?

31 PYTT. Jag törs intet säga. Det är en statshemlighet.

33 LISA. Jag vet, far, jag har hört det af féerna. Kungen bygger ett glasskåp för att där förvara sin dotter, prinsessan Munviga, som folk kallar Snurran.

35 M. HANS. Hvad i alla dagar! Hans enda barn, som skall ärfva kronan och riket!

37 PYTT (med en axelryckning). Han måste!

39 M. HANS. Hvarför måste han? (Pytt tiger med en ny axelryckning.) Hvarför måste han, Lisa?

41 LISA. Därför ...*Tre prickar beteckna ett kortare uppehåll. (halfgråtande). Nej, jag vill intet tala illa om Snurran.

43 M. HANS. Sitt intet och lipa, unge! Ut med sanningen! Hvarför måste han?

|1151|

45 LISA (gråtande). Hon pratar.

47 M. HANS. Hvad för slag? Skall prinsessan i glasskåpet för att hon pratar?

49 LISA (motvilligt). Det var så, att kungen hade två snälla prinsessor förut, men han tyckte de voro alldeles för tystlåtna, för han vill ha muntert vid hofvet. Så togo féerna bort de två snälla prinsessorna och sände|156| åt kungen Snurran i stället. Och för hvart år Snurran blef äldre, pratade hon dubbelt mer än förut. Men nu, när hon blifvit femton år ...

51 M. HANS. Nå, nu när hon blifvit femton år?

53 LISA (med gråten i halsen). Står ingen mera ut med att höra henne. Alla stoppa de bomull i öronen och gå med tjocka dukar kring hufvudet, liksom när man har tandvärk. Och så kunna de intet heller höra hvad andra säga.

55 M. HANS. Och så?

57 LISA (som förut). Så måste nu kungen stänga in henne i ett glasskåp, om ingen vill vara så barmhertig och gifta sig med henne.

59 PETTER. Får den, som gifter sig med Snurran, riket med?

60 MATTS (medan han smider). Ja, säg, får han riket med? ... Aj, aj, mitt finger! Jag slog mig på fingret! Trollen tage Snurran och riket med!

62 LISA. Skäms, Matte! Vet du intet, att när man ropar på trollen, kommer strax något styggt?

(Illflaxa inträder, ridande på en qvast, med en piska i handen och en säck på ryggen.)

64 ILLFLAXA. Tackar så mycket, hvem var så god och bjöd mig stiga in? Usch, jag har ridit mig trött, jag är på väg till Blåkulla. Finns här någon, som träter? Jag behöfver skällsord, mycket skällsord i qväll, för dem skall jag mala till kaffe, jag säger intet åt hvem.

66 M. HANS. Hvad är ni för en markatta?

68 ILLFLAXA (nafsar i luften). Tackar ödmjukast, det var ett bra ord; hvarje sådant ord är en kaffeböna för mig. Finns här ej flera?

70 MATTS. Kan ni bota mitt finger, ni vidbrända, sotiga trollpacka?

|157|

72 ILLFLAXA (nafsar i luften). Tackar, tackar, det var också ett bra ord. Men nu har jag intet tid, jag skall lemma startunderst bittidakommentar i morgon till kungens gård, jag har ett ärende till Snurran, och där får jag många sköna kaffebönor. (Vädrande i luften.) Pstschi! (Nyser.) lemma startBanke migkommentar, tror jag intet, att här luktar hedniskt blod! En sparfunge! (Gripande efter Pytt.) Han skall i säcken till frukost i morgon.

(Pytt flyr undan och gömmer sig bakom blåsbälgen.)

74 PETTER. Tappre Pytt, spetsa käringen på ditt svärd!

76 ILLFLAXA (förföljande Pytt). Så, så, så, sparfkyckling, intet göra sig till! |1152|I säcken skall du, på spettet skall du, jag skall plocka dig, jag skall steka dig, i hvitlök och peppar skall jag steka dig, tills du blir mör! (Olle motar henne.) Hvad nu, sotarpojke? Vill du se mina långa naglar? Jag skall ha pysslingen!

78 OLLEkonsekvensändrat/normaliserat (galande). Kuckukukuu!

80 ILLFLAXAoriginal: ILLLFAXA (skrämd). Huj, hvad är det?original: det! Tuppen galar, jag kommer för sent till Blåkulla. Och bara två kaffebönor har jag fått i denna eländiga smedjan. Simpele, timpele, murra balurra, hopp, väder opp, hästen min! (Piskar på qvasten och rider ut.)

82 M. HANS. Nå, det var för väl, att vi blefvo af med det trollet. Jag kände en besynnerlig lust att steka henne i ässjan. (Pytt kryper fram.) Hon ville ju äta upp dig, min beskedlige gosse.

84 PYTT (stolt). Mitt svärd var för kort. Om hon kommit helt litet närmare, skulle jag ha spikat fast henne vid väggen.

86 M. HANS. Se så, gossar, mor väntar och gröten svalnar. (Trumpetstötar utanför.) Hvad kan det vara? Kungens härold så sent på lördagsqvällen! Nu måtte det vara brådt. (Lyssnar vid fönstret.) Riktigt! Härolden upp|158|läser en kunglig kungörelse ... (lyssnar och upprepar) ... Eftersom hennes höghet prinsessan Munviga lider betänkligt af för mycken vältalighet ... och hela rikets välfärd därmed sättes på spel ... alltså ... hvad säger han? ... alltså utlyser kungen allernådigast en täflan för alla ogifta män i hans rike ... af hvad stånd de vara må ... att nästa måndags morgon infinna sig vid kungsgården ... Och den, som lyckas förmå hennes höghet att tiga i fem minuter, – hör man på: fem minuter! – han skall få henne till gemål och sedan ärfva riket efter konungens död. (Petter och Matts hoppa upp.) Men den, som försöker och icke lyckas, ... han skall sitta i lemma startstockenkommentar, ända till dess att han lärt sig utantill allt hvad hennes kungliga höghet under tolf dagars tid behagat säga honom. Gifvet i vårt kungliga slott, datum lemma startut suprakommentar etcetera, etcetera.

88 PETTER OCH MATTS (på en gång). Jag vill med, far!

90 M. HANS. Hör på pojkarna! Skämmas ni intet? Petter, huru tänker du reda dig med Snurrans vältalighet?

92 PETTER. Jag skall förarga henne, så att hon spricker.

94 M. HANS. Och du, Matte? Tänker du smida henne till nubb?

96 MATTS. Nej, jag skall smida ett munlås åt henne.

97 M. HANS. Jo, nu får riket vackra kungar med tiden. Det är för väl, att jag har Olle qvar.

99 OLLE (styft). Jag ... vill ... med!

101 M. HANS. Olle med! Det var de första ord jag hört pojken säga sedan i onsdags. Nå, hur tänker du få prinsessan att tiga? (Olle lägger fingret på |1153|munnen.) Så så, lycka till, du vill lära henne din egen konst? Det kallar jag slugt, ifall det ej råkar vara makalöst dumt. Jag mister alla mina smedjedrängar. Hvem skall nu sköta pusten? Kanske Lisa också vill med?

|159|

103 LISA. Nej, far. Jag skall i morgon vid solens uppgång till féernas gudstjenst på blå bergen.

105 M. HANS (till åskådarne). Där höra ni sjelfva, godt folk. Alla mina barn rymma ifrån mig. Hvad skall jag göra? Skall jag bomma dörren och säga till dem: lemma startbarnens vilja är i fars byxfickakommentar. Eller skall jag låta dem gå efter näsan? Nå, de må löpa, de komma väl hem igen, när de längta till mors grötgryta. Åhå, hvad allt får man ej höra och se på en lördagsqväll! Men nu är det tid att få sig en munsbit och se’n gå till kojs. (Till åskådarne.) God natt, kära vänner, sofven godt, så få ni se Snurran i morgon och kungen i öfvermorgon.

(Ridån faller.)

Andra äfventyret.

Tidigt en morgon i kungens park. Träd och rosenbuskar. Bakom dem i fonden de blå bergen. Man hör små klockor ringa. Pytt i uniform vattnar rosenbuskarna.

107 PYTT. Solen går upp. (Gäspar.) Och så tidigt näns guvernör Spindelben skicka en stackars krigsman till ett så simpelt göra, som vattna rosor! Allt skall, kantänka, vara så fint till i morgon, när prinsessan skall bjudas ut på auktion. (Lyssnar.) Hvad är det som ringer? Jaså, det är söndag i dag, blåklockorna ringa till féernas gudstjenst därborta på bergen ... Aj, nu stack jag mig på en törntagg! ... Men så var jag tapper i går, när den förskräckliga hexan ville steka mig i hvitlök och äta upp mig lifslefvande. Uff, sad’ Puffen. Kan|160|tänka hon, ja! Hon skulle ha kommit lemma starten half tumkommentar närmare, så hade hon varit dödens barn. (Drager sin värja och hugger i luften.) Hon skulle försöka att komma en gång till, så skulle jag spetsa henne så här ... och så här ... (han sticker i träden).

(Illflaxa inträder baklänges från venster för åskådarne, steg för steg, andtruten försvarande sig med qvasten, som hon håller utsträckt framför sig. Pytt gömmer sig darrande bakom en buske.)

109 ILLFLAXA (skrikande för att öfverrösta Snurran, som förföljer henne och talar på samma gång). Söta gulle prinsessa, jag har ju sagt dig, att du är mitt allrakäraste lilla barn, och nu är du femton år och skall snart gifta dig, och så måste jag väl få pussa dig, förrän en annan far bort med dig.

111 SNURRAN (lemma startslabbrandekommentar utan uppehåll och svängande en lemma startkråkskramlakommentar, när |1154|hon är tvungen att draga andan). Och så kommer du till mig midt i natten, när jag ligger i min sötaste sömn, och säger att du är min mamma, liksom det skulle passa sig att komma till en kunglig person midt i natten, när hon sofver sin sötaste sömn, och liksom det skulle passa sig för en trasgumma, som du, att säga dig vara min mamma, och så är du intet heller min mamma, grodornas mamma är du, men intet min mamma, för jag är en kungsdotter, och du är intet värdig att sopa mitt golf, och så kommer du till mig midt i natten, när jag sofver i min sötaste sömn, för att jag måste hvila mig, och jag måste hvila mig, för att jag har nog besvär hela dagen med att lära de dumma hofjungfrurna deras sysslor, och om intet jag skall få hvila mig, huru skulle någon annan få hvila sig, och hvarför skulle andra få hvila sig och jag intet få hvila mig? Men du surrar som en lemma startböllflugakommentar, så att jag intet|161| får säga ett ord, för att du surrar och surrar och surrar ...

(Mister andan och skramlar. Båda försvinna i kulissen och fortsätta utom scenen.)

113 PYTT (försigtigt framkrypande). Surrar och surrar! Där fick hexan en, som fastnar henne i halsen. lemma startSinkaduskommentar, säger far, jag är stendöf (lyssnar), jag hör intet mera blåklockorna ringa ... Där springa de, hexan baklänges, Snurran efter henne. Nu komma de till dammen, hexan ser intet bakom sig ... plums, där ligger hon! Ingen fara, sådant otyg flyter på vattnet ... Men se, där kommer Lisa! Det är skönt att åter få vara med riktigt folk. Hvarifrån kommer du så bittida, Lisa?

115 LISA (inträder). Jag kommer från féernas kyrka på bergen. Där var så vackert, så vackert. När solen gick upp, begynte blåklockorna ringa.

117 PYTT. Ja, jag hörde dem ända hit.

119 LISA. Då var där ottesång med alla fåglar och blommor och fjärilar. Den blå himlen var kyrka, berget var altare, näktergalen messade, myggan spelade orgel, talltrasten var klockare och började psalmen, gamla eken på berget var prest och predikade så innerligt vackert, när östanvinden susade i hans krona. Alla féer och träd och blommor böjde sig ned för vinden i bön, ett litet lamm sof vid vargens sida, och den stora kungsörnen gömde en dufva under sin vinge.

121 PYTT. Ack, så vackert! Om jag finge en gång vara med!

123 LISA. Kom med mig i morgon, när féerna väga menniskors ord!

125 PYTT. Hvad vill det säga: väga ord? ...

127 LISA. De väga på sina vågskålar alla ord, som du och jag och alla menniskor säga.

|162|

129 PYTT. Nej, huru stå de ut med ett sådant arbete? Men se, där kommer far.

|1155|

(Kapten Puff inträder, släpande en stock, jemte yxa och klubba. Han är en liten fet gubbe i uniform och bär ett skägg, som räcker honom ända till lemma startmedjankommentar.)

131 KAPTEN PUFF. Uff, sad’ Puffen. Hjelpen mig, barn! Jag sliter ut mig med en sådan lemma startobäkligkommentar stock.

133 LISA. Vet intet kapten, att det är söndagsmorgon? Man skall aldrig arbeta på söndagsmorgonen, för då går någonting galet.

135 K. PUFF. Har jag tid att försumma en söndagsmorgon? Kungens nya glasskåp är färdigt, men där skall också vara en stock, som ingen annan än jag kan inrätta. Den skall klyfvas och borras med hål, för att där skola de sitta, som i morgon försöka få prinsessan att tiga och intet lyckas.

137 LISA. Stackare de, som få sitta där!

139 K. PUFF. Håll nu stocken stadig, medan jag klyfver honom! (Hugger.) Så, ett hugg till. Han är hård, den besten; jag måste slå in en kil (han inslår kilen). Spricker han intet? (Lutar sig ned för att se.) Jo, något sprack han, men intet tillräckligt, tror jag (lutar sig mera). Månne kilen är för tjock? (Lägger sig på magen för att se åt. Kilen glider ur, och Puffs skägg inklämmes i springan.) Hvad för något? Jag tror, att mitt skägg ... (Försöker förgäfves resa sig.) Sinkadus, jag sitter ju fast; hjelp mig, barn! (Pytt och Lisa draga honom en i hvardera benet.) Aj, aj, aj, ni rycka ju sönder mig; jag mister hufvudet!

141 LISA. Kila lös far din, Pytt!

143 PYTT (höjer klubban). Far, skall jag kila?

145 K. PUFF. Är du rosenrasande, pojke? Vill du klubba din egen far?

|163|

147 PYTT (skriker). Far sitter i stocken! Är här intet någon, som kan kila lös far?

149 PETTER (inträder spelande harmonika). Hvem skriker? Jaså, är det gubben Puff med sitt långa skägg? Han surrar ju som en geting i spindelväfven. Sitt där och roa dig, gubbe lilla, jag skall spela gåsmarschen för dig. (Spelar.)

151 LISA. Var intet dum nu, Petter; kila lös gubben!

153 PETTER. Har intet tid. Jag skall till kungsgården och spela för Snurran, så att hon tycker om mig i morgon. (Går.)

155 LISA. Där kommer Matte, han skall hjelpa oss. (Matts inträder.) Var så beskedlig, Matte, och kila lös kapten Puff!

157 MATTS (skrattande). Hå, hå, hå, sitter han där, det gamla åkerspöket? Store Pytt, du som är krigsman, drag ditt svärd och hugg hufvudet af din far, så kommer han säkert lös.

159 LISA. Matte, Matte, kan du vara så obarmhertig?

161 MATTS. Har intet tid. Jag skall taga mått till i morgon af Snurrans mun. (Går.)

|1156|

163 K. PUFF (gråtande). O, de riksförrädarne, här lemna de mig att dö som en hare i snaran! Jag önskar att Petter och Matts en gång må sitta i samma stock. Men hvad skall kungen säga, när han och hela riket får bära sorg efter kapten Puff?

(Olle inträder.)

165 LISA. Gråt intet, kapten! Här kommer Olle, han är beskedlig, han skall hjelpa oss. Kära Olle, här sitter den stackars Puffen i stocken; kila lös honom!

167 OLLE (betraktar skägget och stocken). Sax!

169 LISA. Jag har en fårsax i min klädningsficka. (Räcker honom saxen. Olle böjer sig ned och afklipper kapten Puffs långa skägg.)

|164|

171 OLLE. Lös!

173 K. PUFF. Hvad gör du, mandråpare? Mitt oförlikneliga, vördnadsbjudande, fruktansvärda skägg! Men är jag verkligen fri? (Hoppar upp.) Fri! Fri! Jag lefver, jag flyger, kungen behöfver intet bära sorg efter sin trogne Puff! Och ändå ... (Gråtande.) Min ära, min stolthet, mitt makalösa, beundransvärda, majestätiska skägg!

175 PYTT (dansar om med sin far). Intet gråta, intet träta nu, far! Kungens getabock har det vördnadsvärdaste skägg. I qväll skall jag raka skägget af honom och limma det under din haka. Hvarför kan intet kapten Puff bära lösskägg, när guvernör Spindelben bär peruk?

177 LISA. Tack, Olle. Är du också här för att titta på prinsessan, förrän du försöker din lycka i morgon?

(Olle nickar.)

179 K. PUFF. Min välgörare, mitt lifs räddare, är du en af pristäflarne, så skall jag till belöning hviska dig något i örat. Men är du också klok?

(Olle skakar betänksamt på hufvudet.)

181 LISA. Ja, ser kapten, Olle vet nog,original: rog, att alla kalla honom dumma Olle, för att han är så tystlåten, men intet är han så dum, som han ser ut.

183 K. PUFF. Nå, då skall du i morgon lägga en sak på minnet. (Hviskande.) Snurran pratar för att hon intet tål höra någon annan prata. Säg i morgon intet ett ord!

(Olle nickar.)

185 PYTT. Nej, se, far, se, Lisa, hvem kommer där?

187 LISA. Det är Petter och Matte.

189 K. PUFF. Och efter dem Snurran. Deras straff börjar.

(Man ser Petter och Matts springa flyende öfver scenen och efter dem Snurran, förföljande dem med sin kråkskramla.)

|165|

191 LISA (gråtande). Rosenkind, kära Rosenkind, du har ju lofvat att höra mig, när jag ropar dig. Kom!

|1157|

193 FÉEN ROSENKIND (uppstår i fonden). Hvad begär du af mig?

195 LISA. Jag skäms för Snurran. Där ser du huru hon bär sig illa åt! Alla flickor blygas för henne. Gör henne till en gosse!

197 ROSENKIND. Om alla små flickor skulle komma ihåg Snurran, så skulle de slabbra mindre i skolan och hemma. Snurran är ingen riktig flicka. Till en gosse kan jag ej göra henne, men jag skall försöka lära henne tiga. (Försvinner åter.)

199 K. PUFF. Snurran tiga, det vill jag se! Skulle ett sådant underverk hända, så lofvar jag att raka bort hela mitt skägg. (Hviskande till Olle.) Håll munnen i morgon!

(Olle nickar.)

201 K. PUFF (till åskådarne). Adjö för i dag, god vänner, vi ha intet tid med er nu. Stocken skall vara färdig i morgon bittida, och vill någon se hvem som då sitter i den, så är han välkommen. Då få vi också se det underverket, om någon får Snurran att tiga i fem minuter. Intet tror jag det lyckas, men hvad tro ni?

(Ridån faller.)

Tredje äfventyret.

Måndagsmorgon. Samma park. Sittplatser äro beredda för kungen och förnäma åskådare. Man ser stocken, och där sitta redan två misslyckade pristäflare.

|166|

203 K. PUFF (inmarscherar med vakten. Han bär nu getabockens skägg). Ett tu, ett tu, ett tu, halt! Här postera sig två man för att i all underdånighet bevaka hennes kungliga höghet, om hon försöker att rymma. Och här postera sig andra två man att gripa pristäflarne, om de misslyckas och understå sig att lemma starttaga till harpassetkommentar. Jag kommenderar reserven. Gevär på axel, marsch! (Vakten uppställer sig efter lemma startordreskommentar.)

(Guvernör Spindelben, en mager herre i hofdrägt, inträder, ombunden med en tjock duk kring hufvudet, och ser sig försigtigt omkring.)

205 SPINDELBEN. Är hon här? Törs jag komma?

207 K. PUFF (skrikande vid hans öra). Hon är ännu instängd i slottet.

209 SPINDELBEN (upplindar duken och plockar bomull ur öronen). Jag andas. Har hon fått instruktion? Vet hon, att, om hon intet fogar sig godvilligt, skall hon utan nåd instängas i glasskåpet?

211 K. PUFF. Hon vet intet annat, än att hon skall mottaga friare, och har lofvat vara beskedlig.

|1158|

213 SPINDELBEN. Jag beundrar dig, Puff. Du ensam står ut med att höra den förskräckliga lemma startslabbrerskankommentar utan försigtighetsmått.

215 K. PUFF. Jag är lifförsäkrad, ers nåd.

217 SPINDELBEN. Hvad är det jag ser? Där sitta ju redan två karlar i stocken.

219 K. PUFF. De hade så brådt, att de anmälde sig redan förrän prinsessan var uppstigen. Hon var nyfiken att se dem, och så pratade hon så grundligt omkull dem, att de frivilligt kröpo i stocken för att rädda sitt lif. Hör ej ers nåd hur de sjunga?

(Melodi: lemma start»Jag fattige lappman»kommentar. De två i stocken sjunga hvarannan rad turvis.)

|167|

Vi sitta i stocken,

Nöta hål uti rocken.

Intet hoppa vi kråka här,

Det är trångt för en tjock en.

222 SPINDELBEN. Bra, bra. Min käre Puff, jag skall vid tillfälle föreslå dig till major. Men hvad är det för ett besynnerligt skägg du fått?

224 K. PUFF. Det är kungligt getskägg och sägs vara på högsta modet nuförtiden. Men se, där kommer hans majestät, åtföljd af rådman Orre.

226 SPINDELBEN. Hör nu, Puff. Gif för all del signal, när prinsessan närmar sig hit, så att vi lemma startveta bereda osskommentar i tid!

(Kungen inträder, åtföljd af rådman Orre, guvernörskan Eau de Cologne jemte svit och en del af hofvet, alla, utom kungen, väl ombonade med hufvuddukar och tjocka lemma startbahytterkommentar. De intaga sina platser, medan äfven simplare åskådare samlas. Bland dem Lisa.)

228 KUNGEN (suckande). Ack, att det skulle komma så långt! Mitt fadershjerta blöder, men hvad gör man intet för rikets välfärd? Guvernörska, guvernörska, huru har ni uppfostrat min dotter?

230 GUVERNÖRSKAN (aftager bahytten). Till konversation, ers majestät, till konversation. Ers majestät vet, att konversation är blomman af sällskapslifvet, och hennes kungliga höghet har de lyckligaste anlag för konversation.

232 KUNGEN (suckar). Ja, alltför lyckliga. Jag har föreställt mig, att när man konverserar, är det två, som tala turvis, och ej blott den ena.

234 GUVERNÖRSKAN. Naturligtvis, ers majestät har alltid rätt. Men den ena kan säga jaså och låta den andra tala. Eller kunna de tala båda på en gång.

|168|

236 SPINDELBEN. När befaller ers majestät, att pristäflan skall börja?original: börja.

238 KUNGEN (suckande). Låt den börja nu genast.

240 HÄROLDEN (efter tre trumpetstötar). Enligt nådig befallning äger hvarje ung, ogift man, som önskar på utfästa vilkor täfla om hennes kungliga höghet |1159|prinsessan Munvigas hand, träda fram, en i sender, och börja profvet.

(Petter framträder bugande.)

242 SPINDELBEN (stoppande bomull i öronen). Kapten Puff har den nåden att hitföra hennes kungliga höghet. (Paus, hvarunder alla af hofvet, utom kungen, ombona sina hufvuden.)

244 K. PUFF (skrikande). Hennes kungliga höghet kommer!

(Allmän oro och nyfikenhet.)

246 KUNGEN (till Orre, som vill tillstoppa öronen). Rådman Orre är prisdomare, han får ej tillstoppa öronen.

248 ORRE (suckande). Det blir min död!

250 PRINSESSAN (seende sig förvånad omkring). Hvad skall detta betyda? Om det betyder något, så betyder det väl, att det är något spektakel, lemma startefterkommentar ju hofvet tycker om spektakel, där jag sjelf skall vara spektakel, och om det är ett spektakel, där jag skall vara med som spektakel, så vill jag veta hvad det är för ett spektakel, där jag spelar med, och om det är ett spektakel, där jag skall blifva ett spektakel, så skall jag göra spektakel af ett sådant spektakel ... och hvad gör den där narrn här för ett spektakel. (Hemtar andan.)

(Petter har framdragit en snurra och låter den dansa i gröngräset.)

252 PETTER. Allranådigaste prinsessa, var så nådig och håll till godo en liten passande leksak! (Skrikande, när prinsessan börjar tala.) Jag har tolf snurror i fickan och femhundra på lager hemma. Och när snurrorna ha den|169| nåden att dansa för nådig prinsessan, så skall jag hålla musiken. (Spelar på harmonikan.)

254 PRINSESSAN. Hvad är det han skriker, tordyfvel, så att jag intet får tala ett ord, och hvad är det för grodungar han låter hoppa i gräset, liksom man trillar kopparslantar på bordet för små barn och liksom jag skulle bry mig om hans småkryp. (Sparkar bort en snurra med foten. Petter sätter en ny snurra i rörelse.) Och där flinar en hop obehörigt folk, och kanske är det åt mig de grina, men jag skall säga dem, att man brukar ej flina i ett anständigt sällskap och allraminst där kungen är närvarande, och om det är åt mig som de flina (sparkar åter en snurra, Petter uppsätter en ny), så skall jag säga dem, att de äro åsnor och knärackor, som understå sig att flina åt en kunglig person, och hvad är det för en vakt som Puffen kommenderar med sitt getabocksskägg och som intet förstår (sparkar en tredje snurra, Petter sätter en ny i rörelse) att lära packet respekt för en kunglig person, och han där med sina usla snurror hvad skall det betyda, är det kanske för att lemma startchikanerakommentar mig, så skall han få sina snurror midt i sin simpla fysionomi (plockar upp snurrorna och kastar dem på Petter) så att han blir gräsgrön i ansigtet som färsk spenat, och kanske vill han nu maka sig ur vägen och hålla sin dumma mun så att också |1160|jag får säga ett ord, jag har ju intet fått säga ett enda ord för hans eländiga snurror, men jag skall snurra för honom så att det skall hagla och snurra honom sjuhundra snurror kring öronen ... (Förföljer Petter med snurrorna. Petter flyr och båda försvinna i kulissen.)

256 RÅDMAN ORRE (flämtande). I stocken med karlen, i normaliseringoriginal: i stocken! Han är kullpratad.

258 FLERA RÖSTER. I stocken! I stocken!

(Vakten inför Petter, som sättes i stocken.)

|170|

260 HÄROLDEN (trumpetar). Är här vidare någon ung man, som vill täfla om hennes kungliga höghets hand?

(Matts framträder med en bugning.)

262 SPINDELBEN (till Puff). För in prinsessan!

(Puff inför prinsessan, hvilken ett ögonblick sätter sig tyst att hemta andan.)

264 MATTS (listigt). Intet skall ers höghet vara rädd för mig, jag är stendöf, ers höghet skall få berätta så mycket ers höghet behagar. Jag är en guldsmed, som gör de allra skönaste smycken och örhängen, och (närmar sig) nu ber jag ers höghet allernådigst tillåta mig taga mått till ett halssmycke, hvars make ej finnes i hela verlden ...

(I det han låtsar taga mått, fäster han hastigt ett munlås på prinsessans läppar och tillknyter det med band i nacken. Prinsessan springer upp, söker förgäfves befria sig från låset och mumlar otydliga ord.)

266 FLERA RÖSTER. Han vinner! Han vinner!

268 MATTS (hånande). Tyst, min mun, så får du socker! Hvarför brusar intet forsen? Hvarför malar intet qvarnen? Bjäbb, bjäbb, bjäbb, hvar är nu takdroppen, som skrämde oss så skamligt på flykten i går? Kom hit, Lisa, och nig för din blifvande svägerska! Se, huru snäll hon nu blifvit! När jag blir kung skall jag steka henne i smör.

270 LISA (stiger hastigt fram och upplöser bandknuten i prinsessans nacke). Intet förräderi! Fy stora skammen, Matte, att vara så falsk!

(Åskådarne applådera.)

272 PRINSESSAN (frigjord, rasande och slående Matts med låset, talar med halfqväfda afbrutna ord). Du ... du ... du ... ormtunga, räfsnara, giftiga skorpion ... dig skall jag trampa under min fot, som man trampar en spindel ...|171| och du vill bli kung, du, som skall hänga i den högsta ek på bergen ... Kråkorna skola hacka ut dina ögon ... myrorna skola bita din giftiga tunga ... alla skator på sju mils afstånd skola skratta åt dig ... du ... du ... du.

(Hon förföljer Matts som flyr, och båda försvinna bakom scenen. Kungen och hofvet resa sig från sina platser.)

|1161|

274 RÅDMAN ORRE (flämtande). I stocken med karlen!

276 MÅNGA RÖSTER. I stocken! I stocken!

(Vakten inför Matts, som förlägen sättes utan motstånd i stocken.)

278 HÄROLDEN (trumpetar). Är här ännu någon ung man, som djerfves täfla om hennes kungliga höghets hand?

280 FLERA RÖSTER. Ingen törs.

(Paus. Olle framträder med en styf nick.)

282 SPINDELBEN (till Puff). För in prinsessan!

284 K. PUFF. Hon kommer frivilligt.

286 PRINSESSAN (inträder stilla, med vacklande steg och afbrutna ord). Förrådd ... skymfad ... vanärad ... såld på auktion i kungens och hofvets närvaro! Alla fly för mig ... alla öknämna mig ... alla skratta åt mig ... och ingen enda barmhertig vän tager mitt försvar. (Hon nedkastar sig snyftande på en lemma startgräsbänkkommentar.)

288 LISA. Gråt intet, prinsessa! Det finns också goda menniskor.

290 PRINSESSAN. Var det ej du, som löste mitt lås?

292 LISA. Jo. Och här är min bror Olle. Han är en bra gosse. Han vill intet skymfa, han vill försvara prinsessan.

294 PRINSESSAN (till Olle). Vill du försvara mig, du? Hvem är du? Hvad vill du? Hvad kan du? Gå till en ihjälfrusen vinterfluga och inbilla henne att du är solsken. (Olle tiger.) Tala, jag skall ej afbryta dig! (Olle tiger.) Jag förstår, han är döfstum.

|172|

296 LISA. Nej, han talar, men talar sällan och talar förståndigt.

298 PRINSESSAN. Förståndigt! Hvad är förståndigt? Är det förstånd, som tuppen galar? Är det förstånd, som sparfven qvittrar? Gå, du med ditt förstånd, och låt andra tala på sitt sätt! Eller är det bättre att tiga?

300 LISA. Jag tror det är bättre att tiga.

302 PRINSESSAN. Nå, så skall jag tiga, om det också vore blott för att förarga dem, som skratta åt mig. Lisa, om jag skulle glömma mig och åter börja prata, så säg genast: skatorna skratta.

304 LISA. Ja, det skall jag säga.

306 PRINSESSAN (med fingret på läpparna). Tig, Snurra!

308 RÅDMAN ORRE (vänder ett timglas). Hon tiger.

310 KUNGEN. Vi få se huru länge.

312 OLLE (i början styft, sedan ledigare). Hör nu ... ett ord måste du ännu säga ... säg ja i brudstolen. Du har kurage ... Jag tycker om dig ... Du blir min brud ... Ingen skall mera skratta åt dig. (Prinsessan nickar stum.)

314 LISA (slår förvånad hop sina händer). Prinsessan tiger och Olle talar!

|1162|

316 SPINDELBEN. Tiger hon?

318 FLERA RÖSTER. Tiger hon?

320 K. PUFF. Som en död lemma startbrömskommentar.

322 RÅDMAN ORRE (uppvisande timglaset). Hennes kungliga höghet, prinsessan Munviga har, ett, tu, tre, fyra, fem, behagat tiga i fem minuter! Lefve prinsessan Munviga och hennes blifvande gemål, prins ...

324 K. PUFF. Prins dumma Olle.

326 RÅDMAN ORRE. Prins Olof. Hipp, hipp, hurra!

328 MÅNGA RÖSTER. Hurra!

330 GUVERNÖRSKAN EAU DE COLOGNE. Törs man demaskera sin lemma startdeshabillékommentar?

|173|

332 SPINDELBEN. Kapten Puff, ni ansvarar för våra lif och vår säkerhet, om hon börjar på nytt.

334 K. PUFF. Faran är öfverstånden. Snurran tiger. Aj, för tusan, nu mister jag andra gången mitt skägg!

(Alla afkläda sina ombonade hufvuden och plocka bomull ur öronen.)

336 KUNGEN. Hvilken fröjd! Hvilken lycka för mig och hela mitt rike! Mina barn, kommen i mina armar! (Han omfamnar prinsessan och Olle.)

338 OLLE. Intet skall kungen vara rädd att bli sotig. Jag kom hit raka vägen från badstugan.

340 K. PUFF (halfhögt). Där stack dumma Olle fram.

342 KUNGEN. Nu skola vi dricka de förlofvades skål, och i morgon blir bröllopet. Hvad min gemål skall bli glad! Hennes majestät kunde ej förmås att hedra täflingen med sin närvaro ... Men hvad är det för en sång jag tycker mig höra därborta?

(konsekvensändrat/normaliseratÅskådarne lemna plats. Man ser Petter, Matts och de två okända i stocken. Nu sjunga de hvar sin strof ur visan turvis.)konsekvensändrat/normaliserat

Vi sitta i stocken,

Nöta hål uti rocken.

Intet hoppa vi kråka här;

Det är trångt för en tjock en.

Vi segla på stocken,

Fyra sjömän i flocken,

Styra kurs på det stilla haf,

lemma startBidevindkommentar uti focken.

346 K. PUFF. Välbekomme, lemma startstockjunkarekommentar! Det är samma stock, där jag satt, när ni skrattade åt mig.

|174||1163|

DE FYRA.

Välbekomme, sad’ bocken.

Som man kokat, sad’ kocken.

Mjuka tjenare, kapten Puff,

Har man sett på en tocken?

349 K. PUFF (till åskådarne). Hör, så ovettiga somliga kunna vara, fastän de sitta i stocken! Men nu bjuder oss kungen på mjöd, russin och mandel, och i morgon, god’ vänner, beder jag på kungens vägnar alla vara välkomna till bröllopet!

(Ridån faller.)

Fjerde äfventyret.

Rikssalen i konungens slott. Pytt ensam, försigtigt insmygande.

351 PYTT. Jag skall gömma mig här under ett bord, så att jag får se bröllopståget. Åh så mycket folk i kyrkan, och alla voro de längre än jag! Jag fick intet se mer än en flik af Snurrans brudslöja ... prinsessans slöja, ville jag säga. Nu skall jag passa på, medan ingen är här. (Kryper under ett bord.) Här ser mig ingen. Tyst, där kommer någon!

353 KAPTEN PUFF (inträder slätrakad om hakan). Ändtligen en minuts hvila. Uff, sad’ Puffen, ett kungligt bröllop är värre än ett krig. (Kastar sig i en stol bredvid Pytts bord.) Hvar må slarfven, min son, hålla hus? (Pytt kniper honom i benet.) Hvad? Är här en hundracka?

355 PYTT (tittar fram). Tyst far, jag är här incognitospråk: latin.

|175|

357 K. PUFF. Är du där, din inpiskade skälm? Jag tänker på mitt olyckliga skägg. Måntro prinsessan ännu kan tiga?

359 PYTT. Nej, hon har talat.

361 K. PUFF. Tänkte jag intet det. Hon har talat! Och nu ser jag för hennes skull ut som ett nyfödt barn.

363 PYTT. Hon har sagt ja i brudstolen.

365 K. PUFF. Intet annat? Ett ja i brudstolen är intet ord, det är en smällkyss.

367 SPINDELBEN (inträder brådskande). Tåget kommer från kyrkan. Är allt i ordning? Alla bjudna?

369 PUFF. Ja, hela smedsfamiljen, utom dem, som sitta i stocken.original: stocken? Jag hoppas, att smeden har tvättat sig. Vår nya prins behöfver såpa och lemma starttvagekommentar.

371 SPINDELBEN. Komma féerna?

373 PUFF. Féerna låta helsa, att de ha förhinder, de skola väga orden i dag. |1164|Men Rosenkind har lofvat flyga hit, förrän de börja ... Vakt, i gevär! Tåget kommer!

(Vakt vid ingången. Trumpeter. Bröllopståget inträder under musik och tager plats. De nyförmälda mottaga lyckönskningar. Man ser nu äfven drottningen, mäster Hans, gumman Hans och Lisa samt Pytts nyfikna hufvud under bordet.

374 Balett efter råd och lägenhet utföres.

375 Vid balettens slut inträder Illflaxa, löjligt utstyrd med fjädrar och bjellror, niger åt alla håll och intager en plats närmast bruden. Hofvet hviskar och pekar på Illflaxa. Pytt under bordet stirrar på Illflaxa, gör ett försök att rymma, motas af vakten och kryper darrande under bordet tillbaka.)

377 SPINDELBEN. En objuden gäst! (Till Illflaxa.) Skäms ni intet! Hvem är ni, och hvem har bjudit er hit?

379 ILLFLAXA (stolt). Jag bjuder mig sjelf till min dotters bröllop.

381 SPINDELBEN. Är ni galen? Packa er ut!

|176|

383 ILLFLAXA. Packa er sjelf! Här sitter jag, och här ämnar jag sitta. (Allmän bestörtning och villervalla.)

385 KUNGEN. Stilla! Guvernör Spindelben, förhör den tokiga menniskan!

387 SPINDELBEN. Hans majestät är alltför nådig. Nå förklara er, madam Näsvis!

389 ILLFLAXA (slabbrande). Förklara? Förklara? Hvad är det annat, herr Frågvis, än att natten lemma startefter sedankommentar prinsessan Munviga blef född, klef jag in genom fönstret till den kungliga barnkammaren och lade mitt barn i prinsessans vagga. Begriper han nu, att bruden är mitt egenhändiga barn och att jag intet tänker låta bortvisa mig från min flickas bröllop? Och för att jag intet tänker låta bortvisa mig, så tänker jag sitta här, och för att jag sitter här, så vill jag sitta här som en slägting till det kungliga huset.

391 PUFF (halfhögt). Det är ju alldeles som förr, när vi hörde Snurran prata!

393 DROTTNINGEN. Olyckliga! Och hvad gjorde ni af mitt barn?

395 ILLFLAXA. Kungsbarnet? Ja, det var väl dödt, kan jag tro. Hvad skulle sådana usla småkräk lefva!

397 DROTTNINGEN. Du ljuger, eländiga! Du har dödat mitt barn!

399 ILLFLAXA. Nej, så sant jag på qvast rider, när jag sist såg ungen lefde hon än.

401 RÅDMAN ORRE. Här är lemma starten casusspråk: latinkommentar, en tvetalan, lemma startpositospråk: latinkommentar .. låt mig fundera!

403 KUNGEN. Håll er näbb, Orre, och låt polisen ransaka.

405 SPINDELBEN. Först säger ni, att barnet var dödt, och sedan säger ni att det lefde.

407 ILLFLAXA. Säger och säger! Jag säger, att bruden är mitt egenhändiga barn.

|177||1165|

409 PRINSESSAN (rusar slabbrande upp och förföljer Illflaxa ett hvarf kring salen. Hofvet håller sig för öronen). Egenhändiga, egenhändiga, har man någonsin hört så egenhändiga lögner, som den egenhändiga hexan smider och slabbrar och slabbrar och slabbrar, liksom jag varit död, och så lefver jag än i dag, och liksom jag varit hennes hexunge, och så är jag af kungligt blod, och det blygs intet hela hofvet att höra, men hon får slabbra och ljuga och ingen bryr sig om att hon slabbrar sina dumma historier, och här skall jag sitta och får intet öppna min mun för att hon skall få chikanera mitt kungliga blod, och ...

411 LISA. Skatorna skratta!

(Prinsessan tystnar och gömmer gråtande sitt hufvud i Olles famn.)

(Rosenkind inträder, alla buga vördnadsfullt.)

413 ROSENKIND. Illflaxa är en hexa, och hennes barn är en hexunge. (Bestörtning och utrop: prinsessan är en hexunge.) Gråt intet, unga brud! Sanningen måste i dagen, men du är oskyldig, du skall ännu blifva god och lycklig. Och gråt intet, drottning, ditt barn lefver!

415 KUNGEN. Tala, högborna, ädelmodiga fé! Vi tro dig som sanningen sjelf.

417 ROSENKIND. Illflaxa lade sitt barn i vaggan, red bort med drottningens barn och kastade det i strömmen. (Utrop och paus. Vakten griper Illflaxa.) Där fann jag barnet ännu vid lif, tog det i mina armar och bar det till goda menniskor.

419 RÅDMAN ORRE. Ja, se det är åter en casusspråk: latin! Prinsessan lefver och lefver intet, finns och finns intet ...

421 KUNGEN. Håll sin näbb, Orre!

423 DROTTNINGEN. Mitt barn! Hvar är mitt barn?

|178|

425 SPINDELBEN. Någon här vid hofvet måste vara prinsessan! (Utrop och frågor. Tre hoffröknar niga,original: niga: hvar i sin tur, för Rosenkind och fråga: ers nåd, är det jag?)

427 ROSENKIND. Tålamod! Jag lindade det nakna, frysande, våta barnet i min slöja, förde det till mäster Hans’ smedja och lade det i en korg på hans ässja, som ännu var varm.

429 MÄSTER HANS. Det har sin riktighet. Följande morgon fann jag korgen med barnet och lät kristna det till Lisa. Hennes nåd Rosenkind stod fadder åt barnet.

431 DROTTNINGEN. Hvar är mitt barn? (Lisa framföres och omfamnas.) Mitt stackars, kära, förlorade barn!

433 GUMMAN HANS (fattar Lisa i armen och vill draga henne till sig). Nej, ursäkta, jag tänker intet låta någon hexa stjäla mitt barn. Hans, hvad är detta för dumma historier?

|1166|

435 DROTTNINGEN (drar Lisa till sig). Hör intet madam, att flickan är mitt barn och intet madams? Vill ni släppa Munviga?

437 GUMMAN HANS (drar Lisa till sig). Vill hon släppa min Lisa? (De slitas envist om Lisa.)

439 ROSENKIND. Trogna fostermoder, aldrig skall detta barn glömma din ömma omvårdnad, men, nu måste du återgifva Lisa åt hennes rätta moder. Ers majestät, edert barn heter ej mera Munviga, hon heter Elisabeth. (Lisa öfverlemnas åt drottningen.)

441 MÅNGA RÖSTER. Lefve prinsessan Elisabeth!

443 ILLFLAXA (bevakad). Simpele, timpele, hvar är min qvast?

445 SPINDELBEN. Befaller ers majestät, att vi hänga hexan nu genast eller steka henne vid sakta eld?

447 ROSENKIND. Jag beder om nåd för Illflaxa. Min syster Thordön behöfver henne i sin tjenst.

449 KUNGEN. Jag har återfått mitt förlorade barn. Hexan benådas, karlarna i stocken få äfven sin frihet.

|179|

451 ILLFLAXA (i det hon bortföres). Nå godt, jag behöfs ännu, så länge det finns onda ord här i verlden.

453 ROSENKIND. Farväl! Min pligt kallar mig till de blå bergen. Önska de närvarande se hvad det en gång blir af menniskors ord, vill jag för ett ögonblick förflytta de blå bergen hit.

455 KUNGEN. Mäktiga fé, det önska vi visst. Det är endast du, som är stark nog att flytta berg.

457 ROSENKIND. Du misstager dig. Det finns två makter som flytta bergen: sagan och tron!

(Hon försvinner.)

459 PUFF (suckande). Ingen makt kan mera låta mitt skägg växa.

461 KUNGEN. Jo, tiden, min trogne Puff. Till ett minne af denna glada dag utnämner jag dig till major (Pytt framkryper) och din son till löjtnant i kriget mot lillepytterne.

463 PUFF OCH PYTT. Lefve kungen i tusen år!

465 KUNGEN. Lagom, min käre Puff, lagom! Hvad skulle min efterträdare säga, om han finge vänta så länge? Men hör nu, Olof eller Olle, som ej mera blir kung, och Munviga, som ej mera är prinsessa, hvad säga ni två om allt detta? Hvad blir nu ert öde i verlden?

467 OLLE (styft). Intet duger jag till kung och intet bryr jag mig om det. Jag är en smed och tänker försörja min hustru i smedjan. Den, som nu törs öknämna Munviga till Snurran, den skall få med min slägga att göra.

|1167|

469 MUNVIGA (uppbrusande). Snurra och snurra, de snurra, och intet jag, och den, som snurrar mitt ärliga namn, den skall jag snurra som hjulet på spinnrocken, sju hvarf och sjutton och sjuttiosju och sjuhundra sjuttiosju ...

471 LISA. Skatorna skratta!

|180|

473 MUNVIGA (hejdar sig). Nej ... jag förlåter alla, som gifvit mig smädeliga namn. Jag har förtjent det. Men nu är Snurran död, och hexungen är död, och här återstår blott en smeds lyckliga hustru, som tackar prinsessan Elisabeth för att hon lärt henne de goda orden.

475 DROTTNINGEN. Och hvad säger mitt återfunna barn? Är du lycklig, Elisabeth?

477 LISA (kysser drottningens hand). Ja, som en grönsiska i en gyllene bur.

479 GUVERNÖRSKAN EAU DE COLOGNE. Den nådiga lilla prinsessan fruktar att intet kunna konversera vid hofvet. Var intet rädd, ers höghet; jag skall gifva ers höghet de utmärktaste lektioner.

481 KUNGEN. Nej, för all del, det undanbeder jag mig.

483 SPINDELBEN. Nu återstår endast att finna en värdig prins åt denna undersköna prinsessa. Finns här någon ung riddare som vill täfla om prinsessan Elisabeths hand?

(Två röster höras från åskådarnes platser.)

485 FÖRSTA RÖSTEN. Jag vill täfla.

487 ANDRA RÖSTEN. Jag vill också täfla.

489 FÖRSTA RÖSTEN. Tag du Snurran, så tar jag den andra!

491 ANDRA RÖSTEN. Tyst, du, som kommer i stocken!

493 MAJOR PUFF. Hvad är det för obehöriga? Ni höra intet till sagan. Håll er mun där borta, de blå bergen flytta sig.

(Trumpetstöt. Fonden försvinner, och man ser de blå bergen med féerna. Öfverst sitter en engel, som skrifver i en stor bok. Lägre ned féerna Rosenkind, Snöflinga och Thordön, alla med en vågskål i sin upphöjda högra hand. Vid Rosenkinds fötter står en guldskål, vid Snöflingas fötter en silfverskål och vid Thordöns fötter en kopparskål. Lägst under Thordön sitter hexan Illflaxa med en järngryta öfver en brinnande eld.)

|181|

(Tablå, musik, melodram.)

ROSENKIND:

Vi äro makter långt ofvan jorden,

Som mäta tankar och väga orden.

Allt byter form, som i verlden röres,

Men intet, intet tillintetgöres.

|1168|

Hvar tanke lefver, hvart ord förblifver.

Här ser du engeln, som rastlöst skrifver

I tidens bok hvarje ord, som säges.

Dess ljud fördunstar, dess mening väges,

Tilldess vid tidernas ände allt

Skall dömas efter sin inre halt.

 

Och orden växa som ört och blomma

Ur själens rot, där de födas stumma,

De vittna alla, beständigt trogna,

Om lif, som vissna, och lif, som mogna.

De bära frukter, som slägten ärfva,

De lyfta, värma, slå och förderfva,

De tända eldar; men icke alla.

De tomma, tanklösa orden falla

Som vindens byten, och innan kort

De slockna strödda i rymden bort.

495 Vår syster Thordön, du, som i din kopparskål uppsamlar de onda orden, de elaka, hårda,original: hårda lögnaktiga, falska, fula, orena, hånande och kärlekslösa orden, anvisa dem deras plats!

(Thordön nedlägger vågskålen och uthäller ur kopparskålen en svart ström, hvilken nedrinner i Illflaxas gryta, som hexan omrör på elden.)

|182|

497 THORDÖN. Vår syster Snöflinga, du, som i din silfverskål uppsamlar de tanklösa, toma, fåfänga, sladdrande och förflugna orden, anvisa dem deras plats!

(Snöflinga nedlägger vågskålen och griper ur silfverskålen, gång efter gång, en hand full hvita snöflingor*Snöflingorna äro finklippta, hvita papperslappar., hvilka hon utströr i luften.)

499 SNÖFLINGA. Vår syster Rosenkind, du, som i din gyllene skål uppsamlar de goda, de visa, de rena, de kärleksfulla, de tröstande, helande, upprättande och af hjertat glada orden, anvisa dem deras plats!

(Rosenkind nedlägger vågskålen och upplindar ur guldskålen en guirland af rosor, hvilken uppbäres af alla féerna.)

|1169|

501 ROSENKIND (i det att hon nedkastar nya rosor åt åskådarne:konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

Du glada, fladdrande barn af jorden

Med varma hjertat och lätta orden,

Nu vet du hvar dina ord få stanna,

De ord som älska, de ord som banna.

O, låt mig kyssa från dina läppar

Det toma snömos, den bittra peppar,

Att blott de tänkande ord och ömma

Som röda rosor från läppen strömma!

Då har ej Snurran förgäfves sått

Sitt ord i afton. Godnatt! Sof godt!

(Ridån faller.)

 

 

  1. *Hammarslagen falla på de understrukna stafvelserna.
  2. *Tre prickar beteckna ett kortare uppehåll.
  3. *Snöflingorna äro finklippta, hvita papperslappar.

Kommentaari

Kommentar

Topelius skrev pjäsen för Finsk Qvinnoförening våren 1894, när föreningen samlade in medel för ett ungdomsbibliotek som öppnats 1893 (se Koti ja yhteiskunta 15/10 1894). Den avslutande tablån (rad 164–218) publicerades i Barnens Jul 1/12 1894. I jultidningen förklarar Topelius att »Snurran» är en saga som för barnen vill klargöra betydelsen av Matt. 12:36 (»för vart fåfängligt ord som människorna tala skola de göra räkenskap på domens dag»).

Laurent noterar att motivet med den talföra prinsessan bär drag av H. C. Andersens »Dummerjöns» (»Klods-Hans» 1855). Dummerjöns är på samma sätt som hos Topelius den yngste av tre bröder som i slutet vinner prinsessan till sin gemål. Motivet med förväxlade kungabarn kan härledas till C. M. von Webers »Preciosa» (med librettot av Pius Alexander Wolff) och används av Topelius i »Skyddsengeln» 1873 (Laurent 1947, s. 123 f.).

Topelius håller sig till den klassiskt spelade teatern som sedan antiken kommenterat händelseförloppet inom pjäsens ramar. Metanivån etableras i talade repliker, i scenanvisningar, i spelsättet, i skämt med publiken, kommentarer till teatersituationen eller till handlingen. Här är dramatikern Ludwig Tiecks lekfulla ironi en viktig förebild, och pjäsen anknyter till Tiecks typ av utvecklad och komplex romantisk intelligens.

Paavolainen noterar att »Snurran» och »Askungen» är pjäser som fungerar som lekar där åskådarna är deltagande; det realistiska spelsättet, den s.k. fjärde väggen, som låtsas ignorera publikens närvaro blev aktuell först flera decennier efter Topelius dramatiska period. Intrigen i »Snurran» är en variant på Shakespeares The Taming of the Shrew. Paavolainen frågar sig om det faktum att den alldeles för pratsamma prinsessan ska låsas in uttrycker en åsikt om att kvinnans emancipation gått för långt (2019, s. 185, 214 f.).

»Snurran» spelades i Sverige bl.a. under flera jular på Oscarsteatern i Stockholm och på scener i Göteborg mellan 1900 och 1930-talet (Helander 1998, s. 23, 36, 38).

Punktkommentarer

stycke – textställe – kommentar

MUNVIGA namnet förekommer i Topelius handskrivna tidning Ephemerer 7/8 1835 (2006, s. 146 f.).

KAPTEN PUFF veckotidning som gavs ut i Stockholm 1856–1865 med Carl Henrik Rydberg som redaktör; namnet efter komedin »Kapitain Puff eller Storprataren» (1789) av Olof Kexél.

Vi smida en saga, [...] Har du hört den förr; bygger på barnramsa, folkrim (jfr Lagus 1900, s. 253; Laurent 1947, s. 123). Topelius ser smeden som en sorts förenare mellan två element: mörkret utanför och glöden inne i smedjan, vilket gör den till hemvist för en stor del av de svenska och finska folksagorna (se »Höstmörk[r]et» 17/11 1849, Helsingfors Tidningar; Laurent 1947, s. 92). Jfr också Kalevalas mästersmed Ilmarinen.

11 harmonika dragspel.

11 konstlås kombinationslås; lås av mer invecklad konstruktion.

11 träffeligt oerhört, övermåttan; SAOB har detta belägg av Topelius.

11 Nå ja, här är Lisa, barnet, som vi hittade en söndagsmorgon i smedjan. [...] hon blef smörögat i gröten. Jfr »Stjernöga».

72 underst bittida mycket tidigt.

72 Banke mig anamma, förbaska (mig); använt i finländsk svenska. SAOB har detta belägg av Topelius.

86 stocken straffstocken; straffredskap för att hålla person fängslad (på offentliga ställen).

86 ut supra (lat.) som ovan.

105 barnens vilja är i fars byxficka Jfr »Var god mot de fattiga»: »Rosinas vilja är i mammas ridikyl», »Pikku Matti»: »Vet du hvar din vilja är? Jo, i min kjortelsäck» och »Walters fjerde äfventyr»: »Vet du hvar din vilja är? Jo, i mammas ridikyl».

107 en half tum drygt 1,2 cm, en svensk tum: 2,47 cm.

111 slabbrande pladdrande.

111 kråkskramla träskramla för att skrämma kråkor och andra skadedjur; SAOB har detta belägg av Topelius.

111 böllfluga spyfluga; i österbottniska dialekter.

113 Sinkadus används här som kraftuttryck.

medjan midjan.

131 obäklig åbäklig; otymplig. Formen använd i finländsk svenska.

203 taga till harpasset ta till harvärjan, flykten; i finländsk svenska.

203 ordres order.

213 slabbrerskan pladdrerskan; SAOB har detta belägg av Topelius.

»Jag fattige lappman» trad. melodi.

226 veta bereda oss vet att förbereda oss.

bahytter damhattar med stort, nedvikt brätte som hålls på plats med band knutet under hakan.

250 efter eftersom.

254 chikanera förolämpa, bråka med.

286 gräsbänk gräsbeklädd jordvall eller avsats avsedd som sittplats.

320 bröms formvariant av broms (insekt).

330 deshabillé klädsel; egentligen morgondräkt som bärs privat.

344 Bidevind vind som kommer snett framifrån mot fartygets längdlinje.

346 stockjunkare trävaruhandlare (i nedsättande bemärkelse), använt i finländsk svenska.

369 tvage stavningsvariant av tvaga; viska av hopbundna kvistar för tvättning.

389 efter sedan efter det att.

401 en casus (lat.) ett fall, en belägenhet.

401 posito förutsatt, låt oss säga (att).

Bibliografi

Helander, Från sagospel till barntragedi 1998, s. 23, 36, 38; Topelius, Ljungblommor, ZTS I 2010, komm. s. 415; Lagus, Nyländska folkvisor 3 1900, s. 253; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 92, 123 f., 164, 275, 288; Paavolainen, »Genre, samhälle, metateater – reflektioner över Topelius dramatik», 2019, s. 185, 214 f.; Topelius, »Höstmörk[r]et», HT 17/11 1849; Topelius, Ephemerer 2006, s. 146 f.

Faksimile