Nyårsnatten.

Det var så kallt, och stjernan brann,

Och isen frös på hafven.

En gammal, gammal gråhårsman

Har gått i natt i grafven.

5Bum biumbaum, sad’ klockorna;

Och Tiden sjelf var prest, ja ja;

Brandvakten bar prestafven.

Tripp! Slägten gick i procession,

Som dufvan pickar kornet.

10Julbocken sjelf i hög person

Bar flor kring ena hornet.

Stjerngossen släckte ut sin dank,

Och almanackan gret sig pank ...

Då slog det tolf i tornet.

15Och just som klockan slagit tolf,

Så stod vid tornets trappa

På drifvans silfverhvita golf

En pilt i vinterkappa.

Pladask från månen i ett tag

20Han föll och skrek: »se, här är jag!

Nu ärfver jag min pappa.»

Julbocken fann ej vara skäl,

Att så på folk sig truga.

Han skrek: »Jag buckar dig ihjäl,

25Du lilla vinterfluga!»

Men Tiden ropte: »håll! Den der,

Mitt yngsta barnabarn han är.

Låt se hvad han kan duga.»

Så gick det gamla året bort,

30Att uti natten blunda;

Och lika brokigt, lika kort,

Ses nu det nya stunda.

Om det ger fröjd, om det ger brist,

Vet ingen än. Men det är visst,

35Att allt är annorlunda.

Han kommer stark, han kommer blid,

Han står oss redan nära,

Den nya tid, den unga tid;

Han vill sin åker skära.

40Han frågar oss allvarligt, om

Vi göra allt det goda, som

Gud och vårt land begära.

Du kära barn i lifvets vår,

Du ros i gröna hagar!

45Gud signe dig i detta år

Och alla dina dagar,

Att du må blifva rask och god

Till kropp och själ och håg och mod,

Allt såsom Gud behagar.

50Då skall du grönska som en gren

I gamla björkens krona.

Guds nådes sol skall skär och ren

Din unga kraft förskona.

Och du skall rotas frisk och stark

55I fosterlandets helga mark,

Att all dess nöd försona.