De röda skorna

Lukuteksti

[72]|1103|

De röda skorna.

1 Har du hört talas om Löfvens Rika, som ville gå till himmelen i röda skor?

2 – Hvad i alla dagar? Gå till himmelen?

3 – Vänta litet! Löf, hette en nybyggare, som röjde skogen och hade byggt sig ett torp vid den stora elfven, som rinner ut ur Uleå sjö. lemma startLehtinen var hans finska namn, men i staden hade någon öfversatt det till Löf, och det lät förnämare.kommentar En duktig arbetare var han och hade en lika arbetsam hustru, som skötte om vintern två kor och två får, men sommartid hjelpte hon sin man att lemma startbränna tjärakommentar, och kräken fingo mest sköta sig sjelfva, utom när där ficks för maten en vallpojke från byn.

4 Deras enda rikedom var en flicka, som hette Erika och kallades Rika. De skulle nog önskat sig en pojke, som en dag kunde hjelpa fadern vid lemma starttjärdalenkommentar, men Rika var redan på sjunde året, och ännu hade hon ingen bror.

5 Det var icke långt till kyrkan, men långt till byn, och Rika hade ingen att leka med, när föräldrarna voro i skogen. Men Rika var icke rådlös. Hon gjorde sig kor af tallkottar med fyra ben, två horn och en svans|73| af stickor. De bodde i hennes ladugård under lemma startstugutrappankommentar, men sjelf hade Rika egen stuga och gård bakom en stor sten vid grinden. Hvar morgon förde hon korna ut på bete, och hvar afton åter hem att mjölkas. Bitarna af en sönderslagen tallrik på hennes hylla låtsade vara filbunkar. Lika roligt var det. Korna voro beskedliga kor, som aldrig sprungo från henne i skogen, och ingen björn ofredade dem. Tallkottarna kunde ju stångas.

6 Så föll det Rika in, att korna skulle hafva får till sällskap. Hon hittade i skogen alarnas fröknoppar och gjorde ben under dem. Det var små får, dem kunde hon ej mjölka, man brukar ej mjölka fåren. Men alknopparna voro icke lika lydiga som tallkottarna, de trillade bort med blåsten, fåglarna nafsade efter dem och fingo stickor i halsen.original: halsen – Jag behöfver en vallgosse, tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte Rika. – Icke kan jag hela dagen valla fåren i skogen; jag måste ju städa min stuga och sopa mitt golf. Om jag skulle få en bror till vallgosse! Käre Herre Gud, gif mig en liten bror!

7 Rika hade alla söndagar hört far och mor läsa Guds ord. Hon visste, att Gud är god, att han gerna gifver, när man beder om något godt, och att han bor i himmelen. Och så hände sig, att Gud, som alltid hör barnens böner, nu också hörde den lilla Rikas bön och gaf henne en bror till vallgosse eller något annat i verlden.

8 När Rika återvände till fars stuga, fann hon, till sin stora glädje, en liten bror i samma vagga, där hon sjelf legat för icke länge sedan. – Mor, mor, tomtkonsekvensändrat/normaliserat |1104|ropade hon, – Gud har gifvit mig en vallgosse! Låt honom strax följa mig till fåren i skogen!

9 – Vänta litet! tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade modern.

|74|

10 Fadern sade: – Vänta, till dess din lilla bror först har lärt sig gå!

11 Gossen blef döpt till Maunu, och Rika väntade hela sommaren, hösten, vintern och våren, men ännu i normaliseringoriginal: i början på nästa sommar hade Maunu endast lärt sig krypa som en hundvalp, för att benen ej ville bära honom. Rikas kor och får hade under vintern bott under spiseln med grytan, men nu skulle de ut på bete, och rätt som fåren kommo ut, reste blåsten af med dem. Rika förlorade tålamodet. – Käre Herre Gud, tomtkonsekvensändrat/normaliserat bad hon, – lär Maunu gå, så att han kan blifva min vallgosse!

12 Rika väntade, när hon återvände till stugan, att Maunu skulle komma springande emot henne. Men nej, Maunu behagade krypa som förut, och Rika kunde ej förstå hvarför Gud nu var så ohjelpsam. – Kanske har han ej hört mig! Kanske måste jag gå hem till honom i himmelen, för att han riktigt skall höra mig!

13 En lördagsqväll i skymningen kom till gården en vandrande skomakare med en tung påse på ryggen. Far var ute och Rika med sina kor; mor spann i stugan, och skomakaren radade fram på bordet en hop skor, som han hade att sälja för stora och små. Mor köpte åt far ett par pjäxor och åt sig ett par träskor. Barnen behöfde nu inga skor; Rika gick barfota, och Maunu kunde vänta, tills han lärde sig gå.

14 Men skomakaren var envis. Han hade små pjäxor enkom för Rika, och när mor intet behagade köpa dem, framdrog han innerst ur påsen ett par skor af rödt lemma startsaffiankommentar, som varit beställda åt något herrskapsbarn.original: herskapsbarn.

15 – Gå er väg med den fåfängan! Hvad skall jag göra med sådan grannlåt? tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade mor.

16 – Köp nu ändå, tomtkonsekvensändrat/normaliserat bad skomakaren bevekligt; – ni skall få dem för halfva priset. De skulle vara|75| åt lilla fröken på herrgården, men passade intet, och så fick jag, fattige man, behålla dem och gå miste om allt hvad de kostat mig.

17 Om det nu var det goda hjertat eller det halfva priset, som frestade mor, alltnog, till sist köpte hon de röda skorna. De skulle förvaras i lemma startlästakommentar kistan. Rika skulle ej få se dem, förrän hon fått bättre förstånd. Skorna voro ju gjorda åt en elfva års flicka. Och lemma startefterkommentar kistan var på vinden, men mor nu måste gå ut att mjölka korna, ställde hon skorna tillsvidare i hörnskåpet.

18 Där hade på våren kommit till gården en blind lemma startrotegummakommentar, som skulle bo där i tre månader. Nästa söndagsmorgon, när far och mor gingo till kyrkan, lofvade rotegumman att under deras frånvaro sköta gården och |1105|barnen.original: barnen Rika vaggade lille bror och undrade, när Gud skulle gifva honom stadiga ben för att blifva hennes vallgosse.

19 – Är det långt till himmelen? tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade hon rotegumman, som satt och läste ur minnet gamla psalmer, dem hon ej mer kunde läsa i bok.

20 – Somliga ha lång väg och somliga kort, tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade gumman, – men beskedliga barn ha aldrig långt till himmelen. De skola blott minnas, att vägen är smal med djupa diken på båda sidorna: till höger verlden, till venster synden. Icke vet man heller så noga hvad man har under sig. Den, som vill gå till himmelen, skall gå varsamt och se rätt framför sig, hvarken till höger eller venster eller nedåt på vägen under sig.

21 Medan Rika undrade hvad detta månde betyda, föll hennes blick på den halföppna dörren till hörnskåpet, och där glimmade något rödt. Mor hade i brådskan på söndagsmorgonen glömt att gömma de röda skorna i kistan.

|76|

22 Rika blef nyfiken, klef tyst på bänken och framdrog skorna. Åh, så vackra skor! Något så grannt hade hon aldrig sett. – De äro för små åt mor, de måste vara enkom åt mig!

23 lemma startförsöktekommentar hon skorna. Ja, litet för stora voro de, men så klämde de icke tårna. Åh, så fint! Och med detsamma föll det henne in, att nu kunde hon gå till himmelen. Icke kunde hon gå dit barfota, men i så fina skor skulle Gud tycka om henne.

24 I en blink var hon ute, och fattiga, blinda rotegumman märkte ingenting. Hvar skulle nu Rika finna Gud? Himmelen var så stor och så hög ... Men om hon skulle gå till den knotiga gamla tallen, där hon i går afton såg solen gå ned? Solen går ju att sofva hos Gud; alltså måste Gud bo bakom den knotiga tallen.

25 Rika klef hurtigt på; hon ville vara tillbaka till middagen. Vid hvartannat steg såg hon på sina fötter. Skorna voro så mjuka: stickor och stenar kändes icke alls. Litet lemma startslamsadekommentar skorna, efter de voro för stora, men hvad betydde det för den, som var van att gå barfota?

26 Något förunderligt var det likväl med de nya skorna. Hvar Rika gick, tyckte hon, att någon ropade efter henne. Grinden sade: – Hvart skall Rika på väg med så granna skor? Vägen sade: – Akta dina skor för vattenpussen! Gärdesgården sade: – Klif öfver mig nu, om du törs med så granna skor! Och skatan på ladutaket skrattade: – Gif mig dina skor, Rika, du ser ju, att jag går barfota!

27 Vägen gick nära stranden af elfven, och där blef ett tasslande i den stora forsen, när Rika kom närmare. Alla vågor, alla stenar och alla hoppande fiskar skreko:|77| – Rika, Rika, Rika, vi äro så fattiga, gif oss dina röda skor!

|1106|

28 Icke bättre var det, när hon kom fram till den knotiga tallen och satte sig att hvila på en sten. Där var en stor myrstack vid tallens rot, hundra myror ville klifva på hennes fötter och äta upp hennes skor. Gräshoppan var med ett skutt på hennes klädningsfåll, gnisslade med sina ben och sade: – Myrorna äro så fattiga, myrorna äro så hungriga; Rika, gif åt dem dina röda skor!

29 – Skäms du intet? tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Rika, hoppade upp och skakade kräken ifrån sig. Men nu var hon vid tallen, och hvar var dörren till himmelen? Lika långt borta såg hon bakom tallen himmelens blå. Hade himmelen ingen dörr? Eller var kanske Gud icke hemma? Kanske var han i kyrkan? ... Ja, det är ju söndag! – Så dum jag var, tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte Rika. – I dag är Gud i kyrkan. Jag måste gå dit.

30 Det var ännu lemma startett godt stycke vägkommentar till kyrkan, men Rika klef hurtigt på. Hon hade varit där förr med far och mor, om julottan, och då hade hon haft strumpor och näfverskor, men nu skulle hon komma mycket finare.

31 Rika kom till kyrkan, och gudstjensten fortfor ännu. Där var mycket folk och alla bänkar upptagna. Rika trängde sig in och satte sig på golfvet i gången. Då måste hon ju sträcka ut fötterna, så att alla fingo se hennes röda skor. – Jag undrar hvad de tycka om mina röda skor, tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte Rika. Presten predikade och messade, orgeln spelade, folket sjöng psalmer, men Rika hörde ingenting, hon såg bara sina röda skor och undrade om någon i kyrkan var så grann som hon.

|78|

32 Gudstjensten slutade, folket strömmade ut ur kyrkan och Rika med. Hvem ryckte henne i kjolen på kyrktrappan? Mor var det, hennes egen mamma, och strax efter kom far. – Kära barnet mitt, hur har du kommit allena hit?

33 – Jag gick till himmelen för att bedja Gud lära Maunu gå, men så var Gud intet hemma. Jag trodde han skulle vara i kyrkan.

34 – Och fann du honom i kyrkan? Har du bedt rätt innerligt, som man skall bedja Gud?

35 Nej, det hade Rika visst intet gjort.original: gjort Hon blygdes att säga det. Hon hade alldeles glömt hvarför hon kommit till kyrkan.

36 – Jag förstår, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade mor, som nu blef varse de röda skorna. – Du vet intet bättre, du. Det finns stort folk, som intet tänker på annat än fåfänga i kyrkan. Sko nu af dig grannlåten, och följ oss barfota hem!

37 Rika lydde. Mor betraktade skorna, de voro nedkippade, smutsiga, trasiga. – Hvarför läste jag intet strax in otyget i kistan? Nu duger det till intet annat, än att lära mitt barn fåfänga. Kom, Rika.

38 På hemvägen kommo de till forsen. Stenarna, strömmen och fiskarna gycklade som förut: – Rika, Rika, vi äro så fattiga, gif oss dina skor!

|1107|

39 – Hör mor hvad de säga?

40 – Hvad säga de?

41 – De säga: vi äro så fattiga, gif oss dina skor!

42 – Nå, icke bli de rikare af den skatten. Men de må gerna få dem.

43 Och så kastade mor de röda skorna i forsen. Rika såg dem dansa på vågorna, till dess att strömhvirfveln uppslukade dem. – Jag undrar om fiskarna kunna simma|79| i dem, tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte Rika. Men gråten satt henne i halsen. Aldrig i verlden mer skulle hon få så vackra skor.

44 – Gråt intet, tomtkonsekvensändrat/normaliserat tröstade modern. – Hvad tror du Gud skulle ha sagt, om du nu kommit till honom med de röda skorna. Gud skulle ha sagt: – Bryr jag mig om dina röda skor? Bort från mig, du fåfänga hjerta! Till mig komma blott de fattiga och ödmjuka, och de komma alla barfota!

45 Medan Rika aftorkade sina tårar, hände sig, när de kommo hem, att rotegumman mötte dem med lille Maunu, som nu tog sina första steg på egna ben. Och Rika blef så glad, att hon alldeles glömde sina röda skor. Gud är så förunderligt god, att han också hör de böner, som man endast har tänkt, men glömt att bedja.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Sagan publicerades i Julhelsning 1895 och den är inspirerad av H. C. Andersens saga med samma namn, »De røde Skoe» (1845). I båda utdöms fåfängan, men medan Andersens version är en berättelse om syndens straff, håller sig Topelius till sin karakteristiskt naiva stil (Laurent 1947, s. 161). Sandman Lilius påpekar att sagan kan läsas som en protest mot grymheten i Andersens saga, och menar att Topelius oftast saknar såväl Andersens »lysande genomskinliga gåtfullhet» som hans ångest och smärta (1980, s. 34). Särskilt barnets lekfulla perspektiv framträder som ett svar på den grymhet som återfinns i Andersens berättelse (jfr inledningen, s. XXXIX f.).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    3 Lehtinen var hans finska namn, men i staden hade någon öfversatt det till Löf, och det lät förnämare. Det var inte ovanligt att personer med svenskspråkig utbildning som rörde sig uppåt i den sociala hierarkin försvenskade finskklingande efternamn under slutet av 1600- och under 1700-talet.

    3 bränna tjära framställa trätjära genom kolning av kådrik ved.

    4 tjärdalen anordningen (utgrävd skålformig fördjupning i marken) för tjärbränning.

    5 stugutrappan stugtrappan, förstutrappan.

    14 saffian fint, mjukt getskinn.

    17 lästa låsta.

    17 efter eftersom.

    18 rotegumma Fattigvården organiserades enligt ett roteringssystem; att gå på rote innebar att cirkulera mellan ett antal hushåll i samma rote (grupp), som underhöll de(n) medellösa. SAOB har detta belägg av Topelius.

    23 försökte provade.

    25 slamsade vårdslöst slängde; SAOB har detta belägg av Topelius.

    30 ett godt stycke väg ett betydligt stycke.

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 161; Sandman Lilius, »Riket Topelien», 1980, s. 34

    Faksimile