Myreborg och Gråmossa

Lukuteksti

[172]

Myreborg och Gråmossa.

1 Myrstacken var belägen midti skogen på ett berg, vid foten af en hög, hundraårig fura, som hette Gråmossa, och stället hette Ljungamo, lemma startefterkommentar der vexte ljung på slätten. Gråmossa liknade forntidens Tantalus, som var dömd att beständigt törsta med vattnet framför sig, hvilket han ej kunde nå. Gråmossa hade fri utsigt åt hafvet och var likväl beständigt törstig på det torra berget, der regnet rann bort, utan att hinna fukta hans rötter mer än på ytan. Förgäfves sträckte Gråmossa sina rötter långt mellan bergsskrefvorna; han fick väl fäste att stå på, och det behöfdes minsann i stormarna, men han fick intet annat vatten, än ur en liten grodputt i närheten, och den var merändels torr. Gråmossa skulle ha dött af törst, om icke aftonmolnet stundom räckt honom en bägare dagg eller den fuktiga hafsmisten svept sitt hvita, våta lakan omkring honom och läskat hans tvinande grenar. Deremellan såg han suckande upp mot skyarna, som flögo så högt öfver honom, och mot hafvet, som brusade så djupt under honom. När han var ung, hade han föresatt sig att vexa allt upp till himmelen, men det fattades ännu beständigt litet, förrän han kunde komma dit, och slutligen vexte han ej mera i höjden, utan endast på bredden. Men ändock stod hans|173| håg till himmelen: dit ville han ändock hinna en gång från den törstiga jorden.

2 Nedanför Gråmossa låg nu myrstacken, och den hette Myreborg. Detta tyckte myrorna vara ett skönt namn; de skämdes att kalla sin by en stack, ty då skulle man ha ansett dem för stackare. Myreborg var en fri republik, der hvarje medborgare arbetade för det allmänna bästa och lemma startstriddekommentar som hjelte mot alla ormar, lemma starttorndyflarkommentar och andra fiender. De voro ett flitigt och laglydigt folk, dessa myror, hvilket lemma startländekommentar dem till stor heder, men de kunde icke begripa hvarför Gråmossa skulle vara så stor, när de voro så små. Det minsta barr, som föll af Gråmossa, var för dem som en timmerstock, och deraf fingo de ju virke att bygga Myreborg.

3 Några af myrorna hade klifvit ända till toppen af Gråmossa, och det var för dem en hel dagsresa. När de kommo tillbaka, tyckte de sig ha varit halfva |732|vägen till månen. – Gråmossa vill upp till himmelen, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade de. – Huru kan man vara så ofanteligt stor och så ofanteligt dum?

4 Gråmossa hörde hvad de små krypen tasslade vid hans rot och såg ned på dem ifrån höjden. – Visst vill jag till himmelen, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han. – Här på jorden har jag endast det hårda berget och den eviga törsten.

5 – Nej, hör hvad han säger! tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade myrorna till hvarandra. – Han skulle arbeta, som vi, för sitt dagliga bröd och sitt tak öfver hufvudet och hållas beskedligt på jorden, der han står fastvuxen med sina rötter. När man har tak och föda, behöfver man intet himmelrike.

6 – Men det är likväl något, som gör att jag vill till himmelen, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Gråmossa. – Ditåt har jag sträfvat alltsedan jag var ett barn.

|174|

7 Myrorna skrattade. – Vi kände också några, som ville till himmelen, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade de. – Det var ett sällskap bland oss, som hade vingar och tog sig för att flyga ut i det blå. De ville, kantänka, icke hållas qvar och arbeta på denna simpla jord, utan företogo sig en lustresa mot höjden, och slutet blef, att de plumsade alla i hafvet till mat åt sikarna.

8 Gråmossa hörde på krypen med sitt stora, majestätiska lugn och tyckte det ej löna mödan att svara dem; han hade sina tankar för sig. Myrorna fortforo att arbeta och sträfva för sin utkomst på denna jorden och begärde ej något bättre. Men Gråmossa fortfor att törsta och blef med hvarje vinter allt gråare, tilldess att hans nedersta grenar begynte att vissna.

9 En dag midti sommaren gingo barnen från närmaste gård ut att plocka blåbär på Ljungamo. Bland dem var sockneskräddarens gosse, Agapetus, som gått i skola i staden och lärt sig att röka cigaretter. – Plocka ni, medan jag röker, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Agapetus, och så kastade han sig raklång på ljungen i solskenet och tände sitt rökverk, för att visa sig riktigt lemma startkarlavulenkommentar.

10 De små, lätta rökmolnen stego präktigt i luften och formade sig till ljusblå ringar. Det såg fint ut; sjelfva myrorna tyckte, att Agapetus var en förnäm karl. Han rökte och rökte, medan de andra plockade, och när cigaretten var nära slut, kastade han den brinnande stumpen vårdslöst ifrån sig. Men det råkade vara en torr sommar, cigaretten fällde ett litet glödkorn, och så tog först mossan, sedan den torra ljungen eld. Barnen tyckte detta vara mycket roligt, de sågo med nöje den lilla lågan vexa till och fladdra upp ifrån tufva till tufva. Då kom vinden, som alltid är lågornas lekkamrat, och roade sig att blåsa upp de små ljungflammorna till en stor eld. Inom en liten|175| stund stod hela Ljungamo uti eld och rök, gnistorna flögo, ljungen sprakade, nyckelpigorna svedde sina vingar, och barnen togo förskräckta till flykten. Den, som tog först till fötter, var skräddarens Agapetus, som ställt till hela |733|olyckan. Han snafvade öfver en glödande tufva och brände illa sin näsa, så att hon sedan blef gredelin på tippen: det hade han för besväret, och derför blef han kallad Näspetus så länge han lefde.

11 Från slätten slingrade sig lågorna i en smal, ormlik tunga uppför bergsluttningen och hunno omsider ända till Myreborg. Der sträfvade och pustade myrorna, som vanligt, med sitt trägna arbete. Somliga gingo baklänges och drogo ett strå efter sig; andra släpade af alla krafter på en död gräshoppa, som de ville ha till stacken, men två drogo från ena sidan och två från den andra, och så drogo de gräshoppan ömsom fram och tillbaka. Då kommo lågorna med en fart .... huj, hvad det frasade uti Myreborg! ... och så var den stacken slut med alla sina stackare och all sin lemma startäflankommentar för födan här i verlden.

12 Gråmossa hade sett många skogseldar förut, de hade endast afsvedt ljungen och mossan omkring honom, men han hade alltid förblifvit oskadad: derför var han nu lugn. Han visste icke sjelf huru torr han var och litet murken i barken, men lågorna visste det bättre; de kringhvärfde honom på alla sidor och slingrade sig slutligen uppför de vissnade grenarna ända till hans ståtliga krona. Der blef en sky af gnistor, vinden förde dem långt utåt hafvet, och alla löjor i närheten skulle ha blifvit sotiga, om de ej skyndat att genast tvätta sig. I tre dagar brann Gråmossa in i den halfmurkna stammen, och likväl var han endast till hälften genombränd. Då kom en stormil, och kratsch, der låg han i glöd och aska.

|176|

13 – Nu är det slut med mig, nu kommer jag aldrig till himmelen, tomtkonsekvensändrat/normaliserat tänkte Gråmossa, der han döende föll från sin höjd och stupade ned utför bergets branter i hafvet.

14 – Visst icke slut! tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade en röst ofvanför honom, och det var det röda aftonmolnet, till hvilket han så ofta hade blickat upp med beundran och längtan. – Det är visst icke slut, tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor molnet, – ty nu vill jag taga din aska med mig och föra henne högt i den ljusa rymden. När då himmelens Herre förnyar jorden och skapar ett nytt paradis, skall du stå vid dess port bredvid lifvets och kunskapens träd, dina barr skola glänsa som silfver, du skall dricka ur lustgårdens källor, och aldrig mer skall du törsta, aldrig mer skall du vissna eller förgås. Skulle icke alla väsens Fader, som hör hela skapelsens böner, hafva förnummit din tysta längtan under hela ditt lif?

15 – Och jag behöfver icke mera stå på det torra berget och sträcka förgäfves mina grenar mot himmelen? tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Gråmossa.

16 – Aldrig, tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade aftonmolnet. – Din rot skall vara i evig ro och din krona i evigt ljus. lemma startParadisfågelnkommentar skall sjunga i dina grenar och Edens balsam dofta |734|ur din förklarade kärna. Derför att du har sökt himmelen, skall du ock finna honom, ty lemma startden som söker, han finnerkommentar.

17 – Få ej myrorna också komma till himmelen, frågade Gråmossa, ty det gjorde honom ondt, att de skulle förgås i lågorna.

18 – De hade sitt rätta hem på jorden och längtade aldrig till något bättre, tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade aftonmolnet. – Om dem är det skrifvet, att lemma start»de hafva fått sin lön»kommentar.

19 – Låt berget också komma till himmelen! tomtkonsekvensändrat/normaliserat bad Gråmossa, men det var hans sista ord här i verlden, ty med detsamma föll han till aska, och aftonmolnet klädde sig i sin rödaste glädjeskrud och förde askan med sig ut i den|177| blå rymden. Gråmossa fick ej veta, om berget också skulle få komma till himmelen.

20 När aftonmolnet gått bort, kom den fuktiga nattdimman och insvepte berget i sitt hvita, våta lakan, som hon var van att göra. Men nu behöfde myrorna icke mera krypa under sitt stråtak, och Gråmossa behöfde icke mera läska sina törstiga grenar: de hade hamnat hvar och en i sitt hem. Endast det gamla, torra, mossbeklädda berget, som nu stod der ensamt, naket och sotigt, kände nattdimman droppa nästan som tårar utför dess skrofliga branter. Det är berget, som berättat mig denna historia om Myreborg och Gråmossa: annars hade väl ingen vetat något derom. Men ingen vet ännu i denna dag, om berget skall komma till himmelen.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Berättelsen publicerades i Trollsländan 26/8 1871 och omarbetades för Läsning för barn. Den ingår som nr 6 i sviten Elis skrin, en serie berättelser som »tomten Eli» samlat i ett glasskrin (se komm. till »Den bättre vägen», s. 1312).

    Laurent noterar att sagan påminner om H. C. Andersens »Det gamle Egetræs sidste drøm» (1857), där en gammal ek, på samma sätt som Gråmossa hos Topelius, längtar till de himmelska höjderna och som dessutom delar Gråmossas starka solidaritetskänsla med resten av naturen (Laurent 1947, s. 161 f.). Laurent nämner också Aisopos fabler som en inspirationskälla (1947, s. 42, 161 f., 172, 90).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 efter eftersom.

    2 stridde formvariant av stred; lexikografen Dalin uppger (1853) i första hand svag böjning (stridde), i andra hand stark (stred).

    2 torndyflar tordyvlar.

    2 lände förlänte.

    9 karlavulen karlaktig.

    11 äflan strävan.

    16 Paradisfågeln en föga framträdande stjärnbild på södra stjärnhimlen; även fåglar med praktfull fjäderdräkt.

    16 den som söker, han finner Luk. 11:10.

    18 »de hafva fått sin lön» om skrymtarna, Matt. 6:2 och 6:5.

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 42, 90, 161 f., 172

    Faksimile