Walters andra äfventyr, som hände sig en dag i Sockerlandet vid Himmelsbacken
Lukuteksti
|9|
Walters andra äfventyr,
som hände sig en dag i Sockerlandet vid Himmelsbacken.
1 Ja, nog har du godt och varmt att sitta derinne och värma dina händer vid brasan. Sitt der och pjåka, du klemiga gosse, och skratta åt de andra, som äro nog narraktiga att springa med fröjd derute i den frostiga vinterluften. Jag vill säga dig något, som du kanske icke tänkt på förut. Ingen klemig gosse blir någonsin en duktig karl. Det finnes något, som är värre än frusna fingrar, och det är att i all sin tid förblifva en veklig stackare. En sådan gjorde bättre att sitta hela sitt lif i ett glasskåp, eller lefva och dö på en bastulafve. Ty verlden och lifvet äro ofta hårdhändta att brottas emot. Icke duger det |333|för en gosse att hafva ett sådant fint frökenhull, som ingenting tål, ty då är det säkert, att han engång får slita ondt i verlden.
2 Men det är något präktigt, när solen skiner öfver den hvita snön och bjellrorna klinga och medarna slinta och det går som ett huj nedför den hala backen derborta vid stranden. Den som fryser, kan vackert bli hemma. Den som är rädd, får stå och se på. Kälken har flinka fötter. Kälken behöfver ingen häst, och aldrig behöfver han piske.
3 Walter var en sådan, som aldrig brukade frysa, om han också glömde vantarna hemma. Blef han röd om lilla näsan, så snöt han sig och såg lika glad ut ändå. Värkte fingrarna i kölden, så gned han dem mot hvarandra och slog armarna tillsammans. Rädd var han|10| sällan, när han ej gjort något illa. Men då var han förskräckt för alla som mötte honom. Gud sätter alltid ett märke på den som gjort något illa, så att andra menniskor se det strax. Så gjorde Gud med Kain, och så gör han med alla.
4 Borta vid den branta stranden var en mycket hög backe som, just för det att den var så himmelshög, kallades Himmelsbacken. Der vågade aldrig någon köra med häst, men gossarne åkte kälke der, och det såg förunderligt ut. Ty Himmelsbacken var likasom i två afdelningar med ett jemnare ställe i midten, och den som var rädd att åka ned alltifrån höjden, han började hellre på halfva backen, ty då blef farten icke så rasande.
5 Nu var det en vacker vinterdag, och gossarne åkte af hjertans lust på sina kälkar i Himmelsbacken. Somliga hade små flickor framför sig på kälken, och då fick man vara god styrman i vändningarna, och stundom hände att flickorna började skrika. Var icke rädd, nog går det bra, skreko gossarna. Och bra gick det, ända långt ut på isen. Men så hände väl också ibland, att der blef en kullerbytta i snön, och somliga miste mössan, och somliga fingo en skråma och blödde näsblod, men icke var det så farligt. Om en stund såg man dem börja på nytt, och det var lika roligt för det.
6 Julgubben hade hämtat åt Walter en kälke, som icke hade sin make. Han var jernskodd, kunde styras med tömmar, om man ej hellre styrde med hälarna, och hette Pukki-Bocken, för att han hann upp alla andra kälkar i backen och stångade dem i ryggen. Pukki och Walter voro ett par. Du skulle ha sett dem i Himmelsbacken! Der flögo de högst från toppen, så att snön yrde som moln omkring dem. Aldrig såg man en präktigare kälke, och Walter var stor på sig öfver Pukkis meriter.
7 Vid sidan af Himmelsbacken var en hög brant, der ingen väg var upptrampad, och den kallades Sockerlandet, ty den som der for ned, han for in i drif|11|vorna, så att knappt mössan stod upp öfver snön. Dit vågade sig sällan |334|ens de, som voro tapprast i Himmelsbacken. Men Walter let på sin Pukki och företog sig att göra ett ströftåg i Sockerlandet.
8 Sagdt och gjordt. Alla gossar och flickor sågo med förundran derpå. Walter klef upp, och Pukki följde som en hund efter honom. När de kommit så högt de kunde komma, tog Walter tömmarna, satte sig och kommenderade marsch. Pukki lydde, med nosen rakt nedåt. Huj, så bar det af med pilens hastighet rakt in i djupaste Sockerlandet ... Först såg man ingenting annat än Walters hufvud, sedan bara hans mössa; slutligen såg man ingenting mer ... Pukki och Walter hade försvunnit i drifvorna.
9 Walter blundade, när han försvann. Han kände huru han sjönk och sjönk, likasom när en vingskjuten kråka faller ned ifrån björktoppen, och så kom der en duktig puff. När Walter såg upp, stodo Pukki och han framför ett stort slott af is, med glimmande höga pelare och stora salar af blankaste silfver. Der kom snökonungen ut ifrån slottet, klädd i vargskinnspels med ett långt skägg af rimfrost, och vid handen ledde han snödrottningen i lång hvit klädning med en krona af isdiamanter i håret. –konsekvensändrat/normaliserat Välkommen i mitt rike, sade konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Nu är du här och slipper ej mer härifrån. Jag tycker om sådana raska gossar som du, jag vill behålla dig till min öfverste rumormakare, och Pukki och du skola komma till stor heder.
10 – Tackar för äran, svarade Walter, –konsekvensändrat/normaliserat men litet varm mat kunde ej skada; det är längesedan jag åt.
11 – Kom, sade snökonungen, –konsekvensändrat/normaliserat så skall jag doppa dig i en vak med iskallt vatten, och du skall få äta ett så delikat snömos, som du aldrig ätit förut, ty det är vispadt af frusen dagg och sockradt med sönderstött is.
12 – Nej, jag tackar, svarade Walter; –konsekvensändrat/normaliserat jag tror jag är mätt.
13 – Ack du lilla slyngel, sade konungen förtörnad; –konsekvensändrat/normaliserat jag skall lära dig att försmå mina goda gåfvor. Kom hit, snödrottning! Andas på denne vildbasare och för|12|vandla honom till en flygande snöfågel i vårt gränslösa rike!
14 Nu andades snödrottningen kallt som en isande nordanvind, och med detsamma blef Walter förvandlad till en liten snöflinga, som yrde omkring bland millioner andra flingor i den ödsliga rymden. Det var på engång lustigt och mycket bedröfligt; men Walters största bekymmer var att få veta hvad det nu blifvit af Pukki.
15 I detsamma slog han upp sina ögon och märkte att han låg hemma i sin egen säng och att hans hufvud var tungt. Vid sängen stodo far och mor och syskonen och sade, när de sågo honom vakna: Gudskelof, att det nu går öfver.
16 – Hvad? sade Walter och satte sig upp. –konsekvensändrat/normaliserat Åkte jag ej med Pukki i Sockerlandet? Träffade jag ej snökonungen, som ville doppa mig i en vak, |335|och snödrottningen, som förvandlade mig till en snöflinga? Huru kom jag då hit?
17 – Min kära gosse, sade hans pappa, –konsekvensändrat/normaliserat du pratar i nattmössan. Du har då glömt, att du åkte som en tok med hufvudet förut nedför den höga backen? Der stötte du ditt hufvud emot en stubbe, och kamraterne drogo dig upp ur snön. Det öfriga har du drömt, men ligg nu stilla, och badda ditt hufvud, så blir du snart bra igen!
18 – Hvar är då Pukki? frågade Walter, som knappt kunde tro hvad man sade honom.
19 – Pukki står med afbruten nos vid kökstrappan, svarade fadren.
Kommentaari
Kommentar
Berättelsen publicerades i Eos 15/2 1855 med titeln »Walters andra äfventyr, som hände sig en dag med Bässen i Sockerlandet». Den omarbetades grundligt för Läsning för barn (jfr Widhe 2015, s. 119).
Skid- och kälkbackens topos i den nordiska barnlitteraturen går som en linje från H. C. Andersens »Snödrottningen», via Walter, till K. A. Tavaststjernas Lille Karl och Tove Janssons Trollvinter (Orlov 2003, s. 68). Himmelsbacken är namnet på en brant backe i Topelius hemtrakter i Nykarleby (Vasenius I, s. 245; Laurent 1947, s. 79 f.; Topelius dagbok 7/2 1837; se även »Moppe»).
Vinterlandskapet fungerar också som fond för Topelius hurtiga pojkideal, återkommande bl.a. i »Skridskolöparen» och »Skolgossens Vintervisa». Widhe noterar att berättaren apostroferar sin egen läsare och ifrågasätter innesittarens bekväma lojhet för att därefter återge Walters vansinniga äventyr. Den orädde Walter står som förebild för ett ostyrigt manlighetsprojekt som formar en kritik mot läsande pojkar (2015, s. 119).
Widhe konstaterar också att barnets perspektiv i berättelsen – och i barnlitteraturen överlag – inkluderar ett element av drömmar eller fantasi som upplevs så verkliga att barnprotagonisten, och i viss mån läsaren, förblir osäker på vad som egentligen utspelats. Tekniken visar att skildringen av drömmar eller andra fantastiska händelser bör tas på allvar om litteraturen ses ur barnets perspektiv (2018, s. 278 f.).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 pjåka pjoska, sjåpa dig.
3 Så gjorde Gud med Kain Gud gjorde ett märke i pannan på brodermördaren Kain, som tecken på brottslighet och ondska (1 Mos. 4:15).
7 let på parallellform till litade på.
9 rumormakare bråkmakare.
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 79 f.; Orlov, »Tre gossar i snön och tiden», 2003, s. 68; Topelius, Dagböcker, ZTS XXI 2018, s. 540; Vasenus I 1912, s. 245; Widhe, Dö din hund! 2015, s. 119; Widhe, »Inventing Subjectivity and the Rights of the Child in Nineteenth-Century Nordic Children’s Literature», 2018, s. 278 f.
Walters andra äfventyr,
som hände sig en dag i Sockerlandet vid Himmelsbacken.
1 Ja, nog har du godt och varmt att sitta derinne och värma dina händer vid brasan. Sitt der och
pjåka
, du klemiga gosse, och skratta åt de andra, som äro nog narraktiga att springa med fröjd derute i den frostiga vinterluften. Jag vill säga dig något, som du kanske icke tänkt på förut. Ingen klemig gosse blir någonsin en duktig karl. Det finnes något, som är värre än frusna fingrar, och det är att i all sin tid förblifva en veklig stackare. En sådan gjorde bättre att sitta hela sitt lif i ett glasskåp, eller lefva och dö på en bastulafve. Ty verlden och lifvet äro ofta hårdhändta att brottas emot. Icke duger det |333|för en gosse att hafva ett sådant fint frökenhull, som ingenting tål, ty då är det säkert, att han engång får slita ondt i verlden.
2 Men det är något präktigt, när solen skiner öfver den hvita snön och bjellrorna klinga och medarna slinta och det går som ett huj nedför den hala backen derborta vid stranden. Den som fryser, kan vackert bli hemma. Den som är rädd, får stå och se på. Kälken har flinka fötter. Kälken behöfver ingen häst, och aldrig behöfver han piske.
3 Walter var en sådan, som aldrig brukade frysa, om han också glömde vantarna hemma. Blef han röd om lilla näsan, så snöt han sig och såg lika glad ut ändå. Värkte fingrarna i kölden, så gned han dem mot hvarandra och slog armarna tillsammans. Rädd var han|10| sällan, när han ej gjort något illa. Men då var han förskräckt för alla som mötte honom. Gud sätter alltid ett märke på den som gjort något illa, så att andra menniskor se det strax.
Så gjorde Gud med Kain
, och så gör han med alla.
4 Borta vid den branta stranden var en mycket hög backe som, just för det att den var så himmelshög, kallades Himmelsbacken. Der vågade aldrig någon köra med häst, men gossarne åkte kälke der, och det såg förunderligt ut. Ty Himmelsbacken var likasom i två afdelningar med ett jemnare ställe i midten, och den som var rädd att åka ned alltifrån höjden, han började hellre på halfva backen, ty då blef farten icke så rasande.
5 Nu var det en vacker vinterdag, och gossarne åkte af hjertans lust på sina kälkar i Himmelsbacken. Somliga hade små flickor framför sig på kälken, och då fick man vara god styrman i vändningarna, och stundom hände att flickorna började skrika. Var icke rädd, nog går det bra, skreko gossarna. Och bra gick det, ända långt ut på isen. Men så hände väl också ibland, att der blef en kullerbytta i snön, och somliga miste mössan, och somliga fingo en skråma och blödde näsblod, men icke var det så farligt. Om en stund såg man dem börja på nytt, och det var lika roligt för det.
6 Julgubben hade hämtat åt Walter en kälke, som icke hade sin make. Han var jernskodd, kunde styras med tömmar, om man ej hellre styrde med hälarna, och hette Pukki-Bocken, för att han hann upp alla andra kälkar i backen och stångade dem i ryggen. Pukki och Walter voro ett par. Du skulle ha sett dem i Himmelsbacken! Der flögo de högst från toppen, så att snön yrde som moln omkring dem. Aldrig såg man en präktigare kälke, och Walter var stor på sig öfver Pukkis meriter.
7 Vid sidan af Himmelsbacken var en hög brant, der ingen väg var upptrampad, och den kallades Sockerlandet, ty den som der for ned, han for in i drif|11|vorna, så att knappt mössan stod upp öfver snön. Dit vågade sig sällan |334|ens de, som voro tapprast i Himmelsbacken. Men Walter
let på
sin Pukki och företog sig att göra ett ströftåg i Sockerlandet.
8 Sagdt och gjordt. Alla gossar och flickor sågo med förundran derpå. Walter klef upp, och Pukki följde som en hund efter honom. När de kommit så högt de kunde komma, tog Walter tömmarna, satte sig och kommenderade marsch. Pukki lydde, med nosen rakt nedåt. Huj, så bar det af med pilens hastighet rakt in i djupaste Sockerlandet ... Först såg man ingenting annat än Walters hufvud, sedan bara hans mössa; slutligen såg man ingenting mer ... Pukki och Walter hade försvunnit i drifvorna.
9 Walter blundade, när han försvann. Han kände huru han sjönk och sjönk, likasom när en vingskjuten kråka faller ned ifrån björktoppen, och så kom der en duktig puff. När Walter såg upp, stodo Pukki och han framför ett stort slott af is, med glimmande höga pelare och stora salar af blankaste silfver. Der kom snökonungen ut ifrån slottet, klädd i vargskinnspels med ett långt skägg af rimfrost, och vid handen ledde han snödrottningen i lång hvit klädning med en krona af isdiamanter i håret. –konsekvensändrat/normaliserat Välkommen i mitt rike, sade konungen. –konsekvensändrat/normaliserat Nu är du här och slipper ej mer härifrån. Jag tycker om sådana raska gossar som du, jag vill behålla dig till min öfverste
rumormakare
, och Pukki och du skola komma till stor heder.
10 – Tackar för äran, svarade Walter, –konsekvensändrat/normaliserat men litet varm mat kunde ej skada; det är längesedan jag åt.
11 – Kom, sade snökonungen, –konsekvensändrat/normaliserat så skall jag doppa dig i en vak med iskallt vatten, och du skall få äta ett så delikat snömos, som du aldrig ätit förut, ty det är vispadt af frusen dagg och sockradt med sönderstött is.
12 – Nej, jag tackar, svarade Walter; –konsekvensändrat/normaliserat jag tror jag är mätt.
13 – Ack du lilla slyngel, sade konungen förtörnad; –konsekvensändrat/normaliserat jag skall lära dig att försmå mina goda gåfvor. Kom hit, snödrottning! Andas på denne vildbasare och för|12|vandla honom till en flygande snöfågel i vårt gränslösa rike!
14 Nu andades snödrottningen kallt som en isande nordanvind, och med detsamma blef Walter förvandlad till en liten snöflinga, som yrde omkring bland millioner andra flingor i den ödsliga rymden. Det var på engång lustigt och mycket bedröfligt; men Walters största bekymmer var att få veta hvad det nu blifvit af Pukki.
15 I detsamma slog han upp sina ögon och märkte att han låg hemma i sin egen säng och att hans hufvud var tungt. Vid sängen stodo far och mor och syskonen och sade, när de sågo honom vakna: Gudskelof, att det nu går öfver.
16 – Hvad? sade Walter och satte sig upp. –konsekvensändrat/normaliserat Åkte jag ej med Pukki i Sockerlandet? Träffade jag ej snökonungen, som ville doppa mig i en vak, |335|och snödrottningen, som förvandlade mig till en snöflinga? Huru kom jag då hit?
17 – Min kära gosse, sade hans pappa, –konsekvensändrat/normaliserat du pratar i nattmössan. Du har då glömt, att du åkte som en tok med hufvudet förut nedför den höga backen? Der stötte du ditt hufvud emot en stubbe, och kamraterne drogo dig upp ur snön. Det öfriga har du drömt, men ligg nu stilla, och badda ditt hufvud, så blir du snart bra igen!
18 – Hvar är då Pukki? frågade Walter, som knappt kunde tro hvad man sade honom.
19 – Pukki står med afbruten nos vid kökstrappan, svarade fadren.