1 Var du någonsin i sommar derborta vid den lilla holmen, der de vackra björkarna gunga för vinden och der vattnet är så klart, så klart, att man kan se girsarna simma öfver den hvita sanden på bottnen? Var du der, så såg du säkert den stora grå klippan vid stranden och den hvita neckrosen vid klippans fot, hon som hvar afton drog sig tillsamman och gömde sin blomma under de gröna bladen. Mången trodde att hon var förlofvad med solen, ty hvar morgon helt bittida öppnade hon åter sitt klara blomsteröga och såg så snöhvit och oskyldig upp mot himmelens ljus. Men så förmäten var icke neckrosen, att hon skulle tänka på en så förnäm fästman, som stod så högt öfver henne och dessutom var så mycket äldre än hon, att hon icke ens vågade kalla honom gufar. Nej, vasserra, neckrosen såg icke så högt i verlden. Hon hade blifvit god vän med den unga björken, som stod der närmast stranden och lutade sina långa hängande lockar öfver vattnet, der neckrosen beständigt samm på ytan, utan att simma bort från sin rot.
2 Neckrosen var icke blott vacker, hon var äfven god och ödmjuk, hvilket |201|vill säga något förmer. Derföre tyckte alla om henne, och så kom det sig, att hon fick friare, en hel bataljon. Der stod ett sällskap vass icke långt ifrån henne, och ett af vass-stråen bugade sig beständigt för henne, bara der gick en aldrig så|43| liten vindkåre öfver sjön. – Allerödmjukaste tjenare,konsekvensändrat/normaliserat sade vassen till henne och bugade så djupt, att han nästan rörde med toppen vid vattnet. Men neckrosen tyckte icke om en sådan ödmjukhet, som bara sitter i ryggen, ty hon märkte att vassen deremellan kunde vara dryg och högfärdig mot de små mörtarna, som simmade omkring honom och gjorde sina piruetter i solskenet.
3 Då var en annan friare mera styf uti ryggen, och det var en påle vid stranden, der den gamle fiskaren brukade fästa sina nät, att icke vågorna skulle skölja bort dem. Pålen stod beständigt kapprak och gick aldrig ur vägen hvarken för folk eller kräk, och alltjemnt var han i gräl med den ena eller andra, som kom honom för nära. Det tyckte neckrosen icke heller om, ty hon var saktmodig och förliklig och trätte icke gerna med någon, icke ens med den gamla båten, som i en knapp vändning rodde öfver henne, när det så passade sig.
4 Tredje friarn var sjelfva den stora klippan, som kallades Råmärket, för det att der var rån eller gränsen mellan två byars område. Alla vackra dagar, när solen lyste, blef råmärket helt varmt i sitt stenhjerta, medan det stod och betraktade neckrosen; men det var så förskräckligen gammalt, det hade sina sextusen år på nacken, och mossan vexte ut genom alla dess remnor. Neckrosen hade en grufveligt stor respekt för råmärket, men icke var det derföre sagdt, att hon ville gifta sig med det. Det hade varit att drifva respekten för långt.
5 Kort sagdt, neckrosen höll en smula af den unga gröna björken, som alltid nickade så vänligt åt henne, när han speglade sig i vattnet, och det gjorde han nästan för ofta, men det var för det att han der såg sin bild i vattenspegeln helt nära den hvita flickan, hans lilla neckros.
6 Jag har glömt att säga hvem neckrosen egentligen var. Hon var den gamla Neckens yngsta och mest älskade barn, och han hade vaggat henne på sina armar, när hon var liten, och ännu ofta lyftade han henne på|44| sin breda skullra, när han dök upp ur djupet uti de klara morgonvågorna. Och när det blef qväll och solen sjönk i hafvet och neckrosen gömde under bladen sin hvita krona, då sjöng den gamla Necken sina visor för henne, och hon gungade sakta, helt sakta på vågen, till dess att hennes ögon slötos och hon drömde sina ljusa sommardrömmar om allt vackert på jorden.
7 – Komkonsekvensändrat/normaliserat mig icke för nära, ditt gamla sjöspöke!konsekvensändrat/normaliserat morrade pålen åt Necken. |202|Men vassen, som alltid var färdig att ställa sig in hos de förnäma, krökte sig i de sirligaste bugter, i det han beständigt hviskade: mjukastekonsekvensändrat/normaliserat tjenare, eders höga nåde! Allerödmjukaste tjenare!konsekvensändrat/normaliserat
8 – Brykonsekvensändrat/normaliserat dig icke om de der narrarne,konsekvensändrat/normaliserat sade råmärket till Necken, ty de voro gamla bekanta. – Dukonsekvensändrat/normaliserat kan flytta din lilla flicka hit upp till mig, så mår hon som perla i guld,konsekvensändrat/normaliserat sade råmärket.
9 – Alltkonsekvensändrat/normaliserat skall man höra!konsekvensändrat/normaliserat sade Necken och skrattade, så att vattnet yrde kring skägget. – Jo,konsekvensändrat/normaliserat det skulle just passa sig, att flytta min hvita blomma upp i ditt mossbo!konsekvensändrat/normaliserat
10 – Nå-nå,konsekvensändrat/normaliserat sade råmärket, – hvadkonsekvensändrat/normaliserat gör det, om jag är några tusen år gammal? Jag är åtminstone stadig och mogen och blåser icke bort med hvar vindpust, som de andra gloparne.konsekvensändrat/normaliserat
11 – Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade Necken, – låtkonsekvensändrat/normaliserat de der grillerna vara, och låt oss vara goda vänner ändå.konsekvensändrat/normaliserat
12 Men råmärket, pålen och vassen hade nu engång fått i sitt hufvud, att en af dem skulle nödvändigt hafva den hvita neckrosen till sin fru. Råmärket väckte en natt den unga öfverdådiga sydvestvinden, som lagt sig att sofva vid foten af klippan, och sade till honom: efterkonsekvensändrat/normaliserat du tagit nattqvarter hos mig, så är det billigt att du gör mig en tjenst.konsekvensändrat/normaliserat – Hvad då?konsekvensändrat/normaliserat sade sydvesten. – Jo,konsekvensändrat/normaliserat när solen går upp i morgon, bör du blåsa af alla krafter, så att du blåser omkull den gröna björken här nära vid stranden, ty det är för hans skull, som neckrosen aldrig i tiden vill bli min fru.konsekvensändrat/normaliserat
13 – Må göra,konsekvensändrat/normaliserat sade sydvesten. – Jagkonsekvensändrat/normaliserat har knäckt ce|45|drar och palmer som svafvelstickor; hvarföre skulle jag ej knäcka en liten simpel björk?konsekvensändrat/normaliserat
14 Vassen åter företog sig att tala med hafsvågen, som kom helt sömnig och sakta i blanka dyningar in genom sundet. – Allerödmjukastekonsekvensändrat/normaliserat tjenare, mitt nådiga hafstroll,konsekvensändrat/normaliserat sade han. – Varkonsekvensändrat/normaliserat så god och gör mig en liten tjenst i förbifarten.konsekvensändrat/normaliserat
15 – Nå,konsekvensändrat/normaliserat hvad skulle det vara?konsekvensändrat/normaliserat gäspade vågen.
16 – Varkonsekvensändrat/normaliserat så god och hvälf upp på stranden här nära och slå omkull den gröna björken der! Det är för hans skull den lilla neckrosen aldrig i tiden vill bli min fru.konsekvensändrat/normaliserat
17 – Må göra,konsekvensändrat/normaliserat sade vågen. – Jagkonsekvensändrat/normaliserat har bortsköljt skogar och städer; det är en småsak för mig att bortsopa en sådan liten björkspoling. Men nu är jag sömnig; vi kunna vänta med den saken till i morgon.konsekvensändrat/normaliserat
19 Pålen hade också ondt i sinnet mot björken och företog sig att krångla rätt illmarigt med fiskaren, som just samma afton knöt sina nät vid honom. |203|– Dukonsekvensändrat/normaliserat din skampåle,konsekvensändrat/normaliserat sade fiskaren förargad, – villkonsekvensändrat/normaliserat du låta bli att rifva sönder mitt nät?konsekvensändrat/normaliserat
20 – Rårkonsekvensändrat/normaliserat jag för det att jag är så qvistig?konsekvensändrat/normaliserat svarade pålen. – Härkonsekvensändrat/normaliserat bredvid står en björk, som skulle passa dig mycket bättre. Hugg ned honom i morgon, och stick honom i sjön.konsekvensändrat/normaliserat
21 – Detkonsekvensändrat/normaliserat kan du kanske ha rätt i,konsekvensändrat/normaliserat sade fiskaren. – Jagkonsekvensändrat/normaliseratvill tänka på den saken i morgon.konsekvensändrat/normaliserat
22 Så gick qvällen förbi, och det blef natt, och neckrosen slöt åter de hvita bladen omkring sin hvita krona, och björken stod helt grön af förtjusning och betraktade henne i den fina vackra skymningen af den första augustinatten. Ingen af dem anade något ondt, och neckrosen sof som ett godt barn. En stor gul nattfjäril, som hade hört hvad klippan, vassen och pålen förehade, surrade bekymrad kring björken, men björken märkte det icke. Han hade annat att göra, han tvättade sig i daggen, som regnade i små klara perlor öfver honom, och tänkte blott på att bli riktigt fin och|46| snygg, tilldess att neckrosen åter skulle öppna sina oskyldiga blomsterögon.
23 Det dröjde ej heller länge, innan en röd strimma syntes långt i nordost och hela nejden begynte ljusna. Men den röda strimman blef allt rödare och bjertare, tilldess att hela den norra och östra himmelen stod uti stark brand och skyarna tycktes spruta eld.
24 Fiskaren råkade vakna och tittade ut genom fönstret i kojan. – Åhå,konsekvensändrat/normaliserat sade han förundrad, – ikonsekvensändrat/normaliserat dag få vi en duktig storm; det är bäst att jag skyndar mig ut att berga näten.konsekvensändrat/normaliserat
25 Men ännu var det alldeles lugnt, ja så lugnt, att icke en enda af björkens gröna lockar rördes uti den svala morgonluften. Neckrosen började öppna sin slutna krona och helsade ännu med sömnen i ögonen godmorgon på björken. Aldrig hade hon sett björken så fin och präktig, och aldrig hade björken sett henne så innerligt treflig. De voro så hjertans glada och lyckliga, och just i detsamma rann solen upp bakom det röda molnet och såg välsignande på dem i deras unga oskyldiga lycka i den tidiga morgonstunden.
26 Då ruskade klippan otåligt på sin nattgäst, den vilda sydvesten, som snarkade i det mjuka gräset. – Uppkonsekvensändrat/normaliserat till arbete, och ligg ej här!konsekvensändrat/normaliserat sade råmärket.
27 – Låtkonsekvensändrat/normaliserat mig vara i fred!konsekvensändrat/normaliserat sade sydvesten och rätte ut sina stora, molniga vingar, dem han bredt som ett täcke öfver sig. Men klippan gaf honom ingen ro. – Nåkonsekvensändrat/normaliserat, så skall jag också flyga, så att det sjunger dig om öronen,konsekvensändrat/normaliserat sade sydvesten förargad och yrvaken, och med ett språng var han upp i luften, så att det hven uti skogstopparna.
28 Den morgonen var han rätt i sitt vilda lynne, den galna sydvesten. Det |204|dröjde icke länge, innan himmelen förmörkades af hans ofantliga vingar och det hvita skummet började fräsa öfver hafvets yta. Men björken och neckrosen märkte ännu ingenting. De roade sig att skicka helsningar till hvarandra med en liten förgylld trollslända, som flög öfver vattnet från den ena till den andra.
|47|
29 Stormen tog till, det knakade i träden, det yrde kring sjön och det fräste kring klipporna, som om hundratusende kattungar hade råkat i krig med hundratusende hundvalpar. Vågorna begynte rusa in genom sundet, så att den lilla ödmjuka vassen blef helt illa till mods och bugade och vred sig i tusende bugter för att slingra sig genom. Det var kanske dumt gjordt af mig att narra hafstrollen hit, tänkte han vid sig sjelf. Men det var för sent att ångra sig nu. Der såg han redan på afstånd ett helt berg af vatten och fradga rulla fram emot sundet. – Derkonsekvensändrat/normaliserat kommer han, der kommer min våg!konsekvensändrat/normaliserat skrek vassen förskräckt. Och med detsamma rullade vattenberget öfver honom och ryckte honom lös från sin rot, och det sista han sade här i verlden var: mjukaste tjenare!konsekvensändrat/normaliserat
30 Bättre gick det ej heller den krångliga pålen. Han satte sidan emot och knuffades i det längsta och ropade hurtigt »vet hut» åt vågorna. Men när den stora hafsvågen kom, då var det förbi med pålen. Knapps, så brast han med ens midt i tu och slungades långt bort bland skummet och vågorna.
31 Råmärket, som sett så många stormar i sina dagar, stod helt tryggt under allt detta oväsende och skrattade i sitt stenhjerta åt förstörelsen rundtomkring. Det märkte icke att sydvesten i sitt raseri hade väckt den majestätiska åskan, som sof uti molnen. Ritsch, så blinkade der en lång, hvass, förfärlig blixt öfver hela himmelens hvalf och träffade klippan och klöf dess tusenåriga stenhjerta midt i tu, och der låg råmärket!
32 Gamla Necken hade fullt göra den dagen hemma hos sig, ty vågorna gingo så rasande öfver silfvertaket af hans korallslott, att han hvart ögonblick måste spika fast taklisterna. Men när det blef qväll och den starka sydvesten flugit sin kos och vändt sig till sunnan och lugnat (ty sydvesten sjelf brukar aldrig lugna), då gick Necken ut ur sitt slott för att se efter sin lilla, älskade, hvita ros. Och då fann han henne med den späda stjelken bruten och den hvita kronan krossad vid björkens rot, men man kunde ännu se på hennes snöhvita|48| kind och hennes vackra vissnade blad, att hon blifvit bruten uti sin sällhets ögonblick, när hennes unga blomsterhjerta var fullt af frid, glädje och oskuld. Då gret den gamla Necken, så att tårarna trillade stora som sparfägg ned i hans långa skägg, och så gömde han neckrosen i jorden vid björkens rot. Och björken gret, så att det regnade från hans lockar; och |205|den förgyllda trollsländan gret, så att hon gret bort sina guldögon och blef blind; och daggen gret, så att hela ängen var våt, och den klara aftonsolen gret uti molnet, så att en stor grann regnbåge stod öfver den gröna skogen.
33 Men råmärket kunde ej gråta, om det också haft lust dertill, ty det hade spruckit itu, och vassen låg vissnad vid klippans fot. Den gamla fiskaren sökte sin påle förgäfves och funderade smått på att hugga kull björken för att göra sig en ny, men då tyckte han det var skada på ett så vackert träd och lät björken stå, hvilket var hederligt gjordt af fiskaren, eller hur?
34 Nästa vår står der kanske en ny neckros vid björkens fot invid holmens strand. Det är den döda neckrosens lilla barn, och få se, om det blir så vackert och oskyldigt, som sin mamma.
Kommentaari
Kommentar
Sagan publicerades i Eos 1/10 1859. Laurent spårar ett inflytande från H. C. Andersens saga »Tommelise» (1835) som befolkas av ovälkomna friare (1947, s. 162, 230). Samola noterar att den allegoriska sagan på ett för Topelius typiskt vis, i linje med den romantiska strömningen, beskriver växternas roller som könade och tydligt åtskilda: blommor symboliserar i allmänhet femininitet medan träden representerar det maskulina (2019, s. 89, 91 f.). Också Topelius idéer om naturskydd framgår av sagan.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 girsarna parallellform till gärsarna.
1 gufar i folkligt språk: tilltal till äldre, respekterad person.
1 vasserra bevars (utrop).
3 alltjemnt ständigt.
3 förliklig försonlig.
3 i en knapp vändning i en hastig vändning.
5 Kort sagdt, neckrosen höll en smula af den unga gröna björken, [...] hans lilla neckros. anspelning på den grekiska myten om Narkissos, som förälskade sig i sin egen spegelbild och förvandlades till en blomma.
6 lyftade parallellform till lyfte.
6 skullra parallellform till skuldra.
12 efter eftersom.
13 Må göra låt gå (medgivande).
19 illmarigt här: elakt.
21 vill skall.
22 förehade hade för sig eller planerade.
22 surrade for.
27 rätte ut parallellform till rätade ut.
28 rätt verkligen, synnerligen. SAOB har detta belägg av Topelius.
33 hederligt hyggligt.
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 162, 230; Samola, »Kasvikuvausten etiikka ja sukupuolittuneet kasvit Zacharias Topeliuksen saduissa», 2019, s. 89, 91 f.
Neckrosen.
1 Var du någonsin i sommar derborta vid den lilla holmen, der de vackra björkarna gunga för vinden och der vattnet är så klart, så klart, att man kan se
girsarna
simma öfver den hvita sanden på bottnen? Var du der, så såg du säkert den stora grå klippan vid stranden och den hvita neckrosen vid klippans fot, hon som hvar afton drog sig tillsamman och gömde sin blomma under de gröna bladen. Mången trodde att hon var förlofvad med solen, ty hvar morgon helt bittida öppnade hon åter sitt klara blomsteröga och såg så snöhvit och oskyldig upp mot himmelens ljus. Men så förmäten var icke neckrosen, att hon skulle tänka på en så förnäm fästman, som stod så högt öfver henne och dessutom var så mycket äldre än hon, att hon icke ens vågade kalla honom 
gufar
. Nej, 
vasserra
, neckrosen såg icke så högt i verlden. Hon hade blifvit god vän med den unga björken, som stod der närmast stranden och lutade sina långa hängande lockar öfver vattnet, der neckrosen beständigt samm på ytan, utan att simma bort från sin rot.
2 Neckrosen var icke blott vacker, hon var äfven god och ödmjuk, hvilket |201|vill säga något förmer. Derföre tyckte alla om henne, och så kom det sig, att hon fick friare, en hel bataljon. Der stod ett sällskap vass icke långt ifrån henne, och ett af vass-stråen bugade sig beständigt för henne, bara der gick en aldrig så|43| liten vindkåre öfver sjön. – Allerödmjukaste tjenare,konsekvensändrat/normaliserat sade vassen till henne och bugade så djupt, att han nästan rörde med toppen vid vattnet. Men neckrosen tyckte icke om en sådan ödmjukhet, som bara sitter i ryggen, ty hon märkte att vassen deremellan kunde vara dryg och högfärdig mot de små mörtarna, som simmade omkring honom och gjorde sina piruetter i solskenet.
3 Då var en annan friare mera styf uti ryggen, och det var en påle vid stranden, der den gamle fiskaren brukade fästa sina nät, att icke vågorna skulle skölja bort dem. Pålen stod beständigt kapprak och gick aldrig ur vägen hvarken för folk eller kräk, och
alltjemnt
var han i gräl med den ena eller andra, som kom honom för nära. Det tyckte neckrosen icke heller om, ty hon var saktmodig och 
förliklig
och trätte icke gerna med någon, icke ens med den gamla båten, som 
i en knapp vändning
rodde öfver henne, när det så passade sig.
4 Tredje friarn var sjelfva den stora klippan, som kallades Råmärket, för det att der var rån eller gränsen mellan två byars område. Alla vackra dagar, när solen lyste, blef råmärket helt varmt i sitt stenhjerta, medan det stod och betraktade neckrosen; men det var så förskräckligen gammalt, det hade sina sextusen år på nacken, och mossan vexte ut genom alla dess remnor. Neckrosen hade en grufveligt stor respekt för råmärket, men icke var det derföre sagdt, att hon ville gifta sig med det. Det hade varit att drifva respekten för långt.
5
Kort sagdt, neckrosen höll en smula af den unga gröna björken, som alltid nickade så vänligt åt henne, när han speglade sig i vattnet, och det gjorde han nästan för ofta, men det var för det att han der såg sin bild i vattenspegeln helt nära den hvita flickan, hans lilla neckros.
6 Jag har glömt att säga hvem neckrosen egentligen var. Hon var den gamla Neckens yngsta och mest älskade barn, och han hade vaggat henne på sina armar, när hon var liten, och ännu ofta
lyftade
han henne på|44| sin breda 
skullra
, när han dök upp ur djupet uti de klara morgonvågorna. Och när det blef qväll och solen sjönk i hafvet och neckrosen gömde under bladen sin hvita krona, då sjöng den gamla Necken sina visor för henne, och hon gungade sakta, helt sakta på vågen, till dess att hennes ögon slötos och hon drömde sina ljusa sommardrömmar om allt vackert på jorden.
7 – Komkonsekvensändrat/normaliserat mig icke för nära, ditt gamla sjöspöke!konsekvensändrat/normaliserat morrade pålen åt Necken. |202|Men vassen, som alltid var färdig att ställa sig in hos de förnäma, krökte sig i de sirligaste bugter, i det han beständigt hviskade: mjukastekonsekvensändrat/normaliserat tjenare, eders höga nåde! Allerödmjukaste tjenare!konsekvensändrat/normaliserat
8 – Brykonsekvensändrat/normaliserat dig icke om de der narrarne,konsekvensändrat/normaliserat sade råmärket till Necken, ty de voro gamla bekanta. – Dukonsekvensändrat/normaliserat kan flytta din lilla flicka hit upp till mig, så mår hon som perla i guld,konsekvensändrat/normaliserat sade råmärket.
9 – Alltkonsekvensändrat/normaliserat skall man höra!konsekvensändrat/normaliserat sade Necken och skrattade, så att vattnet yrde kring skägget. – Jo,konsekvensändrat/normaliserat det skulle just passa sig, att flytta min hvita blomma upp i ditt mossbo!konsekvensändrat/normaliserat
10 – Nå-nå,konsekvensändrat/normaliserat sade råmärket, – hvadkonsekvensändrat/normaliserat gör det, om jag är några tusen år gammal? Jag är åtminstone stadig och mogen och blåser icke bort med hvar vindpust, som de andra gloparne.konsekvensändrat/normaliserat
11 – Nej,konsekvensändrat/normaliserat sade Necken, – låtkonsekvensändrat/normaliserat de der grillerna vara, och låt oss vara goda vänner ändå.konsekvensändrat/normaliserat
12 Men råmärket, pålen och vassen hade nu engång fått i sitt hufvud, att en af dem skulle nödvändigt hafva den hvita neckrosen till sin fru. Råmärket väckte en natt den unga öfverdådiga sydvestvinden, som lagt sig att sofva vid foten af klippan, och sade till honom:
efterkonsekvensändrat/normaliserat
du tagit nattqvarter hos mig, så är det billigt att du gör mig en tjenst.konsekvensändrat/normaliserat – Hvad då?konsekvensändrat/normaliserat sade sydvesten. – Jo,konsekvensändrat/normaliserat när solen går upp i morgon, bör du blåsa af alla krafter, så att du blåser omkull den gröna björken här nära vid stranden, ty det är för hans skull, som neckrosen aldrig i tiden vill bli min fru.konsekvensändrat/normaliserat
13 –
Må göra
,konsekvensändrat/normaliserat sade sydvesten. – Jagkonsekvensändrat/normaliserat har knäckt ce|45|drar och palmer som svafvelstickor; hvarföre skulle jag ej knäcka en liten simpel björk?konsekvensändrat/normaliserat
14 Vassen åter företog sig att tala med hafsvågen, som kom helt sömnig och sakta i blanka dyningar in genom sundet. – Allerödmjukastekonsekvensändrat/normaliserat tjenare, mitt nådiga hafstroll,konsekvensändrat/normaliserat sade han. – Varkonsekvensändrat/normaliserat så god och gör mig en liten tjenst i förbifarten.konsekvensändrat/normaliserat
15 – Nå,konsekvensändrat/normaliserat hvad skulle det vara?konsekvensändrat/normaliserat gäspade vågen.
16 – Varkonsekvensändrat/normaliserat så god och hvälf upp på stranden här nära och slå omkull den gröna björken der! Det är för hans skull den lilla neckrosen aldrig i tiden vill bli min fru.konsekvensändrat/normaliserat
17 – Må göra,konsekvensändrat/normaliserat sade vågen. – Jagkonsekvensändrat/normaliserat har bortsköljt skogar och städer; det är en småsak för mig att bortsopa en sådan liten björkspoling. Men nu är jag sömnig; vi kunna vänta med den saken till i morgon.konsekvensändrat/normaliserat
18 – Allerunderdånigaste tjenare,konsekvensändrat/normaliserat sade vassen.
19 Pålen hade också ondt i sinnet mot björken och företog sig att krångla rätt
illmarigt
med fiskaren, som just samma afton knöt sina nät vid honom. |203|– Dukonsekvensändrat/normaliserat din skampåle,konsekvensändrat/normaliserat sade fiskaren förargad, – villkonsekvensändrat/normaliserat du låta bli att rifva sönder mitt nät?konsekvensändrat/normaliserat
20 – Rårkonsekvensändrat/normaliserat jag för det att jag är så qvistig?konsekvensändrat/normaliserat svarade pålen. – Härkonsekvensändrat/normaliserat bredvid står en björk, som skulle passa dig mycket bättre. Hugg ned honom i morgon, och stick honom i sjön.konsekvensändrat/normaliserat
21 – Detkonsekvensändrat/normaliserat kan du kanske ha rätt i,konsekvensändrat/normaliserat sade fiskaren. – Jagkonsekvensändrat/normaliserat
vill
tänka på den saken i morgon.konsekvensändrat/normaliserat
22 Så gick qvällen förbi, och det blef natt, och neckrosen slöt åter de hvita bladen omkring sin hvita krona, och björken stod helt grön af förtjusning och betraktade henne i den fina vackra skymningen af den första augustinatten. Ingen af dem anade något ondt, och neckrosen sof som ett godt barn. En stor gul nattfjäril, som hade hört hvad klippan, vassen och pålen
förehade
, 
surrade
bekymrad kring björken, men björken märkte det icke. Han hade annat att göra, han tvättade sig i daggen, som regnade i små klara perlor öfver honom, och tänkte blott på att bli riktigt fin och|46| snygg, tilldess att neckrosen åter skulle öppna sina oskyldiga blomsterögon.
23 Det dröjde ej heller länge, innan en röd strimma syntes långt i nordost och hela nejden begynte ljusna. Men den röda strimman blef allt rödare och bjertare, tilldess att hela den norra och östra himmelen stod uti stark brand och skyarna tycktes spruta eld.
24 Fiskaren råkade vakna och tittade ut genom fönstret i kojan. – Åhå,konsekvensändrat/normaliserat sade han förundrad, – ikonsekvensändrat/normaliserat dag få vi en duktig storm; det är bäst att jag skyndar mig ut att berga näten.konsekvensändrat/normaliserat
25 Men ännu var det alldeles lugnt, ja så lugnt, att icke en enda af björkens gröna lockar rördes uti den svala morgonluften. Neckrosen började öppna sin slutna krona och helsade ännu med sömnen i ögonen godmorgon på björken. Aldrig hade hon sett björken så fin och präktig, och aldrig hade björken sett henne så innerligt treflig. De voro så hjertans glada och lyckliga, och just i detsamma rann solen upp bakom det röda molnet och såg välsignande på dem i deras unga oskyldiga lycka i den tidiga morgonstunden.
26 Då ruskade klippan otåligt på sin nattgäst, den vilda sydvesten, som snarkade i det mjuka gräset. – Uppkonsekvensändrat/normaliserat till arbete, och ligg ej här!konsekvensändrat/normaliserat sade råmärket.
27 – Låtkonsekvensändrat/normaliserat mig vara i fred!konsekvensändrat/normaliserat sade sydvesten och
rätte ut
sina stora, molniga vingar, dem han bredt som ett täcke öfver sig. Men klippan gaf honom ingen ro. – Nåkonsekvensändrat/normaliserat, så skall jag också flyga, så att det sjunger dig om öronen,konsekvensändrat/normaliserat sade sydvesten förargad och yrvaken, och med ett språng var han upp i luften, så att det hven uti skogstopparna.
28 Den morgonen var han
rätt
i sitt vilda lynne, den galna sydvesten. Det |204|dröjde icke länge, innan himmelen förmörkades af hans ofantliga vingar och det hvita skummet började fräsa öfver hafvets yta. Men björken och neckrosen märkte ännu ingenting. De roade sig att skicka helsningar till hvarandra med en liten förgylld trollslända, som flög öfver vattnet från den ena till den andra.
|47|29 Stormen tog till, det knakade i träden, det yrde kring sjön och det fräste kring klipporna, som om hundratusende kattungar hade råkat i krig med hundratusende hundvalpar. Vågorna begynte rusa in genom sundet, så att den lilla ödmjuka vassen blef helt illa till mods och bugade och vred sig i tusende bugter för att slingra sig genom. Det var kanske dumt gjordt af mig att narra hafstrollen hit, tänkte han vid sig sjelf. Men det var för sent att ångra sig nu. Der såg han redan på afstånd ett helt berg af vatten och fradga rulla fram emot sundet. – Derkonsekvensändrat/normaliserat kommer han, der kommer min våg!konsekvensändrat/normaliserat skrek vassen förskräckt. Och med detsamma rullade vattenberget öfver honom och ryckte honom lös från sin rot, och det sista han sade här i verlden var: mjukaste tjenare!konsekvensändrat/normaliserat
30 Bättre gick det ej heller den krångliga pålen. Han satte sidan emot och knuffades i det längsta och ropade hurtigt »vet hut» åt vågorna. Men när den stora hafsvågen kom, då var det förbi med pålen. Knapps, så brast han med ens midt i tu och slungades långt bort bland skummet och vågorna.
31 Råmärket, som sett så många stormar i sina dagar, stod helt tryggt under allt detta oväsende och skrattade i sitt stenhjerta åt förstörelsen rundtomkring. Det märkte icke att sydvesten i sitt raseri hade väckt den majestätiska åskan, som sof uti molnen. Ritsch, så blinkade der en lång, hvass, förfärlig blixt öfver hela himmelens hvalf och träffade klippan och klöf dess tusenåriga stenhjerta midt i tu, och der låg råmärket!
32 Gamla Necken hade fullt göra den dagen hemma hos sig, ty vågorna gingo så rasande öfver silfvertaket af hans korallslott, att han hvart ögonblick måste spika fast taklisterna. Men när det blef qväll och den starka sydvesten flugit sin kos och vändt sig till sunnan och lugnat (ty sydvesten sjelf brukar aldrig lugna), då gick Necken ut ur sitt slott för att se efter sin lilla, älskade, hvita ros. Och då fann han henne med den späda stjelken bruten och den hvita kronan krossad vid björkens rot, men man kunde ännu se på hennes snöhvita|48| kind och hennes vackra vissnade blad, att hon blifvit bruten uti sin sällhets ögonblick, när hennes unga blomsterhjerta var fullt af frid, glädje och oskuld. Då gret den gamla Necken, så att tårarna trillade stora som sparfägg ned i hans långa skägg, och så gömde han neckrosen i jorden vid björkens rot. Och björken gret, så att det regnade från hans lockar; och |205|den förgyllda trollsländan gret, så att hon gret bort sina guldögon och blef blind; och daggen gret, så att hela ängen var våt, och den klara aftonsolen gret uti molnet, så att en stor grann regnbåge stod öfver den gröna skogen.
33 Men råmärket kunde ej gråta, om det också haft lust dertill, ty det hade spruckit itu, och vassen låg vissnad vid klippans fot. Den gamla fiskaren sökte sin påle förgäfves och funderade smått på att hugga kull björken för att göra sig en ny, men då tyckte han det var skada på ett så vackert träd och lät björken stå, hvilket var
hederligt
gjordt af fiskaren, eller hur?
34 Nästa vår står der kanske en ny neckros vid björkens fot invid holmens strand. Det är den döda neckrosens lilla barn, och få se, om det blir så vackert och oskyldigt, som sin mamma.