Nyåret 1868

Lukuteksti

[70]

Nyåret 1868.

God dag, liten vän!

Här är jag igen.

Säg, känner du stjernornas

Springpojke än?

5En flyktig krabat,

|496|

Men duktig kamrat,

Ung, frusen och hungrig;

Hvad har du till mat?

Min fader en dag

10Var liten, som jag,

Och kastade snöboll

Med eder i lag.

Sen fick han en smäll,

Blef grå som en fäll

15Och frös sig förderfvad

I tisdags om qväll.

Jag åkte just då

Min kälke också

På vintergatsbacken

20I himmelens blå.

Men backen var brant,

Och kälken han slant;

Så bar det till jorden

Med ens så galant.

25Och när jag kom hit

Till land af granit,

|71|

Var jorden så fattig

Och drifvan så hvit.

Men lekande små,

30De dansa ändå,

För det de så litet

Af sorgen förstå.

Och är jag ej ju

Ett barn såsom du?

35Jag är ju en vecka

Ej gammal ännu.

Hur skulle jag, blek

Af tidernas svek,

|497|

Missunna din glada,

40Din sorgfria lek!

Kom, blommande kind,

Som äpple så trind,

Kom, flyg på din skida

Med himmelens vind!

45Med rosornas färg,

Med furornas märg,

Sträck famnen mot lifvet

I dalar och berg!

När sedan ibland

50Med smekande hand

Din moder dig vinkar,

Så tänk på ditt land,

Det land du tillhör,

Som älska du bör,

55Din fattiga moder,

Som lider och dör!

Hon delat med dig

I mödornas krig

Sitt bröd och sitt hjerta

60På drifvornas stig.

|72|

Så dela till lön

Med henne din bön,

Ditt bröd och ditt hjerta,

Att drifvan blir grön!

65Det mjukaste bröd,

Som hemmet dig bjöd,

Är det, som du delat

Med sorger och nöd.

Ej klädde så varm

70En tröja din barm,

Som den du har klädt på

En frysande arm.

|498|

Och vex, och blif stor,

Som furan hon gror!

75Vex stark, till att värna

Din fattiga mor,

Att trygg i sin rot,

Vid tidernas hot

Hon glad må gå faror

80Och stormar emot!

Och så, liten vän,

Här har du mig än

Från stjernornas backe,

I drifvan igen.

85Vår kälke, han går

I englarnas spår

Från sorgen till hoppet,

Från vinter till vår.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Dikten publicerades i Trollsländan 4/1 1868. Den ansluter till den rad av Topelius nyårsdikter som låter det nya året personifieras av en liten gosse (jfr också pjäsen »Station Sylvester. En nyårslek», s. 1016). Diktens kontrast mellan världens sorg och lekens glädje kan förstås mot bakgrund av missväxtåren 1867–1868 då Finland präglades av sjukdom och stor dödlighet som en följd av fattigdom och hungersnöd. Detta ämne behandlas även i dikterna »Fattiga barns lofsång för Finlands skörd, hösten 1868» (s. 509) respektive »Fattiga barns lofsång i en vårdanstalt» (s. 573).

    Romantiseringen av barnet vars goda hjärta kan göra »att drivan blir grön» återfinns i »Vintersagan om Skyhög och Molnskägg» (s. 176) och är en poetisk variation av uttrycket »barndomens vår».

    I Forsgårds tolkning är motgången en drivkraft i Topelius uppmaning att älska fosterlandet, »modern», och att sammanlänka omsorgen om landets fattiga och svaga med strävan efter tillväxt (1998, s. 18).

    Bibliografi

    Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 18

    Faksimile