Syne i Sommarby

Lukuteksti

[5]|1064|

Syne i Sommarby.

1 Folket i Sommarby tyckte om granna namn. När skomakaren fick höra, att skräddaren kallat sin pojke Ahasverus, blef han afundsjuk och kallade sin pojke Zefyrinus. Sedan fick skräddaren en flicka och kallade henne Eufrosyne. Skomakaren blef åter afundsjuk och tänkte vid sig sjelf: – Det vore väl sju sylar, om ej jag skulle hitta ett finare namn i almanackan! Hvarpå han sökte och sökte, till dess han på den 8 september fann Mormessa. Det var något till namn, det hade ingen kristen menniska burit förr. Ty den 8 september firades fordom en messa för Guds moder, Jungfru Maria, och därför blef den dagen kallad mors messa.

2 Skomakaren tyckte emellertid, att namnet var extrafint, och flickan fick heta Mormessa. Men tror man, att folket i byn hade tid med så långa namn? Ahasverus fick heta Sveru, Zefyrinus fick heta Rinu, Eufrosyne fick heta Syne och Mormessa blef Morsa, för att »Messa», tyckte man, smakade kyrka, och var intet riktigt tillständigt att bruka om folk.

3 Efter en tid hände sig, att skomakaren blef död, och ej långt därefter dog skräddarens hustru. Enklingen och enkan tyckte då, att de kunde blifva ett par,|6| lemma startefterkommentar de voro grannar, och så gifte skräddaren om sig med skomakarens enka. Då kommo alla de fyra barnen, Sveru, Rinu, Syne och Morsa, tillsamman och blefvo på sätt och vis syskon, men så riktig slägtskap var det väl ej, efter de, två och två, hade olika far och mor.

4 Ändock skulle de väl ha lemma startförlikts tillsammankommentar, om icke skomakarens enka, som nu hette skrädderska, varit en lemma startargsimpakommentar. Skräddarens förra hustru hade varit fromsint, men nu kom skräddaren under toffeln, eller rättare under lemma startspannremmenkommentar, som den nya hustrun fört med sig från skomakarens verkstad. Det var en fruktansvärd rem, som snart hade en sådan verkan, att skräddarens nya hustru blef herre i huset.

5 Ibland kan man icke så noga veta på hvem barnen brås. Af skräddarens barn var Sveru argsint och Syne fromsint; af skomakarens barn var Rinu fromsint och Morsa argsint. De två fromma barnen höllo tillsamman och förliktes godt; de två argsinta slogos mest med hvarandra, men däremellan höllo de samman för att lemma startkujonerakommentar de fromma barnen.

6 Nya skräddaremor – Priska hette hon, det var också ett grannt namn! – lemma starttufflade omkommentar barnen, när hon tröttnat att tuffla om gubben sin. De två argsinta voro mors favoriter; hon kände igen sitt eget blod. De två fromma fingo stryk och svält, när hon behagade finna ett fel hos dem. Syne kunde hon lemma starticke lida för sina ögonkommentar; det var nu så rent af odrägligt, att det barnet |1065|aldrig motsade henne och alltid var lydigt, tåligt och flitigt i alla sysslor. Då var Morsa i stället en bit af mor; hon kunde klösa, hon; lemma startlataskommentar kunde hon med, och litet ljuga ibland, det prydde talet, tyckte mor Priska.

7 – Nu skall du gå i vall med lemma startrusthållarenskommentar kor, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Priska till Syne. – Det var tidigt på våren, marken|7| var ännu ej riktigt bar, och knappt ett grönt strå fanns på ängarna, men allt hö i rusthållarens lada var slut, och korna hade redan i två veckor tuggat på halm.

8 – Ja, mor, tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Syne.

9 – Du får en brödbit med dig, och den skall räcka till qvällen.

10 – Ja, mor.

11 – Ja och ja, tomtkonsekvensändrat/normaliserat lemma startfnurradekommentar Priska; – aldrig hör man då något annat! Fryser du då intet sjelf, din odåga?

12 – Jag skall springa mig varm, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Syne.

13 – Understå dig att springa från korna! Du skall hela dagen sitta på samma ställe.

14 – Jag skall försöka, mor.

15 Hon var då ohjelplig, den flickan, med sitt envisa ja, ja. Morsa förklarade, att hon ingenting värre visste, än gå i skolan, men dit skulle hon och Sveru; de två andra fingo ingenting lära.

16 Syne gick i vall; hon var då åtta år gammal. Inga skor hade hon med sig, för att de kunde slitas i skogsbacken; inga strumpor heller; hvad skulle hon med strumpor, när hon ej hade skor? En kort yllekjol hade hon och därunder blotta linnet; det var allt, och Priska tyckte, att det var nog.

17 Syne kom till rusthållarens ladugård. En kort rönnkäpp medförde hon, men bara för syns skull, hon slog aldrig något kräk, hon lockade korna med sig, och detta var i början ganska besvärligt. Det var första gången kräken sågo solen och snusade frisk vårluft efter sex månaders fängelse i det mörka fähuset. Deras förundran och glädje var något lustigt att se på. De stirrade på dagsljuset, de sprungo yra och vilda med svansen i vädret och visste ej hvart. Två kalfvar voro där med i sällskapet: de togo till fötter allt hvad de förmådde|8| med sina långa, skrangliga ben. Oxen var också med: en oxe, sju kor och två kalfvar, det skulle Syne minnas för att ej låta någon förvillas i skogen. Och oxen var den enda, som tog sin värdighet i akt, när han behagade hedra Guds fria natur med sin höga närvaro. Han lät endast höra ett långdraget muuu, som bevis på sitt nådiga välbehag.

18 Det var ej litet bråk att få kalfdansen ut i god ordning med skällkon i spetsen, men det lyckades slutligen, och Syne dref korna till ängen nedanför skogsbacken. Sommartid var hela backen röd af smultron, men nu lågo där |1066|ännu fläckar af snö mellan det vissnade, gula gräset från hösten och likasom spindelväf på de ställen, där drifvorna legat höga. En mager kost fanns där för korna, i brist på bättre; det var torra björklöf och blåbärsris. En del af löfven hade svartnat och dugde ej äta, men andra voro gula och röda, de dugde i nödfall. Korna försökte blåbärsriset; det var segt att tugga: det var, som när fattigt folk äter potatisskal.

19 Hu, hvad det blåste kallt! Vinden tog i den tunna, korta kjolen och blåste fattiga Syne in på bara lifvet. När hon fått sina kor genom lemma startgärdetkommentar, sökte hon sig en bra plats på backen, där hon kunde räkna dem alla och hade skydd för blåsten bakom en stor sten. Så åt hon sin halfva brödbit till frukost. Kunde hon icke göra en lemma startnäfverrifvakommentar och mjölka en ko, så skulle hon få kalas i skogsbacken? Nej, kalfvarna hade i dag fått lof att lemma startdikommentar sina mammor för att få bättre hull, och Syne visste, att detta fingo de aldrig annars: icke ville hon stjäla kalfvarnas mat.

20 Tiden blef lång, där hon satt bakom stenen; ingen bok hade hon, efter hon ej kunde läsa, och något skulle hon göra. Hon hittade trästycken, barkbitar, tallkottar.|9| Hon byggde åt sig en liten stuga vid stenen, gjorde ett plank, en grind, ett fähus, stack fyra pinnar under hvar tallkott och fick sju riktigt feta kor. Oxen skulle också ha horn; ja, horn fick han, träpinnar funnos tillräckligt. Så skulle där vara en liten beskedlig gumma, som skötte om korna. Syne klädde en barkbit i kjol af de röda löfven, gjorde hufvud af en half grankott, ögon, näsa och mun af fjolårets lingon. Armar och ben gjordes af stickor. Förstås, att korna skulle också ha mat och dricka: där fanns mossa till hö, och snö låg qvar under den stora stenen. Syne lade en näfve snö framför korna; de skulle vänta litet, nog skulle snön smälta.

21 Men hvad blef det för en gård, där det ej fanns en husbonde? Syne beslöt att göra sin pappa, skräddaren, af en stubbe; han skulle bli husbonde i gården och finare än de andra. Han skulle sitta och sy på ett bord och ha sax och nål och tråd och lemma startpressjärnkommentar bredvid sig. Se, det var konst att få hop så finurliga ting, och därtill fanns intet passligt virke vid stenen. Syne måste gå ett stycke i skogen att söka, men för all del ej långt; hon måste lemma startha öga påkommentar sina kor.

22 Så gick hon några steg och sökte emellan träden. Där låg något i ljungen under den höga tallen. Hvad kunde det vara? lemma startEn liten grå fågel, och han var död, han hade frusit ihjäl!

23 Syne tog fågeln i sin frusna hand och andades på honom. Nej, han var kall och död. Men om hon skulle lägga honom under sitt linne och värma honom vid sitt bröst? Hon ville försöka. Och fågeln kändes som en isbit, när han vidrörde det lilla flickhjertat. Kallt utanför, kallt innanför, hu! Syne |1067|begynte skälfva af köld. Men när fågeln legat några minuter så nära hen|10|nes varma hjerta, begynte han röra vingarna. – Han lefver, han lefver!kommentar

24 Syne blef hjerteglad, tog åter fågeln i sin hand och kysste hans näbb. – Du lilla oskyldiga vän, tack, tack för att du lefver! Berätta mig hvem du är och huru du frusit ihjäl!

25 Fågeln ruskade ett par gånger sina domnade vingar, sträckte ut dem och flög med ett qvitter sin kos.

26 – Det var en lärka, tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Syne, glad och förtretad på samma gång. – Har man sett en sådan otacksam liten slarfva! Men det gör ingenting, blott hon ej lemma startandra gångenkommentar fryser ihjäl.

27 Nu hade Syne sin egen gård. Husbonden skulle föreställa hennes pappa, skräddaren, men hvar skulle hon få en bra skräddare midt i skogen?

28 Syne gick att söka mellan de höga träden. Då låg där under en snödrifva något så lemma startenkomkommentar, att en passligare skräddare kunde hon aldrig få. Det var en smal, gammal, afbruten och kullfallen tallstubbe, som utspärrade sina rötter och grenar. Han hade armar och ben; precis där hufvudet skulle vara, hade han en lagom stor knöl med grått skägg och lemma startliknelsekommentar till ögon, näsa och mun. Syne släpade stubben med mycket besvär till sin gård, torkade honom ren med mossa och ställde honom vid grinden. Icke rymdes han ju i stugan, han räckte högt öfver taket, men lika bra var han för det. Sådan präktig karl! Och hvad han liknade Synes pappa! Där fattades bara pressjärn och sax, men dem kunde man göra af stickor. Syne ville sjelf föreställa mor Priska, och hon skulle vara så snäll mot sin beskedlige gubbe. Men jämmer, nu hade hon glömt kräken därborta! Tio skulle de vara; hon kunde jämt räkna till|11| tio. Ett, två ... hvar var den röda kalfven? Sippido! Kalfven var borta.

29 Nu voro goda råd dyra. Syne sprang ned till ängen och frågade skällkon, som ju skulle vara polis för de andra. Skällkon vände sig om och såg på henne med en förebrående blick, som ville hon säga: konsekvensändrat/normaliserat är du en lemma startkalfmosterkommentar, du, så gif mig igen mitt rödaste barn!

30 Syne blef rädd. Hon sökte kring ängen, kring gärdet, kring skogsbacken, sio! Ingen röd kalf. Hon sökte under stockar och stenar, hon tittade upp i träden, om kalfven möjligen gömt sig där, för att göra henne förtret. Icke så mycket som ett rödt strå kunde hon upptäcka, men väl en brun svans, som rörde sig qvickt mellan grenarna. En ekorre! Hvad skulle hon med en ekorre? Icke kunde hon föra hem honom och säga: konsekvensändrat/normaliserat det är en kalf!

31 Syne satte sig på en sten. Skulle hon gråta, eller skulle hon äta sin middag? Men hvar var den halfva brödbiten, som hon sparat till middag? Borta, som kalfven! Brödet hade fallit på mossen, ekorren slank ned från trädet, |1068|satte sig på bakbenen, tog brödbiten mellan sina framtassar, lemma startmuggadekommentar med framtänderna, nickade och lät kalaset smaka sig väl. Syne måste skratta i all sin bedröfvelse. – En sådan snålmåns! Han äter min middag, och jag ser på. Nå, håll till godo! Nog är jag hungrig, men du är kanske mera hungrig än jag.

32 Till råga på förtreten syntes den elake Sveru styra sin kosa hit från landsvägen.

33 – Mor har skickat mig för att se åt, huru du sköter kräken. Hvar har du dem? Jaså, på ängen. Tio skulle de vara. Ett, två, tre ... åtta. Hvar har du kalfvarna?

|12|

34 – Kalfvarna? tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade Syne förskräckt.

35 – Ja, båda kalfvarna. Kanske vargen har tagit dem?

36 – Kära Sveru, hjelp mig att söka!

37 – Sök sjelf, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Sveru.

38 – Kära Sveru, bed Rinu strax komma hit för att hjelpa mig söka!

39 Sveru skrattade. – Rinu sitter i källaren för att han spillt omkull en mjölkbunke, när han sökte sin fällknif på hyllan. Mor har lemma startläst inkommentar honom, och i qväll, när du kommer hem utan kalfvar, skall hon läsa in dig. Adjö nu. Hvad har du för skräp där vid stenen?

40 Och med detsamma han gick, sparkade Sveru sönder den vackra nybyggda gården med planket, grinden och alla kor i fähuset.

41 Syne såg på sin gård, såg på den grå stubben, som ensam stod qvar, och tänkte i sitt hjerta: – Om nu du vore min lefvande pappa, skulle du hjelpa mig. Men du är bara ett stackars gammalt kullfallet träd.

42 – Gråt intet, jag skall hjelpa dig! tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade en hes röst strax bredvid henne.

43 Syne såg sig häpen omkring. Så långt hon kunde se öfver ängen, vägen och skogsbacken, syntes ingen lefvande varelse mer än korna och en myggsvärm, som dansade lemma startkadriljkommentar i solskenet borta vid gärdesgården. Det var ju vår nu; men det var höst i Synes bedröfvade hjerta.

44 – Här är jag, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade åter rösten. Och nu märkte Syne, till sin stora förskräckelse, att det var stubben, som talade, – stubben, som skulle föreställa hennes pappa, skräddaren!

45 – Hvarför skall du vara rädd för mig? tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor stubben. – Jag är ju bara ett stackars gammalt kullfallet träd. Förstår du hvad jag säger?

|13|

46 – Ja, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Syne. Hon tyckte sig märka, att rösten blef klarare, ju mer stubben talade. Det var som när den döda lärkan först rörde vingarna och slutligen började qvittra.

47 – Det är bra, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade stubben. – Lägg nu märke till hvad jag säger! Du har värmt min ihjälfrusna lärka vid ditt barnahjerta och återkallat henne till |1069|lifvet. Du har unnat åt kalfvarna deras mjölk, fastän du sjelf var törstig, och åt ekorren ditt bröd, fastän du sjelf var hungrig. Tror du icke, att alla djur och växter, ända till skogens mest föraktade stubbar, förstå, när någon är god emot dem? Jo, lita på det! Och vet du icke, att det finns en lefvande ande i alla växter och alla djur? Ja, han finns där, men han är bunden, han är icke fri, som din fria ande. Han är samma Skapares verk och lefver sitt lif, som du lefver ditt. Han talar sitt språk, men det förstå icke menniskorna; därför säga de: konsekvensändrat/normaliserat växten kan icke tala, djuret kan icke tala. Det är för att äldre menniskor och smågamla barn ha vuxit bort från naturen. Och likväl talar hela naturen. Goda, oförderfvade barn förstå naturspråket, men andra mena, att det är bara en inbillning, och kalla det saga, men mins, att det är en sannsaga; i den finns mera verklighet, än menniskorna tro.

48 Syne var icke alls rädd nu mera, endast förundrad och glad. Hon visste ju af sagorna, att allt i naturen kan tala, men icke alla förstå det. Hon förstod ju hvartenda ord; hon undrade blott, hvem stubben var.

49 Stubben fortfor, likasom hade han gissat hennes tankar:

50 – Du undrar, hvem jag kan vara? En stackars gammal stubbe, ingenting annat. Jag har varit ett stort träd, blifvit gammal som andra, och brutits af stormen.|14| Kasta mig i elden, och jag skall brinna; hugg mig sönder, och jag är intet annat än spånor. Men så usel och förgänglig jag är, så är jag likväl ett litet stycke af den stora, lefvande naturen, och all den makt, som Gud har lagt i naturen, den är också i mig. Jag förmår ej mer, än naturen förmår, men hvad hon förmår, det kan också jag. Nåväl, du är ett godt barn, du har dragit mig fram ur snödrifvan, torkat mig ren och ställt mig som en hedersvakt vid din gård. Jag vill belöna dig därför. Huru många lemma startfingerkommentar har du?

51 Det visste ej Syne. Men hon kunde ju räkna till tio, hon började räkna fingren och svarade: konsekvensändrat/normaliserat tio.

52 – Bra, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade stubben. – Sagornas goda féer bruka uppfylla tre önskningar, men jag vill vara ädelmodigare, jag vill uppfylla så många, som du har finger på dina båda händer, och så långt som min makt förmår. Märk, att jag kan endast gifva dig hvad naturen gifver, men jag kan icke förändra Guds vilja och menniskors hjertan. Hvarje sådan önskan af dig är ett förloradt finger. Betänk dig därför noga, och välj förståndigt! Nu börja vi. Önska dig något! Högra handens tumme!

53 – Att jag får mina kalfvar friska tillbaka! tomtkonsekvensändrat/normaliserat önskade Syne utan betänkande.

54 Stubben bröt en torr qvist från sitt skrofliga bröst, förde den till munnen och blåste som i pipa. Strax syntes, till Synes stora glädje, först den röda, sedan den hvita kalfven knagla sig fram mellan stenarna på sina skrangliga ben.

|1070|

55 – Hvarför ha ni rymt? tomtkonsekvensändrat/normaliserat frågade stubben. – Hvarför ha ni gjort den beskedliga vallflickan så mycket bekymmer?

|15|

56 – Vargen tog oss, tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade kalfvarna. – De svarade verkligen. Också de kunde tala!

57 – Vargen? Ref han icke strax ihjäl eder?

58 – Det var nog meningen, men så råkade han se dig på backen, och då blef han rädd.

59 – Godt. Gån nu tillbaka till edra mammor på ängen, och rymmen ej hädanefter!

60 Kalfvarna gingo snopna, och stubben fortfor: – Högra handens pekfinger!

61 – Om jag skulle få litet mat, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Syne. – Jag fryser och är så hungrig.

62 En ny ton i pipan. Strax stod där ett fat med rykande varmt lemma startpaltbrödkommentar och en träsked bredvid. Stubben såg med nöje det hungriga barnet äta sig mätt. För att ingenting skulle fattas, kom där också en skål varm mjölk. – Högra handens långfinger! tomtkonsekvensändrat/normaliserat fortfor stubben, när Syne ätit.

63 – Att oxen, korna och kalfvarna också få äta sig mätta! tomtkonsekvensändrat/normaliserat bad Syne.

64 Pipan ljöd, och strax betäcktes ängen af frodig grönska, där de hungriga kreaturen vadade i högt gräs och stampade ned mer än de hunno äta. Syne klappade händerna af förtjusning. Sippido ... det var något annat än blåbärsris!

65 – Högra handens ringfinger!

66 – Att alla menniskor, alla djur och alla växter beständigt få äta sig mätta! tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Syne i sin glada ifver att önska åt alla lika godt, som hon sjelf hade fått.

67 – Mitt barn, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade stubben, – det gör mig ondt, att du nu förlorat ett finger. Naturens och menniskans allgode Fader, som mättar allt lefvande, har i sin vishet funnit för godt att stundom pröfva sina barns tro genom att förneka dem till en tid deras dagliga bröd.|16| Denna din önskan kan jag icke uppfylla. Högra handens lillfinger!

68 Litet modfälld, svarade Syne, efter något betänkande: – Att mor skulle vara beskedlig mot pappa!

69 – Åter ett förloradt finger, mitt barn. Bed af din Gud, att han böjer din mors onda sinne till kärlek, såsom han sjelf är kärleksfull mot alla sina skapade verk. Äfven denna din bön kan jag icke uppfylla. Du har nu önskat bort hela din högra hand. Betänk dig nu väl! Venstra handens tumme.

70 Syne svarade med gråten i halsen: – Jag ville så gerna, att mor och Sveru och Morsa skulle vara beskedliga och blifva lyckliga, men jag törs intet önska det. Får jag önska att gå i skolan?

|1071|

71 – Ja, det får du. I morgon bittida skall du börja din skolgång. Venstra handens pekfinger?

72 – Och en riktigt tryckt lemma startabc-bok med tuppenkommentar i!

73 – Du skall få din tryckta abc-bok med tuppen i. Lilla narr, den skulle du ha fått utan mitt bistånd. Slösa icke de dyrbaraste önskningar på så obetydliga ting! Venstra handens långfinger!

74 – Nej, stubbe, nu vet jag intet att önska mer ... Vänta, jo! Pappa blir styf af att ständigt sitta på bordet med benen i kors. Han skulle behöfva rida. Skicka åt honom en vacker häst!

75 – Aj, aj, det är ett farligt nöje för en skräddares spinkiga ben. Har din pappa någonsin suttit till häst?

76 – Nej, det tror jag intet. Men det är så vackert, när fogdens Kalle rider till kyrkan med fjäder i hatten. Jag vill att min pappa skall blifva lika vacker.

77 – Nå, rida kan jag ej lära honom, men i morgon bittida skall hans häst stå sadlad på gården. Du har nu två finger qvar. Venstra handens ringfinger!

|17|

78 – Två finger? Allra käraste stubbe, säg mig hvad jag skall önska, för nu vet jag rakt intet mer! Skall jag önska pengar åt pappa?

79 – Hitta på något bättre!

80 – Ja, då önskar jag åt Morsa en risgrynskorf, åt Rinu en bilderbok, åt Sveru ... ja hvad? ... och åt mor ... hvad skall jag önska åt mor?

81 – Sveru har sparkat sönder din gård, och mor har skickat dig utan tröja i kalla blåsten.

82 – Nej, nej, Sveru skall få en ny mössa, och mor skall få en bomullsklädning, så bli de beskedliga.

83 – Du har önskat fyra gåfvor i stället för en. Må vara, du får dem. Men nu har du endast ett finger qvar. Önska nu något rätt förståndigt åt dig sjelf! Venstra handens lillfinger:

84 – Ja, säg nu, hvad jag skall önska åt mig sjelf? Är det bra, om jag önskar alla pengar i världen, eller att bli kejsarinna, eller att kunna hela abc-boken utantill, eller att få ett par nya strumpor, efter mina gamla ha hål på hälen? Eller att om söndagsmorgnarne få två bitar socker till kaffekoppen i stället för en? Eller ... men huru skall jag få oxen och korna och kalfvarna hem, efter här äro vargar i skogen? Om jag snart hade alla tio välbehållna i fähuset!

85 – Där ser du dem vandra hemåt på landsvägen. De skola alla komma välbehållna och mätta tillbaka.

86 – Gå de redan? Nej, vänta litet! Jag skall önska mig något annat.

87 – Din sista önskan är uppfylld. Önska får du, så länge du lefver, men uppfyllelsen står ej mera i din eller min makt. Barn önska sig små ting, när |1072|de kunnat önska sig stora, men du har tänkt mera på andras lycka än din egen. Den gamla grå stubben klandrar dig icke.|18| Gå nu hem, och var alltid Guds barn, så är du äfven naturens goda barn. Farväl, lilla Syne!


88 När Syne kom med boskapen, stod mor Priska med källarnyckeln i handen vid rusthållarens grind. Hon hade sagt åt rusthållaremor: – Flickan har låtit vargen taga två kalfvar, dem måste vi betala, men därför skall också flickan få sitta sju dagar och sju nätter i källaren.

89 Rusthållaremor sade till Priska, sedan hon räknat och mönstrat boskapen: – De äro ju alla här. Nej, se hur de blifvit feta, så att de riktigt skina! Det är rent af ett underverk med det magra betet, så tidigt på våren. En så förträfflig vallflicka ha vi aldrig haft.

90 – Men då har ju Sveru ljugit för mig! tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade Priska. Sveru råkade just komma för att önska sin syster mycket nöje i källaren. Det skulle man se! Sveru fick qvastkäppen så grundligt på ryggen, att Syne måste bedja för honom. – Slå honom intet, mor! Kalfvarna voro borta, när Sveru kom till mig på backen. Men de kommo tillbaka.

91 Hela byn undrade, huru rusthållarens kor blifvit så feta; men ännu större blef förundran, när följande morgon en vacker sadlad häst stod på skräddarens gård. konsekvensändrat/normaliserat Hvems kunde den rara fålen vara? Månne patrons på herrgården?

92 – Det är din häst, pappa, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Syne, som ej kunde förtiga sin glädje. – Nu får du rida alla dagar.

93 – Skall jag rida? tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrattade skräddaren. – Jo, det skulle se bra ut!

94 – Å försök, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Syne. Skräddaren lät öfvertala sig, klef på hästryggen och föll som en lappad vante i|19| backen. – Aj, aj, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han. – Men det går väl bättre när jag fått öfva mig.

95 – Jag har fått en bilderbok, tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade Rinu.

96 – Jag har fått ny mössa, tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek Sveru.

97 – Jag har fått en risgrynskorf, tomtkonsekvensändrat/normaliserat jublade Morsa.

98 – Hvad i alla dagar! tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade mor Priska. – Jag har fått en spritterny bomullsklädning!

99 Syne smålog tyst för sig sjelf, men de andra märkte det. – Du vet något, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade de. – Du visste något om fars nya häst. Berätta! Berätta!

100 Syne, stackare, kunde ej ljuga, hon måste berätta allt, som händt henne den märkvärdiga dagen, när hon gick i vall med rusthållarens kor. Hon glömde endast hur god hon varit mot djuren.

101 – Syne, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade mor Priska, – du är ingen dum flicka, du har gifvit mig en |1073|vacker bomullsklädning. Du skall få gå i skolan och börja i dag. Morsa vill sluta skolan, hon, det är det värsta hon vet. – Morsa hade ej talat om, att hon för sin lättja blef bortvisad från skolan.

102 Syne tackade. Hon hade redan fått en riktig abc-bok med tuppen uti.

103 – Mor, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Morsa, – låt mig i morgon få valla rusthållarens kor!

104 Mor hade ingenting däremot, om Morsa kunde hemta åt mor en lång väf till lemma startlakanlärftkommentar.

105 Och Morsa sade åt Sveru: – Det vore något att få, som Syne, önska oss allt hvad vi vilja!

106 – Ja, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Sveru, – jag kommer med.

107 Andra morgonen gingo Morsa och Sveru i vall med rusthållarens boskap. De hade försett sig med god väg|20|kost och varma kläder. Korna drefvos med käpprapp till ängen, som åter var vissnad och gul, och när de fåtts inom gärdet, satte sig Sveru och Morsa att äta frukost vid Synes förstörda gård. Stubben stod qvar, grå, gammal och tyst. Barnen betraktade honom nyfiket: konsekvensändrat/normaliserat Var det möjligt, att ett sådant uselt lemma startträbelätekommentar gaf allt, hvad man begärde af honom? De ville försöka.

108 – Stubbstackare, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Morsa, – skicka åt mig ett perlband!

109 – Skicka åt mig en bössa! tomtkonsekvensändrat/normaliserat befallde Sveru.

110 – Jag vill vara den grannaste i kyrkan, tomtkonsekvensändrat/normaliserat tillade Morsa.

111 – Jag vill skjuta alla lärkor och ekorrar här i skogen, tomtkonsekvensändrat/normaliserat förklarade Sveru.

112 Stubben stod tyst, som förut, men om Syne varit där, hade hon kanske märkt, att hans skägg rörde sig, som om han dragit på munnen. Icke kunde han ju tala till dem, som icke förstodo honom.

113 Då blef Sveru förargad. – Jaså, du lyder intet? Jag skall lära dig lyda, gamla förtorkade kråkskrämma! – Hvarpå Sveru gaf stubben ett så duktigt rapp med sin käpp, att stubben ramlade kull.

114 – Hvad har du gjort? tomtkonsekvensändrat/normaliserat klagade Morsa. – Nu blir han ledsen på oss och gifver oss inga gåfvor. – Hvarpå hon ställde stubben att stå och strök smör på hans mun för att blidka hans vrede.

115 – Nå, stubbe, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Sveru hotande, – vill du nu skicka åt mig en bössa, annars tänder jag eld på dig. Jag har tändstickor i fickan.

116 – Det låter du bli! tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek Morsa.

117 – Kantänka! tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrattade Sveru och framtog en tändsticka. – Får jag, eller får jag intet en bössa?

|21|

118 Stubben teg. Morsa ville rycka bort tändstickan, men fick en knuff och ramlade utför backen. – Jaså, jag får ingen bössa! tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade Sveru. – Jag skall lära dig lyda, gamla skrälle!

|1074|

119 Hvarpå han höll en brinnande tändsticka under stubbens långa skägg. Skägget var torrt och eldfängdt som krut, det frasade upp, och snart stod hela stubben i lågor. Blåsten var genast färdig, det kan man tänka; hvem känner ej vårvinden? I flera veckor hade han redan sopat ängen och torkat skogen. Nu fick han arbete, spände ut sina lungor och pustade friskt på lågorna. Från stubben flögo de qvickt till mossan, från mossan till ljungen, från ljungen till enrisbuskarna, från dem till granarna och så vidare ut i skogen till furor och björkar; huj, det blef en brasa! Snart stod hela den stora skogen i eld och rök, blåsten dansade polska med lågorna och kastade dem öfver gärdet i de torra löfven på ängen. Oxen, korna och kalfvarna togo till flykten med svansen i vädret, men vargarna hade sett dem och sågo ej mer den fruktansvärda stubben i skogsbacken. Då kan man tro, att vargarna ej försummade ett så godt tillfälle. Stackars beskedliga kor och kalfvar, jag näns intet tala om huru det gick med dem!

120 Morsa kom springande hem och berättade olyckan. Oxen kom bölande efter henne; han var den enda fyrfota, som lyckats rädda sig. Hela byn kom i rörelse, allt folk skyndade ut till skogen att släcka. Hvad skulle de uträtta! Hela skogen var glöd, och ängen var aska. Af Sveru hittades ena stöfveln. Stubben hade fallit öfver honom och tändt eld på hans kläder. Naturmakterna skall man aldrig reta.

121 Skräddaren kunde tacka sin lycka, att rusthållaren nöjde sig med hans nya häst som ersättning för kor|22| och kalfvar. Men det finns intet ondt, som ej för något godt med sig. Priska blef från den dagen en annan menniska. Hon kunde ej glömma, att hon skickat barnen i olyckan för att de skulle hemta åt henne en lång väf lakanslärft. Äfven Morsa blef af ånger och blygsel en snäll flicka. Hon och Rinu och Syne blefvo snart goda vänner.

122 Nästa vår gingo de tre barnen ut till skogsbacken, där olyckan händt med Sveru och korna. Af skogen återstod blott några brända stubbar, som liknade sotare mer än skräddare, och på den svarta ängen hade några gröna strån spirat fram ur askan. Den milda, mäktiga våren, som väcker nytt lif ur naturens grafvar, hade redan begynt utplåna förödelsens spår i denna härjade ödemark.

123 Barnen sökte förgäfves ett spår af den underliga stubben, som en gång varit husbonde i Synes gård.

124 – Syne, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Morsa, – vet du, jag tror, att den stubben var ingen riktig stubbe; han var skogskungen sjelf. Det sägs, att skogskungen kläder ut sig för barn och jägare.

125 – Ja, så säger sagan, tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Syne. – Men jag har hört stubben sjelf säga, |1075|att han var en stubbe, som andra stubbar; huru skulle han annars kunnat brinna? Så länge han fanns, var i honom den lefvande anden, som är i alla växter och alla djur. Morsa, vi skola vara goda mot växterna och djuren. Vi skola aldrig bedröfva den lefvande anden, som bor i dem.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Berättelsen publicerades i tre nummer av Nya Trollsländan 16/4–21/5 1892 och ingick samma år i Barnens Jul-rosor och Julhelsning. Den genomsyras av naturskyddstanken (sensmoralen »vi skola vara goda mot växterna och djuren») och tangerar folksagomotivet den onda styvmodern. Berättelsen är också ett exempel på hur goda och elaka barn skildras, där likartade handlingar ger olika resultat: de goda lyckas, de elaka misslyckas och i motsats till de elaka barnen förstår de goda barnen naturens språk (Laurent 1947, s. 134 f., jfr inledningen, s. XXIV). – Jfr barnen som talar med träden t.ex. i »Skyhög och Molnskägg», s. 176.

    En snarlik variant av motivet med det elaka men av modern favoriserade syskonet som inte får sina önskningar uppfyllda återfinns i den svenska folksagan »Lilla Rosa och Långa Leda» som gavs ut av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 1844.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    3 efter eftersom.

    4 förlikts tillsamman samsats.

    4 argsimpa argbigga; främst i finländsk svenska. SAOB har detta belägg av Topelius.

    4 spannremmen vanligt om prygelredskap; egentligen rem som används i skomakarens arbete.

    5 kujonera hunsa.

    6 tufflade om slog; finländsk svenska.

    6 icke lida för sina ögon inte tåla att se.

    6 latas (vard.) vara lat, sysslolös.

    7 rusthållarens bonde på hemman med skyldighet att underhålla ryttare och häst inom indelningsverket (skyldigheten avskaffades 1810, men ändrades till en vakansavgift som i Finland ålades rusthållen fram till 1886 vartefter rusthållsinstitutionen stegvis avvecklades).

    11 fnurrade muttrade.

    19 gärdet gärdsgården.

    19 näfverrifva skål eller kärl av näver; i finländsk svenska.

    19 di formvariant av dia.

    21 pressjärn större strykjärn som skräddare använder.

    21 ha öga på hålla ett öga på.

    22–23 En liten grå fågel, och han var död, han hade frusit ihjäl! [...] – Han lefver, han lefver! Laurent jämför episoden med ett avsnitt i H. C. Andersens »Tommelise» (1835), där huvudpersonen värmer en död svala till liv (1947, s. 164).

    26 andra gången en gång till.

    28 enkom lämpligt.

    28 liknelse motsvarighet.

    29 kalfmoster här förmodligen om person som beskyddar kalvar.

    31 muggade tuggade smått; mumsade.

    39 läst in parallellform till låst in.

    43 kadrilj kontradans för minst fyra par.

    50 finger fingrar.

    62 paltbröd bakas på blod, grovt rågmjöl och svagdricka, kokt i lättsaltat vatten.

    72 abc-bok med tuppen Tuppen ses som en symbol för flit och vakenhet och pryder ABC-böcker sedan 1500-talet.

    104 lakanlärft lakanslärft; linnevävnad i tvåskaftsbindning, av vilken lakan sys.

    107 träbeläte nedsättande om träavbild; även i bemärkelse avgudabild.

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 134 f., 164, 242

    Faksimile