Björkens stora planer i mössörontiden.

1 I skogen, icke långt ifrån landsvägen, stod en vacker björk. Han var ännu helt ung, och efter det var om våren, så begynte det vexa mössöron på honom, – inga riktiga mössöron, det förstås, utan sådana fina, små, ljusgröna löf, som björkarna bära i vårens barndom och som äro så barnsligt täcka. Sådana mössöron äro bättre, än hundöron i böckerna.

2 – Nej, det är då för mycket hvad jag är vacker, tänkte den unga björken vid sig sjelf. –konsekvensändrat/normaliserat Jag råkar vara något vackrare, än den der gamla, krokiga rönnen här strax bredvid. Jag undrar hvad jag skall blifva i verlden.

3 –konsekvensändrat/normaliserat Kanske talgoxen vet det, tänkte björken, och så tog han sig före att fråga. Men talgoxen var en skälm, som ville hålla sig väl med björken, för att få picka med näbben hans gröna knoppar. Derföre svarade talgoxen: vet du hvad, björk? Du ser så bra ut, att du måste blifva något förnämt här i verlden. Jag slår vad, att de fläta dig till en korg åt prinsessan, och då får du stå på marmorbordet i hennes förmak, fylld intill brädden med gyllene äpplen.

4 – Åh, sade björken, –konsekvensändrat/normaliserat tror du det? – Visst tror jag det, sade talgoxen. Och derefter flög han till den stora granen ett stycke derifrån och inbillade granen |375|att han skulle göras till gungstol åt ingen mindre herre, än kungen. Detta trodde granen gerna, ty han hörde, liksom björken, gerna på smicker. Han märkte icke, att talgoxen ville bo under hans tak, när det|83| regnade, och nagga och picka i de aptitliga, färska grankottarna. Det är dumt att lyssna på smicker.

5 Nära till vägen var en liten torpstuga. En dag kommo barnen ut ifrån stugan och hade knifvar med sig och begynte skära qvistar af björken. –konsekvensändrat/normaliserat Seså, tänkte björken, –konsekvensändrat/normaliserat nu gäller det; nu fläta de mig till en korg åt prinsessan. Dervid ruskade han af förnöjelse på sig, så att mössöronen hoppade på hans fina qvistar.

6 – De der löfven äro ännu för små att duga till badqvastar, sade barnen. –konsekvensändrat/normaliserat Låt oss göra dem till ordentliga sopqvastar.

7 – Hvad för slag? sade björken. –konsekvensändrat/normaliserat Understår sig någon att göra mig till en sopqvast?

8 – Visst göra vi det, sade barnen, och så gjorde de honom till sopqvast; – icke just hela björken, utan endast hans qvistar. Men det var nästan detsamma; hvar qvist tyckte sig vara lika god som björken sjelf. Och så tröstade sig qvistarne dermed, att de åtminstone skulle få sopa prinsessans kammargolf, efter de ej fingo bjuda guldäpplen på hennes marmorbord.

9 När barnen kommo hem, sade torparegumman, deras mor: – den der qvasten tycker jag om; honom vill jag behålla att sopa stugan med. Och så sopade hon golfvet med den förnäma björken. Hade nu qvasten haft några mössöron qvar, så skulle de af förskräckelse rest sig i höjden. Men han hade inga öron alls, ty de voro afskalade.

10 Qvasten fick nu stå och begråta sitt öde i vrån bredvid spiseln, och när han icke hade något bättre att göra, tog han sig före att prata en smula med sin granne, slaskämbaret. –konsekvensändrat/normaliserat Jag är af bättre folk, fastän jag blifvit en sopqvast, sade han till ämbaret. –konsekvensändrat/normaliserat Man kan nog se det uppå mig; tycker du ej att jag ser fin ut?

11 – Nå, det kan man just icke se på dig, sade slaskämbaret. –konsekvensändrat/normaliserat Jag deremot är utaf hög härkomst. Jag är tillyxad utaf en gran, som en gång var ämnad att blifva gungstol åt kungen. Det har talgoxen sjelf för|84|säkrat mig, och han var färdig att svära derpå, men talgoxar bruka ej svära, så mycket jag vet.

12 – Tvi den skälmen, utropade qvasten; –konsekvensändrat/normaliserat han har bedragit mig, likasom han ljugit för dig. Säg mig, hvad tänker du blifva hädanefter?

13 – Jag tänker blifva ett slaskämbar i alla mina dagar, svarade ämbaret. –konsekvensändrat/normaliserat Blott jag har min ordentliga utkomst med benknotor och slaskvatten, är jag belåten, och grisarna påstå, att jag är så treflig. Hör på, qvast, efter vi äro så nära grannar, tycker jag att vi kunde gifta oss.

14 – Att du ej skäms, sade qvasten. –konsekvensändrat/normaliserat Tror du att jag i alla mina dagar tänker förblifva en sopqvast? Nej, bättre upp! Du skall få se, att jag ännu blir något märkvärdigt i verlden.

15 – Vi få väl se, sade slaskämbaret.

16 I detsamma kom torparegumman. –konsekvensändrat/normaliserat Qvasten är något sliten, sade hon; –konsekvensändrat/normaliserat det är bäst att jag gör ett ris af honom. Och så gjorde hon ett ris, – icke precis af hela qvasten, utan af några bland qvistarna, men hvarenda qvist tyckte sig vara lika så god, som qvasten sjelf.

17 Med detta riset basade hon sina barn. Och efter hon basade dem, så måste de väl ha behöft det. När de luggades, och när de trätte, och när de refvo sönder sina kläder, vankades alltid en liten bastu på det stället som passade bäst, och det är otroligt hvad sådant ibland är helsosamt.

18 Riset tyckte i början att detta var obehagligt. Men slutligen blef det så vant dervid, att det beständigt passade på, när barnen trätte. –konsekvensändrat/normaliserat Se så, nu smäller det, tänkte riset, der det satt instucket mellan väggen och dörrposten.

19 – Vackert arbete! Vackert arbete! ropade slaskämbaret. –konsekvensändrat/normaliserat Nu fick du visst ett märkvärdigt embete!

20 – Tyst du, eller händer det dig detsamma som barnen, puttrade riset. –konsekvensändrat/normaliserat Man kan ej så noga veta hvad det ännu kan blifva af mig, om lyckan är god.

21 – Det få vi se, sade slaskämbaret.

22 – Gudskelof att barnen folka sig, sade torparegumman. –konsekvensändrat/normaliserat Jag har nu basat dem, så att riset är alldeles nött. Jag lägger det med qvasten till strö under grisarna; de behöfva något mjukt att sofva uppå.

23 Riset kastades ut i grisarnas stia, och der var just icke för trefligt. –konsekvensändrat/normaliserat Nöff, nöff, sade grisarna och bökade med deras trubbiga nos bland halmen och qvistarna.

24 – Jo, du ser ut! sade slaskämbaret, när det fördes med grismat till stian. – Var du tyst, sade riset; –konsekvensändrat/normaliserat man kan ej veta hvad det ännu kan blifva utaf mig. – Men det var likväl mycket bedröfligt. Om ett ris kunde gråta, i stället att basa andra till tårar, så skulle kanhända det stackars riset ha gråtit hela ämbaret fullt.

25 Nu tänker du väl, att det är slut med den saken. Björken hade icke fått binda en korg åt prinsessans marmorbord, qvasten hade icke fått sopa hennes kammargolf, riset hade icke fått basa de små prinsarnes gyllene tröjor, ja icke ens tjena till bädd åt de kungliga grisarna. I stället för björkens stora planer i mössörontiden hade der kommit den ena förödmjukelsen efter den andra. Talgoxen satt en dag på gärdesgården, och riset kände genast igen honom. –konsekvensändrat/normaliserat God dag, talgoxe! sade riset. –konsekvensändrat/normaliserat Tack för sist! konsekvensändrat/normaliserat Men talgoxen |377|flög, allt hvad vingarna kunde bära. Han tyckte icke om så fattiga bekanta. Hvem skulle också bry sig om gamla ris, som grisarna trampa uppå? På dem vexa inga gröna knoppar, som duga att äta.

26 Men efter någon tid blef riset utkastadt på åkern, och der låg det i snö och regn, både vinter och sommar. Den höga säden vexte grön uppå åkern, och slaskämbaret, talgoxen och torparegumman hade längesedan glömt, att ett sådant ris funnits uti verlden. Det fanns likväl, och det hade under alla sina hårda öden lyckats gömma en liten, liten knopp, som bar uti sig ett frö.

27 Af detta frö vexte vid åkerrenen en liten ljusgrön björkplanta. En dag reste konungen och drott|86|ningen med sina barn kring riket. Det var en het sommardag, och när de åkte förbi torpet och åkern, funno de nejden så vacker, att de beslöto rasta en stund under skuggan af några lummiga träd.

28 Den lilla prinsessan var innerligt glad att få hoppa ur den tråkiga vagnen och sätta sig att leka vid den gröna åkerrenen. –konsekvensändrat/normaliserat Nej, se en så söt liten björk! utropade hon. –konsekvensändrat/normaliserat Den ville jag gerna plantera uti min trädgård.

29 – Hvad skall du göra med den? sade kungen. –konsekvensändrat/normaliserat Ha vi ej ekar, popplar, kastanjer och sköna fruktträd? Sådana kan du plantera så många du vill.

30 – Ack nej, sade prinsessan, –konsekvensändrat/normaliserat hvad skall jag göra med sådana, som vi ha så många förut? Men i min trädgård finns ej en enda björk; låt mig föra den lilla björken hem till slottet!

31 – Låt henne göra det, sade den goda drottningen. –konsekvensändrat/normaliserat Det är ju intet illa deri.

32 – Alltför gerna, din lilla toka, svarade kungen. –konsekvensändrat/normaliserat Tag blott ej hela skogen med dig, ty då kunde vi få något trångt i vagnen.

33 Nu tog prinsessan den lilla plantan varligt ur jorden, inlade henne i en ask med fuktig mossa och förde henne med sig till slottet. Der planterade hon björken med egen hand i sin vackra trädgård, bredde mjuk mull omkring honom och vattnade honom alla dagar, liksom sitt eget fosterbarn. Björken trifdes och vexte allt högre och blef slutligen ett stort, skönt träd, ensamt af sitt slägte bland de andra förnäma träden, – skogens enkla barn, den fria naturens friska, sköna skötebarn. Och han blef stor och herrlig; han var prinsessans skyddsling och gunstling, ingenstädes satt hon så gerna, som under hans gröna löf, och alla prisade björken såsom det yppersta träd i konungens gård.

34 Se, så gick det med björken och hans stora planer i mössörontiden. Der var fåfänga: derför måste han lida stor smälek. Der var falsk ärelystnad: derför måste han dö bort från sig sjelf och lemna sin ära åt ett efterkommande slägte. Men der var också ett okufveligt hopp på framtiden, som ingen smälek |378|kunde|87| förkrossa, och derföre fick han en framtid, fastän ej som han trodde. Ty den fasta förtröstan kommer aldrig på skam, men den fasta förtröstan går underliga vägar, genom många pröfningar, till tidens fullbordan.

35 Slaskämbaret hade ock i sin ungdom haft stolta drömmar om ära och lycka, men det var af en annan sort, det vande sig vid förnedringen, det tänkte blott på att hafva sin ordentliga utkomst. Hvilket träd i skogen har ej haft sina hoppfulla, stolta planer i mössörontiden? Somliga blifva slaskämbaren, somliga ingenting alls, och några blifva frön för andras lycka. Men det hindrar ej den ena skogen att uppgöra stora planer precis som den andra. Dröm, unga träd, tänk stort om din framtid! Akta dig blott för den falska äran! Var ödmjuk, alltid ödmjuk i allt ditt hopp, så kan det dock stundom hända, att du icke behöfver gömmas i jorden, för att lyckans prinsessa skall uppsöka dig och plantera dig i sin trädgård till skugga för vandraren!