Gamla stugan.

1 Borta vid norra udden af ön, der högst på kullen, som ses öfver trädtopparne och de blå vågorna, stod en mycket gammal stuga, så gammal, att ingen kunde säga, när i tiden hon blifvit byggd. Omålad var hon och icke en gång brädbeslagen; de halfmurkna stockarne sågo ut som ville de falla ur väggen, och i fönsterna fanns ingen ruta mera hel, utan här och der blott en skärfva. Skorstenen hade längesedan ramlat, men om spiseln derinne icke gjort det, så kom det deraf, att han var sammanfogad af stadiga, stora gråstenar, som trotsa förgängelsen. Golfvet var fullt af stora hål, dem råttorna gnagat, den tiden de hade förhoppning att der i stugan snatta sig till något godt, och för resten såg det ganska dammigt och svart och stökigt ut i den öfvergifna byggnaden.

2 Men längst borta der i allra mörkaste hörnet, till hälften bakom den höga väggfasta sängen, som i två afdelningar räckte allt upp till taket, der glänste något så vackert, så grannt, – ingen visste, om det var silfver, eller guld, eller perlor och ädla stenar, eller aftonsolens klaraste skimmer, som stulit sig in genom en springa och älskade att förhöja sin egen skönhet |551|genom ramen af stugans mörker. Eller var det en drakeld, som brann öfver en förborgad skatt, eller kanske den gamle tomtegubben, som tändt sitt ljus om aftonen i det tysta?

3 Nej, skall jag säga dig hvad det var? Det var hvarken guld, eller sol, eller spöken, det var endast|145| ett stycke af den gamla stocken i väggen. Han hade af ålder och fuktighet blifvit alldeles murken, och nu lyste han i mörkret, såsom man stundom ser gammalt träd göra. Det var alltsamman.

4 Men jag har min egen tro derom. Jag tror, att alla de vackra minnen, alla de glada tankar, allt det skämt, den sällhet och det behag, hvilka fordom trifdes inom denna stugas väggar, de lefde nu upp i stugans mörkaste vrå och lyste der som en lycklig hågkomst af det förflutna. Jag tror, att sjelfva den gamla furan i väggen glänste af glädje dervid, och det var orsaken hvarför hon lyste.

5 Ty om du visste allt hvad denna stuga sett i sina dagar, skulle du tro som jag. Hon var ju fordom den enda på hela den sköna ön, och hennes dörr var aldrig stängd, hon stod öppen för fattiga och rika, för sorgsna och glada, hon bjöd dem alla ett gästfritt skydd, när det stormade, ett tak, när det regnade, en spis, att koka den sprattlande abborren, och en bädd af allramjukaste hö, när qvällen kom och hvilan var söt. Här såg man då hela sommarn igenom glada menniskor från staden och hela nejden. De bodde här så utan krus och omständigheter, de kokade gemensamt kaffe i den stora blanka kopparpannan, de lekte sina lekar, de sofvo syskonsäng i halmen på golfvet, men i högsängarna bäddades de äldsta och förnämsta på hö; det var noblessen, som sof på ejderdun. Och allt det skämt och alla de muntra infall, alla de bryderier, de lustiga upptåg och de roliga tillställningar, som denna stuga varit vittne till, – nej de vore omöjliga att beskrifva. Nu stod hon öde och förfallen, och af alla hennes fordna invånare fanns der blott en enda slägt, som ej öfvergifvit henne i hennes ålderdom; det var myggorna. De voro fordom icke mycket välkomna der, när stugan var bebodd af folk, som älskade nattro; man brukade lägga stora enrisqvistar i spiseln och ett lock på skorstenen, så att stugan blef full af rök; deraf voro myggorna mycket generade. Men nu fingo de|146| ostördt dansa sina quadriller i solskenet innanför det söndriga fönstret; fingo de ej kalasa på ung menniskoblod, så lefde de åtminstone trygga för enrisröken, och då de nu lefvande myggorna skröto af att vara barnabarnsbarnabarnsbarnabarnsbarnabarnsbarn till de myggor, som hade sitt tillhåll i gamla stugan under den glada tiden, så hade de behållit en viss förkärlek för stället och trifdes ännu der, fastän deras enda kost bestod af solsken och sommarvind.

6 Att gamla stugan blifvit öfvergifven, det kom sig deraf, att nu funnos på ön många andra nyare och mycket bättre inredda boningar, i hvilka den, som så hafva kunde, nuförtiden brukade tillbringa sommaren. Der funnos verkliga små palatser af tvenne våningar med alla de beqvämligheter, som tänkas kunde; man såg i deras grannskap trädgårdar med konstgjorda alléer och blomsterrabatter, och när man ville tala fint i ägarens tycke, frågade man honom huru det varit möjligt att här i vilda skogen och vid det brusande hafvet anlägga en så vacker villa. Deråt nickade villans ägare och menade: hm, när man hämtar målare och trädgårdsmästare och en hel hop andra mästare från staden, hugger bort de vilda träden och klipper och putsar och ger ut några tusen mark, så skall väl slutligen det omöjliga också bli möjligt.

7 De nya villorna hade vackra namn, såsom Lisedal, Sanssouci, Framnäs m. m. Man lefde der alldeles som i staden, tog emot visiter och hade musikaliska soiréer; man kunde der få se gröna spelbord, jemte kägelbanor och karusell. När man gick ut att promenera, så var det på sandade gångar och grönmålade kinesiska broar öfver de näsvisa bäckarna, men i den gröna doftande skogen gick man endast någon gång, när åkerbären glänste som rödast på tufvorna, eller smultronen vinkade vänligt i backbranterna. Då fäste flickorna upp sina klädningsfållar, togo små, söta korgar i händerna och gingo, en timma eller par, ut på äfventyr, men de unga herrarna foro ut att segla i nätta, hvita slupar med flagg och vimpel, genskjöto|147| flickorna vid en udde och liknade dem vid herdinnor och skogsnymfer, bedjande att för all del undslippa korgarne, ehuru de hade godheten smaka på bären.

8 I en af de vackraste villorna, som bar det ståtliga namnet Albano, bodde två flickor, Antonia och Marie, med sina föräldrar. De voro båda unga, vackra och glada, båda yra och lätta i sinnet, men på ett olika sätt, så att då Antonia med all sitt unga hjertas lust fasthängde vid dagens nöjen och ögonblickets ystra fröjd, hade Marie ett varmare hjerta, öppet för alla intryck; och just derföre kunde hon vara så mycket gladare, emedan hon också kunde vara sorgsen ibland.

9 Utom föräldrarne, syskonen och hela hushållet, som nu flyttat ut till sommaren, bodde också gamla mormor derute i sin egen lilla kammare uppe i andra våningen. Hon var nära 90 år och alldeles blind, och af hvad för dagen passerade, det visste och mindes hon föga, men hvad som tilldragit sig för flera menniskoåldrar tillbaka, det kunde hon utantill som en bok. Hon satt der och sjöng psalmer och gjorde ingen menniska för när; hvar morgon kommo alla barnen i rad och kysste den gamla på hand och smålogo sins emellan, när hon för hundrade gången frågade dem hvad de hette.

10 Af alla barnen var Marie den, som höll mest af gamla mormor, och den enda, hvars namn gumman icke förglömde. Derföre kallades hon på skämt af de andra: lilla mormor; konsekvensändrat/normaliserat för du är så lik gamla mormor i sin stol, sade de. Och fastän Marie höll mormor kär, kunde hon likväl ej låta bli att se på de många rynkorna och den grå, vissnade hyn på den gamlas kinder; och när då de andra sade: du är så lik mormor, du! gret hon.

11 Detta hörde den 90-åriga, der hon satt, och sade tröstande: gråt inte du, Maja lilla; du skulle se mittoriginal: mit konterfej!

12 Ty hemma i staden, i det stora granna förmaket hängde på väggen två ganska gamla taflor i ovala förgyllda ramar. Det var en ung herre om 30 år i pu|148|drad peruk med stångpiske, frack med stora blanka knappar, fina manchetter och ett präktigt krås af spetsar; och vid hans sida på andra taflan såg man en ung, vacker och glad fru om tjugu år, med uppstruket hår, tröja med långt, åtsittande lif, styfkjortel af storblommigt triumfant och fina, långa manchetter, nedhängande öfver de till hälften bara armarna. På båda taflorna stod årtalet 1775. Det var gamla morfars och mormors porträtter, målade i Stockholm, när de nyss blifvit gifta; och morfar var längesedan död, men den unga, vackra frun med den spotska, leende och likväl så godsinta minen, med de täcka groparna i sina fina, blomstrande kinder och den ömma, ljufva glansen i de uttrycksfulla blå ögonen, hon var nu samma blinda 90-åriga gumma, som satt der med de många rynkorna på kinden, med den grå hyn och de vissnade händerna i sin ensliga kammare; – ja, det var gamla mormor för 70 år sedan. Hon tänkte ännu på sin ungdoms glada dagar, när hon hörde så månget smickrande ord om sitt vackraoriginal: vaekra utseende, och derföre sade hon stilla och godlynt, utan en enda bitter tanke på förgängligheten af all jordisk skönhet: gråt inte du, Maja lilla; du skulle se mitt konterfej!

13 En morgon gick solen upp ur hafvet så röd och stor som ett vagnshjul, och den dagen blef det ganska varmt. Antonia och Marie togo sina korgar och gingo ut, för att plocka åkerbär. Det var så vackert, så stilla i lunderna, och under björk och al var skuggan så himmelskt sval. De stora mörkröda bären glimmade under täta blad vid randen af tufvorna; – nej, sådana bär hade flickorna aldrig plockat, så svällande, sköna och saftiga voro de. Ju mera de fördjupade sig i löfskogen och de doftande, ännuoriginal: äunu oslagna ängarna, desto mera bär funno de, och desto fortare fyllde sig korgarna. Det var förtjusande roligt, och så fortforo de att plocka långt in på eftermiddagen.

14 – Nu kan det vara tid att gå hem igen, ty solen börjar bränna så het som en bakugn, sade Antonia.

15 – Vänta ännu litet, sade Marie; –konsekvensändrat/normaliserat det fattas mig bara tjugu bär, så har jag korgen full. konsekvensändrat/normaliserat Och så gingo de än vidare fram öfver tufvorna.

16 – Här har jag aldrig varit, sade Antonia. –konsekvensändrat/normaliserat Ser du den gamla ruckliga stugan der mellan träden? Hon ser mig just ut som en tomtegubbes slott. Tänk du, att man ännu låter trollen bo qvar på vår vackra ö!

17 – Stugan är ful och gammal, svarade Marie, –konsekvensändrat/normaliserat men det är icke rätt, att vi förakta den för dess ålderdom. Mormor är också ful och gammal, men hon är likväl så god och har varit så vacker, när hon var ung.

18 – Prata du om en sådan gammal lada! skrattade Antonia.

19 – Men nu måste vi gå hem, ty det är min tur att servera theet i qväll.

20 – Det är lätt sagdt, men hvartåt skola vi gå?

21 – Kom med mig hit åt venster.

22 –tillagt av utgivaren Du misstar dig, det är åt höger.

23 – Vi kommo ju härifrån.original: härifrån,

24 – Men förut veko vi långa tiden åt venster.

25 – Vet du, Marie, vi ha gått vilse.

26 – Just detsamma tror jag, Antonia.

27 – Hvad skola vi nu taga oss för?

28 – Vi gå långs stranden, så komma vi slutligen fram till Albano.

29 – Ja, i morgon! Vet du icke, att ön är en hel mil i omkrets?

30 – Ack, så tokigt; och nu börjar det regna.

31 – Hu, der stiger ett kolsvart moln öfver solen; det blir ett förskräckligt oväder.

32 – Det mullrar i skyn ...

33 – Såg du blixten? ... Antonia!

34 – Dropparna falla så stora som körsbär.

35 – Våra nya klädningar!

36 Och de båda flickorna begynte att springa allt hvad de förmådde, utan att så noga veta hvarthän. Men regnet föll allt stridare, allt tätare ljungade blixtarna; genom skyarna rullade åskan med ett skarpt och skallande dån, likasom när en tung vagn med stor|150| hast far öfver en stenlagd gata. Det var ett herrans väder.

37 – Nu förmår jag icke mer, sade Antonia, genomvåt, uttröttad, och blek af förskräckelse.

38 – Låt oss hvila här under den höga björken, sade Marie.

39 – Nej, nej, för ingen del! Har du icke hört, att åskan ofta slår ned i höga träd?

40 – Det är sannt: vi måste springa än vidare. Och så sprungo de. Men efter |555|en stund voro de åter precis på samma ställe, der de börjat.

41 Nu blefvo de stackars flickorna illa till mods. Antonia grep fatt i en trädstam och sade: nu går jag icke längre, om också åskan slår ned öfver mig. konsekvensändrat/normaliserat Marie började gråta.

42 Men i detsamma lättade sig för ett ögonblick den tunga skyn, och flickorna sågo helt nära invid sig på kullen den till hälften förfallna väggen af den gamla stugan. – Kom, syster, ropade Marie, och båda voro inom mindre än två minuter under tak.

43 Hvarför skulle Antonia nyss yttra sig så föraktligt om den bofälliga byggnaden? Der såg stökigt ut, det är sannt, och vid jemförelsen med Albano hade mycket varit att anmärka; men för ovädret fann man här ett gästvänligt skydd, och blott man icke höll sig nära till hörnen, der regnet dröp in genom det söndriga taket, så kunde man sitta ganska trygg och välbehållen.

44 – Här må vi som perlor, skrattade Marie, som alltid var nöjd med litet. –konsekvensändrat/normaliserat Ser du, tomten har väntat främmande. Hvarföre skulle han annars ha bredt friska löf öfver golfvet och lagt färskt, doftande hö i sängarna? Nu må det regna och blixtra: stugan har allt burit många skurar i sina dagar.

45 – Här ha varit fiskare förut i dag, anmärkte Antonia, –konsekvensändrat/normaliserat och rätt som det är, komma de åter. De ha lemnat en jernpanna på spiseln, och derborta ser jag hufvudet af en abborre.

46 – Ack, om vi hade litet eld att torka våra kläder!

47 – Låt se! Jo, der glimmar ännu ett kol i askan.

48 – Blås, Antonia, –konsekvensändrat/normaliserat puh! Ännu en gång, puh! Nu tog det eld, och spånorna brinna präktigt. Här ligga stycken af en gammal torr al, och så få vi en skön brasa. Ännu ett trädstycke ... se så; jag sade ju, att vi må som perlor.

49 Medan Marie talade så, för att muntra systern, hade hon verkligen lyckats uppgöra en klart brinnande brasa. Det sprakade och gnistrade från den gamla alen, som brann, och om en stund voro de båda flickornas kläder nästan torra. De ville nu på måfå söka att hitta hem igen, men regnet föll tätt och stridt; det var omöjligt att under sådant väder gå ut på villsamma vägar i högt gräs.

50 De måste då vänta, och tiden blir den väntande lång. De företogo sig att närmare undersöka stugan; hvem vet hvad de der kunde upptäcka?

51 Antonia fann på den gamla nedrökta och dammiga väggen flera både ömma och löjliga verser, hvilka hon deklamerade med tokrolig högtidlighet. En lydde så:

»Sköna flicka, på ditt namnam tugga!

Jag dig följer som din egen skugga.»

53 Och derunder hade en spjufver skrifvit:

»Gjorde jag nu rätt, så skulle jag dig lugga.»

55 En annan vers lydde så:

»Också jag har varit

I Arcadien,

Men nu har jag farit

Derifrån igen.»

57 – Ack så ömt och rörande! utropade Antonia. –konsekvensändrat/normaliserat Men här skall du få höra en ännu känslofullare vers:

»Farväl! Förgät ej mig!

Hur lifvets öden randas,

För dig, för dig jag andas,

Beate Sophie, för dig!»

59 – Beate Sophie, det är ju mormors förnamn, utropade Marie.

60 – Det kan väl mången annan än mormor ha hetat Beate Sophie, svarade Antonia och fortfor att deklamera uppåt väggarna. Men slutligen blef det skumt, så att hon icke mera såg, och då satte sig båda systrarna åter vid spiseln.

61 – Vet du hvad? suckade Marie.

62 – Hvad då? frågade Antonia.

63 – Vi måste bli här i natt. Såsom det nu fortfar att regna och blixtra, kunna vi ej gå ut och förvilla oss i skogen till natten.

64 – Ack ja! suckade Antonia. –konsekvensändrat/normaliserat Men jag är hungrig.

65 – Derför vet jag råd, svarade Marie (hon visste råd för allting). –konsekvensändrat/normaliserat Jag har läst i någon bok, att Araberne i öknen ofta nöja sig med en hand full kokt ris till aftonvard.

66 – Enris eller kråkris? gäckade Antonia. –konsekvensändrat/normaliserat På hvilketdera ämnar du koka soppa?

67 – Vänta, får du se! Och dervid framtog Marie ur sin klädningsficka en hop risgryn, hvilka hon gerna brukade äta torra, som flickors vana är, innan de vuxit från barnsederna. Derpå torkade hon pannan mycket ren, satte den ut i regnet, fick deraf litet vatten och lade så risgrynen att kokas. Om en stund voro de färdiga, och när hon sedan öfver dem utkramade litet åkerbärssaft, smakade de förträffligt.

68 – Du hittar alltid på, du! sade Antonia.

69 Nu sökte flickorna ut åt sig den renaste bädden, i hvilken fanns alldeles torrt hö, och lade sig der till hvila, sedan de försökt att stänga dörren, så godt de kunde. Snart sof Antonia godt.

70 Men i Maries ögon kom ingen blund. Hon tänkte på huru oroliga deras föräldrar nu skulle vara för deras skull; hon tänkte på gamla mormor, på verserna till Beate Sophie och tusen andra saker, som komma för en ung flicka, när hon ej kan sofva. Hon försökte alla de konster hon kunde, för att locka sömnen|153| i ögonlocken, hon tänkte på det tråkigaste hon visste, det gamla snusande krigsrådet, som alltid ville pussa henne med sin tandlösa mun; – hon räknade från ett till trehundratrettiotre. Ingenting hjelpte.

71 Slutligen vände hon sig om. Då föll hennes blick på det mörka hörnet der midtemot. Der lyste någonting så klart som eld, och likväl var skenet hvitare och blekare, än eldsken. –konsekvensändrat/normaliserat Hvad var det? Har jag verkeligen tappat ett eldkol dit ifrån spiseln? tänkte hon.

72 Det måste hon se åt. Hon stod upp, hon gick dit. Nej, det var ingen eld, det var ingenting annat, än det gamla, halfmurkna trädet, som lyste i mörkret. Marie såg derpå en stund med nöje. Då varseblef hon ett stycke derifrån en annan liten punkt i väggen, som äfven lyste, men med ett ännu hvitare sken. –konsekvensändrat/normaliserat Det är också ruttet träd, tänkte hon och tog med handen derpå. Men nej, det var en liten ring, som satt der djupt instucken i väggspringan. Med möda fick hon den ut och såg nu, ehuru det var mörkt, att skenet kom från en liten diamant, som var infattad i ringens klack. Hvilket fynd! Och hvad det pröfvade Maries tålamod, att icke nu genast få betrakta ringen närmare! Hon tryckte den på sitt finger och återvände till bädden. Nu lät icke sömnen länge vänta på sig.

73 Säkert ha ni hört talas om Fjäderholmarna? Der var Marie hemmastadd, som alla goda barn, och de gyllne drömmarna fladdrade på himmelsblå vingar kring hennes bädd. De togo henne vid handen, de förde henne sjuttio år tillbaka i tiden; der såg hon gamla mormor vid sjutton års ålder, så glad, så leende, så öm och vacker, som Marie sjelf ... Hon sitter här i samma gamla stuga, der Marie nu sofver; – men då skulle man ha sett stugan, så hvit och ny och vacker var också den! – och vid sidan af den sjuttonåriga mormor står en vacker gosse om tjugu år i sjömansdrägt. De rensa bär, – de se på hvarandra ... Hvilka klara, vänliga ögon! Var det gamla mormors ögon? ... Ja, ja, det var desamma, men för sjuttio år sedan! ... Då tager den vackra, blonda gossen hennes hand, kys|154|ser den, störtar ut – och seglar bort i ett skepp på hafvet. O, hvad gamla mormor gråter ... (alltid säger jag gamla mormor; hon var ju sjutton år!) ... O, hvad hon gråter, den sköna, ljufva, unga flickan! Der komma hennes syskon till stugan, alla med korgar fulla af bär ... De slå en ring kring gamla morm ... kring den älskade unga systern, de dansa kring henne, de vilja trösta och glädja henne, men hon |558|gråter ... gråter och ser bort mot den blanka, försvinnande randen af det blå hafvet i norr!

74 Marie vaknade och såg sig omkring. Borta var den unga flickan, som gret; borta var gossen, borta den nya vackra stugan. Hemma i Albano satt gamla mormor nittiårig och blind, och Marie låg i den förfallna, grå stugan, som hotade att instörta. Det kändes så underligt i Maries hjerta.

75 Likväl sjönk hon åter i de vänliga drömmarnas armar, och nu förde de henne sjuttio år framåt i tiden. Hvad ser hon! Är detta ön? Huru olik sig sjelf, och ändå hur lik! Borta är gamla stugan, borta utan spår, utan att någon lefvande på jorden vet, att hon funnits; blott Marie vet det, hon ensam. På det ställe, der stugan stått och der villorna stått, och öfver hela den fordom gröna ön, sträcka sig nu gator och torg med höga hus; rullande vagnar, hvimlande menniskor ila der fram, der är lif, buller och rörelse, staden är flyttad hit ut från dess förra plats på fasta landet, och sedan det skett, har den blifvit fyrdubbelt så stor, folkrik och välmående ... Ack, men hvar äro nu de sköna åkerbären, de ljufva sångfåglarna i lundernas ensliga frid? De hafva flytt för bullret, de trifvas icke i de granna trädgårdarna, som öfverallt äro anlagda vid stränderna. Se dit, der kommer en mycket gammal gumma, omgifven af sina barnabarns barn. Hon är lam i sin fot, hon kan ej mera gå, hon bäres i en stol; hon är döf, hon kan ej höra, men hon är likväl icke blind, som gamla mormor. Hon ser så god, så älskvärd ut i sin höga ålderdom; säg, hvem kan hon vara? Marie ser henne i drömmen, betraktar henne|155| noga, älskar henne, kysser hennes hand, men känner henne icke ... Då hviskar en röst i hennes öra: det är du sjelf, det är Marie efter sjuttio år! ... Då spritter Marie till i sömnen, det kännes åter så underligt kring hennes hjerta; hon ville gråta af både sorg och kärlek, men hon kan icke ... Hon känner sig så gammal, så gammal, hon är ju den lama och döfva nittioåriga gumman, som sitter der i bärstolen ... hon ser tillbaka ... långt tillbaka! Hon står nu på det ställe, der fordom gamla stugan stått och der nu ett litet lusthus höjer sig med ljusröda sidengardiner och en liten vimpel på taket. Hon säger till sina barnabarnsbarn: Kunnen I tro, att här stod fordom en gammal, förfallen stuga, som hade så många, många minnen att förtälja? För etthundrafyratio år sedan stod här på samma ställe min mormor och sade farväl åt en glad gosse, som for bort på hafvet och aldrig kom igen ... och för sjuttio år sedan, då jag sjelf var ung och barnslig, förvillades jag och min syster Antonia i skogen. Vi sofvo öfver natten i den gamla stugan, och jag fann der en ring ... då var jag sjutton år! ... Och den unga flickan, som stod närmast den unga vackra Marie ... nej, hvad säger jag? den nittioåriga, |559|vissnade, lama och döfva gumman! ... den unga flickan såg förvånad upp till den gamla i bärstolen och sade i sin naiva oskuld: är det möjligt, att mormor också har varit sjutton år!

76 Då blef det åter så trångt kring Maries hjerta, hon såg en dimma sjunka ned öfver lusthuset med de röda sidengardinerna och vimpeln på taket, och dimman omtöcknade alla föremål, äfven den gamla i sin bärstol och barnen, som jollrade omkring henne ... och Marie vaknade i detsamma och kände varma tårar falla utför sina kinder. Förskräckt stod hon upp ... Var hon verkligen så gammal och vissnad och förfallen, som hon nyss sett sig sjelf i bärstolen? Ack nej, hon var lika ung, lika lätt på sin fot, som förr; hennes kinder voro fina, varma, mjuka och röda, hon såg på sina händer, de voro lika hvita och mjuka som|156| förr! Ja, hon var ännu sjutton år, och hvad hon hade sett, och det som så underbart hade rört hennes hjerta och framkallat hennes tårar, – det var allt en dröm!

77 Var det allt en dröm?

78 Ja, ty nu sken solen så gladt in genom de söndriga rutorna i den gamla, grå stugan; åskan och regnet hade upphört, och älskvärda dofter fläktade in från lundernas grönska.

79 Marie for med handen öfver sin panna. –konsekvensändrat/normaliserat Det var en dröm, sade hon sakta till sig sjelf; –konsekvensändrat/normaliserat men hvilken dröm!

80 Ännu sof Antonia. Marie väckte henne med en kyss, och så skörtade de upp sina klädningar, ty gräset var ännu ganska vått, och sade stugan farväl. Men de hade icke gått långt, innan de nära stranden sågo en båt, i hvilken satt deras bekymrade fader, som sjelf hade rott ut att söka de förlorade. Inom mindre än en timma voro de vid Albano igen.

81 Antonia hade mycket att berätta, när hon åter kom hem: om åskvädret, om den skräpiga gamla stugan och om de löjliga verserna, som stodo att läsa på stugans väggar. Men Marie gick strax till gamla mormor, tog henne i famn, kysste hennes vissnade händer och öfverhöljde henne med sina smekningar. Hon kunde icke förgäta sin dröm, hon tänkte beständigt: sådan jag är, har också mormor varit; sådan mormor är, skall jag också blifva! Och dervid tänkte hon på den vackra sjömannen, som for för alltid bort på hafvet, och hon tänkte på, jag vill ej säga hvem, och huru underbart att efter sjuttio år tänka tillbaka på honom och på alla dessa ljufva ungdomsdagar, hvilka hon nu lekt bort i glädje. Då stego tårarna åter upp i Maries milda ögon; de stodo ju der beständigt på lur, så ofta hon var sorgsen eller mycket glad, den ömma, goda Marie.

82 – Kan mormor tänka, sade hon; –konsekvensändrat/normaliserat jag har varit i gamla stugan! Der |560|stod på väggen mormors namn, och hela natten har jag drömt om mormor besynnerliga saker.

83 Men den gamla hörde henne icke; hon höll blott Maries hand i sin och kände uppmärksamt på diamantringen, som satt på ringfingret. –konsekvensändrat/normaliserat Ringen ... ringen! ... sade hon med darrande röst. Hvarifrån har du fått ringen?

84 – Den fann jag i gamla stugan, djupt instucken i springan af en vägg.

85 – Det är densamma! utbrast den gamla, böjde sig ned, kysste ringen och tryckte den på sitt förtorkade finger. – Tack du, Maja lilla; det är densamma, ja, ja, densamma! Jag sökte den i går, jag sökte den hela dagen, och det var icke möjligt att finna den. Men nu har jag den.

86 – I går, mormor? I går?

87 – Var det icke i går? Nej, du har rätt, det är flera veckor sedan. Det var när han for bort.

88 – Var det den unga vackra sjömannen i den blå tröjan?

89 – Ja, just han. Du känner då honom?

90 – Han, som rensade bär med mormor i gamla stugan och sedan for bort på hafvet?

91 – Densamme, ja ... Du vet kanske icke, att vi höllo mycket af hvarandra. Vi hade hållit af hvarandra alltsedan vi voro små; han var ju blott tre år äldre. Han var för mig som en bror, men han höll af mig mer än man håller af sin syster. När han for bort för några veckor sedan, sade han till mig: Beate Sophie, du håller ej af mig såsom jag håller af dig; jag far nu bort och kommer kanske aldrig tillbaka. Men här i stugan har jag gömt den ringen du såg i går; sök den, han är din! När du åter har ringen i din hand, då skall du veta, att jag snart är tillbaka hos dig; men finner du den aldrig, så se vi hvarandra aldrig mer.

92 – Sökte mormor ringen?

93 – Om jag sökte den? Dag och natt, natt och dag, men jag fann den aldrig. Jag sökte den sommar efter sommar, och han kom aldrig tillbaka. Säg mig|158| du, Maja lilla, det är kanske längesedan han for? Det är kanske flera månader?

94 – Ack, mormor ... det var för sjuttio år sedan!

95 – Sjuttio år! ... Barn, du har rätt, jag tänkte icke derpå. Den dagen är för mig som i går; allt hvad deremellan ligger har flutit förbi mig som en flod, och ensam har jag blifvit qvar på stranden. Säg mig, hvad står der skrifvet på ringens insida?

96 – »1772. Jag kommer till dig!»

97 – Han kommer till mig! Ja, nu vet jag, att han kommer, men icke han till mig, utan jag till honom. Han är i de ljusa rymder, der intet afsked mera |561|finnes. Der skall också jag vara innan kort. Då kommer han till mig! ...

98 – Nej, mormor, du får icke dö bort ifrån oss!

99 – Sörj icke du, Maja lilla! Den långa dagen har sin afton så väl som den korta. Men lika mycket om dagen varit kort eller lång, endast hvarje timma fört oss närmare till Guds rike. Då möter man qvällen med glädje och hvilan med ro, och den eviga morgonen går salig upp öfver natten af det förgångna.

100 Så talade gamla mormor med en så himmelsk förtröstan, som endast den kan hafva, hvilken pröfvats mycket och dock behållit sin tro intill änden. När nästa sommar kom, stod redan det späda, barnsliga gräset grönt öfver hennes graf. Men Antonia och Marie foro med sina föräldrar åter ut till ön, och det var samma tid i Augusti. –konsekvensändrat/normaliserat Kom, syster, sade Marie, –konsekvensändrat/normaliserat låt oss se, om gamla stugan finnes ännu! – Må gå, sade Antonia; –konsekvensändrat/normaliserat men nu skola vi taga säkert märke på vägen, att vi icke förvillas. Och så gingo de.

101 När de kommo till den vackra kullen vid sjön, fanns den gamla stugan icke mera der; hon hade sammanstörtat under novemberstormarna förliden höst, en del af stockarna hade man släpat bort; andra, som voro de murknaste, lågo ännu der, jemte den stora hällen|159| af gråsten, der flickorna kokat risgryn. Endast myggorna dansade ännu, som förr, öfver den lilla ruinen, och den nedgående solen kastade sina milda strålar af guld öfver de förgångna minnenas öde bo.

102 – Hvad ser jag! ropade Antonia. –konsekvensändrat/normaliserat Tomten är husvill, hans slott har ramlat, och nu flyttar han kanske sitt hem till Albano!

103 Marie hörde henne icke. Hon såg på de ödsliga lemningarne af stugan, dem solen förgyllde, liksom en framtids hopp, och hon sade sakta vid sig sjelf: – om sjuttio år står här en stor stad med skepp och fabriker, och här på detta ställe står ett litet lusthus med vimpel i toppen och ljusröda sidengardiner. Då minnes ingen mer, att här stått en gammal stuga, der goda, glada menniskor bott ... En gammal gumma är den enda, som minnes det ...

104 – Kom, Marie, kom! ropade i detsamma Antonia. –konsekvensändrat/normaliserat Här vexa de allraskönaste, rödaste, raraste åkerbär. Se hur de glimma! Känn hur de dofta! Ack, jag vet ingenting herrligare på jorden, än riktigt stora, klara, mörkröda åkerbär. Tycker du icke detsamma, hvad?

105 – Ack, ja, ja, låt oss plocka! sade Marie och log. Och i detta barnafriska, ljufva, oskyldiga löje försvunnooriginal: försvunno. både forntid och framtid.