Vänta litet!

Lukuteksti

[80]|373|

Vänta litet!

Vänta litet, sade våren,

Jag är här på stund igen,

Än så bär jag rim i håren,

Är ej riktigt mornad än;

5Gäspar än i drifvans bädd,

Är ej putsad, är ej klädd.

Torka bort den frusna tåren,

Vänta litet, vackra vän!

Att jag dröjer, näns du banna?

10Mycket arbet återstår:

Måste tvätta först min panna,

Måste kamma först mitt hår;

Måste fläta först min krans,

Spegla mig i källans glans,

15Får ej hvila, får ej stanna ...

Banna ej den stackars vår!

Vänta litet, det är gifvet,

Jag har vuxit ur min kjol,

Klädningen är snäf i lifvet,

20Passar inte sen i fjol.

Gröna tröjan är för kort,

Skorna har jag sprungit bort;

Strumpebandet sönderrifvet;

Och jag blygs för himlens sol.

|81|

25Undra då ej, att jag dröjer

I den mulna morgonskyn.

Hvarje grässtrå, som sig röjer,

Hvarje fläkt, som svalkar hyn,

Och den lösta vågens ljud,

30Och hvar lärkas hymn till Gud,

Det är jag, som stilla höjer

Ögat blå mot himlens bryn.

|374|

Men jag kommer. Vänta bara,

Vänta litet, vackra skog!

35Vänta litet, sjö, du klara!

Vänta blott, jag kommer nog.

Vänta litet, hulda äng!

Vänta, du min blomstersäng!

Vänta, det har ingen fara,

40Sen den kulna vintern dog.

Liten gosse, liten flicka,

Se, jag är ett barn som du,

Måste fromt och snällt mig skicka,

Långa lexor har jag ju.

45Men jag kommer fri och ung.

Sjung, du glada lärka, sjung!

Alla hoppets rosor nicka:

Våren är ett barn ännu!

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Dikten, en av Topelius många årstidsdikter, publicerades i Eos 1/6 1855 med en melodi av Karl Collan (se faksimil på eZTS, notbilagan sist).

    I slutet av maj 1855 rådde det »novemberkyla» i landet, men den första juni kom värmen, noterar Topelius i Helsingfors Tidningar (2/6 1855). Som ofta hos Topelius personifieras våren här som en ung flicka. Jfr kommentar till »Visan om lilla Maja», s. 1257.

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 258; Vasenius VI 1930, s. 276

    Faksimile