Fattiga barns lofsång för Finlands skörd, hösten 1868
Lukuteksti
[88]
Fattiga barns lofsång för Finlands skörd, hösten 1868.
I fjol stod qvarnen still i vind,
Vår moder var af tårar blind,
Vår faders arm var domnad,
Vår broder låg så hvit om kind.
5Ty öfver oss och allt vårt land
Låg straffande Guds allmakts hand,
För att vi glömt hans godhet,
När han oss rika kärfvar band.
Vi sändes utan hem, vi små,
10Att bort i vida verlden gå,
Och Gud allena visste
Den bädd vi skulle hvila på.
Vi sökte bröd vid toma bord,
Vi hörde milda, hårda ord;
15I natt och vinterdrifva
Vi drefvo, som de moln i nord.
|510|
Vi voro som de vissna blad,
Dem höstens vindar strö i rad,
Och ingen mins den björken,
20Som förr var deras hvilostad.
|89|
Så gick den långa vinterns lopp,
Och mången föll och stod ej opp,
Men himlens stjernor lyste:
Guds kärlek var vårt enda hopp.
25Då lät allsmäktig Gud sin sol
Än skina varm på frusen pol,
Och gisseln vardt borttagen,
Som slog vårt land så hårdt i fjol.
Välsignelse af höjden sken
30På hvarje ax, på hvarje gren,
Och underskön blef sommarn
Och rik på korn blef hösten sen.
Nu malar åter bygdens qvarn,
Nu spinner åter mor sitt garn,
35Nu tröskar far i logen,
Nu ha vi hem, vi arma barn.
Om nu vi glömde detta allt
Med munnen stum och hjertat kallt,
Så skulle stenen tala,
40Som malar qvarnens mjöl och malt;
Så skulle åkern prisa Gud,
Så skulle agnarna få ljud,
Så skulle brödet sjunga
Och rian kläs i blomsterskrud.
45Men nu slår hjertat högt af fröjd,
Nu är vår själ som vidjan böjd,
|511|
Nu måste vi ju sjunga
Och lofva Gud i himmels höjd.
|90|
Vår gode Gud, vi tacke dig,
50Vi tacke dig så innerlig,
Att du har tagit sorgen
Från allt vårt land och lyst vår stig.
Vi bedje dig, lär oss nu så
Din helga vilja rätt förstå,
55Att vi din gåfva bruka,
Som du vill att hon brukas må;
Och att i sorg och fröjd all tid
Vi prise dig, vår Fader blid,
Och i din fruktan finne
60En timlig ro, en evig frid.
Kommentaari
Kommentar
Dikten publicerades i Trollsländan 3/10 1868 med titeln »Fattiga barns lofsång för Finlands skörd».
I dikten kommenterar Topelius de genomlevda hungeråren 1866–1868 som ännu under vintern och våren skördade otaliga offer. Den hoppfulla synen på framtiden som förmedlas motiverades av att vädret varit gynnsamt; värmen i augusti fick allt att mogna tidigt och skörden var överlag god (Topelius 2004, s. 191 f.; jfr komm. till nyårsdikten »Strö blommor!», s. 1295).
Att nödåren är ett rättmätigt straff för begångna synder (vers 5–8) förkunnades också av kyrkan; allmänna bot- och bönedagar utlystes under hungeråren; jfr »Septembernatten 1867», ZTS II, s. 33.
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 252, 323; Topelius, Finlands krönika 2004, s. 191 f.; Topelius, Nya blad och Ljung, ZTS II 2019, s. 33
Fattiga barns lofsång
för Finlands skörd, hösten 1868.
I fjol stod qvarnen still i vind,
Vår moder var af tårar blind,
Vår faders arm var domnad,
Vår broder låg så hvit om kind.
5Ty öfver oss och allt vårt land
Låg straffande Guds allmakts hand,
För att vi glömt hans godhet,
När han oss rika kärfvar band.
Vi sändes utan hem, vi små,
10Att bort i vida verlden gå,
Och Gud allena visste
Den bädd vi skulle hvila på.
Vi sökte bröd vid toma bord,
Vi hörde milda, hårda ord;
15I natt och vinterdrifva
Vi drefvo, som de moln i nord.
|510|Vi voro som de vissna blad,
Dem höstens vindar strö i rad,
Och ingen mins den björken,
20Som förr var deras hvilostad.
|89|Så gick den långa vinterns lopp,
Och mången föll och stod ej opp,
Men himlens stjernor lyste:
Guds kärlek var vårt enda hopp.
25Då lät allsmäktig Gud sin sol
Än skina varm på frusen pol,
Och gisseln vardt borttagen,
Som slog vårt land så hårdt i fjol.
Välsignelse af höjden sken
30På hvarje ax, på hvarje gren,
Och underskön blef sommarn
Och rik på korn blef hösten sen.
Nu malar åter bygdens qvarn,
Nu spinner åter mor sitt garn,
35Nu tröskar far i logen,
Nu ha vi hem, vi arma barn.
Om nu vi glömde detta allt
Med munnen stum och hjertat kallt,
Så skulle stenen tala,
40Som malar qvarnens mjöl och malt;
Så skulle åkern prisa Gud,
Så skulle agnarna få ljud,
Så skulle brödet sjunga
Och rian kläs i blomsterskrud.
45Men nu slår hjertat högt af fröjd,
Nu är vår själ som vidjan böjd,
|511|Nu måste vi ju sjunga
Och lofva Gud i himmels höjd.
|90|Vår gode Gud, vi tacke dig,
50Vi tacke dig så innerlig,
Att du har tagit sorgen
Från allt vårt land och lyst vår stig.
Vi bedje dig, lär oss nu så
Din helga vilja rätt förstå,
55Att vi din gåfva bruka,
Som du vill att hon brukas må;
Och att i sorg och fröjd all tid
Vi prise dig, vår Fader blid,
Och i din fruktan finne
60En timlig ro, en evig frid.